Meriter

Edvard Philipsson Ehrensteen, f. 25 febr. 1620 i Häradshammar (Ög.), d. 30 juni 1686 i Stockholm (Jak.). Föräldrar: kyrkoherden Philip Bondesson och Margaretha Evertsdotter. Student vid Uppsala univ. nov. 1633; lärare för riksrådet frih. Åke Hansson Ulfsparres barn 1637; student vid hertigliga kollegiet i Stettin s. å.; åter i Uppsala 1640; disp. pro exercitio där 1643; guvernör för friherrarna Paul och August Khevenhiiller 1644 och följde dem på utrikes studieresa 1649–53; sekr. vid Schering Rosenhanes kommission till staden Bremen 19 aug. 1654; reste med greve Johan Oxenstierna till Tyskland 1655; sekr. vid K. kansliets utrikesexpedition 28 febr. s. å.; adlad 12 dec. 1657; statssekr. 29 maj 1659; hovråd 26 sept. 1665; kansliråd 19 dec. 1671; e. o. ambassadör vid medlingen mellan Frankrike, England och Holland 10 juli 1672 (instruktion 31 juli); hovkansler 25 febr. 1674; president i Wismarska tribunalet 4 dec. 1680 men tillträdde ej; K. råd och rikskansliråd 11 mars 1683; ordf. i granskningsnämnd rörande nya kyrkolagen 1685.

G. 8 febr. 1655 m. drottning Kristinas kammarfröken Catharina (Wallia, adl.) Wallenstedt, f. 10 mars 1627 i Uppsala, d. 25 okt. 1719 i Stockholm (Nik.), dotter av biskopen i Strängnäs stift, teol. doktor Laurentius Olai Wallius och Catharina Tidemansdotter.

Biografi

E. härstammade från en fattig östgötsk prästsläkt. Till sina studier fick han hjälp genom det av Gustav II Adolf upprättade kommunitetet vid Uppsala universitet samt genom tjänst som informator i förmögna hus. Endast sjutton år gammal följde E. riksrådet Åke Ulfsparres barn till Stettin och höll följande år vid dess hertigliga kollegium en oration, som trycktes. Efter att ha återvänt till Uppsala och 1643 disputerat blev han guvernör för två unga friherrar Khevenhüller. Om hans studier under denna tid är intet känt. Man har ansett E. som författare till en av de märkligaste stridsskrifterna från ståndsstriden 1649–50, den från drottning Kristinas sida inspirerade »Oförgripeliga bewis emot adelens rättighet öfwer skatte-gods», som i samband med ståndsstriden 1769 utgavs i tryck av publicisten Jonas Hallström under E:s namn men sannolikt med orätt. De samtida handskrifterna av pamfletten sakna E:s namn, som finnes först på en med trycket nära samtidig avskrift. Mot adeln och särskilt den inflyttade och av kontinental rättsuppfattning influerade adeln är tonen i denna skrift rätt skarp, och dess tes, att kronan, då den bortskänkte eller sålde skattehemman, icke kunde avyttra något annat än vad den själv hade rätt till, nämligen årliga räntan, har i varje fall föga överensstämt med de ekonomiska intressen, som voro E:s arbetsgivares, ty denne hade betydande förläningar. I hans självbiografi, som för här berörda tid är skriven omedelbart efter Karl X Gustavs död och således kunde tänkas ta särskild hänsyn till vad den nu åsidosatte E. skrivit i antiaristokratisk anda, borde skriften ha nämnts, om den verkligen författats av E.

På hösten 1649 anträdde E. med sina båda lärjungar en utrikes studieresa, som kom att vara i fyra år. E. har själv skildrat den i självbiografien. Färden ställdes först till Holland, där E. i Utrecht höll en oration i anledning av Kristinas kröning 1650. Efter tio månaders uppehåll i Bryssel gick resan till Lybeck, där svensk-polska fredsförhandlingar just pågingo. E. uppvaktade den svenske kommissarien Lars Cantersten med en särskild skrift, där han med en ganska skarpsinnig och kunnig historisk och politisk argumentering vederlade de polska argumenten och visade sig väl insatt i de upprepade svensk-polska stilleståndens speciella problematik. E. var nu betänkt på att återvända till Sverige, där hans trolovade väntade, men han beslöt att utsträcka resan till nya länder och orter. Över Frankfurt am Main och Heidelberg gick färden till Italien och Rom. Vid Paduas universitet blevo resenärerna särskilt väl bemötta, vilket föranledde E. att i självbiografien anta, att man där redan »hade en rök» om drottning Kristinas förestående ankomst till landet. Hemvägen gick sedan över Schweiz och Frankrike till Regensburg, där E:s blivande svåger Mathias Biörenklou var svenskt ombud vid riksdagen. Genom dennes förmedling blev E. väl insatt i riksdagens arbete och fick t. o. m. bevittna det celebra valet av romersk konung i Augsburg 1653. Resan fortsattes över Wien, Prag, Dresden och Hamburg samt sjövägen från Lybeck till Stockholm, dit E. anlände i nov. s. å.

E:s avsikt var nu att efter avslutad utbildning vinna anställning i kansliet, men han blev icke väl mottagen och ansåg sedermera själv, att han blivit motarbetad av mindre skickliga medtävlare. Desto större framgång vann E. efter tronskiftet 1654. Det första uppdraget gällde staden Bremen, dit E. fick följa Schering Rosenhane på dennes diplomatiska färd. Denna resulterade i en uppgörelse i svävande tvistefrågor, och E. var redan i dec. 1654 åter i Sverige. Efter att ha firat bröllop med Catharina Wallenstedt, med vilken han sex år varit trolovad, avgick E. för nästa värv, som sekreterare åt svenska kronans legat i Tyskland greve Johan Oxenstierna. Verksamheten där blev dock endast helt kort, ty E. kallades redan på hösten 1655 att som sekreterare följa Karl Gustav till Polen. Han vann snart konungens tveklösa förtroende och kom sedan att nästan oavbrutet följa denne till hans död. Då rikskanslersposten icke besattes efter Erik Oxenstierna, blev E. konungens närmaste medhjälpare och rådgivare i diplomatiska ärenden. Hans tidigare ådagalagda kunskaper om polska förhållanden kommo nu till pass. E. deltog sålunda i utformandet av den för Sveriges fortsatta politik utomordentligt betydelsefulla Elbingtraktaten med Holland 1656, liksom vid utformandet av fördraget med Brandenburg s. å. De viktiga fortsatta förhandlingarna med Holland och England löpte också genom E:s hand. Arbetet skedde delvis under ytterst pressande omständigheter, då E. nödgades följa konungen i fält. Under en två månaders vistelse på slottet. Marienburg i Ostpreussen lättade det något, men, skriver E. i självbiografien, jag kom »ingen gång av slottet ... utan haver om midnatts tid, bittida och sent besökt konungen att veta hans mening och så satt mig fort till arbetet».

Efter danska krigets utbrott följde E. konungen på det ryktbara tåget till Danmark. I bevarade almanacksanteckningar kan man dag för dag följa hans upplevelser under det händelserika året 1658. Också självbiografien innehåller många enskildheter från förhandlingarna före Roskildefreden. Efter fredsslutet fick E. sin första inre administrativa uppgift vid organiserandet av det svenska väldet i Skåne, men från detta arbete rycktes han genom det nya krigsutbrottet, som föranledde synnerligen komplicerade förhandlingar med Holland, England, Brandenburg och andra makter. I början av 1660 följde E. konungen till riksdagen i Göteborg och fick för ständerna ge en ganska vidlyftig skriftlig relation om den svenska utrikespolitiken 1655–60. Denna märkliga och detaljrika framställning mynnar ut i en hoppfull prognos. Relationen inlämnades till ständerna 5 febr. 1660 – en vecka senare var konungen död. Under dennes sista svåra sjukdom var E. rastlöst verksam; han skrev konungens testamente och de fullmakter och andra handlingar, som nu krävdes. Fyra timmar före konungens död lämnade E. hans sjukbädd för att i kansliet besegla dessa statsakter.

Därmed var den första och kanhända den lyckligaste perioden av E:s offentliga verksamhet ändad. En ställning sådan som hos Karl Gustav återfick han aldrig. Den hade uppenbarligen grundat sig på konungens orubbliga förtroende till hans förmåga och hans egen starka tillgivenhet för sin herre. Tydligen har den skicklige, flyhänte och ständigt lojale tjänaren ganska väl passat Karl Gustavs dynamiska personlighet och ständigt skiftande politik. Att E. härvid skulle ha kunnat göra en mera personligt särpräglad insats är föga sannolikt. Allt tyder på att han endast verkställt konungens uppdrag. Det finns sålunda ingen anledning att förmoda, att E. på något sätt inverkat på utformningen av testamentet. Icke desto mindre kom det regimskifte, som inleddes med att testamentet ändrades genom högadelns aktion på själva riksdagen, att betyda E:s tillbakaträngande. E. har uppenbarligen varit misstänkt i de nya makthavarnas ögon. Enligt en senare uppgift av hustrun beskylldes E. också för att under de lyckliga tiderna ha »burit huvudet väl högt». Tydligen har han ådragit sig belackare och avundsmän bland sina jämlikar i den nya byråkratien. Då E. tjugutvå år senare i samband med enväldets stadfästande redogjorde för händelserna 1660, uttalade han sin förtrytelse över aktionen mot Karl Gustavs testamente. Denna förklaring får icke i och för sig tagas för god, men mycket tyder på att E. kände sig hårt träffad av vad som då skedde. Hans personalier över konungen vittna också om personlig gripenhet.

Av den nya regimen utnyttjades E. främst som diplomatisk fackman. Under fredsförhandlingarna efter konungens död uppsatte han i kansliet ett stort antal instruktioner och brev, och till höstriksdagen 1660 fick han författa och inför ett av ständerna tillsatt utskott föreläsa en ny relation om det utrikespolitiska läget. Här gavs »en bred rundmålning av hela den utrikespolitiska horisonten, sådan den hösten 1660 tedde sig för de närmast ansvariga och i saken insatte svenske statsmännen» (Fahlborg). Såsom Sveriges fiender utpekades främst Holland samt vidare Danmark, Ryssland, Brandenburg och huset Habsburg. Som vänner och önskvärda bundsförvanter nämndes däremot vissa tyska furstar, Polen, Frankrike samt – dock med vissa reservationer för dess opålitlighet – England. Där skymtar redan »vissa grundlinjer till ett stort politiskt system, vilka småningom skulle utformas till ett genomtänkt handlingsprogram».

Under hela 1660-talet var E. verksam vid utrikesärendenas handläggning. När den bekanta Fontainebleautraktaten 1661 godkändes i ett hemligt rådssammanträde, satt E. vid protokollet, liksom följande år, då fråga var om ratifikationen av en traktat med Polen. Sistnämnda protokoll införlivades på grund av ärendets strängt hemliga natur icke med sviten av rådsprotokoll utan stannade bland E:s papper. De närmaste åren deltog E. i underhandlingarna med Frankrike genom H. de Terlon och med Brandenburg genom L. G. von Crockow, och på riksdagen 1664 dikterade han särskilda utskottets yttrande angående den pågående konflikten med Ryssland. I de inre partistriderna blandade E. sig icke. Det är dock betecknande, att han, smidig och lojal, närmast höll sig till sin chef M. G. De la Gardie.

Befordran uteblev emellertid länge. Hovkanslerstjänsten gick honom ur händerna, och han uppgav senare, att han beslutat dra sig tillbaka från offentliga värv, då han på sommaren 1672 beordrades ta på sig en del av den fredsmedling mellan Frankrike, England och Holland, som Sveriges intressen krävde. Genom 1672 års i den historiska forskningen starkt omtvistade förbund hade Sverige nämligen icke givit Frankrike fria händer gentemot Holland. De utomordentligt snabba franska framgångarna rubbade nu M. G. De la Gardies politiska system. Det blev för Sverige en nödvändighet att rädda Holland från fullständig ruin – ty den skulle ha medfört, att man ej längre hade kunnat spela ut de båda sjömakterna mot varandra. Den svenska fredsmedlingen syftade alltså till att i Sveriges intresse beröva Frankrike en del av dess vinster. Företaget var från början dömt att misslyckas, redan därför att Holland ännu icke var helt krossat och det mödosamt upprätthållna europeiska balanssystemet hotade att sprängas. Detta ledde till upprepade diplomatiska frontförskjutningar. Till följd av denna instabilitet i det politiska läget saknades klara linjer för en lösning av krisen. Engelsmännen, som inför hotet av de alltför stora franska segrarna voro benägna att rädda Holland från undergången, upptogo medlingsanbudet synnerligen gynnsamt, medan holländarna voro misstänksamma. Kölnkongressen, från vilken E. efterlämnat ett rikhaltigt beskickningsarkiv, blev också utan resultat, och de svenska medlarna fingo se uppgörelsen mellan England och Holland ske dem förutan.

Under tiden hade det finansiella nödläget tvingat Sverige in i ett hårdare beroende av Ludvig XIV. En svensk här stod i Pommern och kunde när som helst av provianteringssvårigheter nödgas gå in på brandenburgskt område med resultat, att Holland skulle tvingas enligt sina alliansförpliktelser bryta med Sverige. I det läget gjorde den svenska regeringen 1674 ett sista ivrigt försök att undvika den hotande konflikten: Clas Tott sändes till Paris och E. till Haag för att med lock och hot framtvinga en ny fredskongress. Tott vann genom ett hotfullt språk inför konung Ludvig själv vissa framgångar, men E. kunde icke på sitt håll prestera något motsvarande. Den alltmera framgångsrika krigföringen hade ökat Wilhelms av Oranien inflytande på bekostnad av de mera fredsvilliga köpmännen, och rådspensionären C. Fågel följde helt prinsens linje. E. blev uppehållen genom en förhalningstaktik, som han icke hade smidighet och kraft nog att bryta, tills C. G. Wrangels inmarsch i Mark Brandenburg kastade allt över ända. Det var också svårt att upprätthålla en i det labila läget erforderlig snabb kommunikation mellan E. och regeringen i Stockholm. E., som, tidvis ganska svårt sjuk, nu önskade återvända hem snarast möjligt, nödgades stanna i Haag för att söka få till stånd ett särskilt avtal om fortsatt ömsesidigt varuutbyte trots kriget, men också detta misslyckades tills vidare. I sept. 1675 återkom E. efter en äventyrlig färd till Stockholm i rätt tid för att fortsätta de holländska affärerna i en regeringskommission, som hade.att förhandla med den holländske residenten just i handelsfrågorna. Samtidigt utkom av trycket en av E. författad men utan hans bedrivande publicerad politisk pamflett i den holländska tvisten, nämligen en av sekreteraren Henrik Höghusen verkställd lätt bearbetning av delar av en rapport från E. (i pamfletten kallad Ernestus Friedman), där denne utförligt återgivit ett samtal med prinsen av Oranien (Valencius van Vrieland). Under de storpolitiska diskussionerna i rådet på hösten företrädde E. såsom föredragande upprepade gånger De la Gardies linje och motarbetade Johan Gyllenstiernas politik och planen på en förändring av Sveriges allianssystem.

Med E:s sista utrikes beskickning och förhandlingarna på hösten 1675 slutade den andra perioden av hans offentliga verksamhet som en av förmyndarregeringens och De la Gardies främsta medhjälpare i diplomatiska värv. Icke heller denna period hade givit tillfälle till personligt särpräglade insatser. Men belöningen för det goda arbetet hade äntligen kommit genom utnämningen, till hovkansler, och E. absorberades under den återstående delen av sitt liv nästan helt av arbetet i kansliet, främst vid de utrikes ärendenas beredning och föredragning samt vid underhandlingar med främmande sändebud. Samtidigt hade emellertid de viktigaste avgörandena flyttats från kansliet och rådet till konklaven kring konungen i fältlägret. Detta torde E. icke ogärna ha sett, och han avböjde flera gånger, senast 1677, ivrigt ett erbjudande att resa som svensk huvuddelegat till Nijmegen för att sluta freden mellan Holland och Frankrike på i stort sett just de villkor, som han hade offererat tre år tidigare. I stället ägnade E. i allt större utsträckning sina krafter åt kammarärenden, revisionssaker och frågor rörande de baltiska provinserna.

Under denna tid var konungen ofta borta från Stockholm. E. kom heller aldrig att höra till dennes förtrogna utan stod i bestämd motsättning till åtminstone en av dessa, Ph. J. J. Örnestedt. Själv tillskrev E. dennes intriger, att han strax före 1680 års riksdag utnämndes till president i Wismarska tribunalet. Men E. var icke sinnad att låta driva sig från Stockholm. Sin tjänst skötte han brevledes. Han synes nu också ha kommit konungen närmare och kunde vid riksdagen 1682 genom viktiga politiska tjänster meritera sig till rådsämbetet (1683). Särskilt viktig var hans på konungens uppdrag skrivna relation över Karl X Gustavs sista stunder och omständigheterna vid testamentets tillkomst och förändring – ett viktigt led i anklagelserna mot den störtade regimen och i utredningen om ständernas rätt att ändra konungs testamentariska föreskrifter.

E:s sista offentliga uppdrag var ordförandeskapet i en kommission, som 1685 tillsattes för att granska prästeståndets förslag till ny kyrkolag. Hans insats i det arbetet var väsentligen en överarbetning i för konungen gynnsam riktning. Han synes i detta sammanhang ha haft ganska häftiga sammanstötningar med prästerna. Resultatet överlämnades till konungen i febr. 1686. Fyra månader senare var E. död.

E. framstår under hela sin bana som typen för det unga svenska stormaktsväldets byråkrati. Han' avlöser i den rollen Johan Adler Salvius, som dog just när E. inträdde i statstjänsten. Brett upplagda teologiska och historiska studier, långa utrikes resor och umgänge i högre kretsar, även vid utländska furstehov, som lärare åt resande svenska adelssöner, allt gav de nödiga kunskaperna, sedermera kompletterade med praktisk skolning i kansliet och på täta beskickningsresor. Också i fortsättningen odlade E. historiskt politiska studier, varom bl. a. hans egenhändiga kommentar till A. J. Messenii historia vittnar. I tjänsten visade E. icke endast utomordentlig duglighet utan också stark lojalitet mot den härskande regimen – Karl Gustavs faktiska envälde, sedan förmyndarna och från 1672 De la Gardie, så åter den enväldige Karl XI. Vad som brast i djärvhet och initiativkraft ersattes av snabbhet, rutin och uthållighet. E:s rapporter äro mönstergilla exempel på tidens diplomatiska stilkonst, utförliga och mångordiga men tunga. Hans diplomatiska inlagor utmärkas av enträgen konsekvens och en viss bister uddighet, mot slutet av hans bana övergående i det förtrytsamma och patetiska. E. har haft stor förmåga att skaffa förbindelser och organisera underrättelseväsen på de orter, dit han blivit sänd. Vid förhandlingsbordet var han synbarligen alltför mångordig för att kunna vara riktigt smidig och saknade förmågan att dölja sina verkliga syften.

E. blev redan tidigt det svenska kansliets främste kännare av den europeiska storpolitiken, och han kom att där och som föredragande inför rådet uppfostra en hel generation svenska politiker. Om hans politiska idéer är det känt, att han med bitterhet vidkändes de oundvikliga reduktionerna. Det ganska starkt moraliserande draget i hans storpolitiska betraktelser måste närmast skrivas på barndomsmiljöns och de teologiska studiernas konto.

E:s ekonomiska förhållanden voro tämligen goda, och han fick och kunde som så många andra samtida svenska diplomater göra för sträckning ar till kronan. Liksom Adler Salvius hade han en borgerlig förmåga att sköta sin ekonomi. Genom reduktionen berövades E. dock en del av de gods han erhållit av Karl X Gustav, liksom hans fordringar för utlagda ambassadkostnader och inne-stående löner reducerades till hälften. Vid sin död ägde han Almnäs i Fågelås sn (Skarab.), Brakestorp i Dörby sn (Kalm.), Forsby i Österåkers sn (Söd.) och Benestad i Aringsås (nuv. Alvesta) sn (Kronob.). På sätesgården Forsby vistades E. gärna, och han ligger begraven i Österåkers kyrka. Intressant inblick i E:s familjeliv får man genom den intelligenta makans bevarade brev till honom, vilka utnyttjats i Ellen Fries' studie »En diplomatfrus bref» i hennes nedan under Källor nämnda arbete.

Författare

S. U. Palme.

Arkivuppgifter

E:s papper finnas till icke ringa del bevarade i Uppsala univ.-bibliotek (E 435–444, 458–459), bland dem också åtskilliga offentliga handlingar. Där finnas även brev från E. bl. a. till hustrun (E 435, 436), till sonen Carl (E 443, 444), till mågen Nils Gyldenstolpe (i Nordin 449 och 471), till J. Schefferus (i G 260 d, e) m. fl. Brev till honom finnas där särskilt i Nordin 993 (från hans maka och barn m. fl.) och Nordin 473. Om olika manuskript till den av Loenbom publicerade E:s självbiografi se nedan under Handskrifter. En del handlingar av och om E. finnes i K. bibliotekets autograf samling. I Sjöholmssaml. i Riksarkivet finnes en del av E:s papper (jfr Handskrifter nedan), familjebrev från honom och en del brev från hans maka. Brev från E. finnas i synnerligen stort antal i Riksarkivet i Anglica, Hollandica, Allmänna fredskongresser (kongressen i Köln), Biographica, Stegeborgssaml., De la Gardieska saml., Bengt Horns saml. m. fl.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Oratio de notitia sui sive de homine, quam in. collegio ducali Stetinensium majori. . . anno... 1638 ex memoria prommciavit Edwardus Philippi ... Stettin u. å. 4:o 13 bl. – Disputatio physica de forma substantiali, quam ... sudmittit Edwardus Philippi.. . Upps. 1643. 4 :o 6 bl. (Diss., praes. N. P. Lundius). – Consolatio quam super excessu . .. Dn. Laurentii Paulini Gothi.. . U. o. o. å. [1646]. 4:o 6 bl. (Undert.: Edwardus Phillippi Gothus). – Oratio virtutibus literariis sine exemplo in principe florentibus, serenissimas principis Christinse . . . 1648... Ubsalia? in Auditorio Gustaviano habita [verso:] ac . . . consecrata a .. . Edvardo Philippi Gotho. U. o. o. å. Fol. 13 bl. – Auspicatissimum coronationis diem, qvi . . . Christinam ... in solium regale . . . provexit, in academia, qua; est Trajecti ad Rhenum . . . cele-bravit Edwardus Philippi Gothus. Utrecht 1650. Fol. 2 bl, 23, (1) s. – Epistola Ernesti Paciani ad Christophorum Przimski de oratione ad regem Sveciaa Coli habita. Haag 1655. 4:o 8 s. [Omtr. Stettin s. å.; även på tyska s. å.]. – Responsio ad duo scripta Danica, quorum alterum sub titulo Juris fecialis armats Dania?, alterum sub nomine Manifesti exiit. Greifswald 1657. 4:o 106 bl. [Omtr. Franckfurth 1658; på tyska Greifswald 1657; möjl. ej av E, se Warmholtz nr 4617]. – Kongl. sekreteraren Edvard Ehrensteens dagboksanteckningar år 1658 (Handl. rör. Skandinaviens hist, D. 39, 1858, s. 355–373). – Relation och summarisk deduction, öfver de consilier och actioner, som ifrån anno 1655 af Kongl. maj :t intil januarii 1660 förrättade äro, Kongl. maj :ts trogne undersåtare, riksens ständer uti Götheborg den 5 januarii anno 1660 föreläsne (Sv. archivum [utg. af S. Loenbom], 2, 1768 & 3, 1772). [Jfr nedan: Handskrifter]. – Relation om fäderneslandetz tillståndh, hwilcken den 3 octobris 1660 på Ridderhuset i Stockholm dhe 3 förnämste ständernes uthskått förelästes (Sveriges ridd. och adels riksdags-prot, D. 8, 1660, senare riksdagen, tr. 1886, s. 164–188). – [Brev till Sam. Åkerhielm, juni 1674] (Nya sv. biblioteket, Bd 2, St. 11/12, 1763, s. 703–705). – Ett kort sambtaal, som twänne gode wänner . . . Valencius van Vrieland och Er-nestus Friedman. . . hållit hafwa uthöfwer närwarande conjuncturernes ocb sakernes tilstånd. Uthi swenska tungomåhlet uthur dhet holländska trans-laterat. U. o. o. å. 4:o 28 bl. [På tyska 1675, på engelska s. å.; betr. E:s förf.-skap se H. Almquists i Källor anförda uppsats]. – Kongl. rådets och cancellie-rådets herr Eduard Ehrenstens lefwerne. Af honom sjelf beskrifwit. Sthm 1771. 141 s. (Anecdoter om namnkunniga och märkwärdiga sw. män [utg. af S. Loenbom], Bd 1, St. 5–6). – Beträffande vissa andra officiella acta m. m. tillskrivna eller angående E. se bl. a. [G. E. Klemming m. fl.], Samtida skrifter rör. Sveriges förhållande till fremmande magter (1881—83), åren 1655–59, 1673–77, & Suppl. 2 (1901), åren 1661 och 1675. – E. sannolikt med orätt tillskrivet arbete: Oförgripeliga bewis emot adelens rättigheter öfwer skatte-gods . . . [utg. av Jonas Hallström]. Sthm 1769. 2 bl, 108 s. (även hdskr. i KB, sign. B. 502 c, och i UB, sign. N 185).

Handskrifter: i KB: Soliloquium ad filios. [Självbiografi]. Fol. (Orig.: I. e. 5; avskr.: Rålamb Fol. 29). – K. Carl Gustafs personalier d. 4 nov. 1660. 4:o (Engestr. B. I. 2. 32). – Ett oförgripeligit upsats af de avantager och desavantager som warande sista alliancen med Engelland hafwa yppadt sig (Engestr. B. IV. 2. 9, nr 21). – Relation om K. M:ts concilier och actioner ifrån 1655 till 1660. Af skr. (Rålamb 4:o 41). – Relation och summarisk deduction om konung Carl Gustafs consilier och actioner från 1655 till 1660. Avskr. 4:o (D. 695). – En kort relation om förlopet af K. m:ts krigsactioner och consilier så och dhes fienders förehafvande ifrån februari] månadh i förgångne 1657 åhr intill K. m:t är till Götheborgh ankommen. Afskr. (D. 698). – Vita regis Caroli Gustavi, recitata circa funerationem d. 4. Nov. 1660. Avskr. (D. 700; även i Rålamb Fol. 87 och Engestr. B. I. 2. 24). – i Sjöholmssaml, RA: Soliloquium ad filium. [Självbiogr.] FoL (koncept med egenh. rättelser och tillägg).

Källor och litteratur

Källor: (utom ovan s. 366 nämnda) Jakobs och Nikolai förs:s kyrkoarkiv, Stockholms stadsarkiv. — Handl. rör. Skandinaviens hist., 9 (1821); Handl. om riksdagen i Stockholm år 1660 (Handl. til konung Carl XI:tes hist. [utg. af S. Loenbom], 14, 1774); Om stats-systemen i Europa, näst efter fridens slut år 1679. Relation om det som förnämst är förelupit, sedan Kongl. maj:t förledit år 1681... slöt garantie-tractaten med General-staterna (ibid., 2, 1764); Sv. riksrådets prot., 17, 1657 (1929); Sveriges ridd. och adels riks-dags-prot., 14 (1898); E. Obrecht, Laudatio funebris memoriae . .. Eduardi Ehrenstenii [1687]; dens., [Program vid Uppsala univ. 6 mars 1687]; J. Vultejus, Ens christens redeliga förhåld och ther på fölliande lön . . . [Likpred. med personalia] (1688). – H. Almquist, Bidrag till kännedom om den karolinska tidens politiska publicistik (Hist. tidskr., 56, 1936); H. Bohrn, Sverige, Danmark och Frankrike... (1933); F. F. Carlson, Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, 1, 2:a uppl. (1883), 4 (1875); S. Clason, Till reduktionens förhistoria (1895); B. Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660–1664 (1932); Ellen Fries, Teckningar ur sv. adelns familjelif i gamla tider, 1, 2:a uppl. (1910); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 16–19 (1850–53); E. F. Heckscher, Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa, 1:2 (1936); H. Hermerén, Uppsala möte (1944); R. Hoffstedt, Sveriges utrikespolitik under krigsåren 1675–1679 '.(1943); G. Landberg, Johan Gyllenstiernas nordiska förbundspolitik .. . (1935); B. Löfgren, Ståndsstridens uppkomst (1915); O. Palme, Bazins beskickning till Sverige 1682 (Hist. tidskr., 30, 1910); S. U. Palme, Sverige och Holland vid Lundakrigets utbrott 1674–1675 (Karol. förb. årsbok 1938); dens., Sveriges politiska ledning under 1670-talets kris (Hist. tidskr., 57, 1937); K. E. Rudelius, Sveriges utrikespolitik 1681–1684 (1942); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Edvard Philipsson Ehrensteen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16711, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. U. Palme.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16711
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Edvard Philipsson Ehrensteen, urn:sbl:16711, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. U. Palme.), hämtad 2024-04-19.