Meriter

1. Carl Carleson, före adlandet Carlsson, f. 11 maj 1703 i Stockholm, d. 22 mars 1761 därstädes. Föräldrar: grosshandlaren och skeppsredaren Karl Ivarsson och Brita Sandman. Student i Uppsala 3 okt. 1718; disp. 16 dec. 1724 -(Super dicto ... summum jus summa injuria dissertatio academica; pres. A. Grönwall). E. o. kanslist i kanslikollegiet 13 okt. 1725; tf. kanslist 27 juli 1726; kopist i kollegiets expedition 20 jan. 1728; kanslist 26 juni 1731; registrator i expeditionen 29 maj 1739; tillika kanslerssekreterare för Uppsala universitet; protonotarie i kanslikollegiet 10 juli 1740; sekreterare därstädes 15 apr. 1746; adlad 4 nov. 1746 (K. resolutioner 3 maj 1742 och 22 aug. 1746); deltog i riksdagarna 1746—47, 1751—52, 1755—56 och. 1760—61 samt var därunder bl. a. ledamot av kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen och elektor vid rådsvalet 1751—52, ledamot av justitiedeputatio-nen och riksens ständers kommission 1755—56 samt ledamot av tulldeputationen 1760—61; lagman i Kalmar län och på Öland 16 juni 1747; ordförande i kommissorialrätten angående underslev vid yllefabriker i Karlskrona och Kalmar 11 maj—£4 nov. 1748 och i kommissorialrätten angående oredan i hallrätten i Norrköping 5 okt. 1748—18 sept. 1749; lagman i Södermanland 15 maj 1750; statssekreterare i krigsexpeditionen 9 okt. 1758. LVA 1755 (preses 1759); RNO 1758.

Gift 3 juni 1744 med Maria Regina Ehrenkrook, f. 23 sept. 1721, d. 21 maj 1795, dotter till kanslirådet Olof Ehrenkrook.

Biografi

C:s far och mor bortrycktes i dec. 1711, modern dagen efter fadern, av pesten, och laglösa sällar plundrade det smittade huset. Även C. själv angreps av den hemska sjukdomen men gick igenom och upptogs jämte den yngre brodern Edvard av primarie kämnären Montin, vilken tillsammans med ett par andra vänner till fadem sörjde för att de föräldralösa gossarna fingo en vårdad uppfostran. På hösten 1718 sändes de till Uppsala, där de båda stannade i sju är. De för tiden många »glada och fria akademiska, åren» gingo ej onyttigt förbi. C:s biograf, Per Wargentin, berömmer hans lätthet att fatta, minnas och arbeta men låter oss ock veta, att den lovande ynglingen tillhörde den klass av studenter, vilka lika de idoge bien »svinga sig lustigt över blomstefrika fält, såsom sökte de endast att roa sig, men göra likväl oförmärkt rik samling av honung». Utan att läsa och arbeta trälsamt natt och dag, ja utan att synas vara mycket sysselsatt, inhämtade C. rika kunskaper i romersk Och grekisk vältalighet, skaldekonsten, politiska och lärda historien, sedoläran, lagfarenheten och »himla-läran», dvs. teologien. Får man döma av ämnet för det av honom själv författade akademiska speci-men, varmed C. avslutade sina studier, en betraktelse över tesen »summum jus summa injuria», har av dessa ämnen'sedoläran redan under ungdomsårens eklektiska studier starkast fångat hans intresse: C: s avhandling åtföljes av ett stort antal dedikationer och lyckönskningar. Man möter här, vid sidan av representanter för de borgerliga kretsar, han genom börd och uppfostran tillhörde, gynnare och vänner med adliga namn och höga ämbeten. De främsta i raden, kanslipresidenten Arvid Horn och kanslirådet Olof Cederström, låta Oss förstå, att C. redan bestämt sig för att inträda i kanslikollegiet. Medan han passerade graderna där, orienterade han sig i den tidigare frihetstidens diskuterande, projekterande och politiserande huvudstadsliv. Själv gjorde han en för denna miljö väl avpassad insats, då han, från juni 1730 till okt. 1731, utgav veckoskriften Sedolärande Mercurius och därmed hos oss införde den moraliserande tidskriften, vilken med utgångspunkt i de berömda engelska förebilderna vid denna tid erövrat kontinentens ledande länder. Liksom uppslaget återgick innehållet väsentligen på de utländska föregångarna, och utgivaren gjorde ingen hemlighet av att han »från de förnämste moraliske skrifter» lånade än hela diskurser, än uppslag passande att lämpa till svenska förhållanden. Fyndgruvor voro R. Steeles The Tatler och J. Addisons Spectator, till äventyrs i fransk översättning, Mikael Richeys Der Patriot samt ej minst den holländske författaren van Effens Le Misantrope. Av Sedo-lärande Mercurius' sjuttiotvå ark ha fyrtionio visats vara rena översättningar, medan tjugutre äro att anse såsom fria efter-bildningar eller mera självständiga uppsatser. Ämnes- och förebildsvalet visa en bestämd tendens. Det är ett enkelt, redbart, arbetsamt, gärna borgerligt förnuftigt liv, som är idealet. C. har karakteriserats som en äv den tidigare frihetstidens bästa tidskriffcsför-fattare. Hans typer äro väl i regel blott abstrakta karaktärer, men det saknas ej spår av självständig iakttagelse och lycklig lokalisering. Hans moraliska åskådning har emellertid ej övervunnit studieårens osjälvständiga eklekticism, och om hans språk än är klart och redigt, hans resonemang allvarligt och lugnt, var avigsidan av dessa förtjänster avsaknaden av den humor, den lätthet och det friskare skämtlynne, varigenom Olof Dalins Den swänska Argus alldeles ställt hans försök i skuggan (Lamm). C:s främsta betydelse i den svenska litteraturhistorien är, att han banat vägen för denna sin närmaste efterföljare. Han har gjort det jämväl personligen, i det han stött sin yngre kollega i dennes företag, möjliggjort hans anonymitet genom att förmedla hans förbindelser ined boktryckaren och även bidragit åtminstone med material och synpunkter, som Dalin givit sin personliga form. — Även en annan tjänst har C. gjort den svenska skönlitteraturen, i det han (1737) utgav den första svenska antologien och därmed, om än delvis i överarbetad form, gjorde vår äldre skaldekonsts alster tillgängliga för en större publik.

Ehuru C:s litterära insatser sålunda äga en obestridlig betydelse, är dock hans ekonomiska skriftställen viktigare. Uppslaget till detta gav Sedo-lärande Mercurius, som i febr. 1731 började införa jämväl artiklar i ekonomiska frågor. Även här förekomma efterbildningar efter utländska original, men självständigheten är på detta område större och åskådningarna mera genomtänkta. Insända artiklar vittnade om den uppmärksamhet, tidskriftens uttalanden väckte. De föranledde stundom även meningsutbyten, såsom om ylle- och järnmanufakturernas inbördes företräde, en polemik, vars betydelse ur principiell synpunkt starkt framhävts men måhända överdrivits, då båda parterna i verkligheten utgå från samma trossats om högförädlingens betydelse. De ekonomiska artiklarna utgöra obestridligen tidskriftens originellaste grepp. Det är emellertid anmärkningsvärt, att varken de notiser, vi äga om C: s universitetsstudier, hans val av levnadsbana eller hans tidskrifts ursprungliga program antyda något utpräglat intresse för ekonomien. Därför vore det också frestande att sätta upptagandet av denna nya ämnessfär i samband därmed, att C: s yngre broder Edvard, som under en flerårig utländsk studieresa fullkomnat sina ekonomiska insikter, efter sin hemkomst 1730 började deltaga i tidskriftens redigering. Huru än därmed förhåller sig, blev det C, som kom att litterärt fullfölja uppslaget. Under åren 1734—35 utgav han nämligen, även nu följande engelska och kontinentala exempel, en uteslutande åt ekonomiska frågor ägnad månadsskrift, kallad Hushålds-råd. Av allt att döma har denna tidskrift författats ' av honom ensam. Framställningen är tack vare de stilistiska förtjänster, som framträdde redan i Sedo-lärande Mercurius, lättläst och underhållande, utrymme har emellertid beretts åt en grundligare utredning av problemen, och tidskriften har som helhet betraktad blivit den tidigare frihetstidens mest omfattande ekonomiska arbete näst Nordencrantz' »Arcana». Frågorna upptogos utan metodisk ordningsföljd, men C. är väl medveten om att ekonomien skulle kunna framställas i ett systematiskt sammanhang — en uppgift, som snart skulle lösas av den bröderna Carleson närstående Anders Berch —, och han yttrar sig efter hand i de flesta viktigare frågor, varför hans tidskrift också brukar nämnas nästan på varje punkt vid försök att systematisera tidens uttalanden i ekonomiska ämnen. Anmärkningsvärda äro en rad praktiska uppslag — man kan nämna änkekassor, brandförsäkring, en »köpmans-akademi» och hantverksskolor m. m. — liksom även utförliga framställningar om handelns och manufakturernas tidigare öden i Sverige. Måhända är det icke för djärvt att antaga, att C. ägnade de år, som ligga mellan håns båda tidskriftsföretag, åt ett mera inträngande studium av ekonomisk litteratur. I varje fall vittnar Hushålds-råd om en dylik läsning, som i ej ringa grad inriktats på den tysk-österrikiska ekonomiska litteraturen.

Någon djupare originalitet röjer ej C: s ekonomiska skriftställar-skap. Det tillhör samma nedärvda merkantilistiska tankekrets, som behärskade såväl politiken som de utländska mönstren och inhemska föregångarna, en Nordencrantz och Erik Salander (Systematiske nöd-hielps tankar, 1730). I jämförelse med Nordencrantz företräder C. en radikalare utformning av det gemensamma tankestoffet. Måhända beror detta till en del därpå, att hans tyskspråkiga förebilder påverkat honom i systematiserande riktning, men sin egentliga förklaring finner förhållandet i författarens förbindelser. De storborgerliga och byråkratiska kretsar, där han gjort sig hemmastadd, rekryterade ju vid denna tid det framväxande hattpartiet. På det ekonomiska området blev C. en målsman för dess krav på en djärvare och målmedvetnare politik, på kraftfullare statsingripanden och hastiga, lysande resultat. Han för manufakturernas, tullskyddets, statsunderstödets, den långväga fraktfartens och därför även den privilegierade ostindiska handelns talan. De välbekanta satserna om statsledningens och den av staten reglerade rationella arbetsfördelningens nödvändighet, den nationella vinstens uppkomst genom övervikt i den yttre handeln och fraktfarten, otänkbarheten av dylik övervikt utan inhemsk högförädling, som framför allt förser hemmamarknaden med de arbetsintensiva bruksartiklarna, och av dylik högförädling utan tullar, understöd och liberal kreditorganisation (penninge-roullering) — dessa och andra de merkantilistiska åskådningarnas loci communes sammansmälta hos C. till ett ytterligt aktivt program. Då resonemangen genomgående bäras av tanken, att de mänskliga insatserna i de färdiga produkterna representera mångfaldigt större värden än råämnena, måste målet bli att skapa ymnig tillgång på arbetskraft och kapital. Bakom de teoretiska deduktio-nerna skymta i själva verket Västeuropas rika och tättbebyggda industri- och sjöfartsidkande länder. Intet hindrade oss att nå så långt som de. Det nordiska klimatet är det sundaste, de nordiska folken de starkaste, härdigaste och friskaste, vi måste ock anse oss som »naturens rätta barn, när vi se, att de fleste folkslag i världen intet fått gå i halva arvet emot oss», att »himmel och jord, berg och dalar, hav och strömmar hava liksom fått en särdeles befallning att befordra vår timmeliga lycksalighet». Ej heller göra invånarnas naturliga böjelser och skaplynne dem oförmögna av en högre industriell blomstring. Böjelser och skaplynne äro föränderliga, och förändringen åvägabringas av regeringens sorgfällighet. Hela folkhopen har aldrig av sig själv så ädelmodig drift att gripa an det som är nyttigt för det allmänna bästa. Men sörjer regeringen för att konster och hantverk få bröd i landet,' infinna de sig utan mycket krus och böner. »Ett ark papper kan göra ett helt folkslag både hugse och skickeligt till handel och hantverks idkande.»

Vid 1755 års riksdag tog C. med anledning av angreppen mot Ärlig svensk till orda för att försvara tidskriftslitteraturens lagliga frihet. Därvid erinrade han om huru han i sina ungdomsskrifter givit uppslag till »många av våra ekonomiska författningar, som aldrig tillförene voro påtänkte», men huruledes hans uttalanden vid 1734 års riksdag på sina håll blivit »för ovarsamme, om jag icke må säga värre, ansedde». Censor librorum Johan Rosenadier höll honom emellertid då om ryggen, och sedan hattpartiet segrat, hade han säkerligen endast gagn av sina journalistiska försök. Karl Gyllenborg gav ett erkännande åt hans vetenskapliga och litterära intressen genom att göra honom till föredragande av Uppsala universitets ärenden, sedan han själv blivit dess kansler, och det har sagts, att kanslerssekreteraren ej saknade andel däruti, att under detta kansleriat förmåner i så rikt mått bereddes akademien. C: s befordran, som synes ha fortgått jämnt och normalt, förde honom emellertid bort från huvudstaden som lagman, först i Kalmar län och sedermera i Södermanland.

Lantlevnaden blev ingalunda utan betydelse för C:s litterära verksamhet. I sina ungdomsskrifter hade han visserligen icke förbisett lantbrukets betydelse, men det låga värdet av dess produkter lovade ju ej någon genväg till den snabba uppblomstring, entusiasterna för manufakturerna väntade på. Han hade därför liksom sina meningsfränder främst i industriens intresse fordrat låga spannmålspriser och nöjt sig med att lova jordbrukarna ökad avsättning genom, befolkningens tillväxt. Den stigande spannmålsimporten måste emellertid ha övertygat honom, att även denna vara kunde komma att hårt tynga handelsbalansen, och säkerligen har han ej heller förblivit opåverkad av den allmänna strömkantring, som ledde till att de ekonomiska tänkarna, amatörerna och politikerna alltmer riktade sin uppmärksamhet på jordbruket och dess förhållanden. Därtill kom, att han själv förvärvade en gård, Alby i Solna socken, och med intresse ägnade sig åt den praktiske lanthushållarens uppgifter. Naturligtvis medförde han till detta sitt nya värv den drift, att förbättra, rationalisera och reformera, som funnit uttryck i hans tidigare ekonomiska skriftställen. Han förberedde sig också genom ett ivrigt studium av skrifter i lanthushållningen. Vad han fann »tillförlåteligt» sammanförde han till sina landsmäns tjänst och tidsbesparing i ett »Hushålslexicon» (1756), där han i alfabetisk följd upptog »det förnämsta, som i flere böcker är skrivet angående landhushållning». Bland hans auktoriteter kunna nämnas Joh. Colerus, Åke Rålamb, Sven Lagerlöf, Jakob Serenius, Erik Salander, M. O. Nordenberg, E. G. Boije, Karl Dahlman Eskilsson, Karl von Linné, Per Kalm, Joh. Brauner, Stephen Bennet, P. A. Gadd m. fl. Trots sin kompilatoriska karaktär är boken i mycket ett uttryck för en genomförd åskådning. C. har icke på något sätt övergivit sin gamla merkantilistiska tro, men han har liksom flera av sin generation vidgat sina intressen och övervunnit ungdomsskrifternas ensidiga industrivänlighet.

C:s »Hushåls-lexicon» äger liksom sina källskrifter intresse ej endast genom kulturhistoriskt värdefulla uppgifter om gammal sed utan även som ett mått på de moderna idéernas spridning. Impulserna till det svenska jordbrukets rationalisering hade ju i de avgörande styckena framför allt kommit västerifrån. Tidigast uppmärksammades kanske hos oss de lysande resultat, som i England vunnos genom märgling. Även C. lämnar härom notiser, efter Linné, Bennet och flera. Däremot är han ännu främmande för den andra stora engelska landvinningen, cirkulationsbruket. Han ägnar mycken uppmärksamhet åt det kanske bekymmersammaste av det nedärvda .jordbrukets problem, att öka avkastningen av de naturliga ängarna, och åberopar bl. a. koppelbruket i Falutrakten och Hälsingland som bevis för nyttan av att göda och periodiskt upplöja ängsmarken samt avbryta gräsproduktionen genom sädesodling före det förnyade igenläggandet till vall. Men om engelsmännens skiftesbruk anför han blott en notis hos Kalm, att de »ymsom lägga åker till äng och äng till åker», och förklarar detta så, att de lärt koppelbruket »så väl som flere hushåls-konster» från svearna. Intressantare än de tekniska råden äro emellertid C: s uttalanden om jordbrukets allmänna ekonomiska organisation och jordbesittningsformerna. Här äro de engelska förebilderna tydliga. C: s intresse gäller herrgårdarna. För dem rekommenderar han utbytandet av underlydande gårdars dagsverksskyldighet mot arrenden och utarrendering av huvudgårdar, åt vilkas skötsel ägaren ej kan helt ägna sig, yrkanden, som länge ägde förespråkare bland ivrarna för jordbrukets rationalisering och slutligen ledde till arrendelagstiftningens modernisering (1802). Han tillstyrker vidare specialisering i stället för den »mångslöjd», som utmärkte det gamla bondbruket, och finner det i samband därmed, i analogi med den samtida ivern för hemmansklyvning, bäst att uppdela landbohemmanen i smärre arrendegårdar. Då han råder småbrukarna att utfylla vintermånaderna med att spinna åt väverierna, är åter den engelska förebilden uppenbar. Det sjuttio sidor långa »Företal», C. ägnar åt sina älsklingsidéer, är läsvärt även för sin kritik av den samtida skötseln av större och mindre jordbruk och för den varma och vackra humanitet, som lät C. föredraga fria arrendatorer, ledda av sitt eget intresse, framför de lätt av armod och social vantrivsel demoraliserade legohjonen och frälsebönderna. Han gjorde därmed till sitt sin samtids nya hopp, att jorden skulle skänka oss det »lyckligare fosterland med flere och trevligare invånare», för vilket han från ungdomen fastän på andra vägar arbetat.

Sedan C. 1746 blivit adlad och upptagen på sin yngre broders nummer, framträdde han vid ett och annat tillfälle på riksdagarna såsom anhängare till hattpartiet utan att dock spela någon politisk roll. Eljes gjorde han sig påmint genom täta tjänsteansökningar, som dock först 1758 ledde till påföljd, i det att han då som statssekreterare vid krigsexpeditionen fick återvända till huvudstaden och det ämbetsverk, där han började sin bana. De trägna sysselsättningar, som under det pågående pommerska kriget väntade honom i hans nya tjänst, hindrade honom ej att fullfölja sina vittra intressen. Särskilt var det honom en glädje att nu kunna deltaga i tankeutbytet i Vetenskapsakademien, där han 1755 blivit ledamot, I denna krets återvände han ännu en gång till frågan om lantbrukets upphjälpande. Redan i sin ungdom hade han ju trott det säkraste medlet för en närings uppblomstring vara, att staten tryggade ett skäligt och förmånligt pris, och vad jordbruket beträffar erbjöd ånyo England ett exempel på en' dylik politik, som av samtiden gärna åberopades. Vad han önskade var, i analogi med engelska förhållanden, »fri», dvs. oreglerad spannmålshandel, uppmuntrad av premier till köpmännen, som av den säkra vinsten skulle lockas att förlägga jordbruket med kapital. Så skulle penningen i köpmannens hand bygga rior till sädens förvarande ifrån skämning, hävda jorden på tjänligaste och fördelaktigaste sätt, skynda händer till plogen och göra bondens arbete lätt. — Utom med presidietalet tjänade C. akademien även med tvenne åminnelsetal, där han vid sidan av den konkreta, sakliga redogörelsen ej ogärna offrade åt tidens smak för allmänna, moraliserande reflexioner. Trots sitt flitiga ekonomiska skriftställarskap hade C. aldrig upphört att syssla med de livsåskådningens och levnadskonstens problem, som från början starkast fängslat hans uppmärksamhet. På äldre dagar fann denna hans böjelse framför allt uttryck i ett ivrigt bibelstudium och ett behov att även litterärt mot tidens tvivelsjuka värna den kristna övertygelse, som från ungdomen varit håns egendom och med åren fördjupats till större innerlighet.

Samtiden prisade i C. »en sitt fädernesland ömt älskande och på dess välgång med yttersta krafter arbetande medborgare, en upplyst och redelig ämbetsman, vilken icke ens själva illviljan kunnat beskylla för väld och egennytta». De som stått honom nära, mindes därjämte »ett ädelt, människokärt och medlidande hjärta, ett glatt, nöjt och muntert sinne», en lycklig gåva »att med oskyldigt skämt och kvicka infall kunna uppliva det trumpnaste sällskap».

Författare

B. BOETHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Super dicto cujus meminit Cicero Lib. I Offic. c. 10 Summum jus, summa injuria diss. acad. Upps. 1724. 4: o 9 bl., 37 s. (Praes. A. Grönwall, resp. & auctor C.) — Kort och tydelig underwisning, huru man skal förstå och bruka runstafwen. Upps. 1742. 12: o 16 bl. (Anon.) 3: e gången uplagd och med åtskillige anmärkningar [af M. Strömer] ... tilökt. Upps. 1748. 12: o 48 s., 1 pl. (Anon.) — Hushåls4exicon, hwaruti det förnämsta, som angår jordens behöriga skjötande efter alphabetisk ordning är sammanletat. Sthm 1756. 876 s. A nyo uplagd. Nyköp. 1769. 878 s. — Försök att wisa fritänkares förwända slutkonst. St. 1—6. Sthm 1760. 292 s. (Anon.) — Tal om spanmåls-bristens afhielpande. Sthm [1759]. 20 s. (Prassidietal i VA 9 maj 1759.). — Åminnelse-tal öfver ... biskopen och pro-cancellarien . .. herr doct. Johannes Browallius... Sthm 1756. 32 s. (Åminnelsetal i VA 18 mars 1756.) — Tal hållit vid Hans Kongl. Maj:ts och Sveriges rikes... råds..., högvälborne grefve herr Carl Ehrenpreuses graf d. 24 febr. 1760. Sthm 1760. 8 s. — Åminnelse-tal öfver ... Kongl. Maj: ts och riksens ... råd... högvälborne herr grefve Carl Ehrenpreus... Sthm [1760]. 34 s. (Åminnelsetal i VA 8 maj 1760.)

Översatt: Cicero, Tankar om ålderdomen, uti et samtal emellan Cato, La;lius och Scipio förestälte. Sthm 1743. 4 bl., 56 s. — J. A. Kulbel, Undersökning om rätta orsaken til jordmåners fruktbarhet. Sthm 1745. XVI, 36 s. —'¦ R. Boyle, Tankar om den Heliga bibelen och dess skrif-art... Sthm 1759. 8. bl., 190 s. XJlgivit: Sedo-lärande Mercurius. D. 1—3 (varje del
24 n:r). Sthm 1730—31. 4: o (Anon.) — Hushålds-råd. 1734: St. 1—12; 1735: St. 1—8. Sthm 1734—35. 4: o. (Anon.) — Försök til swänska skalde-konstens uphiel-pande, eller Samling af utwalda swänska rim och dikter. Fl. 1:1—3; 2: 1—3. Sthm 1737—38. 4: o 15 bl., 18 s.; 84 s.; 48 s.; 56 s.; 40 s.; 48 s.

Källor och litteratur

Källor: Biographica samt kanslikollegiets prot. och ink. skrivelser, RA; B:s skrifter; J. A. Almquist, Stockholms stads brandförsäkringskontor 1746—1921 (1921); C. C. Gjörwell, Biographia Sveo-Gothica, 1: 1 (1768); M. Lamm, Olof Dalin (1908); K. Petander, De nationalekonomiska åskådningarna i Sverige... 1718—1765 (1912); G. Schauman, Studier i frihetstidens nationalekonomiska litteratur (1910); O. Sylwan, Svenska pressens historia till 1772 (1896); P. Wargentin, Åminnelse-tal öfver Kongl. Majestets troman stats-secreteraren... Carl Carleson (1763); K. Åmark, Spannmålshandel och spannmålspolitik i Sverige 1719—1880 (1915), s. 90, 150.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Carleson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16399, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16399
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Carleson, urn:sbl:16399, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2024-04-19.