Meriter

de Frese, Georg Christian, f. 26 sept. 1751 på Orresäter i Bergs socken i Skara stift, d. 7 maj 1807 å Nya varvet vid Göteborg. Föräldrar: överstelöjtnanten Paul Joakim de Frese och Anna Brita Lillie af Aspenäs. Ryttare vid Västgöta kavalleri i aug. 1765; kadett vid kadettkåren 1767; sergeant vid arméns flotta 1 juni 1770; fänrik därstädes 5 juni 1771; löjtnant 2 maj 1774; kapten 19 febr. 1777 med tur från 2 maj 1774; erhöll permission till år 1781 för att tjänstgöra vid franska flottan 20 juli 1778; lieutenant de vaisseau 1778—81; sekundmajor vid svenska eskaderns sjöartilleribataljon 9 jan. 1782; premiermajor 17 sept. 1783; generaladjutant av flygeln och överstelöjtnant i armén 12 juli 1785; överstelöjtnant vid arméns flotta med tur från 12 juli 1785 enligt K. resolution 14 sept. 1785; deltog i riksdagarna 1786 och 1789; överste i armén 15 maj 1790; generaladjutant hos konungen 22 juli 1790; överste vid arméns flotta 22 dec. 1793; chef för göteborgska eskadern av arméns flotta 19 maj 1794; konteramiral av blå flaggan 1 nov. 1797; överkommendant över västra gränsfästningarna 6 nov. 1797. Erhöll franska orden Pour le mérite militaire 1780; RSO 1781; RmstkSO 1790; KSO 1799; LVVS 1800 (ordförande 1803).

Gift 10 sept. 1782 med sin kusin Margareta Katarina de Frese, f. 1761, d. 24 apr. 1813, dotter till överstelöjtnanten Abraham de Frese och Anna Sofia Ekerstedt.

Biografi

Efter att som subaltern under 1770-talets förra hälft hava i skilda befattningar tjänstgjort vid galäreskadem i Stockholm, erhöll de F. sitt första självständiga befäl till sjöss sommaren 1776, då han till Finland överförde den på Djurgårdsvarvet nybyggda udeman Ingeborg. Följande år kommenderade han skonerten Gå på i den avdelning skärgårdsfartyg, på vilken konung Gustav var embarkerad under sommarens ryska resa. Vid denna tid uppstod emellertid ett avbrott i de F: s ordinarie tjänstgöring, i det han tillika med tolv kamrater vid arméns flotta år 1778 genom Gustav III: s direkta ingripande vann anställning i fransk örlogstjänst. Såsom surnumerär lieutenant de vaisseau kommenderades han på hösten 1778 på linjeskeppet le Fier och gjorde med detta fartyg vinterkampanjen i europeiska farvatten. Följande vår, 1779, seglade han i konvoj med nittiotre segel till Västindien. Resan blev svår, med hårda stormar, och tog ej mindre än hundra dagar i anspråk. Sedan Frankrike numera slutit upp vid de upproriska nordamerikanska koloniernas sida i dessas frihetskamp mot England, föreföllo under de närmaste åren åtskilliga sammandrabbningar mellan de engelska och franska flottorna i de västindiska farvattnen. I en av de allra första, under Grenada 6 juli, varvid amiral d'Estaing kommenderade den franska styrkan, deltog de F. ombord på le Fier, efter att två dagar tidigare ha utmärkt sig vid Grenadas intagande. Redan månaden därpå överflyttades han emellertid till fregatten l'Aurore, som i en sjuttiotre segel stark konvoj kort därefter återgick till Frankrike. Även denna resa blev svår med förlust av såväl master som rår; enligt de F:s egen uppgift skall han härunder ha ådragit sig en ohälsa, från vilken han aldrig sedermera blev fullt återställd. Fregatten återkom till fransk hamn i jan. 1780 efter att i tvenne träffningar ha deltagit i avvisandet av anfallande engelska kapare. Senare ingick den i en förenad fransk-spansk sjöstyrka, som under den spanske amiralen Cordoba bl. a. 8 aug. lyckades bemäktiga sig en engelsk handelsflotta om ej mindre än femtiofem fartyg utanför Gibraltar sund. Följande vinterkampanj ställdes de F:s fartyg ånyo under d'Estaings befäl i Västindien men återsändes på våren 1781 till Europa. Omedelbart därpå deltog de F. med amiral de la Motte-Picquefs eskader 1—3 maj i uppbringandet av den engelska konvoj, å vilken det dyrbara bytet från holländska besittningen Saint-Eustache var inlastat, och sedermera jämväl i den fortsatta kampanjen med den förenade flottan under Cordobas överbefäl. Den ena sjöexpeditionen följde sålunda på den andra. Då de F. efter tre och ett halvt års tjänst i den franska flottan, dekorerad med den militära förtjänstorden Pour le mérite, mot slutet av år 1781 återvände till hemlandet, kunde han blicka tillbaka på fyrtio månaders krigstjänst till sjöss. Att han under denna på ett förtjänstfullt sätt fyllt sina åligganden framgår ej blott av de skriftliga vitsord, som avgivits av hans fartygschefer, utan även därav, att han särskilt framhållits i rapporter av den svenske ministern i Paris, greve G. F. Creutz, och även fick en betydande andel av det i maj 1781 tagna bytet.

Efter hemkomsten och intill ryska krigsutbrottet 1788 gjorde de F. tjänst vid arméns flottas Stockholmseskader och avancerade härunder till överstelöjtnant och generaladjutant av flygeln. Under första krigsåret förde han intet befäl å den finska krigsskådeplatsen, men följande sommar, 1789, finna vi honom i juli månad med sju galärer ingå i den under generaladjutanten S. M. von Rajalin ställda skärgårdsstyrka, som erhållit i uppdrag att söka fördriva ryssarna från deras postering vid Porkkala. Flera försök härtill gjordes, varav ett utgående från Barösund under de F: s ledning 26 aug., men alla förgäves. Ryssarna lyckades hålla sig kvar och kunde härigenom avskära all sjöförbindelse mellan arméns flottas svenska och finska eskadrar, till största förfång för årets skärgårdskrig. Från sin post i Barösund kallades de F. i mitten av sept. för att i Svartholm övertaga befälet över den efter nederlaget i Svensksund reorganiserade finska eskadern av arméns flotta. Med denna tog han ställning i skärgården mellan Sveaborg och Lovisa för att betäcka detta kustområde. Något ytterligare vapenskifte förekom emellertid ej under kampanjen, som slutade med att jämväl större delen av svenska eskadern blev vinter-förlagd till Sveaborg. Sista krigsåret, 1790, erhöll de F. befälet över svenska eskadern i den av konungen själv kommenderade förenade skärgårdsflottan. Sedan Gustav 10 maj vid Pellinge embarkerat å flottan, uppdrog han åt de F. att jämväl förrätta tjänst såsom flaggkapten, dvs. som högste befälhavarens närmaste man och rådgivare. Det den 15 maj insatta anfallet på Fredrikshamn utföll som bekant lyckligt. Konungen betygade också sin fullaste tillfredsställelse med flaggkaptenens verksamhet och belönade honom med överstefullmakt och riddartecknet av svärdsordens stora kors, en utmärkelse, vilken är den högsta som kan givas för militära förtjänster och som bekant är förbehållen enbart högre befälhavare för vunnen batalj. Resultatet av aktionen hade emellertid otvivelaktigt blivit vida större, om konungen haft kraft att genomdriva sitt först fattade beslut att anfalla redan på eftermiddagen den 14 maj. I stället uppsköts jämlikt underlydande chefers råd framryckningeh till följande dags morgon, ett militärt missgrepp, för vilket de F. måste betecknas såsom i ej ringa grad medansvarig.

Under flottornas därpå följande långa och farofyllda inspärrning i Viborgska viken har de F: s verksamhet ej lämnat några synliga spår efter sig; under själva utbrytningen (3 juli) befann han sig på galären Seraphimsorden, å vilken konungen, sedan han med sin roddslup nått fritt farvatten, jämväl embarkerade. Någon timme senare var Seraphimsorden nära att uppbringas, och konungen nödgades med hela sin svit gå över på en liten segeljakt, Kolding, som först efter nattens inbrott i säkerhet nådde trakten av Svensksund, dit den skingrade skärgårdsflottan under de närmaste dagarna efter hand åter samlades. Flaggkaptenen hade emellertid fått sitt nervsystem så grundligt skakat, att han ej längre var i stånd att giva sin chef ett under rådande kritiska situation mer än någonsin erforderligt stöd. Konungen hade, med fullt riktigt bedömande av läget, bestämt sig för att stanna kvar i Svensksund och där mottaga strid; de F. åter besvor Gustav att medan det ännu var tid rädda sin höga person och flottan genom reträtt åt Lovisa samt föreställde honom riskerna av att bliva tillfångatagen och förd till Petersburg. Vid ett under flaggkaptenens presidium 8 juli på aftonen sammankallat krigsråd uttalade sig majoriteten i samma riktning. Endast K. O. Cronstedt, flaggkapten i förra Svensksundsslaget och blivande kommendant å Sveaborg, ställde sig på konungens ståndpunkt och yrkade, att flottan skulle kvarbliva i sin onekligen mycket starka ställning. Konungens beslut stod också fast. Det bör ej förvåna, att han då befriade sig från sin missmodige stabschef, vilket skall ha skett i följande ordalag: »Ni är sjuk, de Frese, och uttröttad, jag befriar Er i dag från den skyldigheten att tjänstgöra hos mig som flaggkapten. Jag utser Cronstedt härtill. Skicka efter honom.» Det var för de F. ett hårt slag, som emellertid av allt att döma ingalunda drabbade honom oförtjänt.

Under slaget synes de F. mestadels ha under rodd uppehållit sig i chefsgalärens slup, vilken vid ett tillfälle så när hade kuperats av några ryska kajker. Hans sinnesstämning vid drabbningens slut framgår bäst av det brev, han 10 juli kl. 4 e. m. avsände till konungen. Här heter det bl. a.: »Jag måste oaktat jag såg segern i Eders Maj:ts händer lägga mig vid en holme och avbida dagern. Vid min ankomst blev jag häpen och kunde ej tro mina ögon. Jag har olyckligtvis haft för liten del i detta (segern). Min sjukdom, min inquiétude och fiendens verkliga styrka gjorde mig häpen. Eders Kungl. Maj: t av vanlig nåd förlåte mig detta.»

Det kunde ej undvikas, att de F: s anseende som militär genom vad som passerat vid Svensksund måste bliva ej så litet lidande. Till de högsta platserna inom vapnet var vägen för honom stängd. År 1794 uppdrogs emellertid åt honom chefskapet över Göteborgs eskader av arméns flotta, och tre år senare erhöll han konter-amirals av blå flaggan grad. Med tiden alltmera sjuklig, nödgades han från föråret 1805 upprepade gånger begära längre tjänstledighet för hälsans vårdande. Den 2 maj 1807 inlade han en ansökan om ett helt års befrielse från tjänsten, men innan något svar hunnit ingå på denna framställning, befriade döden honom från hans lidande.

Författare

G. Unger.

Arkivuppgifter

— Brev från de F. finnas i riksarkivet och, bl. a. till Gustav III, i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Krigsexp. diarier och registr., meritlistor (flottans arkiv), mil. meritförteckn., flottans meritförteckn., sjöexpeditioner 1788—90 (flottans saml.) samt biographica, allt i RA. — Statsrådet J. A. Ehrenströms efterlemn. hist. anteckningar, utg. af S. J. Boéthius, 1—2 (1882—83); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar, förda vid Gustaf III: s hof, utg. af E. V. Montan, 1—2 (1877—78); [J. G. af Sillen], En månad på Amphion. Minnen från sjötåget 1790 (1890). — A. B. Benson, Sweden and the American revolution (1926); Munthe, Svenska sjöhjältar, 7: 5-

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Christian de Frese, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17337, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17337
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Christian de Frese, urn:sbl:17337, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2024-04-19.