Meriter

Christoffer Burmeister, f. antagligen, omkr. 1600 i Estland eller på Ösel, d. efter 21 nov. 1671. Son till Antoni Burmeister. Gick i svensk krigstjänst 1613; ryttmästare vid kurländska kavalleriregementet; major vid överste Gustav Gustavssons (Vasaborg) lifländska kavalleriregemente febr. 1636; överstelöjtnant före mars 1641; överstelöjtnant vid Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente 1642 (se krigskollegiets brev 7 apr. s. å.); lämnade den svenska krigstjänsten efter freden 1645; erhöll jämte brodern Jurgen renovation på sitt adelskap 8 nov. 1650 men tog ej introduktion på svenska riddarhuset; återinträdde i krigstjänst våren 1655; överste för ett värvat kavalleriregemente 26 febr. 1656; befälhavare i Viborg juni—juli s. å.; överkommendant och landshövding i Kexholm febr.—juni 1657; generalmajor 22 juni s. å.; överste för Viborgs (karelska) dragonregemente 20 dec. 1657; överkommendant i Pernau 16 mars 1658 (konfirmation 7 sept. 1661); lantråd i Dorpats krets i Lifland; erhöll avsked från överkommendantsbefattningen 24 aug. 1671.

Gift 1) före mars 1624 med en dotter till Hans von Lybeck; 2) med Elisabet von Klitzing, d. efter nov. 1684.

Biografi

B. tillhörde en släkt, som länge varit bofast i Estland och på Ösel. Sin överhet tjänade han, frånsett ett ofrivilligt kortare avbrott, i femtioåtta år. Under Gustav Adolfs lifländska fälttåg lät han »beställa sig för en ryttare» under guvernören greve Jakob de la Gardies eget värvade kompani. När han som nygift supplicerade att få förläning å svärfaderns pantegods (se nedan), rekommenderade hans chef honom såsom »en hurtig karl», vilken »sig alltid manligen och väl förhållit». Under de preussiska och tyska fälttågen steg han i graderna. Sedan han 1636 bl. a. av Johan Baner från Neu Ruppin sänts till Axel Oxenstierna och av Oxenstierna till rådet i Stockholm, följde han som major vid överste Gustav Gustavssons (Vasaborg) lifländska. rytteri Johan Baners armé. Under fyra år var han vik. överste och värvade själv två kompanier, av vilka han i enlighet med tidens bruk att delvis förvandla värvningarna till privatekonomiska spekulationer avlönade det ena under sex och ett halvt år. Som överstelöjtnant vid Viborgs och Tavastehus läns kavalleriregemente fick B. tillfälle att utmärka sig under Gustav Horns fälttåg i Skåne 1644 och blev föreslagen till överstens, generalmajor T. Stålhandskes, efterträdare. Men i stället för den väntade befordran blev B. efter freden i Brömsebro nödsakad att i samband med vissa regementssammanslagningar lämna krigstjänsten. För B. betydde avskedet ej blott förlusten av en befattning, utan även mycket kännbara förluster på hans värvningsaffärer. Men detta var ej den enda motgången. En dotter dog vid nyår 1653, och året därpå härjades B: s egendom av eld.

Krigsutbrottet 1655 beredde B. tillfälle att återinträda i aktiv tjänst. Tidigt på året 1656 sände generalguvernören och överbefälhavaren i Lifland M. G. de la Gardie honom till Finland för att där anställa värvningar, vilka beräknades skola sammanbringa 600 knektar. I febr. blev han överste för ett värvat rytteriregemente om 200 ryttare. Den 22 maj beordrades han att med det värvade manskapet besätta de finska fästningarna, och vid ryssarnas fredsbrott i juni fick han skynda till finska och ingermanländska gränsernas försvar med sitt eget regemente, finska adelns rusttjänst och O. Vellingks regemente (K. brev till de la Gardie 2 juni). Sedan landshövdingen i Viborg Axel Stålarm avlidit, övertog B. befälet över denna centrala och viktiga fästning. Viborg hade redan förut goda förråd och en garnison på 400 man, och B. fortsatte med iver arbetet på att sätta staden i försvarsskick, vallarna bestyckades, gevär utdelades t. o. m. åt gymnasister och skolgossar, vilka bildade två kompanier, som turade om med borgarna i vakthållningen och arbetet på vallarna. På landsbygden organiserades försvaret bland bönderna. Det var särskilt en rysk truppstyrka vid Taipale invid Ladoga, som ingav oro. En av B. utsänd  expedition sprängde emellertid den ryska truppen, och efter denna framgång lättade stämningen i Viborg. Den stränga vakthållningen uppj hörde, den 4 juli avlämnade gymnasister och skolgossar sina gevär, och vid en glädjefest på slottet fingo tretton ynglingar officersplatser. Till följd av avståndet kunde B. intet göra för att bispringa Nöteborg, då detta ansattes av fienden. Men när ryssarna i juli började belägra Kexholm, drog han (6 juli) ut med 1,200 man för att häva blockaden. Tvingad att taga en omväg söder, ut, överraskades B. av ryssarna vid Rautus (14 juli), men de blevo slagna, efter fyra timmars strid. På grund av bristande förråd måste B." dock efter denna framgång återvända till Viborg. Samtidigt härmed hade fältmarskalken G. A. Leijonhufvud anlänt "till Finland och övertagit, befälet. Han ryckte i slutet av juli mot Nyen med bl. a. B:s trupper men vände sig snart i stället möt Kexholm och måsatte lyckligt denna fästning i slutet av aug. Därpå befästes Nyen, varefter trupperna förlades till Rautus.

I början av år 1657 förordnade den nye överbefälhavaren i Finland Gustav Horn B. till landshövding i Kexholm och kommendant på fästningen efter den tappre Olof Bengtsson. Den närmaste tiden blev mellertid lugnare, så att B. i juni strax före sin generalmajorsutnämning förberedde en marsch till Lifland. Då emellertid en del ryssar i slutet av juni visade sig utanför fästningen, kunde han först i aug. bryta upp. Han dirigerades nu till i Varvamed 6 kompanier ryttare och 3 kompanier dragoner och deltog jämte övriga svenska trupper i striderna kring staden. Här blev han i början av okt. »illa och farligt» blesserad i högra armen, vilken blev obrukbar, varför B. tilldelades en lugnare tjänstgöring. En regementschefsutnämning i dec. 1657 följdes nämligen i mars 1658 på hans anhållan om en lindrigare syssla av utnämningen till överkommendant i Pernau, en post, som B. beklädde i över tretton år.

Pernau slott och befästa stad voro vid B: s tillträde till kommendantsbefattningen illa medfarna, särskilt efter belägringen 1657. Kriget och otillräckliga tillgångar medgåvo blott, att en provisorisk reparation företogs. Men efter fredssluten 1660 tillkommo de stora befästningsarbetena, vilka återupprättade Pernaus fästningsverk efter en ny och väsentligt utvidgad plan. Sedan B. 1661 i skrivelse till krigskollegiet skildrat slottets förfallna tillstånd, gjordes först endast några mindre arbeten intill 1663. Men från 1667, sedan efter flera uppskov svenska staten och även lifländska ridderskapet beviljat medel för ändamålet, utfördes de nya anläggningarna enligt K. resolutioner 1663 och 1667 och Jakob Stael von Holsteins plan (gillad av krigskollegiet 10 maj 1667). Från 1671 övertogos de på entreprenad av generalguvernören greve Klas Tott. Samma år lämnade B. kommendantsbefattningen. I okt. supplicerade han hos de la Gardie om att få behålla lönen, 300 dlr smt, i pension. Sedan försvinner han ur de svenska källorna.

För sina förtjänster belönades B. med ganska betydande donationer. Till en början fick han i enlighet med sin ovan omtalade ansökan 1624 efter ett par år (3 juni 1626) konfirmation på sin svärfaders pantegods på så sätt, att han under Norrköpings besluts villkor erhöll Raijk och Pittfer i Wdttenstens och Udkull i Wesenbergs län om tillsammans aderton hakar. Under hans frånvaro i tyska kriget miste hans hustru, som satt hemma med fem minderåriga barn, en del av dessa gårdar, då de befunnos tillhöra ett annat gods, men i ersättning tillade ett K. brev av 19 febr. 1636 B. åtta hakar land under samma villkor, och generalguvernören inrymde till följd härav åt honom två besatta och sex obesatta hakar i Dorpats krets (K. konfirmation 3 juni). En betydande förbättring i sina villkor ernådde B., då han 16 mars 1641 erhöll framlidna fru Anna Wrangels änkesäte Ruotsila i Tyrvis socken i Övre Satakunda med en årlig viss ränta av 474 dir smt, vartill snart ladejs) även den ovissa räntan (6 sept. 1648). Avkastningen skulle enligt den ursprungliga upplåtelsen avräknas på en framtida fast lön, men redan 20 juli 1652 förbättrades B:s besittningstitel till Norrköpings besluts villkor. Egendomen, varav fjärdeparten indrogs 1673, bestod då av 38 gårdar om 217/i2 mantal. Den 4 juli 1643 erhöll B. en tredje förläning, i det han då på behaglig tid (25 okt. 1645 på Norrköpings besluts villkor) fick åker och äng under Tulikhoff i Dorpats krets, medan skogen och ett till egendomen hörande kalkbruk lades under Dorpats fästning. Vidare erhöll B. 25 okt. 1645 Illmandes i KleinMarien jämte några expektanser och 8 nov. 1650 allodial rätt till Tulikhoff, Illmandes och de åtta hakarna i Dorpats krets. B: s besittningar ökades även med hovlägret Tamsal i Wittenstens krets, som hustrun ärvde (konfirmation 18 aug. 1647), och två byar i närheten av Ruotsila, som han köpte 12 mars 1653 (konfirmation å köpet 7 sept. 1661 och å säterifrihet 21 juli 1667). Härtill kunna slutligen för att fullständiga bilden av hans godsaffärer läggas en uppgörelse med Dorpats stad i en gränstvist, som konfirmerades 20 juli 1668, samt en K. dom samma dag med stadfästelse å Svea hovrätts dom 23 nov. 1667, som ogillade överstelöjtnant Jurgen Heidemans talan om bättre rätt till hovlägret Tamsal. Under krigsåren drabbades B: s lifländska gods svårt av ryssarnas härjningar. Sin besittning i Dorpats krets, Tulikhoff, gick han alldeles förlustig för denna tid, då fienden höll besatt det område, där godset var beläget.

Godsaffärerna voro ej B: s enda mellanhavande med kronan. Liksom andra statens tjänare hade han under krigsåren haft svårt att utfå sin lön, och till den sålunda uppkomna fordran kunde han därjämte lägga kraven från de gamla värvningsaffärerna under tyska kriget. Sedan freden återinträtt, fick kammarkollegium order att likvidera hans lönefordringar (29 okt. 1667), och då detta skett, bestämdes det genom ett K. brev 12 nov. 1667, att en del av hans penningefordran, som inalles uppgick till 2,027 dir smt, skulle betalas kontant samt återstoden på tre år avbetalas av licenten i Pemau. En post på 409i/2 tunnor spannmål, vartill han likaledes befanns berättigad, fick han innehålla på kronans uppbörd av hans gods. Dessutom erhöll han ett lönetillägg. Kriget hade berövat B. hans trenne söner, vilka samtliga stupade i svensk tjänst," den siste 1657 vid  samma tid, som han själv sårades i armen. Genom K. brev 7 sept. 1661 medgavs emellertid i enlighet med B: s begäran, att hans förläningar på Norrköpings besluts villkor skulle få ärvas av hans tre mågar, överstelöjtnanten Heinrich Johan von Giintersberg, majoren Hans Magnus Bergh och ryttmästaren Didrich von Rigeman. Ruotsila övergick till den sistnämnde, vars hustru, även sedan egendomen förklarats reducibel, genom K. brev 30 maj 1684 fick tillstånd att i sin livstid behålla densamma under frälsevillkor.

Författare

b. Linden.

Arkivuppgifter

I riksarkivet förvaras brev från. B. till Karl Gustav som hertig och konung samt till M. G. de la Gardie, Bengt Horn, Gustav Horn, Axel Oxenstierna och Klas Tott.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: B:s ovannämnda brev; meddelanden från centralarkivet i Dorpat ur B: s där förvarade skrivelser till generalguvernören i Riga; riks-registr., generalguvernörens i Lifland skr. till K. M:t 13 okt. 1665, Livonica, Svea hovrätts dombok 1667 och dess Iiber causarum vol. 118: 6, akt. 22, M. G, de la Gardies koncept samt avskrifter av B: s rapporter i Krigshistoriska saml., 12: 1, allt i RA; reduktionskollegiets akt n:o 44 samt Likvidationer: hären 1620—80: B 22, kammararkivet; krigskollegiets registr. 1642 och bievbok 1642—68, krigsarkivet. — Rikskansleren Axel Oxenstiernas Skrifter och brefvexling, II: 5—6, 8 (1893, 97). — J. L. Carlbom, Karl X Gustav. Från Weichseln till Bält 1657 (1910); M. Carlon, Ryska kriget 1656—58 (1903); K. E. F. Ignatius, Finlands historia under Karl X Gustafs regering (1865); L. W:son Munthe, Kongl. fortifikationens historia, 2 (1906); Tully Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, 1 (1909), s. 338—39.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christoffer Burmeister, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17193, Svenskt biografiskt lexikon (art av b. Linden.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17193
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christoffer Burmeister, urn:sbl:17193, Svenskt biografiskt lexikon (art av b. Linden.), hämtad 2024-04-18.