Meriter

3. Samuel Magnus Ehrenmalm, den föregåendes broder, f. 14 febr. 1731 i Åbo, d. 11 april 1814 å Bastö gård, Åland. Student vid Åbo univ. 1744; e. o. kanslist i Justitierevisionen 1752; kanslist där 16 febr. 1758; häradshövding i Ålands domsaga 31 juli 1759; assessor i Åbo hovrätt 29 juni 1762; hovrättsråd där 13 febr. 1763; avsked 20 mars 1770; tjänstförrättande hovrättsråd 1800–06; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1755–56, 1760–62, 1765–66 (led. av sekreta utskottet), 1768–69, 1778–79 (led. av bevillningsutskottet), 1786 samt 1789 (led. av bevillningsutskottet); ordf. i Finska hushållningssällskapet 1 nov. 1808–1 maj 1809; led. av Patriotiska sällskapet 1779; RNO 1790.

G. 19 aug. 1762 på Margretelund, Österåkers sn (Sth.), m. sin kusin friherrinnan Renata Juliana Åkerhielm af Margretelund, f. 28 febr. 1739 där, d. 1 maj 1786, dotter av riksrådet och överstemarskalken Samuel Åkerhielm, friherre Åkerhielm af Margretelund, och friherrinnan Anna Christina Feif.

Biografi

Samuel E., som bar sin morbrors och senare svärfaders, riksrådet Åkerhielms dopnamn, tog som dennes nära släkting sin naturliga plats bland mösspartiets män, då han från tjugufyra års ålder började deltaga i det politiska livet på Riddarhuset. Från 1761 hörde E. till de mera framträdande männen bland de yngre mössorna. Vid angreppen på hattrådet, vilka fortsatte även efter det ständernas skrivelse 28 febr. om riksråden N. Palmstiernas och C. Fr. Scheffers licentiering hade avgått, väckte E. uppmärksamhet genom att 3 mars uppläsa ett memorial med hotande utlåtelser mot sekreta utskottet, påpekande större skyndsamhet vid fortsatt granskning av herrar riksens råds rådslag till kriget. Då C. F. Pechlin i debatten vände sig direkt mot E., blev diskussionen hetare, och mössorna segrade däri, att adeln utsatte viss dag, före vilken sekreta utskottet borde inkomma med den äskade berättelsen. Emellertid var E. en av de mössor, som i de fortsatta diskussionerna vid månadens slut anbefallde större mildhet mot vissa rådsherrar, främst Löwenhielm, Lagerberg och Tessin. I en följande debatt i aug. s. å. hörde E. till de mössor, som i en utnämningstvist mellan partierna hävdade rådets rätt och varnade för ständernas inblandning. Då konflikten tillspetsades till en strid om Pechlin, som gjort häftiga utfall mot rådet, uppträdde E. mot denne, som blev utvoterad från Riddarhuset. Ehuru E. bekämpade hattarnas självsvåld att låta ständerna blanda sig i tjänstetillsättningarna, tillgrep han själv den utvägen att vinna befordran till assessor genom förord av partivänner i prästeståndet. E. gjorde sig i mössornas intresse till talesman för en inskränkning av sekretessen. I jan. 1762 stödde han ett förslag, att adeln borde trycka sina protokoll, och i febr. påyrkade han, att sekreta utskottet skulle avge en utförlig berättelse om växelkontorens verksamhet. E:s roll som partiman växte, sedan mössorna erövrat makten vid 1765–66 års riksdag, då han insattes i sekreta utskottet. Han uppträdde där skarpt mot Augustin Ehrensvärd och överhuvud mot tanken, att Finland skulle kunna försvaras med fästningar men bemöttes av Fersen. E. insattes i den kommission, som skulle döma bondeuppviglaren Sven Hofman efter hans misslyckade revoltförsök i Boråsbygden våren 1765. Kommissionen lät Hofman undergå tortyr och dömde honom till döden; han avrättades 1766. Vid den på riksdagen 1765 upptagna räfsten med växelkontoren talade E. i juni, i motsats till de flesta av sina partivänner, i sekreta utskottet för en av borgarståndet förordad omprövning av kronans ersättningsanspråk mot de växelassocierade.

E:s utnämning till hovrättsråd i febr. 1763 gav anledning till en av tidens vanliga prejudicietvister. Den slutade med att ständerna 1766 och 1770 förklarade, att E. varken bort eller borde äga företräde i hovrätten framför de tre, som klagat, vilket i sin tur föranledde E. att taga avsked med bibehållande av halva lönen. Han bosatte sig nu på sitt säteri Bastö i Finströms socken på Åland.

Även vid riksdagen 1768–69 var E. en av mössornas mera bemärkta representanter och ivrig försvarare av det nu sittande mössrådet. Under gustaviansk tid blev E. en av regeringens trogna anhängare. Vid riksdagen 1778–79 var han jämte landshövdingen frih. Carl Rappe en av de ledande i det utskott, som förordade antagandet av en K. proposition om mera frisinnad tjänstehjonslagstiftning, i likhet med av A. Chydenius framkastade tankar, innebärande bl. a. fritt löneavtal (i stället för taxor) för tjänstehjonen. Vid omröstningen på Riddarhuset segrade emellertid utskottsminoritetens motsatta åsikt, och lönetaxorna bibehöllos. Även vid riksdagen 1786 uppträdde E. som en av regeringens lojala vapendragare och stod på konungens sida 1789 i fråga om Förenings- och säkerhetsakten samt bevillningen. Han biträdde 1787 i Åbo och Björneborgs län, då kronan utbjöd brännvinsrättigheter på arrende. E. var med vid stiftande av Finska hushållningssällskapet i nov. 1797 och blev senare dess ordförande. Oaktat sitt tidigare avsked var E. åter tjänstförrättande hovrättsråd i Åbo 1800–06.

Författare

Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dictamen ad protocollum. . . uppläst hos höglofl. Ridderskapet och adelen den 16 september 1769. Sthm 1769. (4) s. – Ödmjukt memorial. Sthm 1769. (8) s. – Yttrande til protocollet... Sthm 1770. (4) s. – Project, huru man lättast kan undwika prsejudice-twister . . . Sthm 1770. (4) s. – Berättelse om Åland (Hushållnings journal 1781, nov, s. 103—114, 2 tab.).

Källor och litteratur

Källor: Åbo hovrätts skriv. t. K. M:t, RA. – V. Lagus, Åbo akademis studentmatrikel, 2 (Skr. utg. af Sv. litt. sällsk. i Finl, 11, 1895), s. 26; Handl. rör. Skandinaviens hist, 15–16 (1830–31); Sveriges ridd. och adels riksdags-protokoll fr. o. m. år 1719, 20 (1934), bl. a. bil. s. 142, o. 21 (1938), bl. a. bil. s. 100. – J. R. Danielson Kalmari, Finland under gustavianska tiden, 1 (1925), s. 203, 218, o. 2 (1925), s. 74; W. G. Lagus, Åbo hofrätts historia intill... 1823, 1 (1834), s. 352–357, 568 f.; L. Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från konung Karl XII:s död till statshvälfningen 1772, 5, 2:a uppl. (1900); G. Schauman, Biografiska undersökningar om Anders Chydenius (1908); M. G. Schybergson, Finlands historia, 2 (1903); A. W. Westerlund, Åbo hovrätts presidenter, ledamöter och tjänstemän 1623—1923, 1 (1923). – Meddel. av fil. lic. Lars Trulsson, Lund.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Samuel Magnus Ehrenmalm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16689, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16689
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Samuel Magnus Ehrenmalm, urn:sbl:16689, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-26.