Meriter

de Brunck, Emanuel Fabian, f. 2 mars 1760, d. 9 juni 1820 i Visby. Föräldrar: kommerserådet i dansk tjänst Gustav de Brunck och Elisabet Kristina Völschow. Kadett vid kadettkåren i Karlskrona 5 juni 1769; begagnade även privat undervisning; lärstyrman utan lön vid galärflottan i Stockholm 8 dec. 1775; erhöll högbåtsmans lön 13 dec. 1776; kommenderad såsom uppbördskonstapel på örlogsjakten Lovisa Ulrika vid Gustav III: s resa till Petersburg maj 1777; undergick officersexamen 6 juni 1778; fänrik vid arméns flotta med bibehållande av underofficers lön 10 aug. 1778 och vid Västmanlands regemente (livkompaniet) 1 sept. 1782; löjtnant 12 apr. 1786 med fullmakts datum 14 dec. 1785; medföljde regementet till Finland 1788; erhöll löjtnants lön med placering vid Strömsholms kompani 21 juli 1788; permitterad till Sverige vintern 1789—90; erhöll på egen begäran avsked med kaptens namn, heder och värdighet 1 nov. 1795; uppsikts- och uppbördsman vid provisoriska sjukhuset under lägret vid Strömsholm 16 sept. 1800; konstituerad löjtnant (med kaptens tjänsteställning) vid arméns flotta för den tid kriget varade 10 juni 1808; styresman med grad av understyresman över salpetersjuderiväsendet på Gotland 14 mars 1815. RSO 1808.

Gift 27 okt. 1793 med Anna Katarina Wrangel af Lindeberg, f. 25 juni 1762, d. före mannen, dotter till godsägaren och kammarherren friherre Arvid Herman Wrangel af Lindeberg och Anna Sofia von Rosen.

Biografi

de B:s fader, kommerserådet Gustav de Brunck, var bosatt i Stockholm, där han innehade fastigheten Hummersberg på Kungsholmen (på ofri grund, mittemot Karlberg). Han avled redan 1775 och efterlämnade familjen i knappa omständigheter, de B., ende sonen, hade några år förut inskrivits vid kadettkåren i Karlskrona. Vid aderton års ålder blev han officer vid arméns flotta (1778), där han blev ganska mycket använd. Han synes även ha uppmärksammats av de kungliga, måhända på grund av relationer, då en fru Elisabet de Brunck, sannolikt modern, var kammarfru hos kronprins Gustav Adolf och prins Karl Gustav, hertig av Småland. När de B. sedermera (1782) transporterades till Västmanlands regemente, skall detta ha skett på anhållan av hertig Fredrik Adolf, regementets chef. Under ryska kriget 1788—90 följde de B. regementet. Med detta deltog han bl. a. i landstigningen vid Brakila (3—4 aug. 1788), vilken var ett led i anfallet mot Fredrikshamn, som måste avbrytas på grund av händelserna vid Husula. I den blodiga striden vid Råberget 20 maj 1790 förde han avantgardet vid överstelöjtnant E. L. Armfelts detachement, som bestod av en bataljon västmanlänningar och finska jägarbataljonen. Hans befordran hade emellertid gått ganska trögt. Löjtnantsgraden nådde han först 1785, och på lönen fick han vänta ända till 1788. Några år efter kriget tog de B., vars hälsa under detta blivit vacklande, avsked ur krigstjänsten och erhöll då kaptens rang (1795). Hans ekonomi synes vid denna tid ha varit mindre god, då han ej kunde betala ersättning för husröta och nybyggnad vid sitt boställe. Under de följande åren erhöll han ett och annat civilmilitärt uppdrag och försökte sig även som översättare.

Vid mobiliseringen av arméns flotta 1808 uppstod ett stort behov av officerare. Till följd härav återinträdde de B. i tjänst vid sitt ursprungliga vapen. Företagsam och tapper, visade han sig snart vara en av skärgårdsflottans bästa officerare. Han erhöll befälet över femte kanonslupsdivisionen, som bestod av fyra nybyggda slupar, och avgick med denna natten 19—20 juni för att förena sig med huvudstyrkan, som tidigare under konteramiralen K. L. Hjelmstierna avgått till Åbo skärgård. Den 26 (eller 27) var de B. framme »utan att hava haft mera än 20 timmars god vind». Föreningen ägde rum vid Korpo Berghamn, och de B. fick genast deltaga i striderna vid Hankholmen (30 juni) och Bockholmssund (4 juli).

Den övervikt, svenskarna dittills haft, rubbades emellertid, då ryska förstärkningar nalkades söderifrån längs kusten. Natten till 18 juli sändes de B. för att förstärka gruppen P. A. Sölfverarm, vilken i Sandöström skulle avvisa den nya fienden. Den 19 juli var de B. framme, den 21 deltog han i den blodiga striden vid Tallholmen, där han blev sårad. Striden resulterade i att Sölfverarm måste gå tillbaka till mynningen av Sandöström, där befälet övertogs av överstelöjtnant Ö. Jönsson, som av Hjelmstierna avsänts med förstärkningar. Den 2 aug. anföllo ryssarna. Striden blev hård, och Jönsson måste på grund av bristande understöd från land draga sig tillbaka. Därvid föll det ansvarsfulla uppdraget att bilda arriär-garde på de B: s lott. Sedan den söderut detacherade avdelningen sålunda undanträngts, kunde ryssarna verkställa sin förening. Till följd härav lämnade den svenska skärgårdsflottan Åbo skärgård och gick tillbaka till Små Sottunga öster om Åland. Under reträtten hade de B. 20 aug. »den lyckan att genom envist motstånd lämna 2: ne slupar, som blivit innestängda i en vik, tillfälle att tränga sig fram». För denna bragd erhöll han den då högt skattade utmärkelsen av svärdsordens riddartecken. Även i striden i Grönvikssund 30 aug., där överstelöjtnant J. L. Brandt tvang de framträngande ryssarna tillbaka, deltog de B. och nämndes i rapporten bland dem, vilka »genom lika capacité som bravour mest distinguerat sig».

Då aktiviteten i skärgårdskriget ånyo uppväcktes i sept. i samband med de svenska landstigningsförsöken i norra delen av Åbo skärgård, avdelades de B: s division till omedelbart skydd av landstigningarna vid Östansjö 14 sept. och vid Varanpää norra udde (Lokalaks) 17 sept. samt sannolikt även vid Helsinge 26— 27 sept., medan skärgårdsflottans huvudstyrka längre söderut skyddade högra flanken. Den 3 okt. var skärgårdsflottan åter samlad i Grönvikssund. Ny indelning ägde nu rum, och de B: s eskader tilldelades andra brigaden under major K. J. Sjöholm. Stor sjuklighet rådde på grund av den långt framskridna årstiden, och även de B. föll sannolikt offer för denna, ty 20 okt. befinnes befälet över hans division överlämnat till en ställföreträdare. Följande år var de B. åter i tjänst. Han deltog då med sin division i expeditionen till Västerbotten. Här bevistade han 18 aug. försöket att i ryssarnas rygg förstöra bron vid Umeå, vilket misslyckades på grund av bristande samverkan med armén, och var därpå med om försvaret av Ratan 20 aug. Vid båda dessa tillfällen räknades han bland dem, som »genom ett tappert förhållande gjort sig förtjänte av Eders Maj: ts nåd och sina medborgares aktning».

Då fältstaten efter freden upplöstes, stod de B. utan anställning. År 1815 fann han emellertid åter användning. Som han »var känd för kunskaper och redlighet», erhöll han nämligen ledningen av det då nyorganiserade salpetersjuderiväsendet på Gotland; ett förslag av landshövdingen, att han tillika skulle få uppsikt över kronans ekskogar och, som rådgivande, över de enskildas skogar, avvisades däremot av K. M:t, då hans befattning med salpeter-sjuderiväsendet åtminstone till en början ansågs helt fordra sin man. I Visby förvärvade de B. ett hus i Norderrotens fjärde kvarter (n:o 30). Länge fick han icke verka i sin nya ställning. Sedan han bortryckts av döden, tillerkändes hans i fattiga omständigheter efterlämnade dotter genom K. brev 2 nov. 1820 en nådegåva av 150 rdr.

Författare

F. Wernstedt.

Arkivuppgifter

Ett par brev från de B. till hovmarskalken greve Knut Knutsson Posse finnas i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Midsommars-aftonen. Sthm 1806. (1), 194 s. (Övers.)

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av majoren, frih. Sixten A: son Sparre, Stockholm. — Krigsexpeditionens diarier, militaria: meritförteckningar samt biographica i flottans arkiv, allt i RA; kommerserådet G. de Bruncks bouppteckning 1775, Stockholms stadsarkiv. — Inrikes tidn. 26 juli 1820. — [J. Mankell], Studier öfver svenska skärgårds-flottans historia, krigssätt och användande vid Sveriges försvar (1855); G. von Schantz, Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1788, 1789 och 1790, 2 (1818); Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. af Generalstabens krigshist. afdelning, 4, 8, 9 (1905, 21, 22); Unger, Illustr. svensk sjökrigshistoria, 2 (1923)

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emanuel Fabian de Brunck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17325, Svenskt biografiskt lexikon (art av F. Wernstedt.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17325
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emanuel Fabian de Brunck, urn:sbl:17325, Svenskt biografiskt lexikon (art av F. Wernstedt.), hämtad 2024-04-19.