Meriter

Danielsson, Matts, f. 26 mars 1704 i Västanvik, Leksands socken, d. i slutet av 1743 i Stockholm. Föräldrar: bonden Daniel Andersson och Anna Mattsdotter.

Gift 1725 med Margareta Jakobsdotter från Yttermo i Leksands socken.

Biografi

Yngst av fyra syskon, av vilka en broder dränkte sig i unga år och den andre dog i kriget 1719, övertog D. vid faderns död 1731 gården, som omfattade cirka fyra tunnland tämligen svag inägojord. Ehuru således långtifrån förmögen vann han tidigt sina medbröders förtroende i sådan utsträckning, att han kallades Leksandskungen. Om hans liv före 1742 är dock så gott som intet känt. Han framträder ej heller i de oroligheter, som våren och sommaren detta år förekommo i Dalarna, men var fullmäktig vid landstinget i Falun i juli. Sannolikt på grund av det ovissa läget i successionsfrågan företog D. i slutet av året en resa nedåt landet ända till Stockholm, anknöt förbindelser med olika partier och återvände hem i sällskap med riksdagsman Skinnar Per Andersson.

Kort därpå inledde allmogen i Hälsingland underhandlingar med dalkarlarna om gemensamt uppträdande i fråga om soldaternas utmarsch och vände sig därvid framför allt till D. I början uppträdde denne mycket försiktigt, men senare satte han sig i spetsen för en deputation till Stockholm, som särskilt framkallats av hattarnas bearbetningar (mars 1743). I huvudstaden övergingo dock D. och hans kamrater till danska partiet, men D. släppte ej alldeles förbindelserna med dettas motståndare. Ehuru han fortfarande uppträdde mycket varsamt, förklarade han dock uttryckligen i bondeståndet, att inga soldater skulle utlämnas, innan generalerna blivit straffade.

Vid hemkomsten till Dalarna verkade D. för anordnandet av ett nytt landsting i Leksand 12 apr. och förde därunder delvis ordet men underskrev ej beslutet. Vid förhindrandet av soldaternas utmarsch skall han dock ha varit aktivt verksam, men då allmogen kort därpå (24 apr.) vände sig till danske envoyén med förslag om uppror och ville, att D. ensam skulle underskriva på hela länets vägnar, vägrade han att taga någon befattning därmed. Ej heller vid . mötet i Lisselby (30 maj), då upproret beslöts, var han närvarande.

Sedan avgörandet fallit, ändrade dock D. hållning, tydligen av fruktan att annars förlora sitt inflytande. I Falun (8—11 juni) uppträdde han t. o. m. som en av ledarna för de ytterliggående elementen inom upprorshären, vilka bl. a. motarbetade uppgörelsen med Stora Kopparbergs Bergslag. Detta framkallade en fullständig brytning mellan D. och Gustav Schedin, vilken först torde ha hindrat D: s val till fullmäktig och till sist lät häkta den farlige medtävlaren. Snart åter frigiven törstade D. efter hämnd, lyckades 14 juni bli vald till fullmäktig och var en av dem, som den 16 juni störtade Schedin.

Under de närmaste dagarna hörde D. till de dominerande inom upprorshären och drev även underhandlingar i Stockholm. Underrättelsen om fredsslutet i Åbo torde ha gjort honom betänksam, varför han drog sig ifrån förhandlingarna. Den 21 juni var eller låtsades han vara sjuk. Dagen därpå var han emellertid åter med och gillade uppgörelsen med ständernas deputerade, att bönderna mot vissa villkor skulle återtaga. Då trots denna överenskommelse strid ändå kom till stånd, tog D., som just åt middag hos hovstallmästare Kr. S. Wiebel, till flykten men häktades efter hemkomsten och fördes till Stockholm. Under rannsakningen inför hovrätten nekade han till det mesta, som lades honom till last, och kunde ej överbevisas. Måhända hade han därför också sluppit undan med ett rätt lindrigt straff, men han bortrycktes i slutet av året av döden, innan dom fallit.

D. var synbarligen en av dalkarlarnas mest begåvade ledare men är som karaktär föga tilltalande. Landshövding K. G. Wennerstedt kallar honom »en ganska elak och bitter människa». Obestridligt är också, att han utmärkts av ett häftigt lynne och en stor hämndgirighet, vilka ibland kommit honom att glömma den försiktighet, som i regel utmärker alla hans handlingar. Genom sin kampanj mot Schedin bidrog han att öka söndringen och upplösningen inom upprorshären och skadade därigenom mycket böndernas sak.

Författare

Bj. Beckman.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Bondeståndets riksdagsprot. 1742—1743, Svea hovrätts prot. och handl. ang. dalupproret, kommissorialrättens prot. och handl. ang. dalupproret, protokolldeputationens prot. ang. dalupproret 1747 samt prot. vid urtima gruvtinget i Falun 1743, allt i RA; kyrkoböcker för Leksands församling, Leksands kyrkoarkiv; revbok för Leksands församling 1734, Uppsala landsarkiv. — Handl. rör. dalkarlarnes uppror år 1743 (Handl. rör. Skandinaviens historia, 1—3, 1816—17); C. G. Wennerstedt, Berättelse om hvad mig. enskildt handt. . . under det af dalallmogen 1743 anställte upproret (1766). — Sigås Eric Andersson, Anteckningar om dalkarlarnes frihetssträfvanden under 16: e och 17: e århundradena (1896); Bj. Beckman, Dalupproret 1743 och andra samtida rörelser inom allmogen och bondeståndet (1930).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Matts Danielsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17270, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bj. Beckman.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17270
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Matts Danielsson, urn:sbl:17270, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bj. Beckman.), hämtad 2024-04-25.