Meriter

3. Wilhelm Fredric Achates Dalman, den föregåendes sysslings son, sonsons son till D. 1, f. 26 aug. 1801 på Flädingstorp i Vissefjärda socken, f 1 febr. 1881 i Stockholm. Föräldrar: hov-junkaren Lars Johan Dalman och Helena Eleonora Justina von Segebaden. Åtnjöt enskild undervisning; student i Lund 11 nov. 1815; avlade kameral-, hovrätts- och kansliexamina. E. o. kanslist i justitiefördelningen av K. M:ts kansli 20 okt. 1821; auskultant i Svea hovrätt 12 nov. 1821; e. o. kanslist i riddarhuskansliet dec. 1821, i kammarkollegiet dec. 1821 och i förvaltningen av sjöärendena dec. 1821; sekreterare hos generalamiralen friherre V. von Stedingk 23 dec. 1822—febr. 1824; e. o. kanslist hos ridderskapet och adeln under riksdagen 1823; medarbetare i Allmänna journalen 1824—27; tf. advokatfiskal i förvaltningen av sjöärendena jan. 1825; förste riddarhuskanslist 16 juni 1825; kopist i justitierevisionsexpeditionen 18 maj 1826; bevistade samtliga riksdagar 1828—66 och var därunder sekreterare i riddarhusutskottet; skrev riksdagsunderrättelserna i Dagligt allehanda 1828—30; utgav månadsskriften Mimer jan.-—dec. 1830 (erhöll utgivningsbevis 22 dec. 1829 och 30 jan. 1830); övertog ledningen av utrikesavdelningen i Dagligt allehanda 1831 och utgivningen av Bihang till Stockholms dagligt allehanda (aftontidning) 1832 (erhöll utgivningsbevis 7 dec. 1832; indragen 1833 men fortsatte med andra utgivare); medarbetare i Svenska medborgaren 1831; tf. riddarhussekreterare 11 febr. 1832; redaktör av Dagligt allehanda 1833—2 dec. 1847 och ånyo febr. 1849—dec. 1850, då tidningen var förenad med Stockholms aftonpost; sekreterare i riddarhusutskottet riksdagarna 1834—66; ordförande i Storkyrkoförsamlingens i Stockholm kommitté rörande sockenstämmor i städerna 1835; tf. kanslist i justitierevisionsexpeditionen 29 febr. 1836; fullmäktig för granskning av civilstatens pensionsinrättning 1837, 1842 och 1847; kanslist i justitierevisionsexpeditionen 21 dec. 1840; medutgivare av Biksdagstidning 3 nov. 1847—28 apr. 1848; medarbetare i Bore 1850—51, i Svenska tidningen Dagligt allehanda i Stockholm, Aftonbladet 1852—59, Nya dagligt allehanda och Stockholms dagblad; ledamot av direktionen över civilstatens pensionsinrättning 22; febr. 1851—1868; etablerade juridisk byrå i Stockholm, mars 1851; ledamot av Stockholms stadsfullmäktige 1865—67; erhöll avsked från riddarhuskanslisttjänsten 28 juni 1866 och från kanslisttjänsten i justitierevisionen 25 sept. 1866.

Gift 20 dec. 1834 med Hilda Sjöborg, f. 3 febr. 1806 i Lund, d. 14 juli 1883 i Stockholm, dotter till professorn vid Lunds universitet Nils Henrik Sjöborg och Fredrika Kristina Sparrsköld.

Biografi

Efter att ha åtnjutit huvudsakligen enskild undervisning kom D. vid fjorton års ålder till Lunds universitet, där han med höga vitsord avlade sina juridiska examina och sedan kvarstannade någon tid för att studera språk och litteratur. Han gjorde därpå sin entré på ämbetsmannabanan, inskrevs i flera olika ämbetsverk samt erhöll flera förordnanden och tjänstgjorde under riksdagen 1823 såsom riddarhuskanslist. Redan året förut hade han erhållit ett avlönat förordnande som sekreterare hos generalamiralen friherre V. von Stedingk, men då denne avlidit och efterträtts av statsrådet greve R. Cederström, blev D. plötsligen avskedad, dock under uttryckligt betonande av chefens fulla belåtenhet med hans tjänstgöring. Avskedandet ansågs vara en yttring av höga vederbörandes missnöje med D: s fader, som räknades till den Anckarsvärdska oppositionen och just vid samma tid utsattes för häftiga angrepp av Hans Järta i Odalmannen. Det godtycke, för vilket D. sålunda råkat ut, gav, säger han själv, en helt ny riktning åt hans levnadsbana. Han fortfor visserligen att tjänstgöra i riddarhuskansliet ända till ståndsriksdagarnas slut och bibehöll sin tjänst i justitierevisionen till samma tid, men med hans ämbetsmannakarriär var det på det hela taget slut, och hans bana blev hädanefter en amian: riksdagsmannens, publicistens och längre fram även advokatens.

Från och med riksdagen 1828—30 till och med den sista ståndsriksdagen deltog D. i den aktiva politiken såsom ledamot av riddarhuset, där han tillhörde liberala oppositionen, till en början i nära anslutning till sin gode vän greve Otto August Crohhielm, och där han snart blev en av de flitigaste talarna. D. var en stridbar och temperamentsfull man och kom ofta i skottlinjen för motsidans angrepp. Särskilt hade August von Haftmansdorff ett gott öga till honom; vid ett tillfälle under den stormiga riksdagen 1840—41 gav Hartmansdorff D. en besk erinran om att han såsom riddarhusets tjänsteman icke borde taga sig ton och uppträda som »ståndets informator», och han säger i sina almanacksanteckningar, "att han allvarligt umgicks med planen att påyrka D: s avsättning. Från riksdagen 1844—45 berättas en annan anekdot: då presidenten Jakob Cederström fick en axelklappning av D. efter ett yttrande, som han haft mot Hartmansdorff, såg han' bittert på D. och grymtade något till svar, varpå J. P. Lefrén lade lök på laxen genom att gå fram till Ceder-ström och. citera den Lenn-grenska versen om »bifallet från svinet». I detta sammanhang må också erinras om ett par elaka epigram, som Esaias Tegnér under riksdagen 1840—41 diktade om D. Det ena lydde: »När Dalman nyss på Djurgåln gick / ett orms tyng han i hälen fick. / Vad ända menar Ni det tog ? / Jo, tänk, det ormen var som dog!» Dylika personliga utfall och kontroverser hindrade dock icke, aft D. i längden kom att få en inflytelserik och respekterad ställning inom riksdagspolitiken.

Ännu betydelsefullare blev dock den verksamhet, D. under en lång följd av år utövade som publicist. Sin debut på detta område gjorde han i P. A. Wallmarks Journal, i vilken han under åren 1824—27 redigerade en s. k. inrikes artikel, då denna tidning snarast hörde till de regeringstrogna, fick han emellertid här icke tillfälle att yppa sin liberala åskådning. Under 1828—30 års riksdag meddelade han till Dagligt allehanda referat av förhandlingarna hos ridderskapet och adeln och tog därigenom initiativet till offentliggörandet av ständernas överläggningar, vilket följande riksdag blev lagfästat. Med år 1830 trädde D. mer i förgrunden, i det han då utgav tidskriften Mimer, vars uppgift i främsta rummet var att meddela »medborgerlig upplysning», givetvis i liberal anda. Tidningen innehöll en rad översatta uppsatser, bl. a. av fransmännen B. Constant, V. Cousin och Ch. Nodier, men.även originalartiklar av D: s hand, främst en redogörelse för det samma år offentliggjorda Anckarsvärd-Richertska representationsförslaget, som togs i försvar gentemot Crusenstolpes hetsiga kritik. Då Mimer med årets slut upphörde, ingick D. 1831 i Dagligt allehanda såsom redaktör av dess utrikesnyheter och var samma år politisk medarbetare i Gustav Hiertas Svenska medborgaren.

Allt detta var dock blott förberedelser till D: s otvivelaktigt viktigaste livsgärning: den han utförde såsom huvudredaktör av Dagligt allehanda. D. inköpte 1833 tidningen tillsammans med sin svåger Nils Arfwidsson (se denne), vilken tillsköt det huvudsakliga kapitalet, och den redigerades av de båda männen gemensamt, varvid den arbetsfördelningen gjordes upp, att D. skulle stå för inrikespolitiken, Arfwidsson för utrikespolitik, litteratur, musik och konst. Samarbetet blev dock ej det bästa, och 1839 lämnade Arfwidsson redaktionen. Liksom andra tidningsutgivare nödgades D. anlita s. k. »ansvaringar», men han förblev oavbrutet tidningens huvudredaktör ända till år 1847 och ledde-den senare än en, gång under en kortare period (1849—50).

Tack vare D. förvandlades Dagligt allehanda från en enkel annonstidning till ett politiskt organ, visserligen i början med en blygsam spridning — 1,200 prenumeranter uppger D. själv — men med alltmer ökat inflytande och vidgad läsekrets. D. omfattade de liberala idéerna med nästan religiös övertygelse; i en polemik mot Svenska Minerva (28 juni 1833), som stämplat liberalismen som »politisk jesuitism», yttrar han bl. a.: »Lika ovedersägligt som det torde få anses, att civilisationen gått under, om ej kristendomen funnits, lika sant lärer det vara, att släktets moraliska bildning icke kunnat upprätthållas utan de strider, friheten eller liberalismen fört för hemies sak.» Det har ibland sagts, att Dagligt allehanda stod »något streck till höger» om Aftonbladet, men detta gäller icke undantagslöst: under riksdagen 1840 hade de växlat roller, i det att L. J. Hierta visade sig jämförelsevis moderat men D. enligt J. P. Lefréns ord var »alldeles som besatt». Förhållandet mellan de båda liberala huvudorganen,var ej alltid det bästa. Ute i bygderna vann Aftonbladet vida större spridning, men i huvudstaden höll D. sin konkurrent stången. Olikheten mellan Hiertas lugna, ironiska hållning och D: s häftiga, för överord benägna uttryckssätt bragte ofta de båda kollegerna i harnesk mot varandra, om också den personliga vänskapen dem emellan aldrig upphörde. Inför den skadeglädje, som de liberalas inbördeskrig framkallade hos den konservativa pressen, och inför den skärpta kampen mot »systemet» förklarade emellertid D. (22 aug. 1839), att han beslutat inställa polemiken mot Aftonbladet, och under de följande åren kämpade han och Hierta endräktigt tillsammans. Under alla förhållanden satte D. en ära i att vara självständig, och hans tidning har också fått' eftermälet att ha varit »en av de ärligaste i hela svenska pressen». »Ärlighet varar längst — det har alltid varit och bliver städse vårt valspråk», skriver D. (21 sept. 1833) i en polemik mot dem, som förorda »intrigernas och slughetens bak- och krokvägar». Med den sakliga vederhäftigheten och noggrannheten i detaljerna var det däremot hos D. icke alltid så helt, men han drog sig aldrig för att erkänna ett begånget misstag, då ett dylikt påtalades. Dessa »skruvade beriktiganden» och »eviga återkallanden» blevo snart till en visa i landet. »D:s lättrogenhet är här allmänt känd. I många år har han begagnats till 'nyttiga lögners utspridande av alla partier'», skriver P. F. Mengel till H. Schönbeck (19 sept. 1856). O. P. Sturzenbecker har i sina bekanta kåserier över den svenska pressen (1861) behandlat D. med en påfallande nedlåtenhet, i det han betecknat Allehanda som »ett visserligen välmenande men över huvud taget tämligen litet förmående eller ingripande organ». Dyr lika spetsigheter eller försök att roa sig på D: s bekostnad förmådde dock icke i detta lika litet som i andra fall varaktigt rubba den personliga vänskapen. »Att D. kunnat stå i striden i sextio år utan att någonsin ådraga sig någons personliga ovilja, hedrar både honom och hans samtida», sades det vackert om honom efter hans död (Figaro 5 febr. 1881).

När man följer D: s politiska verksamhet som riddarhusledamot och publicist, stöter man på. så gott som alla de frågor och stridsämnen, som stodo på dagordningen under 1800-talets mellersta decennier. Hans uppträdande under 1834—35 års riksdag anger i viss mån tonen för hans kommande verksamhet. Mera i förbigående må nämnas hans inlägg till förmån för tryckfriheten, juryinrättningen och civillagsförslaget. Viktigast är hans skarpt markerade ståndpunkt i de konstitutionella principfrågorna, förhållandet mellan konungen och hans rådgivare och mellan konungamakten och riksdagen. Under dechargedebatten (1 juli 1834) var D. jämte O. A. Cronhielm oppositionens huvudtalare; han klandrade regeringen för dess underlåtenhet att taga initiativ till det behövliga reformarbetet, och han ansåg ombyte bland konungens rådgivare vara. »av landets fordran påkallat», vilket han snart fann bestyrkt av regeringens nederlag (Dagligt allehanda 26 sept. 1834). Rådgivarna hade, hette det vid ett annat tillfälle (5 mars 1835), »icke förmått uppfatta den första meningen i en konstitutionell samhällslära». Under 1830-talets senare del skärptes ytterligare tonen i Dagligt allehanda. Den nya judeförordningen 1838 angripes häftigt av konstitutionella grunder, och D. insinuerar (13 aug. 1838) till och med, att statssekreteraren K. D. Skogman, dess upphovsman, mutats av judarna och att judarna ämnade i sin synagoga uppsätta byster dels av Skogman, dels av »någon såsom det förmodas av israeliternas egen extraktion», dvs. tydligen kungen själv! Åtalet mot Crusenstolpe 1838 fann D. orimligt och öppnade tidningens spalter för vidlyftiga statsrättsliga utredningar i saken. Mellan D. och Crusenstolpe hade under de föregående åren förefallit flera konflikter, men nu visade D. honom personligen sina sympatier och överlämnade till hans hustru en penningsumma, som insamlats genom Allehandas redaktion. D:s tidning intog också utgjutelser, som föranledde dess indragning. Längre fram (2 jan. 1839) medgav han emellertid, att pressen 1838 gått längre än billighet och klokhet föreskrivit, ett uttalande, som ådrog honom reprimander av både Aftonbladet och Svenska Minerva.

Den moderation, D. vid denna tid ålade sig, betingades av hänsyn till kronprins Oskar, till vilken han redan nu torde ha stått i ett nära personligt förhållande. Då kronprinsen ingrep för att avstyra Hartmansdorffs åtal mot A. Lindebergs skrift »Republik och revolution», fann D. det med tanke på framtiden hoppgivande, att »en hög person» hade så förnuftiga åsikter om sättet att behandla det fria ordet (6 och 9 nov. 1838). Han avvisade också (17 nov.) det från liberalt håll, närmast med anledning av att kronprinsen inträtt som ordförande i en tf. regering, framställda kravet, att denne borde helt hålla sig borta från politiken, och framhöll vikten av att tronföljaren utbildade sig för sitt blivande kall. Under år 1839 inblandades D. i den livliga diskussionen om den s. k. koalitionen. Den bekante publicisten »Argus-Johansson» hade i Freja avslöjat densamma såsom en rent aristokratisk konspiration, »ett nytt hovparti, grupperat kring framtidens (dvs. kronprinsens) intressen», och däri inrangerat D. I en artikel (22 aug. 1839) klargjorde emellertid D. sin ställning: han ansåg det ovärdigt att angripa kronprinsen, vilken ej var i tillfälle att försvara sig, och han avsvor sig varje tanke på att ställa sig under, någon högadlig ledning. I själva verket saknade beskyllningen mot D. för adelsvänlighet allt fog; han var, säger en författare, »en lika fulllödig representant för 1830-talets medelklass-liberalism som Argus-Johansson». Inför den stundande riksdagen återkom D. med sina krav på ombyte av rådgivarpersonal, vilket skulle framkallas genom obönhörlig tillämpning av regeringsformens anmärkningsparagrafer mot statsråden samt genom inknappning av alla anslag. För den stormlöpning mot regeringen, som sålunda bebådades, väntade sig D. det egentliga stödet hos de ofrälse stånden (4 nov. och 13 dec. 1839). Riksdagen 1840—41 kan utan tvivel betecknas som kulminationen av D:s oppositionella verksamhet såväl på riddarhuset som i Dagligt allehanda, och han utsatte sig genom sina obehärskade utfall mer än en gång för personliga smädelser och reprimander. I sin iver drog han sig icke för att privatim beskylla konungens rådgivare för att taga mutor; om antirojalistiska stämningar vittnade hans motion om upphävande av kungliga personers rätt att tullfritt införa utländska varor. Redan vid riksdagens början gick han i sin tidning ytterst skarpt till rätta med vad han demonstrativt kallade »regeringens» (inkl. konungens) trontal (27 jan. 1840), och vid överläggningarna inom oppositionskonklaven om bonderepresentanten Hans Janssons förslag om svarsadress på trontalet yrkade han, att man helt enkelt och öppet skulle uttala sitt bekymmer över ställningen och kräva nya rådgivare, som ägde nationens förtroende (25 febr. 1840). Konstitutionsutskottets sätt att framställa anmärkningar mot ministären blev emellertid för D. en stor besvikelse, varåt han i dechargedebatten (1 juli 1840) gav uttryck. Den principiella åsikt om den konstitutionella ansvarigheten, som han härvid utvecklade och som han vid följande riksdagar gång på gång upprepade, var den, att konstitutionsutskottets uppgift icke är att komma med en mängd mer eller mindre obetydliga anmärkningar, på vilka rådgivarna skola svara »liksom på stämningen från en kämnärsrätt», utan att utskottet har att avgiva »ett koncentrerat, motiverat omdöme rörande styrelsens och de enskilda rådgivarnas förfarande»; debatten borde följaktligen icke röra sig om detaljer och bagateller utan om »styrelsemaximer eller rättare resultater». D:s yrkande om återremiss avslogs emellertid, och till hans stora harm förföll frågan om anmärkning enligt § 107 RF. Icke heller de nya rådgivare, som inträdde efter ministerkrisen, funno nåd inför D:s ögon; i en skarp artikel mot »den s. k. nya regeringen» ironiserar han över dess anspråk att representera »ett förändrat system eller ens ett närmande till konstitutionella styrelsegrundsatser».

På ett område kom D. att under år 1840 spela en för framtiden verkligt betydande roll: i representationsfrågan. Redan 1830 hade han i Mimer skrivit en rad artiklar om detta ämne, närmast i anledning av Anckarsvärds och Richerts samma år framkomna förslag, och han hade sedermera tid efter annan dryftat frågan i Dagligt allehanda. En sammanställning av dessa olika uppsatser utgav han 1840 i bokform under titeln »Promemoria uti representationsfrågan». D. utdömde fullständigt ståndsvalen och i synnerhet adelns anspråk på självskrivenhet och politiskt företräde. »Det är med gamla namn», skriver han, »som med gamla mynt; en mark, som fordom betydde en mark silver, gäller nu icke mer än två kopparskillingar — men heter likafullt en mark.» Han var sålunda en ivrig anhängare av de samfällda valen, dvs. »folkets valrätt utan avseende på stånd». Detta innebar enligt D:s åsikt dock icke, att »hela den tvåbenta obefjädrade massan» skulle tillerkännas valrätt; han tänkte sig garantier mot den obildade massans alltför stora makt i form av census, graderad skala och framför allt tvåkammarsystem. Särskilt sistnämnda krav är av stor betydelse. Under hänvisning till A. de Tocqueville — vilkens bok »La démocratie en Amérique» 1839 utkommit i svensk översättning och tydligen haft stort inflytande på D: s uppfattning — fördömer han starkt enkammarsystemet. Som motvikt mot tillfälliga opinionsvindar behöves en övre kammare, som visserligen icke borde vara ett på ståndsval eller kunglig utnämning grundat överhus — mot en sådan tanke hade D. redan på 1834 års riksdag med skärpa opponerat sig — men likväl vara artskild från den nedre kammaren. Den borde därför till två tredjedelar utses av länskorporationerna och till en tredjedel av »bildningskategorierna» (präster, ämbetsmän, universitetslärare m. fl.). Detta D:s förslag, ett medlingsförslag mellan den radikala och den konservativa ståndpunkten, är av mycket stort intresse såsom den första i vårt land framlagda planen till ett tvåkammarsystem på de samfällda valens grund och med den övre kammaren byggd på länskorporationerna; det är i själva verket en föregångare till Louis De Geers först två årtionden senare framkomna representationsförslag. Liknande synpunkter framförde D. under riddarhusdebatten om representationsformen (21 okt. 1840), och han gav det då som vilande antagna förslaget sin röst, särskilt därför att det var byggt på de samfällda valens princip. I Dagligt allehanda ställde han sig dock under de följande åren tämligen ljum och avvaktande till förslagets följande öden. Då denna hållning renderade honom våldsamma angrepp av Sturzenbecker i Aftonbladet och beskyllningen för att vara »förskräckt», »konservativ», ledd av rancune och fåfänga osv., tillbakavisade han i ett brev till Hierta (17 mars 1842) invektiven och varnade för en splittring bland reformvännerna, vilken kunde äventyra de samfällda valen.

Den schism, som representationsfrågan i viss mån åstadkommit mellan D. och den radikala gruppen och som snart nog kom D. att inrangeras bland »de grå» inom det liberala partiet, vidgade sig ytterligare efter tronskiftet 1844, som förde den liberale Oskar I på tronen. D. blev nu den nya regeringens trognaste stöd såväl i pressen som vid riksdagen. På riddarhuset talade han varmt för förslagen om ny brottmålslag, lika arvsrätt och skolreform. Vid ett personligt samtal, som D. hade med konungen (8 jan. 1845) och som han publicerat (i Aftonbladet 15 aug. 1859 och i »Anteckningar från våra ståndsriksdagar»), sade konungen: »Jag tackar Eder, för det Ni riktigt uppfattat min karaktär. Jag hoppas, att Ni aldrig skall få skäl att ångra detta.» Under samtalet uppmanade D. konungen att energiskt taga initiativ i representationsfrågan. »Svensken», yttrade han, »tycker ej om för mycken artighet, han tolererar snarare en befallande ton från den som har makt att befalla... Det är ej nog att ha rätt, man måste även kunna övertyga andra, att man har det.» Från den radikala sidan, särskilt Argus-Johansson och Crusenstolpe, utsattes D. för smädelser för sin förment devota rojalism; i början delade han i detta fall öde med Hierta, men denne återtog snart sin oppositionella hållning och riktade skarpa hugg mot D., som förebråddes för att låta dupera sig av höga vederbörande.

Den sålunda under åren 1846 och 1847 allt häftigare uppblossande tidningspolemiken torde ha bidragit till D:s beslut att (1847) lämna redaktionen av Dagligt allehanda, som han för 17,000 rdr sålde till K. sekreteraren E. M. Lindman. Så kom året 1848 med sina även i vårt land märkbara stormar. D. greps av den uppflammande reformrörelsen, anslöt sig till det nybildade Stockholms reformsällskap och deltog i dess agitation för en representationsreform men stöttes snart tillbaka av majoritetens radikalism och slutade med att underskriva en petition, som påfordrade betryggande garantier. I enlighet härmed anslöt han sig — i likhet med Anckarsvärd och Richert — till det representationsförslag på tvåkammarsystemets grund, som Oskar I under intryck av den allmänna oron framlade för riksdagen (2 maj 1848), och hans politiska verksamhet kom under de följande åren att väsentligen koncentrera sig på en energisk agitation för nämnda förslag. Visserligen antogs det av stånden såsom vilande till nästa riksdag, men dess framtida öde var högst osäkert, helst som det motarbetades icke blott av de konservativa utan även av den liberala pressen, inklusive Dagligt allehanda. För att agitera för det kungliga förslaget uppsattes då tidningen Aftonposten, i vilken D. medverkade. Då Lindman vid denna tid gjorde konkurs, återtog D. 1849 även redaktörskapet i Dagligt allehanda och ledde därpå bägge tidningarna, som på det närmaste förenades med varandra. På egen bekostnad utgav han dessutom dels en upplysningsskrift, dels en samling »Uppsatser i representationsfrågan», vilka han distribuerade i landsorten under förmedling av ett enskilt sällskap, som bildats för ändamålet. Vid en audiens hos Oskar I (28 juni 1850) sökte han även uppliva konungens som det troddes något avmattade intresse för saken. Mot de bekanta reformmötena i Örebro och deras agitation för en radikalare representationsreform förde D. i Aftonposten en häftig kampanj: han talade hånfullt om »det nerikiska Schmalkalden» med dess »articuli fidei», om »radikalismens skuggbilder», »det ilskna skränet» och »det vilda ofoget» osv.; ännu många år efter händelserna utgöt han (i »Anteckningar om våra ståndsriksdagar») sin harm över »dessa möten och deras beskaffenhet av rent revolutionära klubbar, vilka åsyftade ingenting mer eller mindre än kullkastandet av både den gamla representationen och regeringsformen». Trots D:s ivriga bemödanden föll emellertid förslaget på 1850 års riksdag. Visserligen antogs vid samma riksdag såsom vilande ett av Gustaf Lagerbielke framlagt förslag, vilket D. förordade i en 1854 tryckt broschyr, främst därför att det avsåg självskrivenhetens upphävande, men även detta förslag delade de föregåendes öde att slutligen förkastas (1854).

Sedan Stockholms aftonpost efter det kungliga representationsförslagets fall nedlagts med 1850 års utgång och Dagligt allehanda samtidigt gått upp i Bore, upphörde D. att befatta sig med publiciteten annat än »för sitt nöjes skull» och ägnade sig huvudsakligen åt advokatyrket. Själv säger han sig (i brev till Sturzenbecker 19 febr. 1862) ha funnit sig väl av ombytet både vad angår hälsa och lynne; därjämte gav honom den nya verksamheten väsentligt ökade inkomster, vilket satte honom i stånd att så gott som varje år företaga utrikes resor, till Danmark, Tyskland, Österrike, Belgien, Schweiz, Italien, England, Skottland och framför allt Paris. Helt hade D. dock ingalunda lämnat politiken. Han medverkade sålunda i Bore på den politiska avdelningen, och sedan denna tidnings ägare 1852 förvärvat Aftonbladet, ingick han som medarbetare i detta blad och författade där, särskilt under K. F. Bergstedts och P. E. Svedboms regim, en mängd politiska uppsatser, delvis under signaturen —lm—. I det nya Aftonbladet var D. en mycket nyttig kraft; »det är», skriver Hierta 1856, »en lycka och en Guds nåd, att de hava D., som åtminstone känner till historien av den närmast förflutna tiden och är ganska duktig, där han ej blir trummad». D. var föga belåten med den utveckling, politiken tagit under Oskar I: s senare regeringstid. l en serie artiklar i Aftonbladet (1853—54) om »Riddarhuset förr och nu» beklagar han sig över liberalismens tillbakagång och junkerpartiets dominerande; ridderskapet och adeln är endast »skuggan av en skugga», riddarhuset företer numera »en samling av det veka gentilhommeriets representanter, om vilka varken folk eller regering vet någonting». Mot Henning Hamilton, den uppgående stjärnan på den politiska himlen under 1850-talet, riktade D. häftiga angrepp i Aftonbladet (apr. 1858). D. ser i honom en ny Magnus Brahe, medelpunkten för en ny hovkamarilla, och med stöd av uppgifter från kaptenen och skriftställaren greve M. Klingspor på Boxholm anklagar han Ha-1 milton för att såsom landshövding i Östergötland ha utbildat ett formligt favoritsystem vid ämbetstillsättningar. D:s angrepp föranledde, en skarp polemik med K. F. Ridderstad i Östgöta corre-spondenten, vilken uppträdde till Hamiltons försvar.

Under 1850-talets riksdagar framträdde D. knappast lika ivrigt som tidigare. Han väckte emellertid motioner i ett stort antal betydelsefulla frågor: om avskaffande av bördsrätten och om utvidgad testamentsfrihet (1850—51 och 1856—57), om brännvinstillverkningens begränsning och skiljande från jorden (1853—54), om upphävande av adelns forum privilegiatum (1856—57), om landshövdingeinstruktionens omarbetning (1856—57), om ökning av antalet medlemmar i högsta domstolen (1856—57), om teatercensurens upphävande (1859—60), om oäkta barns arvsrätt efter modern (1862—63), om införande av årliga riksdagar (1859—60 och 1862—63). För skatteförenklingen, dvs. grundskatternas förvandling dels i pengar, dels i ett färre antal persedlar, var D. verksam såväl genom en broschyr i ämnet (1853) som genom inlägg i riksdagsdebatterna (1854) och av judeemancipationen visade han sig numera vara en varm vän, bl. a. genom en motion om rätt för judarna att bosätta sig i alla städer och att förvärva fastighet på landet (1853—54). Under debatten om beviljandet av kreditivförhöjning under Krimkriget höll D. ett ganska märkligt anförande (1 nov. 1854), vari han sade sig icke kunna tillstyrka beviljandet av medel för att värna Sveriges neutralitet, emedan en sådan neutralitet vore omöjlig att upprätthålla med den omfattning, kriget fått. Detta hindrade dock icke, att han i följande riksdags dechargedebatt (18 juli 1857) prisade »klokheten» i konung Oskars politik under de bekymmersamma krigsåren. I partipolitiskt hänseende var D:s ställning under dessa år tämligen oklar, och han namnes i rätt oväntade kombinationer; i järnvägsfrågorna ansågs han rent av samverka med »junkrarna» E. J. Sparre, K. Björnstierna och S. af Ugglas. Betecknande för hans obundenhet är, att han var medarrangör och talare såväl vid de radikalas »grundlagsfest» å de la Croix' salong 13 mars 1859 som vid den mera »konstitutionella» svenska grundlagsfesten iTivolisalen på Djurgården 6 juni samma år. I en period av ökad politisk livaktighet inträdde D. vid tiden för De Goerska ministärens tillblivelse. Denna fick i honom en mycket tillgiven anhängare, som icke tröttnade att både privatim och officiellt prisa dess förtjänster. Den är »den mest konstitutionella ministär, som setat vid statsrådet, så långt jag kan minnas tillbaka», skriver han till Hierta (1 febr. 1860), och han varnar sina liberala meningsfränder för att liksom efter 1848 förfalla till en ofruktbar opposition och »släppa köttstycket för att fara efter skuggan». Den nya regeringen har, yttrade han i dechargedebatten 11 febr. 1863, »bildat ett sant konstitutionellt system, som helt och hållet undanträngt det s. k. allenastyrandet». J. A. Gripenstedt, vilkens politiska karaktär han tidigare icke satt högt, kallar han »den största parlamentariska talang, som troligen någon svensk ministär hitintills kunnat berömma sig av» (brev till Klas Lundin 10 juni 1863). Till och med Henning Hamilton har funnit nåd för hans ögon: han förklarar sig ha misskänt honom och säger sig »liksom hela landet numera ha blivit övertygad om motsatsen och lärt sig inse, att det är från greve H: s inträde i ministären, som vi räkna epoken av den första konstitutionella styrelse, landet ägt sedan vårt nya statsskick» (brev till Hamilton 29 aug. 1860). D. gav också De Geerska ministären verksamt stöd i flera av de stora frågor, som under dess tid stodo på dagordningen.

Under norska ståthållarfrågans mest kritiska skede väckte han på riddarhuset (21 dec. 1859) sin berömda motion, vari han under hänvisning till norska stortingets beslut att upphäva ståthållar-ämbetet utvecklade, att detta beslut berörde en viktig punkt i unionsförhållandet mellan Sverige och Norge samt att ingen ändring häri finge ske utan svenska riksdagens hörande. D: s motion kom mycket buller åstad, icke blott i den norska pressen, där man förde »ett ursinnigt larm», utan även på norskvänligt håll i Sverige. Hierta, Richert, Crusenstolpe och P. E. Bergfalk togo avstånd från D., Trolle-Wachtmeister kallar hans motion »lika obefogad som farlig», och i en bland D: s papper befintlig anonym inlaga stämplas hans ståndpunkt som »blott och bart en etiketts- och högfärdsfråga». Viktigast var dock, att motionen föranledde en brytning mellan D. och Aftonbladets nye utgivare August Sohlman och därmed D: s utträde ur Aftonbladet med 1859 års utgång. Att Aftonbladet bekämpade D. i denna sak, grämde honom så mycket mer, som motionen enligt hans uppgift tillkommit just på Sohlmans uppmaning och efter dennes löfte att stödja den i sin tidning. D. skötte med stor energi polemiken mot Aftonbladet och sina övriga motståndare dels i Stockholms dagblad, vars utgivare V. Walldén var hans personlige vän, dels i det 1859 startade Nya dagligt allehanda, dels i en på franska publicerad broschyr, vilken han propagerade i Frankrike med hjälp av den bekante svenskvänlige historikern A. Geffroy och även lät översätta till engelska och tyska för införande i Augsburger allg. zeitung och Times. Därjämte gick han kraftigt i elden för sin motion såväl vid remissen (28 dec. 1859) som vid avgörandet på riddarhuset (17 mars 1860). D. anlade både statsrättsliga, nationella och konstitutionella synpunkter på frågan. Han förnekade ingalunda, att hans motiv varit »en sårad känsla hos honom som svensk», och uttalade, att de ständiga eftergifterna och »det femtioåriga tålamodet» å svensk sida nu borde ha nått sin gräns. Men han pekade också på att det gällde att »rädda den konstitutionella principen i vårt land», ty å ena sidan yrkade konungens svenska rådgivare på erkännandet av Sveriges rätt, å andra sidan stödde sig norrmännen på konungens personliga löfte. D. fick uppleva triumfen att få sin motion bifallen av riksdagen, och han rönte också mycket erkännande för sitt ingripande: K. H. Anckarsvärd uttryckte sin beundran för D: s »ihärdiga nit att hävda fäderneslandets rätt»; H. V. Bredberg tackade honom för »det redliga fosterländska nit» han visat, och vid en fosterländsk fest på Börsen 26 apr. 1860 hyllades han livligt av huvudstadens valmän.

Några år senare väckte D. rätt mycket uppseende genom ett par i Stockholms dagblad (25 apr. och 2 maj 1863) publicerade inlägg mot de högröstade sympatiyttringarna för Polen, vilka föranleddes av den polska resningen mot Ryssland 1863. Särskilt starkt reagerade D. mot tanken, att Sverige rentav skulle begagna tillfället att anfalla Ryssland. Med åberopande av historiens erfarenheter och under hänvisning till Sveriges bristfälliga militära och ekonomiska resurser framhöll han det absurda och lättsinniga i en sådan tanke. Han gick även skarpt till rätta med den kurtis, som på sina håll drevs med »en så illa utrustad revolutionshjälte» som Bakunin; om den riktning, denne representerade, finge giva Polen en statsförfattning efter sitt sinne, »månne icke då anarkien komme att stå för dörren, månne icke då det röda spöket komme att grina mot Europa och civilisationen?» Den polska frågan skilde D. för en tid från Nya dagligt allehanda, som under K. A. Lindströms ledning och under inverkan av några finska emigranter nitiskt trädde in för Polen. Å andra sidan skördade D. också bifall på många håll för sitt uppträdande, varom en av sjuttio framstående personer arrangerad hyllningsfest för D. bar vittnesbörd.

Samma klarsynta, fördomsfria åskådning, som D. lagt i dagen i den polska frågan, visade han också under den danska krisen 1863—64. Sin uppfattning om skandinavismen uttryckte han redan 1862 i ett brev till Sturzenbecker sålunda: »Att gå i Danmarks kölvatten eller slåss under dess flagga, därtill har Sverige en alltför stor historisk betydelse och svenskarna en alltför dyrbar egen nationalitet och en ur egen grund uppvuxen både lagstiftning och kultur att hävda.» I tidningsartiklar, i några under krisen utgivna broschyrer samt i enskilda brev utvecklade han med mycken skärpa sin åsikt, att danska regeringen genom sin »okloka och utmanande politik» dragit olyckan över Danmark, och att den s. k. novemberförfattningen helt ändrat situationen och befriat Sverige från skyldigheten att kläda skott för Danmark. Om krigsivrarna i Sverige fäller han skarpa ord, särskilt om Aftonbladet, vars redaktör Sohlman rent av betecknas som »en simpel skurk» (brev till S. A, Hedlund 9 mars 1864). Då Aftonbladet ideligen upprepade sitt tal om att Sverige brutit sina löften mot Danmark, svarade D. i en av sina broschyrer med en motanklagelse: »Vem är det, som givit Danmark dessa löften och ständigt talar om löftesbrott, som skrikit om rustningar till Danmarks hjälp, som sökt inbilla utlandet, att Sverige är villigt att hjälpa? Vem om icke Aftonbladet? Alltså är det Aftonbladet, som både givit och svikit löftena.» Och i decharge-debatten 4 apr. 1866 fällde han om den svenska politiken under krisen det omdömet, att det varit »höjden av oklokhet och fördärv för Sverige att handla annorlunda än som skett». I en samma år utgiven skrift om den skandinaviska frågan avvisar han med skärpa tanken på en politisk skandinavism, en förening, »där intet av de tre rikena tilläts vara herre och intet ville anses såsom tjänare» och som endast kunde leda till split och förvecklingar; däremot anbefaller han »en uppriktig vänskap samt en litterär, kommersiell och social samfärdsel» mellan de tre länderna.

Även i representationsfrågan gav D. den De Geerska regeringen ett gott handtag. Det 1863 framlagda förslaget var ägnat att tilltala honom, då det var byggt på principer (samfällda val, tvåkammarsystem, årliga riksdagar), för vilka han i årtionden kämpat, och även om han fann brister i detsamma — så t. ex. hade han föredragit graderad skala framför census, och han ansåg de två kamrarnas olika medlemsantal som en onödig koncession åt enkammar-systemet —, så ansåg han, att förslaget i det hela var lyckligt och att det »borde av riksdagen mottagas med lika stor tacksamhet som av svenska folket», såsom han yttrade vid dess behandling på riddarhuset 18 mars 1863. D. deltog också i den av det kungliga förslaget föranledda opinionsrörelsen i landet, bl. a. genom flera skrifter. Efter att i en historik över riksdagarna under vårt nya statsskick (1861) ha framhållit såsom kontentan av den senare tidens erfarenhet, att de partiella reformernas väg vore den mest framkomliga, bemötte han i ett par 1865 utgivna broschyrer de invändningar, som framställts mot det kungliga förslaget dels ur klassvalssynpunkt i en del uppsatser i tidningen Väktaren, dels ur gammalkonservativa synpunkter i några från Uppsala utgångna protestskrifter. Vid representationsfrågans slutliga avgörande var D. en av dem, som först yttrade sig för förslaget (5 dec. 1865).

Representationsreformen berövade D, den plattform, han i många årtionden haft för sitt aktiva deltagande i politiken; det var visserligen några gånger tal om att invälja honom i första kammaren, men därav blev intet. Någon fast anställning i pressen hade han icke vidare, om också artiklar av hans hand fortfarande då och då voro synliga i Stockholms dagblad och Nya dagligt allehanda; sistnämnda tidning kände han sig numera stå närmast, och han betecknade den en gång som »den mest praktiskt liberala och i politiska frågor med det mesta förstånd och talang redigerade journal i huvudstaden». Till D: s minskade aktivitet bidrog utom tilltagande ålder även en ögonsjukdom, vartill symtomen visade sig 1868 och som slutade med att göra honom fullständigt blind. Tillräckligt ofta lät han dock höra sin stämma, för att man tydligt skall kunna skönja hans ståndpunkt i tidens frågor. Sin liberala grundåskådning hade han i stort sett bibehållit; då B. von Beskow i en minnesteckning över Karl Gustav Tessin klandrat frihetstidens statsmän och gentemot dessa pekat på Johan Gyllenstierna, tog D. till orda i en skrift (»Något om s. k. Minnen af märkvärdige män», 1865) och bröt staven över denne »inkarnerade aristokrat med sina despotiska syften och sitt förakt för andras rätt». Å andra sidan var D. ingen vän av vulgärdemokratiskä slagord. Det engelska systemet, med »hela landets öde vilande hos några tjog utmärkta personligheter», var i D: s ögon »den stora politikens både hemlighet och konst». Att bygga rösträtten helt på personlighetsprincipen vore med Nordamerikas exempel för ögonen mindre välbetänkt; tanken lämpade sig, skrev D. till Ridderstad (13 maj 1878), »oändligt väl för poesi» men mindre väl för praktiskt handlande.

För De Geer och hans ministär hyste D. alltjämt sympatier, men han dolde icke, att han blivit besviken på utvecklingen efter representationsreformen: regeringen hade försummat att skaffa sig ett fast regeringsparti och isolerat sig från riksdagen; riksdagen hade fått handla väl mycket på egen hand, och därigenom hade en del nödvändiga organisatoriska reformer, för vilka riksdagen saknade blick, blivit försummade. För lantmannapartiet hyste D. ringa sympati. Vid ett riksdagsmannaval förordade han en kandidat, emedan denne hade »den negativa förtjänsten att icke tillhöra lantmannapartiet»; han ville varken helt förkasta indelningsverket eller avskaffa grundskatterna, och under 1871 års riksdag uttalade han sin förbittring över »bondpatronernas i andra kammaren beslut i försvarsfrågan», vilket enligt D: s mening borde besvaras med kammarupplösning. Å andra sidan var D. lika ovilligt stämd mot regeringens och generalitetets »olycksaliga» härordningsförslag 1875, vilket han ansåg »så fördömligt, att han hellre ville låta avhugga sin högra hand än underskriva detsamma». En successiv förbättring av försvaret, med bibehållande av en indelt bofast stam och med undvikande av »kasern- och garnisonsliv för den allmänna beväringen», var i huvudsak D: s mål i försvarsfrågan.

Några förhastade försvarsåtgärder ansåg D. för övrigt icke påkallade, då någon aktuell utrikespolitisk fara enligt hans åsikt icke existerade för Sverige efter övervinnandet av den ryska krisen på 1850-talet och den danska på 1860-talet. I en revy över vårt lands utrikespolitiska ställning, vari han 1867 utvecklade dessa tankar, rekommenderade han ett gott och intimt förhållande till det nya Preussen, som numera vore »Sveriges naturligaste bundsförvant emot Ryssland». Under fransk-tyska kriget greps han dock av helt andra stämningar. D. var gammal vän av Frankrike och hade i Napoleon III sett »en inkarnation av franska folket med sina begrepp om ära, sitt deltagande för friheten, sin förmåga av uppoffringar men ock med sina flera lyten av egoism, njutningslusta och vågsamhet för verkliggörandet av stora idéer, om nämligen det sistnämnda skall anses som ett lyte» (brev till Vilh. Walldén 8 febr. 1863). Krigshändelserna 1870 krossade D:s illusioner både om Napoleon och om Frankrike på ett så hårdhänt sätt, att han rent av greps av »ett religiöst tvivel och en misströstan till den försyn, som ännu i civilisationens mest blomstrande tid kan tillåta sådana krigets fasor» (brev till Magnus Huss 6 okt. 1870). Då J. A. Hazelius i sin bekanta skrift om kriget uttalat starkt tyskvänliga åsikter, kände sig D. manad att slå ett slag för sitt älskade Frankrike och skrev en replik, som torde ha satt rekord i fråga om franskvänlighet och aversion mot det Bismarckska Tyskland. Kriget var, hette det, från Frankrikes sida ett försvarskrig. Frankrike hade under Napoleon III skänkt Europa så mycket, och även Tyskland hade Frankrike att tacka för så mycket, att all revanschkänsla var omotiverad. Bismarck ville kriget, ty han visste, att Tyskland skulle segra. Den av tyskarna åberopade nationalitetsprincipen kan i sin tyska tillämpning bliva farlig för många andra stater. Att någon stamförvantskap mellan svenskar och tyskar existerar bestrides. Om Frankrike lider nederlag, skall eftervärldens' samvete ställa sig på de besegrades sida, och dessa hava »oinskränkt rätt att vädja till framtiden och Guds rättvisa».

En stor del av D: s senare verksamhet ägnades åt ett betydelsefullt historiskt-politiskt utgivningsarbete: »Några anteckningar från våra ståndsriksdagar 1809—1865» (utkommet under åren 1874 —79). Arbetet — vilket i viss mån kan sägas vara en fortsättning och utvidgning av de bidrag till riksdagarnas och speciellt representationsfrågans historia, som D. förut (1840 och 1861) utgivit — ger en värdefull översikt av riksdagsarbetets fortgång under det nämnda tidsskedet, om också dess användbarhet minskas av de inånga detaljfelen, vilka dock äro förklarliga med hänsyn till att D. under författandet var så gott som fullständigt blind. D: s intresse sträckte sig även till områden, som lågo utanför den egentliga politiken. I undervisningsfrågan utgav han 1870 en skrift, vari han, i anslutning till K. A. Agardhs reservationer i den stora uppfostringskommittén på 1820-talet, angrep varjehanda företeelser inom skolväsendet (mångläseriet, examina, betygsväsendet, den. överdrivna grämmatikläsningen, katekesplugget) och förordade, att studentexamen icke borde vara obligatorisk för tillträde till universiteten, att hinder borde läggas för gymnasiernas överbefolkning osv. Då vid samma tid en undervisningskommitté skulle tillsättas, var D. med att sätta i gång en petition till regeringen, vari de nyssnämnda synpunkterna hävdades och där det begärdes, att i kommittén även borde insättas upplysta och bildade män utanför skolan.

D. var en religiös person, utmärkt av personlig fromhet och frisinnad åskådning; han korresponderade flitigt i sådana frågor, även teologiska fackfrågor, med flera vänner, t. ex. generaldirektör M. Huss, prosten J. M. Almqvist och kyrkoherden J. A. Säve. Ett varmt intresse ägnade D. åt musik, teater och skön konst. I hans krafts dagar var hans hem — såväl 67 Regeringsgatan i Stockholm som hans lantställe Sevilla på Djurgården — en samlingspunkt för musikens och konstens utövare, och det ansågs som en synnerlig förmån för en ung man att få tillträde till denna krets. En tid hade D. mottagningar i sitt hem varannan torsdag och därjämte större musikaliska soaréer, varvid åtskilliga celebriteter medverkade. Själv var D. stor förståsigpåare på området; hans brev kunna allt emellanåt gestalta sig till formliga musik- och teaterkrönikor både. från Stockholm och från utländska metropoler. Personligen var D. högt uppskattad i mycket vida kretsar. Hans känslighet, rättframhet och livliga lynne, som ibland kunde spela honom spratt i det offentliga livet, blevo i hans enskilda förhållanden en magnet, som drog människornas hjärtan till honom. Hans lilla runda kroppshydda bidrog också till ätt ge något jovialiskt och vinnande åt hans person. I sitt familjeliv var han mycket lycklig, om också lyckan på senare år stördes av hans egen blindhet och hans hustrus sjuklighet.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

I K. biblioteket finnas två volymer handlingar berörande D.: den ena innehåller brev till och från honom, den andra hans manuskript till artiklar, kontrakt m. m. På samma ställe förvaras brev från. D. i Vilh. Walldéns och P. A. Wallmarks samlingar. Riksarkivet äger ett fåtal brev av D. i Kr. Naumanns och Sturzenbeckers samlingar, och hos Lars Johan Hiertas minne i Stockholm anträffas några avskrifter av brev till och från D. Några brev av D. äro tryckta hos A. Ahnfelt, Ur dagens krönika 1881 (s. 72—109), och några av Gunnar Carlquist i Ur Henning Hamiltons brevsamling (1914).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om medborgerlig upplysning (Mimer, 1830, s. 3—14j anon.; undert.: Fabius). — Några betraktelser af en patriot, under dess vandring från operahniset, efter den stora afskedsfrukosten, lördagen den 20 mars 1830 (ibid., s. 179—188; anon.; undert.: ***). — Några ord om ridderskapets-och adelns värdighet. (Med afseende på representationsfrågan) (ibid., s. 236— 240; anon.; undert.: ***). .— Något om sammansättningen af de tre ofrälse riks-stånden (ibid., s. 368—380; anon.; undert.: ***). —. Ett och annat, i anledning af friherre C. H. Anckarsvärds och herr J. G. Richerts förslag till national-representation (ibid., s. 449—512, 513—560, 596—632; anon.; undert.: ***). [Till stor del senare återgivet i D:s Promemoria uti representationsfrågan (se nedan).] — Några reflexioner öfver principen för och verkningarne af en stats-religion (ibid., s. 577-—-596; anon.). — Promemoria uti .representationsfrågan. Af W. F. D. Sthm 1840. (1), 198 s. (Anon.) [De häri ingående artiklarna i huvudsak tidigare offentliggjorda, dels i Mimer, dels i Dagligt allehanda.] ¦—¦ Uppsatser i representationsfrågan. Om allas valrätt, analys af det hvilande förslaget, m. m. (Aftryck ur åtskillige tidningar maj— juli 1848.) Sthm 1849. (2), 78 s. (Anon.) — Det hvilande representationsförslagets bestämmelser och grunder. Sthm 1850. 4: o (1), 29 s. —|— 8 fol.-sid. bilagor. (Anon.) — Försök till en öfversigt af den s. k. skatteförenklings-frågan eller reformen i Sveriges jordbeskattning. Af Tertius interveniens. Sthm 1853. 12: o 41 s. (Anon.; undert.: W. F. D.) — Det hvilande representationsförslaget. Försök att beswara frågan: Innefattar detta förslag en förbättring? Sthm 1854. 12: o 30 s. (Anon.) — La question norvégienne. Par un membre de la diéte suédoise. Sthm 1860. 19 s. (Anon.) — En kort återblick på svenska riksdagarne under vårt nya statsskick, hufvudsakligen med afseende på representations-frågans behandling. Sthm 1861. 68 s. (Anon.; föret, undert. : —lm—.) — Ett par frågor rörande konkurslagens tillämpning. Sthm 1861. 8 s. (Anon.) — Revue de la diéte suédoise 1859—1860. Sthm 1861. (1), 12 s. (Anon.) — Frågan om riksdags hållande hvart år. Af en riksdagsman. Sthm 1862. 12: o 29 s. (Anon.) — Ett ord under stormen uti dansktyska frågan. Sthm 1864. 26 s. 2: a uppl. Sthm 1864. 30 s. (Anon.) — Ett ord efter stormen uti danska frågan. 1. Sthm 1864. 19 s. 2: a uppl. Sthm 1864. 19 s. (Anon.) — Ett ord efter stormen uti dansk-tyska frågan. 2. Sthm 1864. 35 s. (Anon.) — Ett och annat i anledning af »Satser angående det hvilande representationsförslaget». Af D. Sthm 1865. 12: o 54 s. (Anon.) ['Satserna', ursprungl. artiklar i tidningen Väktaren 1864, utkommo som broschyr anon. Sthm 1865, VI, 112 s.; förf. var J. A. Södergren. Som svar på D:s och andras artiklar utgåvos sedermera: Tillsatser i representations- frågan av 'Satsernas' författare. Sthm 1865. (3), 44 s.] — Något om s. k. »Minnen» af märkvärdiga män jemte en liten utflykt inom frihetstidens historia. Af D. Sthm 1865. 12: o 47 s. (Anon.) — Till representationsfrågan. Sthm 1865. 12: o 19 s. (Anon.) — Ytterligare till representationsfrågan. Af D. Sthm 1865. 12: o 32 s. (Anon.) — Än vidare till representationsfrågan. Af D. Sthm 1865. 12: o 13 s. (Anon.) — Den skandinaviska frågan. Sthm 1866. 12: o 23 s. (Anon.) — Om dödsstraffet. Af en f. d. riksdagsman. Sthm 1868. 12: o 23 s. (Anon.) — Decharge-frågan vid 1870 års riksdag. Diskussionen deröfver uti riksdagens första kammare jemte en deraf föranledd polemik i de offentliga bladen med en epilog af —lm—. Sthm 1870. 105 s. (Anon.) — Replik i anledning af skriften: Kriget mellan Tyskland och Frankrike, dess orsaker och närmaste följder; af J. A. Hazelius. Af —lm—. Sthm 1870. 15 s. (Anon.) [Hazelius' skrift utkom i två uppl., den senare med några tillägg, Sthm 1870. 55 s.] — Species facti, angående rättegången emellan Stockholms enskilda bank samt Sveriges riksbank. Sthm 1870. 15 s. (Anon.) — Till undervisningsfrågan. Sthm 1870. 12: o 23 s. (Anon.; undert.: —lm—.) — Några anteckningar från våra ståndsriksdagar 1809—1865. Af —lm—. H; 1—8. Sthm 1874-79. (4), 147 s.; (1), 211, (2) s.; (1), 237, (1) s.; (1), 155, (2) s.; (3), 246 s.; (1), 302 s.; (1), 282 s.; (1), 109, (9) s. (Förf: s namn tillagt efter sign. på de tre sista häftena.) [En ny (tit.-)uppl. i fyra delar, med något förändrad titel på de särskilda delarna, utgavs Sthm 1894.] — En liten utflykt inom frihetstidens historia (Fria ord. En saml. uppsatser utg. af Publicistklubben, Sthm 1878; s. 3—35). — Talrika artiklar i nedannämnda av D. utgivna eller redigerade publikationer samt i Aftonbladet (1852—60), Stockholms aftonpost (1848—50), Bore. Dagl allehanda i Stockholm (1850—51), Svenska tidningen. Dagl. allehanda i Stockholm (1851—59) och Nya dagl. allehanda (1859 o. föl].).

Utgivit (eller redigerat): Mimer. Tidskrift i blandade ämnen. N:o 1—12. Sthm 1830. — Dagligt allehanda. Sthm 1833—47. — Bihang till Stockholms dagligt allehanda. Sthm 1832—33. — Riksdagstidning. Sthm 1847 1848 28A- (Tills, med J. A. Walldén.) — Därjämte redigerat inrikesavdelningen av Allmänna journalen. Sthm 1824—27.

Källor och litteratur

Källor: Justitiedep. handl. 21 dec. 1840 och 25 sept. 1866, bouppt. samt Hartmansdorffska saml.: A. von Hartmansdorffs almanacksanteckningar, RA. — D:s egna skrifter; tidningar och tidskrifter, särskilt sådana, i vilka D. medarbetat; självbiografi av D. i H. Hofberg, Svenskt biogr. handlexikon, 1 (1876); Ridderskapets och adelns riksdägsprot. 1828—1866; M. J. Crusenstolpe, Ställningar och förhållanden (1838—65); L. De Geer, Minnen, 1 (2: a uppl., 1906); O. I. Fåhrasus, Skildringar ur det offentliga lifvet (1880); Ellen Key, Minnen av och om Emil Key, 1 (1915); S. A. Leijonhufvud, Minnesanteckningar (1919); Bakom riksdagens kulisser. C. W. Liljecronas dagbok under riksdagen 1840—41 (1917); A. C. Manthey, Dagbeger fra Aarene 1856—1874, 1 (1904); C. F. Palmstierna, Berättelser ur frih. C. O. Palmstiernas lefnad (1880); H. Reuterdahl, Memoarer (1880); C. F. Ridder-stad, Regnbågen, 1 (1882); Chr. Stenhammar, Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet 1834—1851, 1—3 (1902—03); Es. Tegnér, Samlade skrifter, utg. av F. Böök & O. Sylwan, 7—9 (1922—25); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen, 2 (1889); G. Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar (1907). — Nekrolog över D. av Marcellus [W. A. Bergstrand] i Svea 1882; O. Alin, Carl_ XIV Johan och rikets ständer 1840—1841 (1893); I. Andersson, »Oppositionen» och ministeransvarigheten (1917); P. O. Granström, Adresser och adressdebatter (1917); J. Grönstedt, Det kommunala och politiska lifvet i Stockholm för 50 år sedan (1913); C. Hallendorff, Illusioner och verklighet (1914); dens-, Från Karl XV: s dagar (1924); H. Hedlund, S. A. Hedlund, 1 (1929); Cl. Lundin, Tidsbilder ur Stockholmslifvet (1895); B. Lundstedt, Sveriges period, litteratur, 1—3 (1895—1902); K. Reinhold, Reformsällskaperna och de allm. reformmötena i Örebro 1849, 1850, 1853 (1917); G. Rexius, Det sv. tvåkammarsystemets tillkomst och karaktär (1915); H. Schiick & K, Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 4:1 (1915); [O. P. Sturzenbecker], Grupper och personnager från i går, af Orvar Odd (1861); Sv. litteraturens historia, utg. av O. Sylwan, 2 (1919); H. Valentin* Judarnes historia i Sverige (1924); K. Warburg, Johan Gabriel Richert, 1—2 (1905); K. Wichman, Karl XIV Johans regering och den liberala oppositionen (1927); H. Wieselgren, Lars Johan Hierta (1880); dens., Bilder och minnen. (1889).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Wilhelm Fredric A. Dalman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17229, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17229
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Wilhelm Fredric A. Dalman, urn:sbl:17229, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.