Meriter

1. Fredrik Ferdinand Carlson, f. 13 juni 1811 på Kungshamn i Alsike socken, d. 18 mars 1887 i Stockholm. Föräldrar: lagmannen och häradshövdingen Gustav Carlson och Vendia Kristina Borell. Genomgick Klara trivialskolas fjärde klass 1820 —21 och Stockholms gymnasium 1821—25; student i Uppsala 10 juni 1825; disp. 9 dec. 1831 (Odarion septuagesimum tertium et quartum Anacreonticorum; pres. J. Tranér); fil. kand. 17 dec. 1832; disp. 12 juni 1833 (Specimina critica in libros Ciceronis de legibus, 3; pres. A. Törneros); fil. magister med andra hedersrummet 14 juni 1833; företog studieresor till Danmark, Tyskland, Belgien, Italien, Österrike och Frankrike juli 1834—13 juni 1836 och studerade därunder en termin vid Berlins universitet samt till England, Belgien och Tyskland sommaren 1846. Docent i allmänna historien 26 juni 1835; lärare i Uppsala lyceum 1836; uppförd på tredje förslagsrummet till adjunkt i historia och statistik vid Uppsala universitet 1 apr. 1837; lärare för arvfurstarna Karl, Gustav och Oskar sept. 1837—vt. 1846; adjunkt i historia och statistik vid Uppsala universitet 9 juli 1844; förestod de till den historiska professuren hörande examina och tentamina ht. 1844 och ht. 1845; e. o. professor i historia 3 aug. 1846; tf. professor i historia 3 aug. 1846 och professor i samma ämne 19 jan. 1849; ledamot av prästeståndet för universitetet vid samtliga riksdagar 1850—63 och för Vetenskapsakademien vid riksdagen 1865—66 och var därunder bl. a. ledamot av allmänna bevillnings- och ekonomiutskottet 1850—51 och 1853—54, av särskilda utskottet (angående brännvinslagstiftningen) 1853—54 och av statsutskottet 1856—58, 1859—60 och 1862—63 samt elektor 1856—58, 1859—60 och 1862—63; ledamot av kommittén angående ett statistiskt ämbetsverk 7 dec. 1854—18 juni 1856; ordförande i skolkommittén 17 juni 1858—30 nov. 1859; ledamot av kommittén angående rikets styrelse- och förvaltningsverk 1.9 juni 1858, men entledigades från uppdraget 17 sept. 1858; statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet 1 aug. 1863—3 juni 1870; ordförande i direktionen för folkundervisningens befrämjande från 1872; ledamot av direktionen över Stockholms stads undervisningsverk 1872—75 och ånyo 1880—84; ordförande i kommittén angående den tekniska undervisningen 7 juni 1872 och fungerade som sådan, tills han 11 maj 1875 utnämndes till statsråd; ledamot av riksdagens första kammare för Gävleborgs län 1873—1887 A och var därunder bl. a. ledamot av statsutskottet 1873—74, 1881—82 och 1885, av bankoutskottet 1875, av särskilda utskottet (angående lant-försvaret) 1875 samt ordförande i kammarens talmansdeputation 1882; lekmannaombud för Härnösands stift vid kyrkomötet 1873; ordförande bland riksgäldsfullmäktige 1874 och 1875; ånyo statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet 11 maj 1875—1 nov. 1878; erhöll avsked från professuren 30 dec. 1876; ledamot av dövstum-kommittén vid behandling av frågan om blindundervisningens ordnande 24 okt. 1879—17 dec. 1880 och av skatteregleringskommittén 2 sept. 1881—13 sept. 1882; inspektor för h. latinläroverket å Norrmalm i Stockholm ht. 1883—vt. 1884; ordförande i överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor från 1885. LSkS 1847; LVS 1849; LHA 1855; RNO 1858; LVA 1858; en av de 18 i Sv. akad. 1859; KNO 1864; LMA 1864; KmstkNO 1866; HedLVS 1875; HedLFS 1878; teol. hedersdoktor vid Köpenhamns universitets jubelfest 1879; HedLHA 1881; RoK av KM O 1882; fil. jubeldoktor 31 maj 1883; LKrVA 1884; innehade dessutom åtskilliga utländska ordnar och var ledamot av ett flertal utländska sällskap och akademier.

Gift 1) 5 nov. 1840 med Beata Charlotta von Post, f. 16 okt. 1813, d. 28 maj 1841, dotter till majoren vid livregementets dragoner Johan Maurits von Post; 2) 11 juni 1853 med Ulrika Kristina Wahrolin, f. 4 maj 1834, d. 8 aug. 1898, dotter till majoren vid Jämtlands fältjägare Johan Fredrik Wahrolin.

Biografi

C. blev tidigt, redan vid två års ålder, faderlös och uppfostrades, sedan modern ingått nytt äktenskap och blivit bosatt i Grisslehamn, hos sin faster och hennes make borgmästare P. E. Hallqvist i Stockholm, där han ock gick i skola. Redan vid fjorton års ålder inskrevs C. såsom student vid Uppsala universitet och bedrev där sina studier, företrädesvis i filosofi, klassiska språk och historia, med den framgång, att han vid tjuguett års ålder avlade filosofie kandidatexamen och året därefter, vid magisterpromotionen 1833, promoverades i andra hedersrummet (ultimus). Efter att hava utgivit en på latin författad, oavslutad avhandling om Hemming Gadh, vilken föga märkliga skrift sedan föranledde hans kallande till docent i allmänna historien, anträdde C. i juli 1834 en längre utrikes resa tillsammans med en nära vän, den rikt begåvade unge docenten i filosofi Ernst Kjellander, vilken sökte återvinna sin brutna hälsa i sydligare klimat men avled i Italien redan följande år. Från Italien begav sig C. till Österrike och Tyskland och dröjde" ett halvt år vid Berlins universitet, där han träget följde hegelianen E. Gans' rättsfilosofiska föreläsningar och därjämte kom i nära förbindelse med Leopold von Ranke och åtnjöt dennes både undervisning och vänskap. Den intima bekantskapen med den redan då berömde mästarens historiska åskådning och kritiska metod blev av avgörande betydelse för C: s hela följande vetenskapliga utveckling. Även umgänget med dennes lärjungar, de sedan så ryktbara historikerna G. Waitz, F. W. B. von Giesebrecht och A. von Reumont var av stort värde för honom. Efter återkomsten till Uppsala utgav C. en skrift »De Albis et Nigris, factionibus Florentinis», vartill han fått uppslag i Berlin. Han verkade nu under några terminer såsom docent vid universitetet och på samma gång såsom lärare vid.Uppsala lyceum. Redan år 1837 avbröts för denna gång C: s akademiska verksamhet, i det att han fick det hedrande uppdraget att vara lärare för kronprins Oskars trenne söner, Karl, Gustav och Oskar, ett förtroende som han under nio år på ett utmärkt sätt och under varmt erkännande från sina lärjungars liksom deras föräldrars sida kom att utföra. Den långvariga vistelsen vid hovet bidrog otvivelaktigt att utveckla den unge lärarens människokännedom, umgängesvana och självbehärskning och lämnade honom även tillfälle till fortsatta egna studier. Under tjänstetiden vid hovet utnämndes C. till adjunkt i historia och statistik vid Uppsala universitet men lämnade sin furstliga uppfostrarverksamhet först några år senare, då han 1846 vid E. G. Geijers tjänstledighet och överflyttning till Stockholm kallades tillbaka till universitetet för att sköta dennes professur. Dessförinnan gjorde C. dock en ny kortare utrikes resa, denna gång till England. Även denna resa blev av stor betydelse för hans andliga utveckling, i det att han fylldes av beundran för Englands storhet och makt, dess glänsande kultur och dess fria statsskick. Intrycken härifrån bidrogo till att C., som hittills omfattat en mer konservativ åskådning, fick starka sympatier för liberala idéer och reformer, dock utan att hans allmänt idealistiska världsåskådning och den varma religiositet, som följt honom från ungdomsåren, därför undergingo någon förändring. Efter återkomsten upptog C. sin akademiska undervisning såsom tf. professor i historia först under Geijers tjänstledighet och sedan under ledigheten efter hans död. Först i januari 1849 utnämndes C. till Geijers efterträdare såsom ordinarie professor i historia. Hans främsta vetenskapliga specimen för denna befordran var en året förut på latin utgiven skrift om fredsunderhandlingarna under Karl XII:s sista regeringstid, senare i omarbetat skick utgiven även på svenska.

Med C: s tillträde till den historiska professuren började en för universitetet synnerligen betydelsefull och resultatrik akademisk lärarebana. C. var en utmärkt lärare, väl skolad och erfaren och nu i sin kraftigaste ålder. Han skildras såsom en ovanligt klar, sakrik och fängslande föreläsare med ett lättflytande, väl utarbetat, stundom något sirligt föredrag, som dock framfördes liksom fritt eller ur minnet. Hans föreläsningar, som torde hava varit mera bestämt begränsade till den politiska historien än vad före honom varit fallet, gåvo på samma gång ett rikt material av historiska data och fakta och en rikedom av allmänna synpunkter och betraktelser över de historiska företeelserna. Om C. icke nådde upp till det universella kulturintresse, den idérikedom och den genialitet, som ofta präglade företrädarens föredrag, torde han i stället varit jämnare och klarare. C. var även en ypperlig tentator. Han införde därjämte skriftliga tentamensprov, varpå han lade en stor vikt. För att komma i närmare kontakt med sina lärjungar bildade C. en historisk förening, som ännu består och som för universitetsstudierna i historia haft en mycket stor betydelse. Den torde hava varit en av de allra första av de sedan allmänna vetenskapliga fackföreningarna vid universitetet. G. gav onekligen undervisningen i historia en modernare prägel än förut och skapade i viss mån de former, vari denna undervisning sedan skulle komma att röra sig och ännu rör sig, blott att en generation senare därjämte de nu brjukliga seminarieövningarna infördes och gåvo möjlighet till ett än mera intimt samarbete mellan lärare och lärjungar och till ökad självverksamhet från dessa senare.

Under samma period, de tidigare professorsåren, bedrev C. även omfattande forskningar för det stora historiska arbete, som han nu valde till sin huvuduppgift, en skildring av Sveriges historia under konungarna av det pfalziska huset. För detta arbete besökte han 1850 riksarkivet i Köpenhamn och begav sig 1852 i samma syfte till Paris, där han var den förste svenske forskare, som begagnat det fränska utrikesministeriets arkiv. 1855 utkom den första delen av.hans skildring, ägnad åt Karl X Gustavs historia, och redan följande år den andra delen, omfattande förmyndartiden och Karl XI :s egen regering intill 1680. Det var en beundransvärd prestation, desto mer som C. redan erhållit viktiga politiska och andra förtroende- uppdrag. Främst av dessa märktes hans inträde i prästeståndet såsom universitetets representant vid riksdagen 1850—51, ett uppdrag som sedan förnyades vid följande riksdagar till och med riksdagen 1862—63. Han blev här snart en av ståndets mest bemärkte talare, och särskilt från riksdagen 1856—58, då han även blev ledamot av statsutskottet, torde han varit en av riksdagens mer betydande krafter. Viktiga kommittéuppdrag såsom ledamotskap i kommittén för organisation av statistiska centralbyrån och ordförandeskap i 1858 års kommitté för granskning av läroverksstadgan m. fl. liknande uppdrag togo allt mer hans arbetskraft i anspråk, och den tid han fick ägna sina universitetsplikter blev därigenom allt mindre. Han torde icke hava tjänstgjort sammanlagt i mer än tio år såsom ordinarie professor vid universitetet, när han faktiskt skildes därifrån för alltid genom sitt inträde i ministären i aug. 1863. Han erhöll först med utgången av år 1876 avsked från sitt professorsämbete. Även det historiska författarskapet avbröts för en längre tid av de nya plikter, som statsrådsämbetet medförde.

C. var livligt intresserad av det politiska livet liksom av administration. Han skulle få rikligt tillfälle att göra betydande insatser på dessa områden, när han efter K. J. Thyselius kallades att inträda i regeringen såsom statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet. Såsom medlem av prästeståndet hade C. gjort sig känd för vältalighet, klokhet och initiativrikedom samt icke minst för den moderat liberala reformståndpunkt, som utmärkte hans yrkanden och som väl harmonierade med Louis De Geers och hans kollegers i »den bästa av ministärer».

Den stora huvudfråga, som vid tiden för C:s inträde i regeringen var som mest brännande, var den stora representationsreformen, vartill ett kungligt förslag just vid riksdagen 1862—63 förklarats vilande. C. delade i denna viktiga fråga fullkomligt De Geers åskådning. Redan vid 1850—51 års riksdag hade han talat för det då vilande men vid samma riksdag förkastade kungliga reformförslaget, och vid riksdagen 1862—63 uttalade han sig i prästeståndet bestämt till förmån för det nya kungliga förslaget. När detta vid följande riksdag 1865—66 skulle avgöras, var det C, som fick till uppgift att inom prästeståndet, där han nu representerade Vetenskapsakademien, förfäkta regeringens ståndpunkt, och han gjorde det med en skicklighet och en auktoritet, icke minst grundad på hans djupa historiska kunskaper, som i väsentlig mån bidrog till utgången inom detta stånd. C:s hänvisning till historiens lärdomar, till samhällsformernas oavlåtliga omdaning och nödvändigheten av representationssättets anpassning till dessa ändrade förhållanden var väl motiverad och skickligt avfattad. För kyrkans representerande såg han i kyrkomötet, för vars inrättande han själv såsom riksdagsman ivrigt talat, den rätta formen. »Prästerskapet behöver icke politisk makt för att trygga kyrkans oberoende eller inflytande. Kyrkans stöd är starkare än så. Det kyrkliga inflytandet har sitt rätta ställe på kyrkomötet, varest kyrkliga frågor kunna, ostörda av de politiska stridernas sorl, behandlas och lösas.» Typiskt för C:s optimism är också hans bemötande av farhågorna för att reformen skulle leda till en enda samhällsklass övervikt inom riksdagen med den förklaringen, att man ej fick »på de nya förhållandena överflytta de föreställningar om från varandra strängt avskilda klasser, som utgjorde grunden för de gamla». Betecknande för C:s kloka taktik voro slutorden i hans anförande med framhållandet av att i politiken alltid finnes något som kan kallas »det rätta ögonblicket» och att det vid de stora reformfrågornas lösning gäller att icke låta detta ögonblick gå obegagnat förbi, för såvitt icke statens lugna utveckling skall allvarligt hotas. C: s anförande torde för de ännu vacklande inom prästeståndet haft en väsentlig betydelse, icke minst därför att hans förutvarande redan långa riksdagsmannabana vittnade om att hans ord voro uttryck för hans verkliga övertygelse.

Även i andra av de stora politiska frågorna stod C. troget vid De Geers sida. Så i norska frågan, där han under de brännande striderna om ståthållarämbetets upphävande och om revision av föreningsakten intog en försonlig och tillmötesgående hållning mot de norska kraven, så långt detta var möjligt utan uppgivande av Sveriges rätt och verkliga intressen. Även i tullfrågan delade C, som mycket intresserade sig för ekonomiska spörsmål, den frihan-delsvänliga riktning, som främst J. A. Gripenstedt företrädde inom regeringen, och han uppträdde vid 1865—66 års riksdag med kraft till försvar för den franska handelstraktaten och regeringens åtgärder därvid. I järnvägsfrågan, i striderna om brännvinslagstiftningen m. fl. stora spörsmål i den inre politiken hävdade G. med vanlig skicklighet och framgång regeringens ståndpunkt. Att C. även i utrikesfrågor, för vilka han i hög grad intresserade sig, särskilt i den brännande frågan om förhållandet till Danmark, delade De Geers och Gripenstedts försiktiga ståndpunkt, var att vänta. C. kan dock icke sägas hava beträffande de allmänna politiska huvudfrågorna intagit någon ledande eller tongivande ställning inom regeringen, ehuru hans ord vägde tungt och hans råd icke minst av De Geer högt uppskattades. C. ägnade sig väsentligen åt sitt eget departements angelägenheter, och beträffande dessa fordrade han, att hans kolleger med förtroende lämnade honom fria händer. Också torde den betydelsefulla omdaning av såväl den högre som den lägre undervisningen, som under C: s statsrådstid genomfördes eller påbörjades, alltigenom kunna kallas hans verk.

Denna C: s epokgörande verksamhet som det svenska undervisningsväsendets store reformator var redan före hans inträde i statsrådet inledd genom hans ivriga deltagande med alltmer ledande och auktoritativ ställning i de allmänna lärarmö.tena från 1849, i kommittéarbetet och i riksdagarnas överläggningar rörande hithörande reformspörsmål och anslagsfrågor. C: s utomordentliga insikter på det pedagogiska området, hans klara och bestämda program och hans sällsynta organisatoriska förmåga kommo att göra hans ministertid till en storartad reformepok på undervisningsväsendets och folkbildningens område. Innehållet i denna reformverksamhet skall nedan närmare belysas.

Om C: s ställning inom regeringen har De Geer i sina »Minnen» vittnat: »Carlson tog i allmänhet ej mera del än som var nödvändigt i andra ärenden än dem som tillhörde hans eget departement; men dessa ville han ock sköta efter sitt eget sinne, och han ägde en beundransvärd förmåga att med den största foglighet och varsamhet göra sin vilja gällande.» Men om C. också var en av den berömda De Geerska regeringens nyttigaste och mest betydande krafter, blev han dock aldrig en av dess mer populära medlemmar. Därtill bidrog, att C: s klokhet, förmåga att finna utvägar,
När De Geer på försommaren 1870 avgick från justitiestatsministerämbetet på grund av meningsskiljaktigheter med såväl konungen som kamrarna uti en mängd viktiga frågor, främst kanske försvarsfrågan, begärde även C. i likhet med flera andra av konseljens medlemmar sitt avsked, som det uppgives »efter någon tvekan». Om en dylik tvekan verkligen förefunnits, torde den främst hava haft sin grund i hans önskan att få fullfölja det stora omdaningsaibetet pä undervisningens område, vilket han nu måste överlämna åt andra, närmast åt Gunnar Wennerberg.

Efter avgången ur konseljen återgick C. icke till professuren i Uppsala utan begärde och erhöll tjänstledighet från densamma för att i huvudstaden fortsätta arbetet med sitt stora historiska verk. Av detta utkommo också efter några år, 1874 och 1875, tvenne delar, den tredje och den fjärde, 1680-talets historia. C. var dock ännu alltför djupt invecklad i det politiska livet och för varmt intresserad av undervisningsreformernas fullföljande för att han skulle få odelat ägna sig åt sitt författarskap. Utom det att han blev ledamot av direktionen över Stockholms stads undervisningsverk och ordförande i kommittén för den tekniska undervisningens ordnande samt i direktionen för folkundervisningens befrämjande, deltog han såsom lekmannaombud för Härnösands stift i 1878 års kyrkomöte samt fungerade även några år som riksgäldskontorets ordförande. I det politiska livet inträdde han ånyo, då han på hösten 1872 av Gävleborgs läns landsting valdes till ledamot av riksdagens första kammare. I denna egenskap kom C. att spela en mycket framstående roll vid den bekanta »kompromissen» 1873, varigenom riksdagen i princip gillade en avskrivning av grundskatterna och indelningsverkets besvär efter en måttstock av 3 % årligen mot det att jordbruksfastighet åsattes bevillning i likhet med annan fastighet, allt dock under förutsättning att en arméorganisation, grundad på allmän värnplikt, bleve av konung och riksdag antagen. C., som genom De Geers inflytande fått plats i statsutskottet, ansågs vara den, vars skickliga och smidiga formuleringskonst och talegåva inom utskottet genomdrivit den berömda överenskommelsen, som i själva verket var en kompromiss mellan hittills oförenliga motsatser. Sammankopplingen av grundskatternas avskrivande och härreformen visade sig sedan ganska olycklig och blev föremål för mycket klander men blev dock den enda framkomliga väg, på vilken till slut en lösning beträffande försvarsfrågan skulle vinnas. C., som i princip gillade grundskatternas ersättande med vanlig fastighets-bevilining och å andra sidan var en varm vän av försvarets stärkande, avsåg endast att befrämja det senare syftet genom att oskiljaktigt förbinda detsamma med det av riksdagens mest inflytelserika parti, lantmannapartiet, främst åtrådda önskemålet. Att det skulle dröja så länge, innan en sådan lösning kom, kunde C. ej förutse.

Det var mindre underligt, att C:s framskjutna ställning inom riksdagen och hans duglighet och erfarenhet överhuvud snart nog ånyo förde honom in i regeringen. Redan 1874 erbjöds han att inträda häri såsom finansminister, men avböjde. Följande år åter, då Louis De Geer på våren 1875 bildade sin andra ministär, inträdde C. ånyo i regeringen såsom statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet. Denna andra statsrådsperiod blev väsentligen en fortsättning av den första, i det att C. därigenom fick tillfälle att i flera hänseenden fullborda och sammanfatta sina reformer inom undervisningsväsendet. I den stora politiska huvudfrågan, försvarsreformen, stod C. troget vid De Geers sida och ansågs hava en betydande personlig del i det regeringsförslag, som framlades vid 1877 års riksdag, liksom även i den hållning, regeringen under 1878 års riksdag intog till det av lantmannapartiet framburna anbudet till en arméreform. Möjligen bidrog det negativa resultatet av regeringens bemödanden i denna viktiga fråga till C: s beslut att träda tillbaka. Redan på hösten 1878 utträdde han ur regeringen och lämnade chefskapet över ecklesiastikdepartementet till sin efterträdare på professorsstolen i Uppsala, K. G. Malmström. Såsom skäl anförde C. trötthet. Han var också kommen till den ålder, då detta skäl kunde anföras såsom enda grund utan att väcka misstro eller klander, helst hans avsikt tydligen var att, så långt krafterna medgåvo, nu koncentrera sitt arbete på slutförandet av sitt historiska verk.

Redan året efter C:s avgång ur ministären utgavs den femte delen, skildrande slutet av Karl XI: s regering. Två år därefter, 1881, utkom första delen av Karl XII:s historia och 1885 ytterligare en del, framförande det stora verket till freden i Altranstädt 1706. Längre kom den åldrige författaren icke, innan krafterna sveko för alltid. Även under denna sista period av sin levnad var C. dessutom ingalunda befriad från förtroendeuppdrag. Sålunda återinträdde han i undervisningsdirektionen under åren 1880—84, var ledamot av blindundervisningskommittén 1879—80 och av skatte-regleringskommittén 1881—82, i vilken sistnämnda kommitté han nedlade ett betydande arbete. Därjämte var han ordförande i överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och tog fortfarande såsom ledamot av riksdagens första kammare, vartill hans mandat 1881 förnyats för ytterligare en nioårsperiod, och av statsutskottet en betydelsefull del i det politiska livet. Sålunda befordrade C. verksamt med sitt ord och sitt inflytande den lösning, som 1885 kom till stånd i fråga om försvaret och grundskatterna och som äntligen efter långa ofruktbara strider utgjorde en första frukt av 1873 års kompromiss och en begynnelse till en mer fullständig och tillfredställande lösning i framtiden. Trogen sina tidigare grundsatser på det ekonomiska området följde C. även med stort intresse den häftigt uppblossande striden om spannmålstullarna. Då vid 1887 års riksdag denna frågas utgång väntades bero på några få röster i första kammaren, ansåg C. det vara sin plikt att, ehuru dödssjuk, låta sig föras upp i.kammaren för att vid den avgörande voteringen därstädes den 2 mars avlämna sin röst mot förslaget om spannmålstullar, i enlighet med den frihandelsvänliga åskådning, som präglat den första De Geerska ministärens ekonomiska reformpolitik och varit hans egen kraftigaste mannaålders övertygelse. Endast några veckor därefter, den 18 mars, avled C. och begrovs den 24 i samma månad på Uppsala minnesrika kyrkogård.

C: s förnämsta betydelse ligger dels i den stora och ledande del, som han tog i det svenska undervisningsväsendets omorganisation, dels i hans historiska författarskap. Vi skola dröja något närmare vid dessa båda sidor av C:s livsgärning.

Redan tidigt ägnade C. sitt intresse åt undervisningen. Såsom lärare i sin ungdom i en av Uppsalas högre skolor under ett eller annat år och sedan under nära ett årtionde åt de unga prinsarna, slutligen såsom universitetslärare i närmare ett och ett halvt decennium, hade han fått rikt tillfälle att sätta sig in i såväl den elementära undervisningens som gymnasie- och universitetsundervisningens former och problem. Teoretiska studier och även praktiska iakttagelser under flera resor utomlands, företagna i pedagogiskt syfte, hade ytterligare ökat hans erfarenhet och insikter. Tydligen var det ett varmt och levande intresse för alla former av undervisning och folkupplysning, som besjälade honom och som kom honom att ägna det bästa av sin kraft och sin tid åt dessa uppgifter. En medfödd pedagogisk förmåga, en ovanlig organisationstalang, klokhet, humanitet och därtill energi och seg uthållighet stodo honom härvid till buds och bidrogo väsentligen till hans framgång.

Man kan väl också säga, att tiden var mogen för reformer på detta område. Redan länge betraktades det svenska undervisningsväsendet såsom föråldrat, och nya reformkrav och ideal hade arbetat sig fram utan att dock kunna tränga igenom. Gammalt och nytt stodo på detta liksom så många andra områden av svenskt kulturliv under det förra seklets tidigare hälft oförmedlat och skarpt emot varandra, och detta förhållande hade på undervisningsområdet liksom på flera andra kulturområden alstrat en viss stagnation. Vad C. uträttade var i stort, att han verksamt och mer än någon annan bidrog att lösa. dessa motsatser genom en moderat reform, som gjorde rättvisa åt det gamla bildningsväsendets förtjänster och åt kraven på värnande av nationella bildningsideal och kulturelement i uppfostran, men också tillmötesgick och upptog i en praktisk organisation de nya synpunkter och förändringar på uppfostringsområdet, som det moderna samhällslivet krävde och som även utländska modeströmningar, teorier och erfarenheter livligt understödde. C: s verksamhet kom att bliva en väsentlig del i det energiska positiva reformarbete, som äntligen efter årtionden av ofruktbara meningsstrider från slutet av femtiotalet och under de närmast följande årtiondena lade nya grundvalar för det politiska, sociala och ekonomiska livet i vårt land och för svenskt odlingsliv överhuvud.

Redan 1843 gjorde C. ett beaktansvärt inlägg i den strid om läroverkens ombildning, som pågått sedan »den stora undervisningskommittén» år 1828 avgav sitt betänkande och som gällde, huruvida den lärda bildningens eller den medborgerliga och reala bildningens krav skulle vara grundläggande för läroverken. C: s skrift »Om de svenska elementarläroverken och deras förbättring» förordade en medlande ståndpunkt, enligt vilken skolans tre lägsta klasser borde lämna en gemensam, företrädesvis på klassiska språk beräknad förberedelsekurs, medan i därefter följande högre klasser en klassisk och en real bildningslinje skulle inrymmas bredvid varandra för tillgodoseende av samhällets olika behov. Därjämte yrkade han klassundervisningens bibehållande i stället för den i 1828 års kommittéutlåtande förordade fria flyttningen, studentexamens förflyttande från universiteten till läroverken och förbättring av lärarnas utbildning och ekonomiska ställning — allt idéer, som han sedan fasthöll och som till det mesta förverkligades. På grund av ett ständernas uttalande 1845 tillkom äntligen 1849 års cirkulär, varigenom gymnasium, lärdoms- och apologistskola förenades till ett allmänt läroverk, valfrihet rörande de gamla språken medgavs lärjungarna och införandet av ämnesläsning och fri flyttning gjordes beroende av vederbörande lärarekollegium och eforus. Vid 1850 —51 års riksdag, den första C. bevistade, klandrade han den obestämdhet och osäkerhet, som härigenom blivit rådande. Skolstadgan av år 1856 sökte delvis råda bot på dessa brister och sörja för en fullständig bildning på båda linjerna, men den vidsträckta valfrihet mellan olika språk stadgan medgav medförde ej mindre än sju olika linjer. På grund av anmärkningarna häremot tillsattes en kommitté under C:s ordförandeskap. Dess utlåtande, ett uttryck för C: s idéer, låg till grund för den nya skolstadgan av 1859 och 1862 års förordning om avgångsexamens avläggande vid läroverken. Lärotiden blev tioårig i stället för nioårig och valfriheten inskränktes till de båda huvudlinjerna. Ett av C, som statsråd, 1865 utgivet cirkulär införde tyska språket i första klassen och medgav befrielse från grekiskan för de lärjungar på den klassiska linjen, vilkas målsmän begärde det. 1869 borttogs enligt riksdagens önskan den första klassen, och höjdes i stället inträdesfordringarna. C. sökte att utveckla läroverken även genom metodiska anvisningar och föreskrifter. Läroverkens rektorer kallades till möten, där C. själv presiderade och ett fruktbringande utbyte av tankar och erfarenheter ägde rum. En särskild byrå för den högre undervisningen ordnades i departementet, och inspektion över skolorna utövades härifrån. Nya cirkulär gåvo föreskrifter och råd angående läroämnenas behandling och angående den muntliga undervisningen och läxläsningen, åter andra nyordnade undervisningen i musik, gymnastik och teckning och utvidgade skolornas militärövningar. För censorerna vid avgångsexamen, som från 1864 anställdes vid läroverken i stället för vid universiteten, utarbetades föreskrifter och anvisningar. För lärareutbildningen infördes provåret till en början frivilligt, efter en tids erfarenhet obligatoriskt. Önskningar om ytterligare reformer, framställda både i riksdagsskrivelse 1870 och i petition till regeringen, föranledde efter C: s avgång från ämbetet tillsättande av en ny kommitté, vars arbete resulterade i flera betydelsefulla, under C: s efterträdare genomförda ändringar och' uppslag. Den under C: s andra statsrådstid utfärdade läroverksstadgan av 1878 blev liksom slutpunkten och sammanfattningen av det långvariga och omfattande reformarbetet. Genom densamma blev tyskan det grundläggande språket, linjernas särskiljande uppsköts till fjärde klassen och den klassiska linjen uppdelades från och med sjätte klassen i tvenne, en med och' en utan grekiska, varjämte avrundade kurser infördes för skolstudiernas avslutning i tredje och femte klassen. Även för lärarnas lönefråga intresserade sig C. livligt. Den ordnades först 1882 efter C: s avgång från statsrådsämbetet, men han bidrog genom sitt inflytande i statsutskottet och i riksdagen väsentligt att befrämja dess lösning.

För universitetens organisation och examensväsende blev C: s statsrådstid likaledes av stor betydelse. Utom ökade lärarelöner och anslag till de akademiska institutionerna omordnade han examensväsendet genom nya föreskrifter för juridiska examina 1863, genom införandet av teologisk filosofisk examen såsom förberedelse för inträde i teologiska fakulteten 1865 och framför allt genom ersättandet av den gamla filosofiska graden 1870 med en kandidatexamen i ett flertal ämnen och en högre rent vetenskaplig licentiatexamen i tre ämnen, båda med särskild vikt lagd på de skriftliga  proven. Adjunkturerna ombildades till extra ordinarie professurer för att både vidga den akademiska lärarekretsen och rikta undervisningen, medan docentstipendier infördes för ätt fästa unga förmågor vid universitetet. Nya universitetsstatuter utfärdades 1876. Om C: s reformer vad både de allmänna läroverken och universiteten beträffar i flera fall väckte ganska delade meningar, torde däremot hans verksamhet för folkskoleväsendets höjande vunnit det allmännaste erkännande. Även rörande detta område framställde C. redan vid sin första riksdag reformtankar och önskemål. Särskilt betonade han nödvändigheten att förbättra lärareutbildningen såsom förutsättning för folkskolans höjande. De enligt folkskolestadgan 1842 inrättade seminarierna voro synnerligen illa utrustade med lärarekrafter och anslag, inträdesfordringarna för små och undervisningen för kortvarig och därtill opraktisk. Efter hand lyckades också C. genom sitt arbete vid riksdagarna uppnå flera förbättringar, höjda anslag, höjda inträdesfordringar, bättre och talrikare lärarekrafter m. m. Såsom statsråd fick C. tillfälle att kraftigt fullfölja denna omdaning. Kungörelsen 1864 ordnade sex seminarier för manliga och två för kvinliga folkskollärares utbildning, vartdera med en föreståndare och tre huvudlärare samt lärare i musik, teckning, gymnastik och trädgårdsskötsel. Lärarelönerna förbättrades till likhet med läroverkslärarnas. Föreståndarbefattningarna, som hädanefter skulle tillsättas av K. M: t, besattes med synnerligen dugliga och framstående män. Det nya seminariereglementet 1865 införde den ordning, som sedan i huvudsak bestått. Utbildningen fördelades på tre klasser, av vilka de två första företrädesvis avsågo teoretisk undervisning, den tredje på samma gång avslutningen av denna och praktiska undervisningsövningar i folkskolans alla ämnen. Några ytterligare seminarier inrättades under följande år av C, anslag till seminariebyggnader utverkades. Även ett finskt och ett lapskt seminarium för småskolelärare inrättades 1875. C. samlade även seminarierektorerna till möten, och de därvid framkomna erfarenheterna lågo till grund för den kursfördelning och den läroplan, som stadfästes, liksom även för undervisningstidens utsträckning 1878 med en fjärde klass. Efter C: s avgång samlades de väsentligen av honom åvägabragta förordningarna i seminariestadgan av 1886. Ett yttre tecken på dessa seminariers utveckling är att medan 1842 samtliga åtnjöto ett årligt anslag av 9,100 rdr b:ko, var motsvarande siffra 1878 vid C:s avgång från statsrådsposten 235,525 kronor.

Näst lärarnas utbildning ansåg C. en förbättring av deras ekonomiska villkor vara en väsentlig förutsättning för folkskoleväsendets höjande. Folkskollärarna betraktades såsom kommunernas tjänstemän och avlönades av dem. Staten hade emellertid 1846 anvisat såsom bidrag till avlöningen hälften av den personliga skyddsavgiften inom varje församling, den s. k. folkskoleavgiften. Statens bidrag utgick således efter folkmängden och disponerades ar församlingarna utan villkor från statens sida. Häruti inträdde en ändring från riksdagen 1856—58, i det att för de nya bidrag, som då gåvos utöver folkskoleavgiften, staten förbehöll sig prövningsrätt rörande användningen och därvid särskilt betonade nödvändigheten av lärarelönernas förstärkande och av småskolors inrättande, varjämte de nya bidragens. storlek gjordes beroende av församlingarnas egna kostnader och åtgärder. Mellan dessa olika grunder för statsbidragen, vilka i sig inneslöto helt olika principer rörande kommunernas och statens inbördes maktförhållande gentemot folkskolan, intog C. såsom statsråd en medlande ställning. Utvecklingen gick dock i riktning mot statens allt starkare ingripande, och 1871, efter C:s avgång från statsrådsposten, blev folkskoleavgiften alldeles indragen till staten och varje skoldistrikts årliga statsbidrag därefter ställt i bestämt förhållande till lärarnas löner. C. var angelägen att höja föreskrifterna om den kontanta minimilön, som utöver husrum, vedbrand och andra naturaförmåner skulle utgå till lärarna vid folk- och småskolor, och han åstadkom även efter hand en väsentlig höjning därav. Hans sista riksdagsmotion 1886 gick ut på att skaffa dessa lärare ett ålderstillägg efter fem års tjänst, en förbättring som dock först några år efter hans död blev en verklighet. Även för folkskollärarnas pensionsväsende intresserade han sig. Det i detta fall grundläggande reglementet av 1866, ävensom reglementet för folkskollärarnas änke- och pupillkassa voro kontrasignerade av C.

Angående utvecklingen av folkskolans inre organisation rådde i slutet av 1850-talet och början av följande årtionde en synnerligen livlig diskussion både i pressen och på läraremöten. För att få en säker inblick i förhållandena kände man behovet av en mellanhand mellan de många skolstyrelserna i orterna och regeringen, och tanken på särskilda folkskoleinspektörers införande uttalades vid riksdagarna från 1853. Först 1859—60 års riksdag gav anslag därför, och 1861 tillsattes tjugu inspektörer. C. hade i prästeståndet värmt förordat regeringens förslag, och under hans ministertid utvecklades institutionen kraftigt såväl genom förhöjda anslag som genom nya betydelsefulla instruktioner av 1868 och 1876. Det var väsentligen på grund av de erfarenheter, som inhämtades genom inspektörerna, men även genom iakttagelser och uppslag, förvärvade under en studieresa i Schweiz 1863, som C. blev i stånd att skapa det viktiga, för hela folkundervisningen grundläggande cirkuläret av 22 apr. 1864. Småskolan skildes däri bestämt från folkskolan och fick till uppgift att förbereda för denna. Folkskolan indelades i klasser, och läroämnena skulle inträda i viss ordning på undervisningsschemat, lärouppgifterna noga prepareras och avgångsbetyg utfärdas, varjämte förståndsförmögenheternas övande noga inskärptes. För att ge stadga åt folkskoleväsendets främjande och kontrollerande inrättades 1864 en särskild byrå i departementet även för folkskoleärendena. Det gick emellertid långsamt att genomföra dessa förbättringar i verkligheten. Särskilt arbetade C. ivrigt på inrättandet av småskolor. 1859 funnos blott något över 1,000. 1866 var antalet visserligen tredubblat. Men det var dock alltför ringa, och bristen på småskolor var synnerligen kännbar. Gränserna mellan småskolan och folkskolan voro obestämda, och en mängd folkskolor voro ambulatoriska. Inspektörerna klagade över att undervisningen i folkskolan var ett själlöst läxplugg och att skollokalerna voro dåliga. För att råda bot på anmärkta brister utsände C. normalritningar för skolbyggnader och lät genom departementet 1867 utgiva folkskolans läsebok, som blev till synnerlig nytta. 1877 utgåvos de viktiga kungörelserna om fortsättningsskolor och om slöjdundervisning. Följande år utfärdades en normalplan för klassindelning, läsordning m. m., varjämte ny katekesutveckling stadfästes. De många förordningarna, de flesta härstammande från C: s tid, sammanfattades i den nya omarbetade stadgan för folkundervisningen av 20 jan. 1882.

Även den högre folkskolan, vartill de första anslagen gåvos 1856—58, understöddes av C. men fick ingen riktig fart. Ännu 1876 funnos blott 11 stycken, vilka förde ett tynande liv. Starkare fart fick folkhögskoleidén. De första understöden kommo här från landstingen, och statsunderstöd bereddes först 1872. C. lyckades 1878 få understödet höjt för två årskursers anordnande. Då funnos redan 24 folkhögskolor. Dövstum- och blindundervisningen befordrades ivrigt av C. De första understöden till högre flickskolor tillkommo under hans statsrådstid 1875. Stadgar för tekniska elementarskolor gåvos 1877. Det bör slutligen nämnas, att även stadgar för Musikaliska akademien 1863, för Gymnastiska centralinstitutet 1864, för Akademien för de fria konsterna 1866 och för Veterinärinstitutet 1867 voro kontrasignerade av C.

När man överskådar C: s utomordentligt omfattande och resultatrika arbete för hela det svenska undervisningsväsendets omdaning och förbättring, gripes man ovillkorligen av beundran för hans utomordentliga energi, insikter och organisatoriska förmåga och erkänner villigt, att han mer än någon annan samtida befrämjat lösningen av de många hopade reformspörsmålen vid det föregående seklets mitt. En mångfald personer delar med honom äran av uppslag, idéer och program eller kritik därav, liksom av varmt intresse för folkbildningens och den högre skolbildningens utveckling. Men 'beträffande det praktiska genomförandet i en stor enhetlig organisation av tankar och reformkrav måste C. tillerkännas största andelen. Att hans arbete på detta område, där idéerna i hög grad bröto sig mot varandra, kom att bli utsatt för åtskilligt klander både från dem, som funno, att han bröt ned åtskilligt av äldre praxis och åskådning, som var av värde, och dem, som menade, att han ej gick nog långt i accepterandet av nya reformfordringar, var ju helt naturligt. 1 åtskilligt hava C: s reformer, särskilt kanske rörande universiteten, redan sedan länge undanträngts av nya, även på den högre skolundervisningens område hava viktiga ändringar företagits och nya äro planerade, och folkskolan har genomgått en utomordentlig utveckling. I huvudsak har dock det reformarbete, C. kom att genomföra, bestått eller utgjort en grundval för svenskt undervisningsväsen för mer än ett halft sekel. C:s betydelse på detta område torde kanske för övrigt ännu ej kunna fullt överskådas.

Det är blott förvånansvärt, att C. vid sidan av sin betydande gärning såsom statsman, ämbetsman och undervisningens reformator fann tid att utföra ett betydelsefullt vetenskapligt arbete och fullfölja det stora historiska verk, som han påbörjat under professorstiden i Uppsala. Alldeles till slutet av den föresätta uppgiften kom C. ej, då den sista eller sjunde delen, såsom nämnt, framförde skildringen av Karl XII:s historia endast till utgången av år 1706. Men det var dock ett omfattande och viktigt avsnitt av Sveriges historia, som därmed fått sin första vetenskapliga genomforskning och framställning på ett sätt, som gör C: s arbete över Sveriges historia under konungarna av det pfalziska huset till ett av de mest betydelsefulla inom svensk historisk litteratur.

Det låg trettio år mellan den första och den sista delens utkommande. Detta spåras nog också i de olika delarnas karaktär, i uppfattningen och stilen, liksom i forskningen. Ändock är det hela ett ovanligt enhetligt verk, präglat i stort av en genomgående historisk åskådning, av samma forskningsmetod, av samma framställningskonst. Detta förhållande beror otvivelaktigt därav, att C. var en mogen man med djupa historiska studier, rik erfarenhet och en fullt färdig historisk och politisk uppfattning, redan när de två första delarna utkommo. Den stora erfarenhet av det politiska livet, han sedan förvärvade, ändrade icke hans redan vunna livsåskådning. C. förblev ständigt densamme i sin uppfattning av de politiska och sociala problemen liksom av de kulturella frågorna överhuvud och representerade i detta avseende under en lång statsmannabana en sällsynt trohet mot de ideal, han en gång omfattat, allt under mognande livserfarenhet och visdom.

C: s närmaste föregångare inom den svenska historieskrivningen var naturligtvis hans lärare och företrädare på professorsstolen Erik Gustav Geijer. När C. valde den karolinska epoken av Sveriges historia till sitt särskilda forskningsföremål, var väl hans avsikt närmast att fullfölja föregångarens skildring av fosterlandets öden. Även uppdraget av den utländska förlagsfirma, J. A. Perthes i Gotha, på vilkens uppdrag Geijers Svenska folkets historia närmast tillkom, blev en anledning för C. att börja med tiden efter Kristinas tronavsägelse. De särskilda delarna av C:s arbete blevo också i sammandrag publicerade i tysk översättning i det Heeren-Ukertska samlingsverket »Geschichte der europäischen Staaten», allt efter som de utkommo. Men säkerligen var det också insikten om att de pfalziska konungarnas historia, inneslutande i sig höjdpunkten och nedgången av Sveriges stormaktsvälde, ännu låg fullständigt obearbetad och gömd i arkivens omfattande aktsamlingar, som lockade C. att här sätta in. Uppgiften var oerhört tacksam, liksom oerhört fordrande.

Även så till vida blev C: s verk en fortsättning av Geijers, som uppfattningen i stort av den historiska utvecklingens bärande krafter och särskilt av den svenska storhetstidens förutsättningar och ledande statsmän tydligen är densamma. För C. liksom för Geijer står statens liv i centrum av den historiska utvecklingen och statsidéns främsta målsman är konungadömet. Utvecklingens art beror därföre i väsentlig mån av huru den aktuelle bäraren av konungamakten förmår att uppfatta sin egen ställning och de krav, som föreligga, samt förstår att göra gällande statens intressen framför enskilda och att. samla de skilda organiserade krafterna i samhället till ett kraftigt samarbete i statens tjänst. Efter Kristinas i detta fall synnerligen bristfälliga regemente och under den upplösning och de inre strider, som denna regering alstrat, förelåg för den nya dynastien en storartad uppgift, och denna uppgift var desto mer krävande, som Sveriges expansiva politik på samma gång utåt skapat en ytterligt farlig ställning och på ett helt annat sätt än förut dragit in riket i hela den europeiska politikens motsatser. Synpunkterna på Karl X Gustavs, förmyndartidens och Karl XI :s skilda regeringar giva sig därav liksom av sig självt, och C: s omdömen i stort foga sig tydligen helt organiskt till Geijers uppfattning av Sveriges föregående historia. En varm kärlek till den svenska luterska kyrkan, den andliga makt som främst behärskade det inre kulturlivet, men även till den nedärvda folkfrihet, som det svenska samhället trots den starka aristokratiska utvecklingen under 1600-talet bevarade och som i det historiskt betingade samhällslivet hade sitt uttryck, präglar C:s arbete liksom Geijers.

Den spekulativa dräkt, i vilken den Geijerska historieskrivningen klädde sig, är däremot hos C. väsentligen avlagd. C. låter i högre grad händelserna själva tala, och hans egna omdömen träda fram meT indirekt. Forskningen är vida djupare och allsidigare och framställningen mer ingående, mer faktisk och mera rent politisk. C. är mera statsmannen, som skildrar och bedömer personer och händelser, än tänkaren och filosofen, som reflekterar däröver. Den alltmer betydande andel, C. kom att taga i det politiska livet, vidgade hans blick för de politiska problem, både inre och yttre, som den karolinska tiden hade att lösa, och den växande statsmanna-erfarenheten kom otvivelaktigt även till sin rätt i den fortgående skildringen, särskilt av Karl XI: s egen historia. Sammanhanget mellan de inre striderna och den inre réformutvecklingen å ena sidan, den yttre politiken å den andra framträder allt klarare. En viss förkärlek för den diplomatiska historien förmår C. att betona betydelsen av det yttre politiska lägets ständiga växlingar och framhålla sammanhanget mellan den svenska statens utveckling och den allmänna europeiska statshistorien mer än förut skett i svensk historieskrivning.

Otvivelaktigt har C. lärt mycket även av den samtida tyska historieskrivningen, särskilt Leopold von Ranke, med vilken han ju även trätt i personlig förbindelse, och både forskningsmetoden, den vidgade arkivforskningen och betonandet av den yttre statshistoriens eller diplomatiens betydelse har C. gemensamma med den Rankeska historieskrivningen. För övrigt delade han tydligen den allmänna idealistiska världsåskådning, som både Geijer och Ranke omfattade och som, ehuru i något olika former, behärskade den högre bildningen i såväl Sverige som det övriga Europa under den tid, C. gjorde sina studier och fick sina bestämmande livsintryck.

Saknaden av alla förarbeten och den stora mängden av bevarade källor gjorde det naturligtvis omöjligt för C. att i någon mån uttömma källmaterialet. Särskilt reduktionens historia kunde ju omöjligen ingående skildras utan dylika speciella undersökningar, som krävde sin man fullständigt. För C. gällde det att vinna en första översikt och göra en på de viktigaste källorna byggd grundritning av den karolinska epokens historia. Mönster för omfattningen av en dylik framställning gav icke blott den tyska historieskrivningen, utan ej mindre den samtida glänsande engelska och franska historieskrivningen. Vilka C:s mönster än varit, torde det kunna sägas, att han löst sin uppgift på ett självständigt och i det hela

Författare

Ludvig Stavenow.

Arkivuppgifter

excerpter ur in- och utländska arkiv till Karl XII:s historia överlämnades i nov. 1909 till riksarkivet av sonen Ernst Carlsons stärbhus. Hans efterlämnade papper deponerades i mars 1926 i riksarkivet men äro endast under vissa villkor tillgängliga for forskning. Brev från C. finnas i Manderströmska och Bergstedtska samlingarna i K. biblioteket samt bland M. J Hamme-richs papper i Det kongelige bibliotek i Köpenhamn

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De Hemmingii Gaddii in patriam meritis. P. 1*. Upps. 1834 . 4: o 7 bl. (Diss., prass. C, resp. Joh. Laur:ii Samzelius.) — Några underrättelser om drottning Christinas bibliothek (Skandia, Bd 8, 1836, s. 116— 130). — Minnen från Rom. Af F. C. (Sw. litt.-fören. tidn., 1837, N:o 33, 34, 36, 38). — De Albis et Nigris, factionibus Florentinis. P. 1—3. Upps. 1837. 4: o 36 s. -f- tit.-bl. (Diss., praes. C, resp. C. J. Malmsten, C. Callmander, A. G. G. Salenius.) — Om svenska elementarläroverken och deras förbättring. I anledning af herr J. A. Hazelii skrift »om student-examen och elementarläroverkens brister». Sthm 1843. 86 s. (Anon.) [Föranledde en ny skrift av J. A. Hazelius: Om läroverksfrågorna, i synnerhet med afseende på skriften Svenska elementar-läroverken . .. Sthm 1846. 167, (1) s, (Jmfr art. P. G. Boivie, bibliogr.)]— Quae de ineunda pace inde a pugna Pultavensi egerit CarolusXII. P. 1—8. Upps. 1848. 124, XXXV, (1) s. + tit.-bl. (Diss., praes. C, resp. J. N. R. Kellström m. fl.) [Även utg. med gemensamt titelblad: Quae' a Carolo XII post pugnam Pultavensem de pace acta sint et quae fuerint consilia Goerzii diss. acad.] — Tal i anledning af H. K. H. prinsessan Lovisa Josephina Eugenias födelse (Tal vid de högtidligheter, hvilka.. . firades af Upsala kongl. aca-demie d. 12 och 13 febr. 1852, Upps. 1852, s. 1—20). — Personalier öfver Hans kongl. höghet Frans Gustaf Oscar, hertig af Upland. Sthm 1853. 4: o & 8: o 39 s. (Anon.) — Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset. D. 1—7. Sthm 1855—85. D. 1. Carl X Gustaf. 1855. XII, 437 s. 2: a uppl. 1883. (5), 567 s., 1 portr., 1 karta. D. 2—5. Carl XI. 1—4. 1856—79. VI, 619 s.; V, 373, (3) s.; (4), 412 s.; (6), 406 s. D. 2. 2: a uppl. 1885. 517 s., 1 portr. D. 6—7. Carl XII. 1—2. 1881—85. IV, 465, (5) s.; 524, (5) s., 1 karta. [Verket fortsatt med en 8: e del (Carl XII, D.3) av Ernst Carlson, Sthm 1910 (se denne).] — Geschichte Schwedens. Bd 4—6 [1654—1706]. Aus der schwed. Handschr. des Verfassers iibers. von J. E. Petersen. Gotha 1855—87. XIV, 733, (3) s.; XXXVI, 607 s.; XII, 400 s. (Geschichte der europ. Staaten, hrsg. von A. H. R. Heeren & F. A. Ukert, Lief. 29: 1, 36: 1, 48: 1; övers, i sammandrag av föreg. arbete.) [Bd 1—3 av samma verk av E. G. Geijer 1832—36, Bd 7 av L. Stavenow 1908.] — Om statshvälfningen i Sverige under Carl XI :s regering (Nord. univ.-tidskr., Årg. 1: H. 4, 1856, s. 35—76; även utg. sep. 44 s.). — Om fredsunderhandlingarne åren 1709—1718. Ett bidrag till Carl XII:s historia. Sthm 1857. (4), 166, (2) s. — Personalier, uppläste wid högstsal. Hans majestät kon. Oscar I: stes begrafning i Riddarholms-kyrkan d. 8 aug. 1859. Sthm 1859. 4: o 47 s. (Även i norsk översättn. Kristiania 1859.) (Anon.) — Om 1680 års riksdag. Inbjudn.-skrift till philos. magister-promotionen [i Uppsala] af promotor. Sthm 1860. 4: o 86 s. [Även utg. med förändrad titel: Berättelse om riksdagen 1680. Sthm 1860. 8: o 85 s.] — Om den svenska statsförvaltningens förändrade skick under konung Carl XI: s regering (HA Handl., N. F., D. 2, 1861, s. 151—193; även särsk. utg. Sthm 1860. 43 s.; inträdestal i HA 9 mars 1858). — Om Sveriges inflytande på konungavalet i Polen 1704. Upps. 1861. 4: o 35 s. (Akad. progr.; även i UUÄ 1861. 8: o 37 s.). — Inträdes-tal, hållet i Sv. akademien den 19 mars 1861 [minnesteckning öfver C. A. Agardh] (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, D. 33, 1861, s. 1—68; även sep. Sthm 1861. 68 s.). —¦ På femtionde årsdagen af Sverges och Norges förening. Tal hållet vid högtidligheterna på rikssalen den 4 nov. 1864 (Vid festen å riks-salen d. 4 nov. 1864..., Sthm 1864; 4: o 24 s.; även i Mindeblad fra femti-aarsdagen af Sveriges og Norges förening, Kria 1864). — Minnesteckning öfver Erik Gustaf Geijer. Föredragen på K. Vetenskaps-akademiens högtids-dag d. 31 mars 1870. Sthm 1870. 23 s. — Personalier öfver Hennes maj: t drottningen Wilhelmina Fredrika Alexandra Anna Lovisa, då hennes jordiska qvarlefvor nedsattes i Riddarholmskyrkans konungagraf d. 21 apr. 1871. Sthm 1871. 4: o 14 s. (Anon.; vidfäst C. H. Rundgrens likpredikan.) — Personalier öfver H. M. konung Carl den femtonde. Sthm 1872. 4: o 35 s. (Anon.; vidfäst E. G. Brings likpredikan.) — Minne af riksamiralen grefve Gustaf Otto Stenbock (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, D. 48, 1873, s. 19—174; även sep. Sthm 1873. 158 s.). — Carl den tolftes första regeringsår (Hist. tidskr., Arg. 1, 1881, s. 9—52). — Carl den tolftes tåg mot Ryssland (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, D. 61, 1885, s. 319—396; även sep. Sthm 1885. 80 s.). — Därjämte direktörstal i Sv. akademien (1861, 1878), program för rektorsbytet vid Uppsala universitet 1861 (1861) m. m. C. har även presiderat för fyra av respondenterna förf. avhandlingar (1848, 1851).

Utgivit: E. Kjellander, Minnen. Dikter. Philosophiska uppsatser. Utdrag ur bref. Sthm 1842. XL, 318 s. (Anon.) — Bref upplysande svenska historien (Hist. tidskr.. Arg. 1, 1881, s. 203—207).

Källor och litteratur

Källor: Fil. fakult. skrivelse till Uppsala univ. kansler 1 apr. 1837 och 7 juli 1844 samt eckl.-dep. handl. 19 jan. 1849 (meritförteckn.), RA; brev och dagboksanteckningar, avskrifter m. m., i familjens ägo (i mars 1926 dep. i RA). — Riksdagens prot. och handl. 1850—1887, med C:s mycket talrika riksdagsanföranden (enl. uppgift mer än 1,100); Svensk författningssamling, med de under C: s statsrådstid utg. talrika förordningar och cirkulär rör. undervisningsväsendet; kommittébetänkanden; handl. från kyrkomötet, läraremöten m. m.; Uppsala universitets föreläsningskataloger och årsredogörelser. — Biogr. över C. i Sv. biogr. lexikon, N. F., 3 (1859), grundad på meddelande av C. själv, dat. 27 mars 1859; nekrologer i Hist. tidskr. 1887 (av C. Annerstedt) och Pedag. tidskr. 1887 (av R. Törnebladh); C. O. Arcadius, Bilder ur sv. folkundervisningens historia (1897); L. De Geer, Minnen, 1—2 (1892); C. T. Odhner, Fredrik Ferdinand Carlson såsom häfdatecknare. Minnesteckning (VA Lefnadsteckningar, Bd 4, 1899—1912); C. H. Rundgren, Inträdestal i Sv. akademien den 20 dec. 1887 (Sv. akad. handl. ifrån år 1886, 2, 1887); L. Stavenow, Den moderna vetenskapens genombrott i svensk histo-rieskrifning (Göteb. högskolas årsskr., 1913); Sveriges historia till våra dagar, 12 (av C. Hallendorff, 1925) och 13 (av S. J. Boéthius, 1923). — S e i övrig: t om C:s skolpolitiska verksamhet: S. Almquist, Om Gunnar Wennerberg, hans tid och hans gärning (1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Ferdinand Carlson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16427, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ludvig Stavenow.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16427
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Ferdinand Carlson, urn:sbl:16427, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ludvig Stavenow.), hämtad 2024-04-16.