Meriter

Carlson, Oscar Fredrik, f. 30 jan. 1844 i Norrköping, d. 9 nov. 1916 i Stockholm. Föräldrar: klädesfabrikören Fredrik Teodor Carlson och Tekla Karolina Lovisa Svedelius. Genomgick Norrköpings lyceum; avlade studentexamen i Uppsala 14 sept. 1861; inskriven vid universitetet därstädes 16 sept. 1861; avlade bergsexamen 30 maj 1865; e. o. elev vid Falu bergsskola 1865—66; företog utrikes studieresor till Böhmen, Österrike och Bajern 1866 —68 och "till England 1869—70. Auskultant i kommerskollegiets bergsavdelning 7 juni 1865; volontär på L. J. Hiertas kontor 1869; grundade Stockholms superfosfatfabriks-a.-b. 9 dec. 1870 och var ledamot av dess styrelse från 18 apr. 1871 samt dess verkställande direktör till sin död; en av stiftarna av Svenska livförsäkringsanstalten Oden 1888; dess förste matematiker och ledamot av dess styrelse från 1888 (v. ordförande från 1910); ordförande och verkställande ledamot i kommittén för byggande av Nacka kyrka 6 mars 1889— 1893; v. ordförande i Kemistsamfundet 1890—1916; ordförande i Svenska teknologföreningens avdelning för kemi och bergsvetenskap året 1897; ledamot av Stockholms skiljenämnd för handel, industri och sjöfart från 1898 (v. ordförande 1900—02, ordförande från 1903); stadsfullmäktig i Stockholm 1898—1900; en av stiftarna av Tidnings-a.-b. Stockholmsbladet 1901 och ledamot av dess styrelse 30 sept. 1901—10 maj 1905; ledamot av styrelsen för Svenska karbidför- säljnings-a.-b. 4 jan. 1902— 11 sept. 1906; initiativtagare till Svenska arbetsgivareföreningen 1902, v. ordförande i dess styrelse 1903 och i dess fullmäktige 1907 samt ledamot av arbetsutskottet 1907; en av stiftarna av a.-b. Förenade tidningar 1904 och ledamot av dess styrelse 29 sept. 1904—1906; en av stiftarna av a.-b. Månsbo egna hem 1907 och ordförande i dess styrelse från 23 okt. 1907; fullmäktig i Stockholms fabriksförening från 1908 (ordförande från 1911); ledamot av styrelsen för Hångstafors a.-b. 9 maj 1908—14 okt. 1910; en av stiftarna av För-säljnings-a.-b. Sveriges superfosfatfabriker (från. 1916 Svenska superfosfatförsäljnings-a.-b.) 1909 och ledamot, av dess styrelse från 10 sept. 1909 (v. ordförande från 1909, ordförande från 1916); ledamot av styrelsen för Svenska vattenkraftsföreningen från dess stiftande okt. 1909; en av stiftarna av Ljungafors järnvägs-a.-b. 1910 samt verkställande direktör och ledamot av dess styrelse från 31 maj 1910; en av stiftarna av a.-b. Autotelefon Betulander 1910 och Nya a.-b. autotelefon Betulander 1912 samt ledamot av deras styrelser 17 dec. 1910—28 mars 1912, resp. från 1 juni 1912 (ordförande från 1912); ledamot av Stockholms handelskammare från 1912; en av stiftarna av Rederi-a.-b. Ljungan 1915 och ledamot av dess styrelse från 3 apr. 1915; en av stiftarna av a.-b. Carlit och a.-b. Nitrogenium 1916 och ledamot av deras styrelser från 1 mars 1916. RVO 1892; LLA 1909; KV02kl 1912.

Gift. 19 okt. 1872 med Berta Nikolina Stafsing, f. 11 juli 1848, d. 2 okt. 1921, dotter till direktören för Strömsholms kanal Svante Stafsing.

Biografi

C:s namn är för alltid förbundet med den svenska kemiska industriens och framför allt elektrokemiens utveckling till storindustri. Före 1871, det år, då C. anlade vår första superfosfat-fabrik vid Gäddviken, uppgick det årliga tillverkningsvärdet för hela vår kemiska industri till 8 millioner kr., medan år 1917 tillverk- ningsvärdet i de av C. grundlagda och ledda fabrikerna nådde upp till 25 millioner kr. Detta var visserligen en av konjunkturläget högt uppdriven siffra, men en jämförelse med det totala tillverkningsvärdet för Sveriges hela kemisk-tekniska industri det nämnda året, 191 millioner kr., visar, att den av C. ledda produktionen utgjorde mer än 13 % av rikstillverkningen. Bakom denna utveckling ligger givetvis det allmänna uppsving i vårt näringsliv, som brukar betecknas såsom det industriella genombrottet, men också ett idogt och målmedvetet arbete. Bland de män, som under denna tid i Sverige verkade för råvarornas förädling inom det egna landet, intog C. en obestridd ledarställning under nära ett halvt århundrade.

Efter en med utmärkta vitsord tidigt avlagd bergsexamen i Uppsala — han var blott 21 år och uppgives ha varit den yngste, som avlagt denna examen — skaffade sig C. målmedvetet en praktiskt-merkantil utbildning. Han hade redan tidigt under ferierna arbetat dels i sin farfaders fabriker och lanthushållning, dels hos bergmästare G. Fr. af Ekenstam i Växjö, och han genomgick nu först Falu bergsskola och auskulterade därpå vid kommerskollegiets bergsavdelning. Snart nog reste han emellertid utomlands (1867) för att studera den i Tyskland, Mähren och Böhmen uppblomstrande tillverkningen av socker ur vitbetor.

Sockerbetsstudierna förde C. i kontakt med jordbruksfrågorna, speciellt konstgödselproblemet. Vid denna tidpunkt började den av Boussingault och Liebig förut vetenskapligt utredda och anbefallda konstgödslingen av åkerjorden med fabriksmässigt framställda »konstgödselmedel» vinna spridning och praktisk tillämpning överallt i Europa, framför allt i England, där Lawes och Gilberts försök vid Rothamsted blevo banbrytande för den praktiska tillämpningen av den tidigare mera. teoretiskt inriktade forskningen. Under en studieresa till England 1869—70 hade C. tillfälle att sätta sig in i tillverkningsmetoderna för det av Lawes i jordbruket 1843 införda s. k. superfosfatet, som utgör en blandning av lösligt kalciumfosfat och gips. Ämnet framställdes till en början genom »uppslutning» av benmjöl med svavelsyra och senare genom samma behandling av olika råfosfater, guano från olika fyndorter, tyska, spanska och franska fosforiter samt apatit. Råfosfathandeln, då koncentrerad i Londons City, gjordes speciellt till föremål för ingående studier av G., och kommersiella förbindelser knötos, som sedan varade hela dennes liv. Dessutom studerade C. svavelsyrefabrikation och teknisk tillverkning av saltsyra, klor och klorater m. m.

C. kom således hem från England uppfylld av olika idéer till jordbrukets förbättring och med planer att starta en inhemsk konst- gödselindustri i Sverige. Den främste representanten för svensk kemisk industri var vid denna tidpunkt L. J. Hierta. Denne ägde en svavelsyrefabrik vid Tegelviken, vilken kunde producera mera svavelsyra än Hierta behövde för. sin stearintillverkning eller kunde sälja. C. hade redan före sin resa till England delgivit Hierta sina planer, vilka denne preliminärt lovat stödja. Nu överenskom han med Hierta om övertagande av merproduktionen av svavelsyra för den superfosfatfabrik, som han med egna och släktingars medel samt med bidrag från ett antal affärsmän i Stockholm anlade vid Gäddviken utanför Stockholm 1871. Stockholms superfosfatfabrik, som det nya företaget kallades och som från början ägdes av ett aktiebolag med samma namn, var den första i sitt slag i Sverige och började ganska anspråkslöst med en tillverkning av cirka 20,000 centner om 42,5 kg. år 1872. Hierta fungerade till en början som ledamot av interimsstyrelsen och som konstituerande stämmans ordförande. Men hans intresse svalnade efter hand, troligen på grund av tilltagande ålder, och i den slutliga styrelsen ingick han blott som revisorssuppleant. För övrigt avled han redan i nov. 1872. En överenskommelse hade träffats mellan C. och Hierta, att de så länge båda levde icke skulle intränga på varandras fabrikationsområden. Detta förklarar, varför Stockholms superfosfatfabrik icke sålde svavelsyra, vilket ju annars varit naturligt. Svavelsyran fraktades till en början i blyklädda pråmar från Tegelviken till Gäddviken, men snart visade sig superfosfatfabrikationen kräva betydligt mera svavelsyra än Tegelvik sfabriken kunde producera, och en ny, ytterst modern svavelsyrefabrik, anlades 1872—73 av C. vid Gäddviken.

Den hastigt ökade världsförbrukningen av superfosfat tvingade efter hand till användande av allt mindre fosfatrika råmaterial, som lämnade ett klibbigt och föga begärligt superfosfat. Man redde sig till en början ur svårigheterna genom att torka produkten i ugnar, men redan 1872 övervann C. efter studier av skillnaden i råfosfaternas sammansättning på en enklare och billigare väg dessa olägenheter. Sedan han funnit, att de godartade värmeutvecklande råfosfaten innehöllo krita, tillsatte han vid målningen en ringa mängd kalksten och erhöll så ett torrt och användbart superfosfat. C: s förfaringssätt visade sig medföra utom den önskade porösa beskaffenheten hos superfosfatet ännu en oväntad god påföljd: oaktat tillblandningen av kalk blev halten av löslig fosforsyra, vilken är den norm, efter vilken superfosfat betalas av konsumenterna, större än utan denna tillsats. Detta hade givetvis stor ekonomisk betydelse för bolaget, enär c: a 5 % mera löslig fosforsyra och lika mycket mera säljbar produkt erhölls utan egentlig merkostnad. Verksamheten utvidgades emellertid mer och mer. År 1884 förvärvades benmjölsfabriken »Ceres» i Göteborg, där även svavelsyra och superfosfat börjat tillverkas. Superfosfatindustrien utvecklades efter hand i Sverige till en storindustri, och flera nya fabriker kommo till, varigenom även tillverkning för export möjliggjordes. Genom flera tekniska detaljpatent, utarbetade av C. och hans medhjälpare, skyddade Stockholms superfosfatfabriks a.-b. sin tillverkning, vilken uppdrevs till omkring en tredjedel av landets hela tillverkning och hälften av det inhemska årsbehovet.

De viktigaste växtnäringsämnena äro utom fosfat dels kalisalter och dels bundet kväve i form av ammoniumsalter eller nitrat. Särskilt av de senare (»chilesalpeter») var importen mycket betydande. Det framstod emellertid för C. som ett önskemål att göra oss oberoende av dylik import, och i detta syfte började han 1906 en kalkkvävetillverkning, som efter hand utvidgades till att vid särskilda fabriker, Ljunga verk och Månsbo, omfatta framställning av ett flertal olika kväveprodukter från flytande kväve och kalcium-cyanamid till ammoniak, ammoniumsulfat, ammoniumniträt,1 salpetersyra och natriumnitrat (vid Ljunga verk) samt urinämne och guanidinsalter (vid Månsbo). Sin utgångspunkt hade denna storartade utveckling i karbidindustrien.

Det var tidigt bekant, att kalk och kol vid stark upphettning speciellt i elektrisk ljusbåge bilda kalciumkarbid, men först med elektroteknikens framsteg på 1880- och 90-talen blev det möjligt att begagna reaktionen för praktiska ändamål. H. Moissan's laboratorieförsök, i praktiken omsatta av Bullier och1 av Wilson, gåvo uppslaget till den då uppblomstrande karbidindustrien. Vid Månsbo, där stora fabriksanläggningar utförts 1893—94 (se nedan), byggde C. 1899—1900 en fabrik för tillverkning av karbid i mindre skala. Denna vara tillverkades till en början främst som utgångsmaterial för framställningen av acetylen för belysningsändamål. Om man bortser från kristiden och från den användning, acetylenen fått för det av G. Dalen uppfunna Agaljuset, visade det sig, att de stora förhoppningar, man hyst om detta belysningsmedel, ej kunde infrias i konkurrensen med det allt billigare elektriska ljuset, ett resultat, som i det hela ej heller rubbats därav, att acetylengasen nu fått stor användning som värmekälla vid svetsning. C: s intresse för karbiden var emellertid i verkligheten mindre orsakat av dess användning för belysningsändamål än av möjligheten att nyttja ämnet som utgångsmaterial för framställning av kväveföreningar. Kvävegödslingsproblemets lösning var hans ledstjärna. Därmed var han inne på de vägar, som efter hand givit karbiden en städse stegrad betydelse för tillverkningen av andra kemikalier såsom kväveföreningar, ättika, aceton, aldehyd, acetylensvart m. m.

Redan genom ett åren 1845 ocb 1857 i England patenterat förfaringssätt hade Chr. Binks lyckats påvisa, att kalk och kol vid stark upphettning i kväveatmosfär ge upphov till en som gödselmedel användbar kväveförening utan att dock klarlägga föreningens sammansättning, och Marguerite & Sourdeval utarbetade 1869 eh metod att över bariumoxid framställa cyanföreningar, varur med vattenånga ammoniak erhölls. Denna metod användes i stor skala av Mond i England och ett par tyska fabriker intill 1890-talets slut. Deutsche gold- und silberscheidearistalt framställde efter liknande princip cyannatrium i rent tillstånd men fann sedan en mera lönande väg härför. Frank & Caro försökte nu 1895 att över de relativt rena karbider, praktiskt taget bariumkarbid, som medelst de kort förut funna elektriska smältmetoderna kunde tillverkas, vinna cyansalter, vilket dock blott delvis lyckades. Frank vände då sin uppmärksamhet till den med kalciumkarbid vunna produkten, som Pfleger visat vara cyanamidens kalciumsalt, och försökte under 1900-talets första år genomföra dess användning som gödningsämne. Framställningsproblemets lösning tog dock många år i anspråk. Under tiden hade även C. målmedvetet fortsatt sina studier och lyckades även, senare tillsammans med sönerna Birger och Fredrik, utexperimentera metoder att praktiskt tillgodogöra sig de givna uppslagen. Ungefär samtidigt med Frank nådde de sålunda fram till såväl tilfverknings-som användningsproblemets tekniska och praktiska lösning, varvid särskilt den av sonen Fredrik Carlson år 1908 konstruerade automatiska och kontinuerliga kalkkväveugnen gjorde god nytta. I jorden överföres kalkkväve genom vattnets inverkan via urinämne och ammoniak till nitrater, och det var metoder att på teknisk väg genomföra motsvarande processer i stordrift, som nu utbildades. För ugnarnas konstruktion och för fullkomnandet av desamma liksom för tillverkningsmetoderna var C. varmt intresserad ända in i det sista. Vid hans död kunde ugnarna anses fullt utexperimenterade.

Det var först C:s avsikt att utbygga ännu outnyttjade cirka 10,000 hkr. i fosfatbolagets vattenfall vid Månsbo i Dalälven, men då trots tioåriga förhandlingar de vattenrättsliga förhållandena alltjämt hindrade detta, lät C. år 1907 en yngre son, jur. utr. kand. Ivar Carlson (Stafsing), efter förslag av denne, från cirka 200 olika jordägare inköpa Johannisbergs- och Hångstaforsarna i Ljunga älv. Sedan vederbörliga vattensyner hållits 1908 och 1910, påbörjades omedelbart efter erhållen vattendom byggandet av Ljunga verks kraftstation i apr. 1910. Fabriksbyggena igångsattes i det väsentliga år 1911 och leddes av Fredrik Carlson, som med 1911 års ingång tillträdde befattningen såsom disponent för Ljunga verk. Vattenkraftstationen, som vid full vattentillgång lämnar 17,200 hkr., är en av de märkligaste i vårt land. Vattnet ledes till kraftstationen genom en 2,400 meter lång tub om 5 meters diameter. Som konstruktör för vattenkraftstationen använde C. här liksom vid Månsbo sin svåger, överstelöjtnant B. Stafsing. Kraftstationen och karbidfabriken igångsattes 1912, den senare kan tillverka i medeltal 23,000 ton. Våren 1913 igångsattes kalkkvävefabriken, till en början utbyggd för 10,000 ton; den utökades 1916—18 till 20,000 tons årskapacitet. År 1914 uppfördes vid Ljunga verk en svavelsyrefabrik och en ammoniumsulfatfabrik för 6,000 tons tillverkning per år, 1916 byggdes en fabrik för ammoniumnitrat samt beslöts och byggdes en anläggning för oxidation av ammoniak till salpetersyra avsedd för 4,000 ton salpetersyra per år. Ljunga verk byggdes väsentligen under lågkonjunkturen efter 1908 års kris och blev i förhållande till sin omfattning och sitt solida utförande relativt billigt. För de två viktigaste av jordbrukets gödselmedel, fosfat och bundet kväve, hade således genom C:s initiativ en inhemsk tillverkning av betydande omfattning kommit till stånd. För att frakta kol och kalksten m. m. till Ljunga verk startades 1915 Rederi a.-b. Ljungan.

I hög grad betydelsefull för den kemiska industriens utveckling i vårt land blev även den tillverkning av klorater, perklorater och andra klorföreningar, som 1894 påbörjades vid Avesta storfors. Månsbo kloratfabrik var den första storindustriella elektrokemiska anläggningen i Sverige och den första elektrokemi ska kloratfabriken i världen. Redan 1889 hade försök i mindre skala anställts vid Gäddviken med en av C. uppfunnen metod att utan diafragma genom elektrolys framställa klorater, och följande år byggdes där en första mindre fabrik, där den sedan i Månsbo i större skala använda metoden utarbetades och apparaterna utprovades. När Månsbo igångsattes, kunde därför också kommersiell drift från första stund fortgå utan avbrott. Månsbo var redan som kraftstation föregångare både vad vattenkraftanläggningen och den elektriska installationen beträffar. Fabriken byggdes ock på exceptionellt kort tid.

Särskilt för den svenska tändsticksindustrien, som dittills importerat klorater, blev tillgången och tillverkningen av detta material inom landet av stor betydelse. Tillverkningen vilar på en serie patent, de första uttagna redan år 1890 och i detalj fullföljda och utarbetade av C. och sonen Birger m. fl. medhjälpare, samt avser att låta den genom elektrolys av koksalt bildade kloren och det genom vattensönderdelning bildade syret med varandra bilda klor- syreföreningar, som slutligen med det vid den andra elektroden uppstående alkalit bilda klorater eller perklorater alltefter arbetssättet. Då intet diafragma användes — ett av de viktigaste kännetecknen på C: s kloratmetod — blandas anod- och katodprodukterna direkt med varandra, men proceduren lämnar ett tillfredsställande utbyte endast under vissa svårfastställbara betingelser, varpå här ej kan ingås. Dessa C:s metoder ha efter hand över hela världen undanträngt de äldre, på rent kemisk väg arbetande. Genom omsättning med klorammonium erhålles ur natriumperklorat det viktiga ammo-niumperkloratet, vilket i blandning med brännbara ämnen utgör sprängämnet Carlsonit. Sedermera förbättrades framställningsmetoden, i det Birger Carlson 1909 utexperimenterade en metod att -använda det billigare ammoniumsulfatet i stället för klorammonium.

C. lyckades emellertid ej hävda sin ensamrätt till resultaten av sitt arbete, ty flera uppfinnare framkommo med detaljändringar i de av honom uttagna grundläggande patenten. Alfred Nobel, som vid denna tid på sitt laboratorium uppmärksammat ammoniumperkloratets egenskaper och utfört vissa försök därmed men på grund av omöjligheten att med förut kända metoder framställa ammoniumper-klorat kommersiellt övergivit tanken, trädde även i förhandlingar med C. om gemensamt utnyttjande av metoden, vilka dock avbrötos -av Nobels död och sedan ej återupptogos av hans efterföljare. För vissa områden, speciellt i tropikerna, äro ammoniumperkloratspräng-¦ämnena synnerligen lämpade, då de äro lätta att transportera och mindre farliga än andra likvärdiga sprängämnen, t. ex. dynamit. Under världskriget användes ammoniumperklorat även i stor utsträckning till minor och i skyttegravskriget.

Världskrigets utbrott betydde för de fyra stora av C. och hans söner ledda företagen, vartill hörde ett antal mindre verk, en på grund av stegrad efterfrågan väsentligt ökad produktion men också ökade svårigheter att erhålla de nödvändiga råvarorna. Superfosfatindustrien var ju baserad på importerade råfosfat och svavelsyra, framställd, utom ur svenska, väsentligen ur spanska, grekiska och norska kiser. Då råvaruimporten under världskrigets fortgång försvårades, hotades vår kemiska industri av strypning genom brist på den för otaliga ändamål nödvändiga svavelsyran. C. lät då utföra omfattande undersökningar i avsikt att uppspåra brytvärda Jdsfyndigheter i Sverige och inköpte bl. a. en del inmutningar vid JErvalla säteri i närheten av Örebro, där stora tillgångar på svavelkis iunnos. Här påbörjades 1915 gruvdrift och anlades 1917 efter C:s död anrikningsverk, vilka dock efter »fredskrisen» blivit nedlagda. Då de 5,600 vid Månsbo disponibla hästkrafterna och Ljungaverkens 17,000 hkr. knappast förslogo för den våldsamt ökade produktionen och de nya krav, som ammunitionstillverkning för krigsbehov ställde på den kemiska industrien, byggdes 1915—16 vid Trollhättan en ny fabrik om 2,000 kw. för tillverkning huvudsakligen av perklorater, vilken sedan 1917 efter C:s död utbyggdes med ytterligare 5,000 kw. för karbidtillverkning, medan en fabrik för granaters fyllning anlades vid Månsbo (1915). Vid sidan av ett sedan 1905 i Säter drivet kalkbrytningsföretag startades även nya sådana vid Tand och Mattmar i Jämtland 1917 samt å ön Furillen vid Gotland 1918.

Stockholms superfosfatfabriks-a.-b. började sin verksamhet med små medel, 75,000 kr., men under den goda konjunktur, som inföll under och strax efter det fransk-tyska kriget, kunde det givande företaget öka sitt kapital till en halv million och därigenom finansiera byggandet av svavelsyrefabriken vid Gäddviken och superfosfatfabrikens utvidgande. Med framgång höll den nya industrien även ut under depressionsåren på 1870-talet, oaktat svåra missräkningar tillstötte genom förfelad brytning av apatit i Norge. Trots nya förluster vid Paul Hoffmans mycket omtalade konkurs 1883 följde med den allmänna konjunkturförbättringen ett uppsving, som gjorde det möjligt att köpa Ceres fabriker och modernisera dem, så att deras tillverkningsförmåga genom ett relativt ringa utlägg nära fördubblades. I samband därmed ökades även aktiekapitalet till en million.

De följande åren blevo bekymmersamma på grund av lantbrukets svaga köpkraft, men efter införandet av spannmålstullarna 1888 förbättrades ställningen snabbt. Gäddvikens brand 1889 och kostnaderna för utarbetandet av kloratmetoden kunde därför också med lätthet bäras. Däremot pressade byggandet av Månsbo hårt bolagets ekonomi, då anläggningen, som visserligen utfördes för större kapacitet än från början avsetts, blev dyrare än beräknat och därtill nästan genast måste utvidgas. Företaget blev emellertid framgångsrikt, och vinsterna på Månsbo satte bolaget i stånd att hålla ut i den strid om den svenska marknaden, som mot 1890-talets slut öppnades av de belgiska superfosfatfabrikerna. De svenska fabrikerna stodo dock inför utsikten att få stoppa sin tillverkning, då en tullsats av 25 öre pr 100 kg. superfosfat tvang belgierna att uppgiva försökel och satte de inhemska företagen i stånd att modernisera och utöka sin tillverkning. Även Stockholms superfosfat-a.-b. höjde nu sitt aktiekapital och utvidgade fabrikerna i Stockholm och Göteborg. Den allmänna krisen 1907—09 medförde visserligen åter minskad vinst å gödselmedel, men tillverkningen av klorat och karbid, som alltjämt ökats, gav oavbrutet tillfredsställande inkomster, vartill bidrog, att ett världssyndikat," som bestod fram till världskriget, bildades under ledande medverkan av C. En liknande fördel kom även den andra huvudgrenen av bolagets tillverkningar till del, då den svenska superf osf atindustrien år 1909 under C: s medverkan bildade en försäljningsorganisation till förebyggande av osund konkurrens. Under hela skedet växte Stockholms superfosfatfabriks a.-b: s export såväl av superfosfat som av övriga kemikalier.

Byggandet av Ljunga verk ställde åter mycket stora anspråk på bolagets ekonomi, tills finansieringen efter de nya fabrikernas fullbordande kunde ordnas genom ökning av aktiekapitalet och uppläggandet av ett obligationslån. Så började kriget, och alla företag drabbades till en början av svåra bekymmer, vilka dock vad Stockholms superfosfatfabriks-a.-b. beträffar utjämnades av goda förtjänster på klorater och perklorater. Inflationen kom därjämte alla nominella vinster att springa i höjden, men de stora inkomsterna motsvarades av de omfattande utvidgningarna, vilka delvis betingades av det svenska försvarets behov. Rörelsen betungades även av de starka prisreduktioner, som av det allmänna påfordrades till det svenska lantbrukets fromma. Vid C: s bortgång var bolagets ställning dock fortfarande god om än ej så lysande, som den allmänna opinionen föreställde sig. Då sedermera den kemiska industrien efter krigets slut hårt drabbades av fredskrisen och deflationen kom 1920— 21, uppstodo svårigheter vid bolagets finansiering, i samband med vilka. C:s söner lämnade fosfatbolagets ledning.

Den arbetsbörda, som ledningen av Stockholms superfosfatfa-briks-a.-b. och den därmed förbundna tekniska uppfinnarverksamheten lade på C, tillfredsställde ej helt hans verksamhetslust. Under de första årtiondena upparbetade han sålunda personligen en handel med importerade gödselmedel, som Stockholms superfosfatfabriks-a.-b. och sedermera försäljningsaktiebolaget övertogo. Vidare bedrev han på 1880-talet en betydande försäljning, särskilt till Ryssland, av s. k. kolibribåtar, ett slags föregångare till motorbåtarna med stark och lättskött ångmaskin och god fart. År 1888 var C. den ledande och drivande kraften vid bildandet av svenska livförsäkringsanstalten Oden, vartill hans broder Axel Carlson gav det första uppslaget. Denna anstalt var grundad på ömsesidighetsprincip efter mönster av Lebensversicherungsbahk Gothe i Tyskland och var den första av dylik typ i Sverige. C. räknade ut anstaltens tabeller och verkade ända in på 1900-talet som dess matematiker samt deltog till sin död verksamt i dess ledning. Som förläggare till G. A. Betulanders automattelefon stödde han denna betydelsefulla uppfinning, på vilken de flesta nu använda system vila. År '1902 bidrog C. på ett av- görande sätt till Svenska arbetsgivareföreningens tillkomst och spelade inom denna en ledande roll särskilt vid storstrejken 1909. C. var även under cirka 25 års tid en ledande kommunalman i dåvarande Siklaö (sedermera Nacka) församling, där Gäddviken är beläget, och genomdrev och ledde byggandet av Nacka kyrka, på vars kyrkogård hans familjegrav är belägen.

C. föll i sin trots åren obrutna arbetskrafts dagar, på höjden, av framgång och full av verksamhetslust. I decennier hade han då, intagit en obestridd ledarställning bland de män, vilka uppburit det industriella genombrottet i vårt land. Som uppfinnare var C. knappast någon man med nya och revolutionerande tankar, men han. hade goda uppslag och idéer — som han även mången gång skänkte åt andra — en utomordentlig initiativförmåga, en säker blick för de tekniska utföringsformerna av givna uppslag, ett osvikligt, ekonomiskt sinne och en storartad organisationsförmåga. I förening med en berghälsa och en ovanlig arbetsförmåga, enkla levnadsvanor, anspråkslöshet och en omutlig redbarhet skänkte dessa egenskaper honom och de av hans hand skapade företagen framgång. Framhållas bör även det utomordentligt goda och kamratliga samarbetet med hans olika medarbetare, som sträckte sig även till arbetarna, med vilka han alltid stod på god fot och vilkas råd han gärna inhämtade. Han sökte också städse ordna för dem på bästa möjliga sätt..

Utmärkande för C: s karaktär var en kraftig vilja och stark frihetskänsla. Till sin politiska uppfattning var han högerman och protektionist samt en varm försvarsvän. Som yngre var han ivrig; skarpskytt och deltog i sin studenttids skandinaviska studentmöten. I sitt hem höll C. på gammaldags enkelhet. Om vardagarna började-arbetet tidigt. Redan vid åttatiden satt han på sitt kontor, och han var outtröttlig, då det gällde resor till de olika verken, vilkas drift han personligen noga följde med ett aldrig sviktande intresse. Med möda och arbete betalade han redligt framgångens pris. — Av sönerna har Birger C. (f. 1873), vilken utbildades till den mera vetenskapligt skolade medarbetaren, bedrivit omfattande studier särskilt i Tyskland och författat ett fyrtiotal avhandlingar ej blott, av tekniskt utan även av rent vetenskapligt värde. Särskilt hans undersökningar över klorater och perklorater äro betydelsefulla.

Författare

Sv. Oden

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Om kalkkväfvetillverkningen. Föredrag vid Ljunga-ve.rkens invigning den 24 sept. 1912 (Sv. kem. tidskr., Arg. 24, 1912, s. 134— 139). — Därjämte ett stort antal patentskrifter, utarb. av C.

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av samtida; C:s ovannämnda patentskrifter; Stockholms superf osf atfabriks-a.-b: s styrelseberättelser och prot.; nekrologer av P. Klason (Lantbruksakademiens handl. o. tidskr., 1917) och W. Palmasr (Tekn. tidskr., 1916) samt i Sv. kemisk tidskr. 1916 och Industria 1916; A. Larsson, Den sv. kemiska industrien (1922); F. Carlson, Den automatiska och kontinuerliga kalkkväveugnen, system Fredrik Carlson (Tekn. tidskr., 1923); K. W. Jurisch, Salpeter und sein Ersatz (1908); Stockholms superf osf atfabriks aktiebolag 1871—1906 (1906). — Se iövrigt: C. Hallendorff, Svenska arbetsgivareföreningen 1902—1927 (1927).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Oscar Fredrik Carlson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16434, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sv. Oden), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16434
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Oscar Fredrik Carlson, urn:sbl:16434, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sv. Oden), hämtad 2024-04-25.