Meriter

2. Axel Edelstam, f. 16 aug. 1873 i Stockholm (Livg. t. häst), d. 26 mars 1943 där (Jak.). Föräldrar: regementsskrivaren Carl Fabian Edelstam och Anna Augusta Lovisa Hierta. Mogenhetsex. i Stockholm 20 maj 1892; student vid Uppsala univ. 15 sept. s. å.; jur. fil. ex. 29 april 1893; jur. utr. kand. 31 jan. 1899; e. o. notarie i Svea hovrätt 3 febr. s. å.; tf. domhavande i Mellansysslets domsaga 1900–02 sammanlagt nio månader; tf. fiskal i nämnda hovrätt 3 okt. 1904; adjungerad led. där 19 jan. 1906; fiskal 30 okt. 1908; tf. revisionssekr. 5 mars 1909; hovrättsråd 12 aug. 1910; led. av styr. för Sveriges allmänna konstförening s. å.; v. ordf. 1910–13, ordf. 1913–43; förordnad revisionssekr. 19 maj 1911; konstit. revisionssekr. 22 dec. 1911; revisionssekr. 28 mars 1914; led. av styr. för Stockholms stads brandförsäkringskontor 1912–16 och av dess överstyr. 1917; biträdde inom Justitiedepartementet vid revision av skiftesstadgan 3 juni 1915–23 febr. 1917; justitieråd 30 aug. 1916; led. av överstyr, för Stockholms stads brandstodsbolag till försäkring av lösegendom 1923; huvudredaktör och ansvarig utgivare av Nytt juridiskt arkiv 1935 (medarbetare 1913, medutgivare 1926–34); v. preses i Konstakademien 1930, preses 1930–43. RNO 1915; KNO1kl 1919; KmstkNO 1926; HedLFrKA. 1927; Iqml 12. storl. g 1935.

G. 6 sept. 1922 i Djursholm m. Ruth Moll, f. 4 sept. 1886 i Stockholm (Tysk.), dotter av bankofullmäktigen (riksbankschefen) Victor Ludvig Moll och Louise Catharina Klingström, samt förut g. 12 juni 1906 m. professorn, med. doktor Gunnar Hjalmar Forssner, f. 1876, d. 1915.

Biografi

E. tillhörde en familj av huvudstadsjurister i flera generationer (jfr släktart.) och med undantag för några år, då han fick sin första praktiska utbildning som tingsnotarie i en Värmlandsdomsaga, var han hela sitt liv bosatt på Blasieholmen – de första femtio åren i det av fadern ägda huset mellan det numera rivna norska ministerhotellet och Nationalmuseum; huset förvärvades sedan av Weimarrepubliken till tysk legationsbyggnad. Med lantlivet och dess villkor och förhållanden blev han dock i ungdomen förtrogen, icke minst genom sommarvistelsen på den av fadern ägda egendomen Marby på Oknön i Mälaren.

E:s väg genom ämbetsmannakarriären var snörrät mer än de flestas. Han tog i Uppsala juris kandidatexamen med sällsynt vackra vitsord. En uppmaning från fakultetshåll att fortsätta på den akademiska banan avböjde han utan tvekan. Han ville bli domare, och domarkallet blev han obrottsligt trogen. De, som tillhöra elitkretsen bland svenska ämbetsjurister, pläga oftast för en rad av år tagas i anspråk för administrativa och lagstiftningsuppgifter, men E. avböjde konsekvent varje invit till sådan verksamhet. Trots ett i det yttre rätt myndigt, auktoritativt uppträdande var han en icke blott högeligen blygsam, utan en av överdriven självkritik tungt besvärad man. Den allmänna starka tillit och respekt han i sin domartjänst allt från början tillvann sig bland kolleger och förmän, måste ju ingiva honom en viss trygghet, men knappast förrän hans ord flera år vägt tungt i Högsta domstolens överläggningar, vågade han tro sig verkligen värdig att fylla sin plats.

Till domare, och särskilt till domare i den högsta, för praxis vägledande instansen, där han i tjugusex år verkade, var E. utomordentligt väl danad. Hans förmåga att snabbt och fullständigt tillägna sig ett konkret rättsfallsmaterial var oerhört uppövad. Med skarp uppmärksamhet fångade han varje detalj, varje liten nyans av någon betydelse och vägde dem med ett välbalanserat och säkert praktiskt omdöme. Hans domsavfattning var stilistiskt ypperlig. Han drog icke avgörandet i långdrag utan drev med kraft på arbetstakten. Men detta avgörande hade mången gång föregåtts av mycket och ansvarstyngt. grubbel, framkallat av hans intensiva rättslidelse, hans ömhet om människors väl och ve och även av kravet på kontinuitet och konsekvens i Högsta domstolens rättskipning.

Ur denna sistnämnda synpunkt var E: s enastående kunskap om tidigare rättspraxis av alldeles särskilt värde. Hans minne i fråga om fakta och data kunna synas omgivna av legendariskt skimmer för den, som ej själv haft erfarenhet därav. Häri hade han visserligen på förevarande område ett stöd av sin mera än trettioåriga befattning med rättsfallsavdelningen av Nytt juridiskt arkiv, först såsom mera underordnad medarbetare, senare som medredaktör och slutligen huvudredaktör. Det arbete E. här utfört är ensamt för sig ett livsverk av hög valör, varåt han i det största som det minsta ägnat en väldig arbetsprestation. Hans förmåga att sammanpressa ofta vidlyftiga processakter till koncentrerade och korrekta referat var också i sanning beundransvärd och betingades bland annat av en säker blick för vad det i varje sak verkligen gällt och hur det där legat till. Något som helst eget juridiskt författarskap, som kan för eftervärlden vittna om hans gedigna juristbildning, bedrev han däremot aldrig.

Vid sidan av sin ämbetsgärning utövade E. en intensiv verksamhet som konstfrämjare. Han hade vuxit upp i ett hem, där fadern var en kräsen samlare av ädelt porslin och ägde en säker blick för förnämligt konsthantverk överhuvud, och där modern, statsfru hos drottning Sofia, var en fint bildad kvinna, lika älskvärd som imponerande. Sonen fick sin konstkärlek vidare utvecklad i ungdomen av vänskapsbandet med bröderna Carl och Thorsten Laurin och andra, och han omsatte den i decenniers träget uppoffrande arbete som ordförande från 1913 i Sveriges allmänna konstförenings styrelse och i dess inköpsnämnd samt som preses i Konstakademien från 1930, bådadera till sin död. På bägge posterna satte han in sin uthålliga, aldrig slappnande energi och kom också att intaga en så central ställning i vårt konstliv som det gärna är möjligt för den, som varken är utövande konstnär, facklärd eller mecenat.

Konstföreningen led av en viss bleksot vid E:s och ett par liktänkande vänners inträde i styrelsen 1910. Den saknade kontakt med de nya riktningar, som då redan i ett kvartsekel varit de främsta företrädarna för modern svensk konst. Föreningen var en av de »fyra pelare», som Richard Bergh i sin broschyr »Vad vår kamp gällt» utsatte för sin satirs pilar. Och dess redan förut tämligen svaga ekonomi hade nyss blivit föremål för en betänklig åderlåtning genom en kassaförvaltares förskingringar. E., som omedelbart blev vice ordförande och efter tre år ordförande, grep med kraft in på båda områdena. Med sin praktiskt-ekonomiska blick lyckades han, i samarbete närmast med den nye kassaförvaltaren, först snabbt finna utvägar att vinna ersättning för vad som gått förlorat och småningom skapa ett mycket starkt ekonomiskt underlag för föreningens verksamhet. Försök att värva medlemmar av Konstnärsförbundet till ledamöter i styrelse, inköps- och granskningsnämnd strandade visserligen på förbundets något sektbetonade exklusivitet, som förbjöd dess medlemmar att beblanda sig vare sig med andra konstriktningar eller med något så osmakligt som ett konstlotteri (ehuru vinnarna fingo i tur och ordning själva välja bland de inköpta konstverk, som utgjorde vinsterna). Men inköpen gjordes emellertid med en helt annan fördomsfrihet än tidigare, och man lyckades i följd härav nå kontakt med nya konstriktningar. Härav påverkades allmänhetens smak i gynnsam riktning, vartill även bidrogo dels de talrika omfattande utställningar av främst svensk, men även annan nordisk och fransk konst, som föreningen anordnade, och dels valet av föremål för de årligen utgivna stora konstnärsmonografierna. Ordförandens sega, viljekraftiga ledning – älskvärt och kamratligt utövad – borgade på samtliga områden för att allt, som sattes i gång, också genomfördes. Föreningen visade sin tacksamhet för E:s insatser genom att till sitt 100-årsjubileum 1932 slå en medalj med bröstbilder av grundaren, greve A. G. Bielke, och E.

År 1927 valdes E. till hedersledamot av Fria konsternas akademi, nästan omedelbart insattes han i dess förvaltningsnämnd och blev 1930 akademiens preses. Det blev ingalunda någon tom hederspost, särskilt av det skälet, att det pågick ett bland annat genom företrädda olika meningsriktningar mödosamt, arbete på omorganisation av den under akademien ställda konsthögskolan och i sam- band därmed omdaning av skolans och akademiens stadgar. »Han skänkte», heter det i sekreterarens minnesruna, »åt akademiens inre arbete ett välgörande lugn utan byråkratiskt tvång. Han skötte det representativa värvet med trygghet och en vinnande bonhomie. Särskilt framträdde denna godlynthet, när han presiderade i det akademiska kamratsamkvämets stunder.»

Författare

Nils Alexanderson.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Olof af Geijerstam (Sv. juristtidn., 6, 1921, s. 380–381). – Medred. i Nytt juridiskt arkiv 1926–34; huvudred, och ansv. utg. 1935–42; medarb. 1913 o. följ.

Källor och litteratur

Källor: Kyrkoarkiv m. m., Stockholms stadsarkiv; S. Ambrosiani, Stockholms stads brandstodsbolag... 1843–1943 (1943); E. Lindberg, Axel Edelstam... (Meddel. från Kungl. akad. för de fria konsterna 1943); personlig bekantskap.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Edelstam, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16595, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Alexanderson.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16595
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Edelstam, urn:sbl:16595, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Alexanderson.), hämtad 2024-04-20.