Meriter

5. Carl Ulric Broocman, f. 1 mars 1783 i Gävle, d. 11 mars 1812 i Stockholm. Föräldrar: assessorn Fredrik Ulrik Broocman och Margareta Katarina Bahde. Elev vid tyska nationallyceum i Stockholm 1795; student i Uppsala 4 okt. 1799 med K. understöd ; disp. 12 dec. 1801 och 8 juni 1803 (Historiola litteraria poetarum svecanorum, p. 5–6; pres. E. M. Fant); fil. kand. 2 mars 1803; fil. magister (primus) 16 juni s. å.; företog (delvis på konungens bekostnad) en studieresa till Danmark, Tyskland och. Schweiz juni 1804–okt. 1805. E. o. kanslist i kanslersgillet; vik. rektor vid tyska nationallyceum i Stockholm 28 okt. 1806; subrektor därstädes våren 1809 (tillträdde 29 apr.); konrektor 15 mars 1811; kallad till ledamot av uppfostringskommittén 29 jan. 1812. Erhöll av Svenska akademien Lundbladska priset 1811. — Ogift.

Biografi

B. synes redan under sin skoltid i tyska lyceum i Stockholm hava av lärare mottagit intryck, vilka bestämt honom för skolmannens livsgärning. Själv omnämner han bland dessa lärare med beundran och tillgivenhet särskilt den »fromma och arbetsamma» rektor J. J. F. Plagemann och »den ypperlige skolmannen» H. S. A. Gerken, senare pastor på Rügen. Den senare, vilken under B:s skoltid var konrektor vid skolan, uppgives hava varit den, som närmast avgjort hans livskall. I varje fall bär B:s livsgärning i sällsynt grad vittne om en tidigt undfången kallelse. Redan under sin universitetstid ägnade han sig åt pedagogiska studier samt publicerade därunder, efter det han blivit filosofie magister, en pedagogisk avhandling. Bestämmande för hans livs insats blev den långa pedagogiska studieresa, han under åren 1804 och 1805 företog till Danmark, Tyskland och Schweiz. Enligt uppgift av en honom närstående minnestecknare skulle han tidigt fäst konung Gustav IV Adolfs uppmärksamhet vid sig, då han å den tyska skolungdomens vägnar vid konungens förmälning år 1797 uppvaktade det höga brudparet med en lyckönskningsskrift, och det var delvis genom dennes särskilda hjälp, som medel till resan anskaffades. De studier, den unge pedagogen utomlands bedrev, blevo ovanligt ingående och målmedvetna. Han besökte ett flertal orter, tog kännedom om skilda skolarter, idkade grundliga litterära studier, särskilt rörande tysk skolhistoria, och trädde i förbindelse med ett flertal av tidens ledande pedagoger. Bland dessa må särskilt nämnas den berömde Aug. Herm. Niemeyer i Halle, under vilkens ledning han ett halvt år bedrev pedagogiska studier, Salzmann (vid dennes pedagogiska anstalt i Schepfenthal) samt Pestalozzi. Intrycken av den sistnämndes pedagogiska åskådning och personlighet blevo djupgående. Med rörelse har B. skildrat honom i kretsen av lärjungaskaran: »Hans ömhet, hans talande miner, hans milda varning, hans uppmuntran, hans handtryckning, huru djupt intränga ej deras verkan i ungdomens själ; aldrig, ädle lärare, skall mitt hjärta upphöra att välsigna de aftonstunder, jag njöt vid din sida!» Efter hemkomsten insände B. till kanslersgillet en utförlig berättelse över sin resa, vilken senare i omarbetat skick publicerades. Berättelsen, vilken i sin första del skildrar det tyska skolväsendets historiska utveckling från äldre tider och i sin senare del de samtida pedagogiska idériktningarna och skolförhållandena, vittnar om omfattande studier och en djupt intresserad, vaken observationsförmåga. Den har otvivelaktigt genom sin orientering i samtidens pedagogiska företeelser varit av icke ringa betydelse för väckandet av intresset i vårt land för framstegsarbetet på skolans område.

Snart erhöll B. anställning som lärare vid sin gamla skola, det tyska lyceum, från 1811 som konrektor. Han skildras av samtida som en verklig ungdomsledare, hängiven sitt lärarkall, angelägen att anpassa sin undervisning efter barnens fattningsgåva, hurtig och glad, men med lärarens naturliga värdighet i sin umgängelse med de unga. Hans livsgärning sträckte sig dock även i fortsättningen vida utöver den enskilda skolans trängre ram. Vad han målmedvetet strävade efter, var ingenting mindre än att efter måttet, av sina krafter göra en personlig insats för hela det svenska skolväsendets förbättrande. I detta syfte började han år 1810 utgivandet av »Magasin för föräldrar och lärare», en tidskrift, som med sina två år 1810–1812 utgivna band gott kan sägas bilda epok i det svenska undervisningsväsendets historia. Innehållet i denna den första svenska pedagogiska tidskriften spänner över hela skolans arbetsfält. De i egentlig mening pedagogiska artiklarna, flertalet författade av B. själv, några översatta från utländska skrifter, beröra skilda områden. I en första vältalig artikel »om uppfostran till patriotism» behandlas betydelsen ur nationell synpunkt av ungdomens idrottslekar i Guds fria natur samt av undervisningen i modersmål, historia och geografi. Andra artiklar beröra föräldrarnas medverkan vid barnuppfostran, skolans allmänna undervisningsmetodik, religiös uppfostran o s v. Genom utförliga artiklar och kortare notiser, de senare ofta förmedlade genom B:s utländska pedagogiska korrespondenter, hålles den svenska skolvärlden i underkunnighet om skolförhållanden i skilda främmande länder. För klarläggande av förutsättningarna för en svensk skolreform riktar B. uppmaning till intresserade att til! tidskriften insända redogörelser för skolförhållanden å skilda svenska orter, och en del insända intressanta skildringar av märkligare svenska undervisningsanstalter införas tid efter annan; själv bidrager B. med en mycket sakkunnig skildring av huvudstadens skolförhållanden i äldre och nyare tid. Även åt lärarnas löneförhållanden och åt skolans administrativa problem ägnas uppmärksamhet. Och slutligen upptager B. i en utförlig artikel »om det offentliga läroverket» till principiell behandling den brännande frågan om hela det svenska skolväsendets reformering, en fråga, som genom det provisoriska antagandet av 1807 års skolordning enligt en mycket allmän mening icke fått någon tillfredsställande lösning. B: s upplysningsverksamhet fastade yttermera den allmänna uppmärksamheten både på skolfrågan, vilken vid 1809–10 års riksdag förts fram genom ett memorial av rektorn G. A. Silverstolpe, och på B. själv såsom en skolreformens energiske och kunnige målsman. I jan. 1812 tillsattes en K. kommitté för att avgiva förslag om ändringar och förbättringar i uppfostringsväsendet, och bland dess 14 medlemmar insattes även B., den ene av kommitténs två skolman i egentlig mening, ett nog så påtagligt vittnesbörd om den allmänna uppskattning, hans pedagogiska skriftställarverksamhet rönt. Tyvärr blev det icke B. förunnat att i denna kommitté fullfölja sin reformgärning. Han var redan då bruten av överansträngning och sjuklighet, och kort därefter — 11 mars 1812 — avled han efter en tärande och plågsam febersjukdom, endast tjugunio år gammal.

Som pedagog står B. starkt under Pestalozzis inflytande. Han betonar, att undervisningens huvuduppgift är att hos barnen »utveckla och förädla själva själskrafterna, att öppna öga och öra, att utvidga och skärpa deras blick, att upplysa själen samt uppvärma och uppelda den med kärlek för allt gott, sant och skönt». Undervisningen borde ej överlasta ungdomssjälen med en mängd av språk och vetenskaper, som så ofta kväva dess ädla vetgirighet i dess första uppvaknande, ej heller får uppfostran kväva »den heliga naturen» utan bör fortskrida »långsamt och naturenligt». Åter och åter betonar han i sina metodiska utläggningar, att undervisningen bör vara avpassad efter barnens utvecklingsståndpunkt. Med avseende å skolarbetets praktiska anordnande vände han sig med stor skärpa mot den tidens gängse sätt att upplösa klassen i mindre läxlag, vilka genom mekanisk utanläsning fingo på egen hand inlära bokstoffet, som sedan förhörsvis utan förklaring redovisades för läraren. I stället rekommenderade han användande av »den diskursiva eller samtalande metoden», tillämpad i gemensam klassundervisning och så, att alla, så vitt möjligt, höllos i full sysselsättning. Han var ej blind för svårigheterna att få den gamla bekväma metoden med enkla läxförhör och små krav på lärarens förberedelse avlöst av denna nyare metod men ifrågasatte för reformens genomförande inrättande av en normalskola, »där yngre lärare, innan de tillträdde sina ämbeten, kunde se och vänja sig vid denna metodens bruk».

Med avseende å de särskilda skolämnena intresserade B. sig särskilt för undervisningen i kristendom, modersmålet, naturhistoria och gymnastik. Han fördömer den tidens sedvanliga religionsundervisning, som enligt hans mening vore »varken religiös eller biblisk». Den traditionella katekesundervisningen hade i honom ingen vän, och han förordar varmt bibelläsning som centralt moment i undervisningen. B:s varma patriotiska sinnelag gör det för honom till en självklar sak, att modersmålet måste få en vida mer central plats i skolan, än dittills varit vanligt. I de högre skolorna bedrevs modersmålsundervisningen »ytligt och tillfälligt». Även i 1807 års skolordning avsåg denna undervisning tydligen endast att syfta till färdighet »att uppsätta de i borgerliga sammanlevnaden vanligast förekommande skrifter». B. hävdar i stället, att modersmålet under de första skolåren bör vara det centrala ämnet och påyrkar för de högre klasserna undervisningens utsträckande även till äldre svensk litteratur. Naturkunnighetsundervisningen, särskilt den biologiska, låg B. mycket om hjärtat. Han var själv ivrig naturvän, och i mer än en av sina uppsatser sjunger han naturens lov. Men den undervisning, han förordar, är ej den torra, systematiska, utan en sådan, som från en direkt naturiakttagelse småningom vidgar sig till en överblickande helhetsuppfattning av naturen och dess företeelser, som för ungdomen »till en glädjande naturåskådning och att en dag finna vägen att djupare intränga i skapelsens helgedom». Slutligen var B. en energisk förespråkare för införande i skolorna av gymnastikundervisning, därtill, efter vad det synes, närmast inspirerad av vad han under sin utländska studieresa i Danmark iakttagit. Ett särskilt intresse lägger han också i dagen för främjande av simidrott bland ungdomen.

Den aktuella frågan om undervisningsanstalternas reformering gällde i särskild grad skolans yttre organisation och åt denna fråga, vilken framför allt skulle sysselsätta den år 1812 filisatta skolkommittén, har B., utom smärre inlägg, såsom förut nämnts, ägnat en utförlig uppsats »om det offentliga läroverket», vilken, först publicerad i hans »magasin», sedermera i vidgad form trycktes i en av uppfostringskommittén år 1813 utgiven samling inlägg i skolfrågan, upptagande en avhandling av G. A. Silverstolpe samt några däröver — bl. a. av B. — avgivna utlåtanden. B. tager här till orda för inrättande av »barnaskolor» överallt i riket, i mer utvecklad form i städerna och i efter lägenheterna avpassade enklare former å landsbygden, delvis därstädes med utnyttjande av den ambulatoriska skolformen. Undervisningen borde i sådana skolor, särskilt i deras mer utvecklade former, avse läs-, skriv-och räknekonstens elementer, enkla naturbetraktelser, bibelns enklaste läror och berättelser samt »en historisk överblick av religionens och med detsamma mänsklighetens viktigaste öden, även inom fäderneslandet». Stundom kunde även med fördel för lärjungarna inrättas »en särskilt industriklass, där dessa mellan undervisningstimmarna övas i enkla och passande handarbeten». Men den mesta uppmärksamheten ägnade B. den högre skolan. Här brast enligt B: s mening mycket. Nästan alla skolor vore blott inriktade på prästutbildningen. Av borgarskolor i egentlig mening med undervisningen inriktad på för det borgerliga livet avpassat lärostoff funnes egentligen endast ett par, det tyska lyceum och den s. k. Brändströmska skolan i Gävle. Den vid de gamla läroverken förekommande apologistklassen med sin »mångbrokiga» undervisning försloge ej för detta ändamål. Därtill följdes vid undervisningen nästan överallt metoder, som mera hindrade än befordrade ungdomens fria själsutveckling. Ett särskilt skäl till skolornas grundliga reform fann B. i »det förakt, vari de vid deras närvarande skick hos en stor del av nationen förfallit». Kärnpunkten i B:s reformförslag är upprättande av borgarskolor i alla städer med ett invånarantal över 2,000. Dessa borgarskolor skulle vara fyrklassiga med tyska som första, franska som andra och latin från tredje klassen som tredje språk samt i övrigt medborgerligt bildande ämnen. Ovanom borgarskolan skulle så byggas ett fyrklassigt humanistiskt gymnasium med stark koncentration på klassiska studier och med sådan inriktning, att lärjungarna finge intränga »till själva andan av den klassiska fornåldern». Detta inträngande skulle bl. a. ske på det sättet, att lärjungarna skulle på egen hand ur de klassiska skrifternas innehåll sammansätta små kompendier i den gamla historien, geografien, mytologien och filosofien, vilka sedan skulle få nödiga rättelser och tillägg av läraren. På detta sätt skulle blott nyare historien, matematiken och teologien kräva särskilda timmar. Studierna skulle å gymnasiet avslutas med en av läraren meddelad encyklopedisk översikt av alla vetenskaper och deras inbördes sammanhang. I geografi, fysik och naturhistoria skulle blott på extra timmar repeteras det, som i borgarskolan genomgåtts. För de moderna språkens studium ansågs borgarskolans kurs tillfyllest. Dock skulle de lärjungar, som hade lust, »fullfölja det påbegynta studium av sådana mera behagliga språk». Förutsättningen för B:s reformförslag var givetvis de gamla trivialskolornas försvinnande och deras ersättande med borgarskolor, och den föreslagna organisationen är i grunden densamma som den, vilken numera är förverkligad genom våra realskolor och gymnasier, med den skillnaden, dels att en elementär latinkunskap den tiden ansågs tillhöra medborgerlig allmänbildning, dels att de högre reala bildningsintressena icke av B. ansågos kräva tillgodoseende utöver borgarskolans stadium.

Mer återhållsam var B. när det gällde tillgodoseende av flickornas högre uppfostran. En sådan ansåg han icke i första hand vara en samhällets uppgift; dess tillgodoseende vore närmast en hemmets sak, och endast i den mån föräldrauppfostran icke var tillfyllest, borde flickskolor upprättas såsom privata företag, ehuru under statens tillsyn och kontroll i avseende å de anställda lärarnas duglighet.

En organisatorisk reform, för vilken B. varmt ivrade, var upprättande av ett »uppfostringskollegium» som överstyrelse för skolor och universitet. Han menar, att »skolverket» i långliga tider stått stilla, därför att sakkunnig ledning saknats, och han yrkar, att i det föreslagna kollegiet skulle insättas sådana, »som från akademiens, gymnasii eller skolans lärostolar eller ock vid undervisningen av bygdens ungdom samlat mogen erfarenhet». Han utskisserar de uppgifter, som kollegiet skulle taga sig an: det skulle samla från alla landskap de bästa ungdomslärares och andra tänkares råd och förslag, besöka skolor, granska läroböcker, vidtaga skilda åtgärder till skolarbetets främjande, »uppmuntra och liva genom sin vaksamma vård, sitt samvetsgranna avseende på förtjänst alla lärares bemödanden och arbeta oupphörligen på den allmänna uppfostrans jämna framskridande till fullkomlighet».

Sannolikt är, att B., om han fått leva, med sitt brinnande intresse och sin energi kommit att betyda mer för den svenska skolans utveckling under 1800-talets första decennier, än vad hans pedagogiska skriftställarskap i och för sig förmådde. Nu gjorde sig i stället snart andra stämmor hörda. Särskilt uppträdde E. G. Geijer med ett mycket uppmärksammat inlägg mot B:s idéer, vilket torde varit av ej ringa betydelse för skolfrågans närmaste öden. Men även motståndaren hyllade den tidigt bortgångne skolmannen, »som i blomman av sin ålder blev bortryckt från de mest nitiska och renhjärtade arbeten för ungdomens bildning och sitt fäderneslands bästa, och vars minne för efterlevande är älskansvärt just därför, att han avsåg saken, ej sin person»: Senare fingo även B:s idéer genom Geijers inlägg i läroverksfrågan efter avfallet och hans där intagna förändrade ståndpunkt ett indirekt erkännande.

Personligen skildras B. av dem, som i liv och arbete stodo honom nära, som en sannskyldig idealist, vilken gick upp i sin livsuppgift och i dess tjänst aldrig sparade sig. Hans skriftställarskap genomandas ofta av en optimistiskt färgad religiös livssyn. De verser, som J. O. Wallin diktade vid B:s öppnade grav, vittna i sin mån om det liusa och manande minne. B. efterlämnade — »verksam, tålig, trygg och trogen».

Författare

K. Nordlund.

Arkivuppgifter

I Uppsala universitetsbibliotek förvaras spridda brev från B. till Gustav IV Adolf, K. Fleming och K. F. af Wingård.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De publica educatione. Upps. 1804. 4: o 18 s. (Diss., resp. L. G. Mittag.) — Berättelse om Tysklands undervisningsverk ifrån dess äldsta intill närvarande tider. D. 1—2. Sthm 1807—08. (8), 119 s.; (3), 180 s. — Om uppfostran till patriotism. Tal hållet d. 25 juli 1810 (Magasin för föräldrar och lärare, Bd 1, 1810, s. 1—58). — Öfversigt af hvad det numera upplösta kanslersgillet uträttat för vårt läroverk ifrån 1801 till 1809 (ibid., s. 58—74, 129—143). — Huru bör en framtida grundlig förbättring af hela vårt läroverk förberedas? (ibid., s. 74—79). — Om skolmästareseminarium på Blaagaard bredvid Köpenhamn (ibid., s. 80—84). — Skrifvelse till rikets samteliga skollärare och alla andra för läroverket nitälskande män (ibid., s. 99—102). — Huru kunna och böra föräldrar lätta skollärares arbete vid deras barns undervisning? (ibid., s. 103—117). — Om metod vid skolundervisningen (ibid., s. 117—129). — Svar på Örebro läns kongl. hushållnings-sällskaps prisfråga: rörande fattige barns uppfostran och undervisning på landet. Skrift som vunnit priset år 1807 (Pris-skrifter, gillade af Örebro läns K. hushålln.-sällsk., H. 2, Örebro 1811, s. 3—61). — Bref till svenska mödrar om deras barns uppfostran (Magasin för föräldrar och lärare, Bd 2: H. 1, 1811, s. 1—13, Bd 2: H. 2, 1811, s. 1—12). — Om Stockholms undervisningsverk (ibid., Bd 2: 1, s. 13—42, Bd 2: 2, s. 32—48), — Tysklands nyaste pedagogiska literatur (ibid., Bd 2:1, s. 81—86, Bd 2:2, s. 12—32). — Samtelige gymnasii- och skollärares lönings-stat och andre inkomster, med historiska upplysningar (ibid., Bd 2:2, s. 57—77, Bd 2:3, 1812, s. 68—72). — Om det offentliga läroverket (ibid., Bd 2:3, s. 1—24). — Om skolor för fattiga flickor (ibid., s. 40—53; förut tr. i Stockholms posten, 1811). — Danska landt-presters verksamhet för sina socken-skolors förbättring (ibid., s. 61—68). — Om ungdomens undervisning i natural-histo-rien (ibid., Bd 2:4, 1812, s. 1—31). — Om nödvändigheten af ett rätt organiseradt uppfostrings-collegium (ibid., s. 41—48). — Lärobok i svenska språket, med tillhprande öfningar. Sthm 1813. (4), 112, 90 s., 5 tab. 3:e uppl. Sthm 1820. (8), 199 s., 5 tab. — Äreminne öfver riksrådet och riks-cantzleren Axel Oxenstjema, grefve till Södermöre... Sthm 1813. (4), 122 s. — Om det offenteliga läroverket. Afd. 1—3 (G. A. Silverstolpe, Försök till en framställning af allmänna läroverkets närvarande tillstånd i Sverige, Sthm 1813, s. 76—114; utvidgn. av ovannämnda uppsats, jmfr texten). — Smärre artiklar i Magasin för föräldrar och lärare (1810—12).

Bearbetat: Doct. Fr. Gedikes Fransyska läsebok för nybegynnare, jemte en kort ordbok. Upps. 1802. (4), 225 s. 2: a uppl., tillökt med grammatiken. Upps. 1809. (4), 231 s. 6:e uppl. Sthm 1832. 225 s.

Översatt: K. F. Lossius, Gumal och Lina. En berättelse för barn, i synnerhet för att bibringa dem de första religions-begrepen. D. [1]—3. Sthm & Strängnäs 1804—19. (4), 192 s., 1 pl.; 240 s., 1 pl.; 200 s. — Artiklar i Magasin för föräldrar och lärare.

Utgivit: Magasin för föräldrar och lärare. Bd 1—2. Sthm 1810—12. [Bd 2: H. 3—4 (=H. 5—6 av hela tidskriften) utredigerade efter förf:s död.

Källor och litteratur

Källor: Stockholms konsistoriums prot. 1806, RA; tyska församlingens i Stockholm kyrkorådsprot. 1805—21, räkenskaper samt biografiska samling. — B:s ovannämnda skrifter; Elisabet Eurén, Carl Ulric Broocman, Ett biogr. utkast (Verdandi, 1894); C. C. Gjörwell, Bref växling,. 4 (1806) s. 68; Minne af Carl Ulric Broocman (Magasin för föräldrar och lärare, Bd 2: H. 4; Nord. familjebok, 2:a uppl., 4 (1905); Sv. biogr. lexikon, N. F., 2

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Ulric Broocman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17025, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. Nordlund.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17025
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Ulric Broocman, urn:sbl:17025, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. Nordlund.), hämtad 2024-04-18.