Meriter

Ek, Karin Valborg, f. Lindblad, f. 17 juni 1885 i Stockholm (Hedv. El), d. 1 okt. 1926 i Göteborg. Föräldrar: överläkaren med. lic. Anders Lindblad och Florence (Flora) Hedvig Farish. Genomgick Anna Sandströms flickskola i Stockholm 1894–1902; elev vid Anna Sandströms lärarinneseminarium 1904, avgängsex. där 1906; lärarinna i kristendom och modersmålet vid läroverket i Karlshamn 1906–09. Författarinna.

G. 29 juni 1909 i Göteborg m. fil. doktor Sverker Ek, i h. 1 g., f. 23 febr. 1887 i Göteborg, docent i litteraturhistoria vid Göteborgs högskola 1916, professor i litteraturhistoria med poetik där sedan 1932.

Biografi

Karin Lindblad tillhörde den kända (Askersund)släkten med detta namn och uppväxte i ett läkarhem i huvudstaden. Den tidigt bortgångna modern var engelska ur en intellektuellt betonad familjekrets. Sinsemellan mycket olika ha bägge föräldrarna i skilda riktningar haft stor betydelse för dottern. Redan som skolflicka började Karin Lindblad skriva poesi, men det var som 19-årig seminarieelev hon för familjen och den närmaste vänkretsen tryckte »Dikter» i några få exemplar. Seminarieåren tillmätte hon själv avgörande betydelse. Särskilt hennes lärarinna i litteraturhistoria fröken Matilda Sundbärg förde på ett personligt levande sätt henne in i så olika diktvärldar som Dantes och Bellmans. Många av hennes seminariekamrater, bland vilka märkes Harriet Löwenhjelm, var hon för livet djupt fäst vid. Sedan hon 1909 äktat litteraturhistorikern Sverker Ek, följde från 1914 hennes egentliga diktsamlingar och även alster på prosa.

Karin Eks poesi har åtskilliga drag, som erinra dels om vår äldsta verkliga skaldinna, den intensivt kvinnliga, subjektiva och känslobetonade Hedvig Charlotta Nordenflycht, dels om nyromantikerna. Hon var också i hög grad beläst, inte minst i fråga om äldre litteratur. Det fina och vidsynta urvalet i hennes stora antologi »Ur svenska dikten» vittnar om både estetisk känslighet och en bekantskap med vår vitterhet, som går långt utanför allfarvägen. Och studien över »Fredmansgestalten» är av betydande intresse, bl. a. som vittnesbörd om hur denna dikt, som är så rent manlig, verkade på ett kvinnligt poettemperament. Men samtidigt visar den författarinnans begränsning. Det romantiskt blomstrande bildspråket saknar kritisk pregnans, och själva analysen betonar väl mycket de serena dragen hos föremålet: hennes Fredman är varken förfallen eller försupen, brännvinsångesten omtalas bara i förbigående. Över huvud taget var Karin Ek knappast prosatör. Hennes enda berättelse, den tydligt självbiografiska »Gränsen», har sin styrka i det subjektivt lyriska staffaget, i dagrar och stämningar; men människoskildring och händelseförlopp få sällan fristående liv. Det bestående i Karin Eks produktion är säkerligen en del av hennes poesi; endast här lyckades hon småningom skapa något, som var mer än god litteratur. Efter hennes tidiga debut med »Dikter» följde 1914 en samling med den tidstypiska, litet pretiösa titeln »Den kostbara hvilan». Redan här möter man stundom det, som sedan skulle bära upp hennes diktning: tonfallens upprörda vibrato, klangen av stark och uppriktig lidelse och den panteistiska allkänsla, som välver en vid rymd också kring hennes personliga bekännelser. Särskilt stadslandskapen från Stockholm ha även fina artistiska kvaliteter; men ordflödet är oftast alltför ohämmat och inspirationen ännu till stor del litterär, med intryck från många håll, kanske främst från Vilhelm Ekelund. Mer personlig och mänskligt rikare är »Idyll och elegi». Här finns stundom en verklig romantisk furia och en intensiv kvinnlighet i känsloläget, ett begär att ge sig hän och drunkna i svindlande extaser: intet existerar egentligen utom det egna hjärtats stormiga rörelser,. »Idyll och elegi» är Sturm und Drang-poesi, överspänd och ofta alltför ordrik och överlastad men sällan blek eller likgiltig, främst därför, att ingen man kunde ha skrivit dessa dikter. I den sista och förnämsta diktsamlingen, »Död och liv», möter man ett omslag till renare och klarare form: det överrika hos språket har i stort sett försvunnit, och versen har, kanske delvis under intryck från Pär Lagerkvist, vunnit i stringens utan att förlora i uttrycksfullhet. Samlingens bärande dikter präglas av att de kommit till under författarinnans sista sjukdom. Det är som om den annalkande döden öppnat hennes ögon för det vardagliga livets storhet och ingivit henne en ny ömhet för alla ljusa, vackra ting; dessa bräckliga idyller gripa framför allt genom sin bakgrund av ångest och vånda. Ty mer än en flyktig ljusning bli de inte. Huvudtemat är feberns plågor och skräcken för förintelsen, som här tolkas i så stort enkla och djupt mänskliga tonfall, att de ofta återkommande, majestätiska talesätten ur Bibeln osökt foga sig in i versen. Samtidigt är hennes poesi här inte lika självupptagen som ofta tidigare: döden skrämmer henne främst därför att hon måste lämna ut sina barn åt det vanskliga livet. Knappast någonstans i svensk lyrik har moderskärleken funnit lika gripande ord som här. Och det är utan tvivel med dessa osmyckade dikter ur dödens skugga, där allt slagg bränts bort, som Karin Ek säkrat sig en ställning i vår litteratur.

Författare

Sten Selander.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dikter af Karin Lindblad. Sthm 1904. 69 s. – Den kostbara hvilan. Dikter. [Med vinjetter utförda i träsnitt af Elsa Björkman]. Sthm 1914. 80 s, 1 bl. – Två dikter. Nausikaa; Moira (Ord och bild, 23, 1914, s. 304; senare orntr. under titlarna En orörd och Till en döende vän i Idyll och elegi, se nedan). – Fredmansgestalten. En studie. [Med 9 planscher af Elsa Björkman]. Sthm 1915. 3 bl. 87 s, 9 pl.-bl. – Gränsen. En historia. Sthm 1918. 3 bl, 410 s. – Sång efter Sappho (Ord och bild, 27, 1918, s. 100). – Två dikter. Stjärnnatten; Bränningarnas sång (ibid, 30, 1921, s. 263–264; senare omtr. i Idyll och elegi, se nedan). – Idyll och elegi. Sthm 1922. 102 s. – Död och liv. Sthm 1925. 69, (1) s. [Ny uppl, utvidgad med dikterna Fågeln och Jorden till mänskan, tidigare publ. i resp. Göteb. handels-o. sjöfarts-tidnings lördagsbil. 8 maj 1926 och Sv. dagbladets söndagsbil. 26 sept. 1926] Sthm 1939. 74 s. – Utgivit: Ur svenska dikten. Antologi. 1–3. Sthm 1921. 327 s.; 313 s.; 416 s.

Källor och litteratur

Källor: Göteb. högskolas matrikel 1916–1941, utg. av S. Hallberg (1942); N. S. Lundström, Svenska kvinnor i offentlig verksamhet (1924); Svenskt författarlexikon 1900–1940, utarb. av B. Åhlén, Til (1942). – Meddel. av med. lic. Yngvar Lindblad.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karin Valborg Ek, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16778, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Selander.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16778
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karin Valborg Ek, urn:sbl:16778, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Selander.), hämtad 2024-04-20.