Meriter

Brinell, Johan August, f. 21 juni 1849 i Bringetofta, d. 17 nov. 1925 i Stockholm. Föräldrar: lantbrukaren Johannes Månsson och Katarina Jonasdotter. Elev vid Jönköpings elementarläroverk 1864−68; avlade examen vid Borås tekniska skola 1 juni 1871. Ritare hos ingenjör V. Vennström i Örebro 19 juli 1871−1 juli 1872, vid Nydqvist & Holms verkstäder i Trollhättan 1 juli−31 okt. 1872 och vid Finspångs styckebruk 31 okt. 1872−18 aug. 1875; ingenjör vid Lesjöfors bruk 1 nov. 1875−1 sept. 1882; överingenjör vid Fagersta järnverk 1 sept. 1882−30 sept. 1903; överingenjör vid järnkontoret 1 okt. 1903−30 juni 1914; medredaktör av Jernkontorets annaler 1904−14; inspektör för tekniska högskolans materialprovningsanstalt 1905−14; ledamot av styrelsen för Fagersta bruks a.-b. 1898−1903 och 1915−23 (ordförande 1915−23)^[1]; ledamot av styrelsen för Gullspångs elektrokemiska a.-b. 7 okt. 1907−25 maj 1917 (v. ordförande 16 nov. 1911); ordförande i styrelsen för Nässjö torvströ a.-b. 5 dec. 1907−maj 1920 och därefter ensam likvidator: ledamot av styrelsen för Krångede a.-b. 19 nov. 1908−16 mars 1916; utsedd till sakkunnig för kontroll å statens vägnar av malmuttaget vid Gällivare malmfält 30 sept. 1911; ledamot av styrelsen för tekniska högskolan 1912−14, av F-båtskommittén 6 okt.−2 nov. 1912, av bestyrelsen för San Franciscoutställningen 18 juli 1913 och av 1914 års torvsakkunniga 5 okt. 1914−28 nov. 1916 (ordförande 20 okt. 1914); ordförande i styrelsen för Fagersta bruks a.-b. 23 jan. 1915−27 juni 1923; sakkunnig angående ändrad lydelse av tulltaxans bestämmelser i fråga om vissa slag av järn 16 mars−28 okt. 1915; ledamot av 1916 års torvkommitté 14 jan. 1916−31 maj 1921 (ordförande 2 nov. 1917); ordförande i styrelsen för Bodabergs a.-b. apr. 1920−23 febr. 1925, då B. blev ensam likvidator. RVO 1896; RNO 1899; erhöll Polhemsmedaljen 1900; LVA 1902; fil. hedersdoktor i Uppsala 24 maj 1907; KN02kl s. å.; tilldelades Bessemermedaljen av The iron and steel institute i England s. å. samt järnkontorets stora belöningsmedalj i guld 1914; KNO1kl 1914; LIVA 1919; erhöll Rinmansmedaljen 1921; HedLIVA s. å.; innehade även utländsk orden.

Gift 5 okt. 1880 med Selma Josefina Elisabet Nilsson, f. 9 maj 1856, dotter till handlanden Peter Nilsson.

Biografi

B. utträdde vid tjugutvå års ålder i det praktiska livet utan föregående vetenskaplig utbildning. Men han fick tillfälle att förskaffa sig en grundlig kännedom om järnhanteringen vid Lesjöfors bruk under ledning av brukspatronen Gustav Ekman, lancashiremetodens införare i Sverige, och hans insatser till järnhanteringens fromma anknyta sålunda till en klassisk tradition i denna närings historia i vårt land. Hans följande verksamhet — som över- ingenjör vid Fagersta och därpå vid järnkontoret — tillhörde ju i yttre måtto väsentligen praktikens område, men det nära samband som i ingenjörskonsten råder mellan praktik och ren vetenskap, framträdde på ett lika anmärkningsvärt som fruktbringande sätt i; B:s livsgärning. Hans hela arbetssätt var det för den framstående vetenskapsmannen egna, och de resultat, han uppnådde, voro för den rena vetenskapen ovanligt betydelsefulla.

Redan genom det klassiska arbetet »Om ståls texturförändringar under uppvärmning och avkylning» i Jernkontorets annaler 1885 (på tyska i »Stahl und Eisen» s. å.) framträdde B. som en av samtidens allra förnämsta stålkännare. Stålets egendomliga rekalescens, dvs. den hos en glödgad bit kolstål skeende återuppglödgning, som inträffar, då avkylningen nått låg rödvärme, hade visserligen 1873 summariskt beskrivits av W. F. Barrett, och 1877 hade Bmitri Tjernov i ett viktigt arbete behandlat med rekalescensen sammanhängande frågor av vikt för värmebehandlingen av järn och stål. Det var emellertid B. förbehållet att, tydligen utan att då äga kännedom om föregående arbeten, ge en detaljerad och i detalj riktig beskrivning på denna för stålet egendomliga företeelse och framför allt att uppvisa dess samband med såväl kolets, olika förekomstsätt som med stålets struktur, sådan denna framträder i brottutseendet. I förra avseendet anknöt B. till den av svensken Sven Rinman gjorda uppdelningen i »cementkol» och »härdningskol» — som nära motsvarar modern metallografisk ståndpunkt — skiljande sig genom den färgton (svartgrå, resp. brun), som bibringas vitt papper av en med salpetersyra (sp. vikt 1,23) etsad blank yta av metallen. Beträffande brottutseendet uppställde B. ett. antal olika typer, som fastslogos genom utmärkta fotografier vid en och två gångers förstoring. Sambandet mellan brottutseendet — som är av största praktiska betydelse: ju finare brott, dess bättre! — och värmebehandlingen, som framställdes på ett åskådligt, för B. personligt sätt, utröntes genom ett stort antal systematiskt genomförda försök. Genom dessa framgick existensen av tvenne speciella, (»kritiska») temperaturer, som benämndes W och v och som äro ytterst viktiga för värmebehandlingen. W sammanfaller med den utmärkte samtida forskaren F. Osmond's kritiska punkt Ar1, v med dennes Arl, den egentliga rekalescenstemperaturen. Att den nämnde franske ingenjörens och forskarens arbeten måste sägas ha spelat än större roll för detta områdes vetenskapliga klarläggande än B:s, torde huvudsakligen kunna tillskrivas, att Osmond disponerade förfinade laboratorieinstrument (termoelektrisk pyrometer, mikroskop), vilket ej var fallet med B. På beundransvärt sätt betjänade sig; denne av enklast möjliga hjälpmedel, nämligen det okulära seendet, på sin höjd förstärkt med förstoringsglas, för texturens iakttagande, eller av omgivande mörkt rum, för rekalescensens; överhuvud skedde temperaturbestämningarna endast genom den av ålder brukade skattningen av färg och ljusstyrka! Finpolering av en yta och etsning med utspädd syra, före granskning i förstoringsglas, var ett annat enkelt hjälpmedel, som B. använde — liksom tidigare Sven Rinman; Osmond's senare »reliefpolering» kan sägas förefinnas, för svag förstoring, hos B. En ypperlig iakttagelseförmåga — grunden till nästan all betydande vetenskaplig alstring — förenades hos B., enligt vad ifrågavarande arbete visar, med träffande, men försiktiga omdömen och frihet från obehövliga hypoteser — eljest så vanliga hos personer, som växt upp utan vetenskaplig träning. När hypoteser framställdes, såsom det på ej fullt klart sätt sker beträffande orsaken till de iakttagna värmeutvecklingarna, tillade B., att han framställt sin uppfattning »utan att dock göra några som helst anspråk på att hava påträffat sanningen». — Så mycket större sanningsvärde kunna försöksresultaten göra anspråk på, t. ex. den för dåtiden överraskande iakttagelsen, att stål, som genom för hög upphettning blivit grovkristalliniskt och sprött, helt enkelt genom upphettning till värmegraden W kan fås finkornigt, av högre kvalitet. Dessa B:s undersökningar vunno mycket snart största beaktande. Sålunda skrev H. M. Howe, Amerikas främste stålexpert, i sin utmärkta »Metallurgy of steel» (1890), på tal om vissa avvikelser mellan B: s i detalj återgivna och diskuterade resultat och Tjernovs, följande betecknande ord: »To sum up, in most of the points in which Brinells statements are opposed by those of others, it seems quite clear, that he is right.» Värdet av B:s resultat har visat sig bestå, och vid Iron and steel institute's möte i Stockholm 1898 framlades det viktigaste av dessa i en överskådlig, lättfattlig tabell —ett slags rättesnöre, kanon, för rationell stålbehandling.

Samma tabell ingår även i redogörelsen för de enastående, av B. på Fagersta bruks aktiebolags bekostnad utförda stålundersökningar, som med originalprov, tabeller osv. delgåvos samtiden å 1900 års världsutställning i Paris. På ett oförtrutet sätt demonstrerade av A. Wahlberg, B:s efterträdare vid Fagersta och utgivare av den nämnda redogörelsen (Jernkontorets annaler, 1901), tilldrogo de sig fackmännens synnerliga uppmärksamhet. I allra främsta rummet gäller detta den nya, av B. utarbetade hårdhetsbestämningsmetoden. För en avhandling härom, »Sätt att bestämma kroppars hårdhet» (Teknisk tidskr., 1900) tilldelades B. 1900 Svenska teknologföreningens Polhemsmedalj. Detta, sedermera under namn av »Brinells kulprovningsmetod» världsbekanta förfaringssätt, »består däri, att en härdad stålkula medelst tryck indrives i det föremål, som skall provas, intryckets diameter uppmätes, samt arean av den bildade sfäriska fördjupningen uträknas i kvadratmillimeter, och divideras i det använda trycket i kilogram. Den kvot, som därvid uppstår, kallar jag 'hårdhetstal', vilket angiver, huru många kilogram av det å kulan verkande trycket varje kvadratmillimeter av det provade materialet förmått uppbära». Metoden har sedermera ytterligare fullkomnats, särskilt tillverkar A.-B. Alpha i Stockholm en utmärkt apparat för erhållande av noga bestämda tryck. Denna viktiga metod illustrerar B:s förmåga att betjäna sig av de enklaste och därför praktiska medel. Användandet av sfäriska ytor var icke för B. nytt: det finnes redan använt vid F. Auerbachs hårdhetsbestämningsmetod, men vid denna måste den sfäriska ytan för varje särskilt fall framställas med ett specialverktyg av försöksmaterialet självt. Jämförande undersökningar av K. Benedicks gåvo vid handen, att även i rent vetenskapligt hänseende B:s långt bekvämare metod har bestämda företräden: utredandet av några punkter, som av B. icke närmare undersökts, såsom kuldiameterns inflytande på hårdhetstalet, visade, att hans anförda definition på detta tal är särdeles rationell. Metoden är numera använd överallt, där man har med materialundersökningar att göra, om ock delvis stålkulan fått lämna plats för en särskilt framställd kon (P. Ludwig), då omedelbar avläsning av hårdhetstalet kan fås.

B. icke blott framställde denna nya metod, utan använde den själv vid omfattande undersökningar, såsom rörande: hårdhet hos olika träslag, metaller, legeringar; kontrollering av det s. k. smidesprovet; bestämning av inhomogenitets- och urglödgningsgrad och kallbearbetning; inflytande av varierande kol-, kisel- och manganhalt, m. m. Även visade B., att det enkelt utförda kulprovet i viss mån kan ersätta betydligt mer komplicerade hållfasthetsprov, något som G. Dillner närmare undersökt (1903). Av andra viktiga undersökningar, som publicerades i samband med Parisutställningen, märkes även beskrivning av blåsigheten hos stålgöt, en för praktiken särdeles viktig, men vetenskapligt föga bearbetad fråga. Under senaste tid utarbetade B. även en annan metod, vid vilken en metalls motstånd mot avnötning bestämmes under konstanta förhållanden (Jernkontorets annaler, 1921).

Som sammanfattning kan anföras en bekant amerikansk författares omdöme: »Few metallurgists have done so much towards the advancement of the metallurgy of steel as Mr. Brinell, and he richly deserves his worldwide reputation as a remarkably able investigator and successful steel works manager» (A. Sauveur, 1904). Den svenska vetenskapen hyllade B. som en av sina egna, då Uppsala universitet vid Linnéfesten 1907 kreerade honom till hedersdoktor, och Brukssocieteten har hugfäst minnet av hans insatser genom att år 1924 över honom prägla en medalj i guld.

Författare

C. Benedicks.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om ståls texturförändringar under uppvärmning och afkylning (Jern-kont. annaler, N. S., Årg. 40, 1885, s. 9—38). — Om tjärbränsle (ibid., Årg. 44, 1889, s. 149—152). — Sätt att bestämma (kroppars hårdhet jämte några tillämpningar af detsamma (Tekn. tidskr., Årg. 30, 1900, Afd. f. mek., s. 69—87). — Mémoire sur les épreuves å bille en acier (Congr. internat. méthod. d'essai, Paris 1900). — Om nyare modifikationer af mart-n-processen (Jern-kont. annaler, N. S., Årg. 59, 1904, s. 344—375). — Om kolorimetriska kolprof och kulprof såsom kontrollmetoder vid ståltillverkningen (ibid., s. 439—444). — Researches on the comparative hardness pf acid and basic open-hearth steel at various temperatures, by means of »ball-testing» {The iron and steel mag., Vol. 9, 1905, s. <16—19). — Seghärd-ning af götmetall med särskildt fästadt afseende på järnvägsmaterial (Jern-kont. anraler, N. S., Årg. 60, 1905, s. 465—533; 2 pl.). — Die Brinellsche Härteprobe und ihre praktische Verwendung (Internat. Verb. Mat. Pruf. Technik, Briisseler Kongress 1906; tills, med G. Dillner; ref. i Journal of the iron and steel institute, 1906, 4, s. 697—698). — Analyser å svenska järn- och manganmalmer. Sthm 1906. 4: o (2), 117, (2) s. — Om tillgodogörande af Norrbottens järnmalmer inom landet, och hvad inflytande en ökad utförsel af dessa malmer kan komma att 'utöfva på den inhemska järntillverkningen m. m. (Jern-kont. annaler, N. S., Årg. 62, 1907, s. ,212—237; även i Tekn. tidskr., Årg. 37, 1907, Allm. afd., s. 67—74). — Om Cowper-Coles' elektrolytiska metod för framställning af plåt och rör m. m. af järn (ibid., N. S., Årg. 67, 1912, s. 32—67; tills, med W. Palmaer). — Om ifrågasatt ökad brytning av järnmalm inom Kiirunavaara och Gelli-vare malmfält och dess inverkan på den svenska järnindustrien (ibid., ¦N. 'S., Årg. 69, 1914, s. 92—111). — Vår torvfrågas nuvarande läge (ibid., N. S., Årg. 71, 1916, s. 161—209). — Undersökning rörande järns och ståls samt en del andra kroppars förmåga att motstå nötning (ibid., N. S., Årg. 76, 1921, s. 347—398). — Dessutom smärre artiklar i in- o. utländska tidskr., referat av ovannämnda avhandlingar i Journal of the iron and steel inst., Stahl u. Eisen m. fl., samt diskussionsinlägg vid Jern-kontorets diskussionsmöten (Jern-kont. annaler, 1900, 04, 05, 06, 09). — På grundval av B : s material samt hans ovannämnda uppsats i Tekn. tidskr. 1900 är vidare publicerat: A. Wahlberg, Hållfasthetsprof och andra undersökningar å diverse metaller och ämnen, på bekostnad af Fagersta bruks a.-b. utförda till 'Pariserutställ-ningen 1900 af J. A. Brinell (Jern-kont. annaler, N. S., Årg. 56, 1901, s. 179-219).

Källor och litteratur

Källor: L. Descroix, Machine pour l'épreuve å bille d'acier suivant la méthode Brinell (Revue de métallurgie, 3, 1906); H. Le Chatelier, L'essai de dureté par la méthode de la bille ... au congrés de Bruxelles (ibid., 3, 1906); L. Grenet, Essai de dureté. .. par une méthode comparative (ibid., 5, 1908); L. Révillon, Application de l'essai de Brinell auxaciers spéciaux (ibid. 5, 1908).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan August Brinell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16953, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:18467:C. Benedicks.]), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16953
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan August Brinell, urn:sbl:16953, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:18467:C. Benedicks.]), hämtad 2024-04-20.