Meriter

Campanius, Johannes Jonæ Holmiensis, f. 15 aug. 1601 i Stockholm, d. 17 sept. 1683 i Frösthult. Son till klockaren i Klara församling i Stockholm Jonas Persson. Elev vid Stockholms gymnasium; student i Uppsala jan. 1627; disp. 30 mars 1633 (Disputatio philosophica theorematibus miscellaneis conflata thesibusque limata; pres. J. L. Stalenius); prästvigd 19 juli 1633; disp. 3 okt. 1635 (Disputatio philosophica de natura; pres. J. L. Stalenius); fil. magister 8 febr. 1642. Legationspredikant vid beskickning till Ryssland 23 mars 1634; lärare i Norrtälje skola 1635; präst och lärare vid Stockholms barnhus; kallades 3 febr. 1642 av riksamiralen Klas Fleming att medfölja guvernören Johan Printz till Nya Sverige; garnisonspräst vid Fort Nya Göteborg 1642; återvände till Sverige 1648; amiralitetspredikant vid Skeppsholmen 5 aug. 1648; kyrkoherde i Frösthult och Härnevi 1649; riksdagsman 1672.

Gift med Margareta Persdotter.

Biografi

Det var för att medfölja den femte svenska expeditionen till kolonien Nya Sverige vid Delawareflodens mynning, C. 1642 ställdes till guvernören Johan Printz' förfogande såsom präst. Överresan, som tog sex månader, var mycket besvärlig, och vid själva Delawareviken var expeditionen nära att förolyckas genom en fruktansvärd storm. Vid det tidigare anlagda Fort Kristina (vid nuvarande staden Wilmington) fanns redan ett kapell, där Reorus Torkillus, den förste luterske präst, som verkat i Amerika, handhade själavården. Printz anlade emellertid nu en ny liten skans vid namn Fort Nya Göteborg å ön Tinicuni (Tenakong), där numera Philadelphia ligger. Vid den lilla blockhuskyrka av trä med klockstapel och kringliggande kyrkogård, som här uppfördes, anställdes C. såsom ett slags garnisonspräst. Han fick sig en jordbit anvisad till prästgårdsområde i »Uppland» nära fortet. Då både fortet och kyrkan härjades av vådeld 1645, byggdes en större och bättre kyrka, som högtidligen invigdes 4 sept. 1646 av C. och en j)astor I. H. Fluviander, vilken samtidigt med honom utrest och blivit stationerad vid en annan nybyggd skans vid namn Fort Nya Älvsborg. C. var den mest betydande av de första prästerna i Nya Sverige och har med rätta blivit den mest omtalade. En nitisk själasörjare, besökte han flitigt de svenska nybyggarna i deras vitt omkring spridda hem och höll utom de söndagliga predikningarna med predikoförhör även veckopredikningar onsdagar och fredagar samt morgon- och aftonbön i kyrkan varje dag. Det var den stränga ortodoxiens tid. Alla skulle infinna sig till gudstjänsterna. Å de mera avlägsna platserna samlade särskilt utsedda lekmän folket till dagliga morgon- och aftonböner. De kyrkliga förhållandena ordnades helt efter mönstret av hemlandets kyrka, och de svenska prästerna voro angelägna att genom sina mässkläder och luterska gudstjänstbruk noga skilja sig från kalvinisterna.

Den svenska regeringen och särskilt riksdrotsen Per Brahe d. y. intresserade sig varmt icke blott för att de svenska nybyggarna skulle noga hålla de föreskrivna gudstjänsterna utan även för att indianerna å det svenska området måtte omvändas och införlivas i den svenska kyrkan. Detta framgår av den instruktion, som 15 aug. 1642 utfärdades för guvernör Printz, där det bl. a. heter: »De på alle andre sider angränsande vilde nationer skall guvernören veta med all humanitet och beskedenhet till hantera, att av Kongl. Maj: t och ofta bemälte dess undersåtares folk dem ej tillfogas något våld eller obillighet men heller skall vid alle lägenheter därhän bearbeta, att samme vilde folk efterhanden må kunna uti den sanne kristelige religionen och gudstjänsten bliva informerat och eljest till civilitet och god policeijväsende bragt och såsom manuducerat.» I ett brev av 9 nov. 1643 förmanar Per Brahe guvernören att »för allting beflita sig att underrätta det fattiga villfarande folk». »De vilda måste a ratione humana et primis principiis (enligt sitt mänskliga förstånd och från de första grunderna) undervisas såsom barn.» Han föreslår, att man skulle sända över några indianer till Sverige och »här traktera dem mycket väl». »Genom dem kunde man hos de andra vilda uträtta mycket gott.» Då denna plan ej kunde realiseras på grund av indianernas stränga villkor, togo Printz och C. några indiangossar hem till sig, och C. försökte genom tolk undervisa dem om Gud. Men efter några dagar rymde de till do andra vildarna. Då föreslog guvernören, att man skulle utrota ur landet alla de indianer, som ej ville antaga den enda sanna luterska religionen, enligt den vid denna tid rådande principen »cujus regio ejus religio». Då regeringen ej ville gå in på detta på grund av svenskarnas ringa antal — Printz hade blott 40 soldater — alltför riskabla förslag, försökte C. att lära sig indianernas språk och utarbetade en ordbok däröver, »Vocabularium barbaro-virgineorum», innehållande de vanligaste orden i samtalsspråket, en del fraser, räkneord och samtalsövningar. Han återgav där, även på indianernas språk med översättning en rådplägning, som indianerna år 1645 haft angående sitt förhållande till svenskarna. Med tiden lyckades C. komma på vänskaplig fot med en del av indianerna och började undervisa dem om skapelsen, syndafallet och frälsningen genom Jesu Kristi försoningsdöd och uppståndelse. »Sådant hade de stor lust att höra och förundrade sig mycket däröver, blivandes han dem sedan så mycket kärare, så att de alltid både bittida och sent hava vistats hos honom», berättar hans sonson Tomas Campanius Holm (d. 1702), som med hjälp av farfaderns anteckningar författade det första tryckta arbetet om Nya Sverige. Fastän inga indianer blevo omvända och döpta, »hava likväl månge genom hans umgänge åtminstone en liten smak utav Guds sanna kännedom bekommit». C. synes även ha företagit en långfärd genom urskogarna till minkes-sernas stridbara indianstam, som bodde tolv mil från Nya Sverige. Han har åtminstone uppsatt en liten ordbok även över deras språk. Vidare gjorde han en del anteckningar om klimatet i Nya Sverige, om växt- och djurvärlden, om sina astronomiska observationer, dagarnas längd m. m. och synes haft för avsikt att författa en beskrivning över Amerika och indianerna.

Bästa vittnesbördet om C:s längtan att få giva indianerna del av kristendomens heliga sanningar är den översättning av Luthers lilla katekes till de i Nya Sverige boende indianernas språk — något lämpad efter deras fattningsförmåga —, som han i det närmaste hade fått färdig, när han på grund av de hårt medtagna krafterna och tilltagande sjuklighet ej längre förmådde uthärda de svåra strapatserna i vildmarken utan måste återvända till Sverige 1648. »Jag har nu varit här i landet så när fem år med stor livsfara natt och dag i ett hednaland ibland dessa grymma hedningar, som vart år hava hotat att slå oss svenska ihjäl och alldeles oss utrota, sed adhuc gratia Dei salvi manemus», skriver han i ett ännu bevarat brev till ärkebiskopen, dat. Nova Svecia 30 jan. 1647.

Den 16 maj 1648 anträdde C. hemfärden till Sverige, där han fullbordade »indiankatekesen». År 1656 sände han den jämte en dedikation till konung Karl X Gustav i avsikt att få den tryckt och utsänd till indianerna. Nu var dock Nya Sverige förlorat och intresset både för svenskarna där ute och för indianerna slocknat. Först tretton år efter C: s död, då hans sonson och Jesper Svedberg började intressera sig för missionsverket bland indianerna, trycktes, år 1696, hans katekes jämte den ovannämnda ordboken i över 600 exemplar' med titel »Lutheri Catechismus, öfwersatt på american-virginiske språket». De tre präster, som utreste till Nya Sverige samma år, fingo 500 exemplar av indiankatekesen med sig, och några år senare utsändes ytterligare 100 exemplar. Svenskarna där ute, som nu kunde indianernas språk lika bra som sitt eget, läste ur katekesen för indianerna, varvid »en del noga märka till vad där står». Dessa bådo även en svensk, Karl Springer, att undervisa deras barn. Några, mera påtagliga resultat av denna första luterska indianmission kunna dock ej uppvisas.

Sedan C. någon tid efter sin hemkomst försörjts med Frösthults och Härnevi pastorat i ärkestiftet, verkade han troget i sin kyrkoherdebefattning till sin död (1683). Att han ej tvekade att med kraft gripa in mot försumliga och tredskande församlingsbor, framgår av att han efter tidens sed ville införa stockstraffet. Med sin hustru Margareta Persdotter hade han sju barn. Han ligger begraven i Frösthults kyrka, där en gravsten med latinsk inskription i koret till höger om altaret påminner om den förste luterske indianmissionären.

Författare

Nils Jacobsson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Oratio de bona conscientia encomiis, aliquatenus suis tincta, quae sponte, oratoriae causa condita, nec non publice in Regia (quse est Ubsalias) communitate ... mense febr. anni currentis MDCXXXIl decla-mata. Sthm [1632]. 20 bl. (med variant med andra dedikationer, KB). — Lutheri Catechismus, öfwersatt på american-virginiske språket. [Jämte åtföljande:] Vocabularium barbaro-virgineorum. Additis passim locutionibus et observationibus historicis brevioribus ad linguas pleniorem notitiam. [Utg. med företal af G. Peringer-Lillieblad.] Sthm 1696. 8 bl., 160 s., 1 karta. (Catechesis: s. 1—132, Vocabularium: s. 133—160.) (Tit.-bl. i kopparstick med titel: Catecbismus Lutheri lingva svecico-americana.)

Källor och litteratur

Källor: Handl. ang. svenska församlingarna i Amerika, Uppsala dom-kap. arkiv F. VIII, Uppsala landsarkiv (häri bl. a. C:s brev från Nova Svecia 30 jan. 1647 i orig.); Handel och sjöfart: kolonier, Nya Sverige, 1—3, RA. — G. Peringei-Lillieblads företal till C:s övers, av Lutheri Catechismus (se ovan); I. Acrelius, Beskrifning om de sw. församlingars forna och när-warande tilstånd uti ... Nya Swerige (1759); J. E. Fant & A. Th. låstbom, Upsala ärkestifts herdaminne, 1 (1842), s. 401—402; Th. Campamus Holm, Kort beskrifning om provincien Nya Swerige uti America (1702); N. Jacobsson, Svenskar och indianer (1922); Amandus Johnson, The Swedish settlements on the Delaware 1638—1644, 1 (1911), s. 372 o. följ., 2 (1911), s. 678.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes Jonæ Holmiensis Campanius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16344, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Jacobsson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16344
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes Jonæ Holmiensis Campanius, urn:sbl:16344, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Jacobsson.), hämtad 2024-04-19.