Meriter

Edström, Pehr David Emanuel, f. 27 mars 1873 på Dalsheda vid Vetlanda, d. 13 aug. 1938 i Los Angeles, Calif., U.S. A. Föräldrar: skräddaren och anstaltsföreståndaren, sedermera frikyrkopredikanten Jonas Peter Edström och Charlotta Carolina Gustafsson. Studerade vid Tekniska skolan i Stockholm nov. 1891; elev vid Konsthögskolan hösten 1896–1900; tillhörde en tid Thielska konstnärskolonien i Neglinge; studerade några år i Florens och på Académie Colarossi i Paris; innehade egen skulptörskola där 1908–09; reste till U. S. A. sommaren 1915. Skulptör.

G. 23 dec. 1901 i Rom (skilsm. 1907) m. författarinnan Anna Fredrika Levertin, f. 7 nov. 1869 i Stockholm, dotter av konsthandlaren Wilhelm Philip Levertin och Sophie Albertina Davidson; 2) 1909 i London m. Cora Evelyn Downer, dotter av fabrikören Arthur Downer och Anna Raymond.

Biografi

Då David E. var sju år emigrerade familjen till Nordamerika, där den vistades i Illinois och Iowa för att till slut bli bofast i Ottumwa, Iowa. E. började tidigt försörja sig som springpojke och medhjälpare i lantbruk, sågverk, slakterier och fabriker samt studerade en tid till baptistpredikant. Lusten att måla och skulptera gjorde sig emellertid allt starkare gällande, och uppmuntrad av en tysk-amerikansk målare vid namn Schiewe beslöt han att ta sig över till Europa för att få utbildning. Han arbetade som kollämpare på olika båtar och mönstrade slutligen av i Stockholm i nov. 1894, varpå han omedelbart började sina studier vid Tekniska skolan. Hösten 1896 blev han elev vid Konsthögskolan, där han var kamrat. med C. Milles. Genom förmedling av Ellen Key, som intresserade sig för det unga brushuvudet, kom E. i förbindelse med Ernest Thiel, vilken under en följd av år skulle bli hans mecenat trots ständiga slitningar, och som bland annat riktade hans intresse på Nietzsche. E. tillhörde en tid den Thielska konstnärskolonien i Neglinge och for hösten 1899, utan att ha avslutat sina studier vid Konstakademien, på Thiels bekostnad till Davos, för att sköta sin opålitliga hälsa, och därifrån till Florens, där han kom att stanna de närmaste åren. Efter att ha ingått äktenskap med Oscar Levertins syster, Anna, återvände E. följande år över Paris till Stockholm men begav sig 1904 på en resa till Kuba. Över New York och Florens kom han till Paris, och under hans vistelse där upplöstes äktenskapet. Bland dem, som under alla dessa år övade inflytande på E:s uppfattning om livet och konsten, må nämnas Giovanni Papini, Yrjö Hirn, Gustaf Steffen, Per Hallström och Gertrude Stein. I Paris fortsatte E. sin egen utbildning som skulptör på Académie Colarossi under Steinlen och hos Injalbert. Själv drev han en skola för skulptörer åren 1908–09, delvis, enligt vad han själv uppger, efter Christian Scientismens principer, som han blivit bekant med genom miss Cora Evelyn Downer, med vilken han ingick äktenskap 1909 i London, samtidigt med en där pågående separatutställning av hans verk. Denna överflyttades därefter till Berlin, där den ingick i Konstnärsförbundets stora utställning 1910, och där E. tillbragte ett år, sysselsatt med ett flertal uppdrag, mestadels porträtt. År 1911 vistades han i Stockholm, där han också höll en uppmärksammad utställning, och samma år utställde han i Amsterdam tillsammans med Carl Larsson. Våren 1913 blev han ånyo inbjuden att utställa i London, och därefter återvände han till Sverige, där han bland annat utförde en del uppdrag i Göteborg och deltog i Baltiska utställningen i Malmö 1914. Sommaren 1915 lämnade han Europa och reste till U. S. A., där han kvarblev, tidvis bosatt i New York, tidvis på resor och slutligen i Los Angeles. År 1924 gjorde han ett kort besök i hemlandet för att på inbjudan av Olaus Petristiftelsen hålla ett föredrag, »En konstnärs tankar över tillvaron», i Uppsala.

E:s tidigaste bevarade skulpturarbete är ett flickhuvud, som han utförde, medan han tjänstgjorde som lantarbetare i Iowa 1894. I sin naiva uttrycksfullhet förråder det något av den blivande människoskildraren. Hans första större självständiga arbete före inträdet vid Konstakademien i Stockholm var en grupp, »Kain och Abel», där han försökte tolka mördarens häpnad över makten av sin lögn, medan han i statyn »Februari», senare kallad »Våren», i form av en kvinnlig gestalt ville ge uttryck åt jordens smärtsamma uppvaknande ur vinterdvalan. Medan han var sysselsatt med att hugga den i marmor åt Thiel under sin första vistelse i Florens, utförde E. en grupp framställande far, mor och barn. Thiel kom på besök i sällskap med Richard Bergh, och denne uttryckte sin beundran för både statyn och gruppen och jämförde E. med Rodin, varvid konstnären greps av ett sådant ursinne, att han, efter det gästerna gått, slog gruppen i bitar, till stor förargelse för Thiel, som redan beställt den i ädlare material. I ett självporträtt från samma tid sökte E. ge skulptural form åt det onda, det Kainartade, som han kände i sin egen natur. Han kallade detta huvud, varav ett exemplar i brons finns i Thielska galleriet i Stockholm, för »Caliban», en benämning på sig själv, som han långt senare kom att använda i titeln på sin självbiografi. Laokoongruppen i Uffizigalleriet i Florens gav honom en idé, som han senare skulle återkomma till i flera olika kompositioner: människan som segrare snarare än besegrad av ödet. I en Perseusstaty sökte han i annan form ge uttryck åt samma tanke, medan han i »Sfinxen» och »Hermafroditen» ville återge sin uppfattning om dualismen i naturen. I statyn »Lucifer», som han själv förstörde i ett av sina icke sällsynta överilade ögonblick, var det återigen människans trotsiga vilja han sökte forma i en gudomligt skön gestalt. »Fattigdomens skri», även kallad »Hunger» (i brons i Göteborgs museum), ett förvridet ansikte och några klolikt utspärrade fingrar, som sticka upp ur massan, ge uttryck åt en rakt motsatt effekt. Det är som ett vrål ur en undermänsklig avgrunds djup. Av liknande art äro de groteska skulpturerna »Förtvivlan», »Stolthet», »Fruktan» och »Avund». Från denna tidigare period av E: s verksamhet härröra utom de ovannämnda också en rad smärre arbeten i den måleriskt upplösta, av Rodin starkt influerade men ändå personliga stil, som utmärker flertalet av hans arbeten från denna tid, till exempel »Liten djävul» (statyett i brons, 1901), »Italiensk tiggare» (huvud i brons, 1903), »Italiensk bondtyp» (huvud i brons, 1903), »Två människor» (neger och vit kvinna, brons, 1903), samtliga i Thielska galleriet. Sommaren 1909 utförde E. sitt första förslag till ett industrimonument i Stockholm, »Industrin, Lokes besegrare». Han återupptog däri sin gamla idé om människan-segraren och inarbetade i kompositionen både det konverterade Laokoonmotivet, Perseus- och Sfinxmotiven i den krönande gruppen av tre titaner, som övervinna en jättelik orm. På basen skulpterade han fyra reliefer, som framställde det primitiva hantverket, den moderna industrien, arbetare efter slutat dagsverke och en hembild. Milles erhöll första pris i tävlingen, och vid en omtävling' mellan honom och E. blev den senare definitivt utslagen. Senare, på 1920-talet, tog han upp ämnet ännu en gång under sin vistelse i Amerika, då under titeln »Man Triumphant», och likaledes i monumental form. Frånsett en del dekorativa arbeten, såsom en fontän i Göteborg i samarbete med arkitekten S. Eriksson och reliefer i Klas Fåhraeus' villa på Lidingön, var E. under de senare åren av sin Europavistelse i stor utsträckning upptagen av porträttbeställningar. Med en hänsynslöshet mot föremålen, som, särskilt när det gällde kvinnliga modeller, inte alltid behagade dessa och som gick vida längre än till en ytlig naturalism, avslöjade han deras mänskliga egenskaper på gott och ont, såsom han intuitivt uppfattade dem. Bland det fyrtiotal porträtt han utförde må nämnas byster av E. Thiel (i Thielska galleriet, brons, 1911), Axel L. Romdahl, kronprins Gustav Adolf, kronprinsessan Margareta, riksmarskalken Eric Trolle, grevinnan Alice Trolle, ministern frih. Jochum Beck-Friis (Göteborgs museum, brons), Ellen Key, Franz Oppenheimer, Frederic yan Eeden, prinsessan Patricia av England och många andra mer eller mindre kända personligheter. Ett arbete mitt emellan porträtt och fantasibild är en statyett av Kristina Nilsson som Ofelia, vari han sökt framställa den berömda sångerskan i en roll från hennes ungdom (brons i Thielska galleriet, 1911).

Om konstnärens verksamhet liksom om hans levnadsöden efter den slutliga flyttningen till Amerika ge tillgängliga källor endast knapphändiga upplysningar. En åtstramning av formen ända till kubistisk stränghet förekommer i vissa arbeten, såsom »The eternal triangle», och monumentet över Florence Nightingale, »Protecting the flame of life» (1937). Det förtjänar framhållas, att E. redan i »Sfinxen», modellerad 1900, varit inne på liknande vägar, och enligt egen uppgift utställde han 1908 på Salon des Indépendants i Paris den första kubistiska skulptur, som över huvud taget visats offentligt. För svensk konst kom E. knappast att betyda mer än en individuell episod, men intensiteten i den konstnärliga upplevelsen och den visionära kraften i en del av hans skapelser göra honom till den förnämsta representanten för den symbolistiska riktningen inom vår skulptur.

Med sitt frikyrkoprästerliga påbrå var han också i hög grad en ordets och pennans man. Han skrev artiklar om både politik och konst, bland annat i Veckojournalen, Nya Dagligt Allehanda och Göteborgs Morgonpost, och kort före sin död publicerade han i London en självbiografi, »The Testament of Caliban», vari han hänsynslöst och obarmhärtigt både mot sig själv och andra berättar om sitt liv och sitt verk och blottar sina förhållanden till både närstående och mera flyktigt tangerade personer.

Författare

Thure Nyman.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: The testament of Caliban. London 1938. VIII, 340 s., . 8 pl.-bl. – Art. i tidn. och tidskr.

Källor och litteratur

Källor: ovanst. The testament of Caliban (1938);- Cicerone, 3 (1911), s. 141; Elsevier's geillustreerd maandschrift, 1911, s. 342 f.; Konst och konstnärer, 1911, s. 56 och 1913, s. 5, 7; Kunst und Kunsthandwerk, 14 (1911), ^2?,1nf-'\Nieuwe gids' 1912' s> 677L- 0nze kunst> 1912> s- 17°; The Studio, 59 (1913), s. 236; Svenska män och kvinnor, 2 (1944), s. 314 f.; Thielska galleriet. Katalog (1933), s. 7; Thieme-Becker, Allgem. Lexikon der bild. Kiinstler, 10 (1914), s. 347f.; Die Woche, 1911: nr 7; Aftonbl. 1936 ™h; Dag Nyh. 1919 "/* 1924 m/4j **/*, 1938 «/g; Göteb. Handels- o. Sjöf.-tidn. 1938 "/g; Nya Dagl. Alleh. 1924 "/«,, 1932 Stockh. Dagbl. 1914, 1916 «/s, 1924 =ViJ Stockh.-Tidn. 1914 "/a. 1932 m/ 1934 23/ 1937 i/5. Svenska Dagbl. 1909 Va, 1911 «/.. 1913 2%, 16/io, 1924 «/4, 1931 s/5 1937 »/a. 1938 15/8) «/io-

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per David Emanuel Edström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16633, Svenskt biografiskt lexikon (art av Thure Nyman.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16633
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per David Emanuel Edström, urn:sbl:16633, Svenskt biografiskt lexikon (art av Thure Nyman.), hämtad 2024-04-16.