Louis De Geer

Född:1587 – Belgien (i Liége)
Död:1652-06-19 – Nederländerna (i Amsterdam)

Affärsman, Bruksidkare


Band 10 (1931), sida 457.

Meriter

1. Louis De Geer, f. 1587 (döpt 17 nov.) i Liége, d 19 juni 1652 i Amsterdam. Föräldrar: Louis De Geer de Gaillarmont och hans hustru i andra giftet Jeanne de Neille. Följde föräldrarna från Liége till Dordrecht omkr. 1596; vistades i Frankrike 1605—11 och var till en början anställd hos affärsmän på olika orter; köpman i La Rochelle 1608; köpman och bankir i Dordrecht 1611 och i Amsterdam 1615; trädde 1614 i affärsförbindelse med Willem de Besche och blev dennes borgesman och förläggare i svenska bruksföretag; öppnade affärsförbindelser med svenska kronan 1617; stiftare av ett konsortium för låne- och kopparaffärer med svenska kronan 1617 och var delägare däri till dess upplösning 1624; delägare, med fälttygmästaren Anton Monier som mellanhand, i första svenska kopparkompaniet (»handelskompaniet») från 25 maj 1623; erhöll jämte Willem de Besche och Paul Auleander privilegium att gjuta järnkanoner 25 juni 1625 (med förnyelse för D. ensam 27 juni 1637, 1640 och 21 jan. 1646); ankom till Sverige febr. 1627; erhöll tillstånd att i Stockholm uppsätta en repslagarebana 25 apr. 1627; svensk medborgare 27 apr. 1627; erhöll såsom Willem de Besches bolagsman jämte denne prolongation på arrendena av Finspång, Österby, Lövsta och Gimo samt Åkers och Skeppsta bruk, arrendet av Nyköpingsverken på sex år samt arrendet av Lax- och Kvarnholmarna i Norrköping på obestämd tid, allt 27 apr. 1627; erhöll jämte Willem de Besche upplåtelse å alla kronans faktorier 27 apr. 1627 och innehade dem till 29 febr. 1632; reste jämte Erik Larsson till Hamburg för att ordna kronans kopparaffärer i slutet av år 1627; erhöll tillstånd att i Norrköping anlägga skeppsvarv och reparebana 31 dec. 1627 samt arrende av salpeterbruken i Linköping, Skänninge och Kisa 9 juni ' 1628 (med förnyelse 8 juni 1631; upphörde 17 apr. 1635); faktor för kopparhandeln jämte Erik Larsson 27 apr. 1628 men avsade sig uppdraget före årets slut; faktor för salthandeln jämte Erik Larsson 28 apr. 1628— 18 apr. 1629, då kronans monopol därå upphörde; reste till Holland för att anskaffa vapen för 32 regementen till fot och 8,000 ryttare enligt ett kontrakt av 15 jan. 1631, som dock återkallades 2 okt. 1631; kallad till konungen i Kissingen för att redogöra för kopparhandeln mars 1632 och ombesörjde därefter, ehuru utan officiellt uppdrag, denna handel till konungens död; deltog i det Tripska konsortiet om kopparhandeln, slutet genom kontrakt 8 apr. 1634, som dock ej ratificerades av svenska kronan; återvände till Sverige hösten 1635; träffade generaluppgörelse med svenska kronan 12 mars 1636; återvände till Holland 1637; bosatte sig definitivt i Sverige febr. 1641, först i Norrköping, sedan i Stockholm; adlad 4 aug. 1641 (med drottningens konfirmation 6 febr. 1646); köpte bruk och jordegendomar till frälse från 11 sept. 1641 till 18 maj 1650 samt erhöll donationer i Norrköping 22 febr. 1649; sänd till Holland som svenskt ombud med anledning av det beslutade kriget, mot Danmark 20 dec. 1643 (instruktion) samt värvade och utsände därifrån en flotta; återkom till Göteborg 21 sept. 1644; erhöll slutuppgörelser angående flottans affärer 21 jan. 1645, 8 febr. 1646 och nov. 1647; delägare i Nya skeppskompaniet juli 1647, i Saltkompaniet jan. 1649 och i Afrikanska kompaniet dec. 1649; avträdde en del av sina bruksföretag åt några av sönerna 1648 och 1650 samt upprättade testamente i Stockholm 6 mars 1651; avreste till Holland, antagligen för att ordna de afrikanska affärerna, 1651. — Begraven 25 (ej 26) juni 1652 i vallonska kyrkan i Amsterdam (ej i Dordrecht!) men överflyttades till de Westerkerk i samma stad 12 mars 1736, varefter den förra gravplatsen försåldes 22 okt. 1746 (R. A. B. Oosterhuis, Het graf van den amster-damschen handelsvoorst Lodewijk de Geer, 1929).

Gift 27 maj 1612 med Adrienne Gerard, f. omkr. 1590 i Liége, f 22 dec. 1634 i Amsterdam, dotter av Laurens Gerard och Catherine de la Fosse.

Biografi

Enligt en berättelse, som dock ej upptecknats förrän hundra år efter D: s död, skulle hans fader till följd av religionsförföljelse nödgats övergiva sitt hem i Liége för att söka sig en säkrare vistelseort i Dordrecht i de från Spaniens övervälde kort förut frigjorda Nederländerna. Flykten skall ha varit förenad med åtskilliga äventyr, och den sedan berömde mannen, då en omkring tioårig gosse, skall endast genom särskilda försiktighetsmått ha blivit räddad undan förföljarnas spaningar. Denna obestyrkta berättelse innebär dock åtskilligt osannolikt eller åtminstone överdrivet. Säkert är blott, att den äldre De Geer på 1590-talet sökt ett nytt fält för sin verksamhet i ett land, som därför erbjöd gynnsammare förutsättningar än födelsestaden. Han skall ha lyckats före utflyttningen realisera sin fasta egendom i hemlandet och till sitt nya hemvist överföra betydande kapitaltillgångar, som han där gjorde fruktbärande företrädesvis genom bankirrörelse. Vid sin död 1602 efterlämnade han en rätt ansenlig förmögenhet.

Om D:s barndom finnas blott få underrättelser. Hans uppfostran synes från början ha inriktats på den blivande affärsmannens yrke. För ytterligare utbildning begav han sig vid sjutton års ålder till Frankrike, där han hade anställning på olika platser, bl. a. (troligen i Rouen) hos en mässingsfabrikant, vilket ej kan ha saknat betydelse för hans senare åt metallindustrien ägnade verksamhet. År 1608 skall han ha öppnat egen affär i La Rochelle, men därom är intet närmare bekant; till Dordrecht återvände han 1611 och torde där ha upptagit faderns rörelse. Förbindelser med det rika handelshuset Trip —¦ två av hans systrar voro gifta med denna firmas chefer — förde honom snart in på det affärsområde, där Triparna voro de ledande, nämligen handeln med vapen och krigs förnödenheter. Dels i kompaniskap med firman Trip, dels såsom självständigt verksam deltog D. i denna handel, som på grund av de politiska förhållandena blev synnerligen vinstbring-ande. Men hans affärer omfattade även andra och de mest olikartade föremål; för att åt sin utvidgade rörelse bereda en gynnsammare jordmån än Dordrecht kunde erbjuda, överflyttade han 1615 till Amsterdam och blev inom kort, trots sin ungdom och sitt främlingskap, en av de mest betydande köpmännen i denna världens då för tiden rikaste handelsstad; redan nu arbetade han med både vapenleveranser och finansoperationer av förvånande storlek.

Av särskild betydelse var för Nederländerna vid denna tid den »nordiska handeln», varmed förstods handel och sjöfart på Östersjöländerna. Dit exporterade de såsom mellanhänder företrädesvis salt från Frankrike och Spanien, under det att de viktigaste importvarorna utgjordes av spannmål och skeppsförnödenheter; i början av 1600-talet blevo också koppar och järn från Sverige, som förut mest gått till Tyskland, för de holländska köpmännen ett alltmera uppmärksammat spekulationsobjekt. Att deltagandet i denna handel skulle ligga nära till hands för en driftig köpman sådan som D. var alltså naturligt, helst som förfogandet över metallvarorna för hans vapenhandel var en given förutsättning. Hans förbindelser med Sverige inleddes också redan innan han överflyttat till Amsterdam, och den som därvid tjänade som mellanhand var Willem de Besche (se denne), med vilken den gemensamma härstamningen från Liége möjligen utgjort en föreningslänk. Affärstransaktionerna dem emellan torde ha börjat 1614 men knötos närmare följande år 1615, då de Besche själv kom till Amsterdam med ett fartyg, vars last av D. försåldes. Ett förslag av samma år, helt säkert uppgjort mellan D. och de Besche, att genom den förre skalle till generalstaterna levereras 400 i Sverige tillverkade järnkanoner, ledde visserligen ej till någon påföljd, men de båda männens affärsförbindelser fortgingo, om ock i mindre skala, oavbrutet under de närmaste åren. Såsom agent för sin landsman besörjde D. dennes affärer på den nederländska marknaden; han anskaffade åt honom arbetare för verken i Sverige och började förskjuta penningar för dessas bedrivande.

Under tiden hade D. trätt i förbindelse även med svenska kronan. All sannolikhet talar för att han var en av de »förnämliga köpmän», till vilka Gustav Adolf genom sina agenter i Holland vände sig för uppbringande av penningar till betalning av Älvsborgs lösen. Vilken roll D. härvid till en början spelade, kan dock ej närmare fastställas; bättre äro vi underrättade om hans verksamhet såsom den svenska härens vapenleverantör. Redan 1617 anlitades han för utrustningen av i Nederländerna för svensk räkning värvat krigsfolk, och samma och följande år översände han till Sverige krigsförnödenheter till betydande belopp. Sveriges skuld härför, som skulle gäldas med koppar, föranledde hans indragande i den svenska kopparhandeln, som de holländska affärsmännen under inbördes tävlan ivrigt strävade att behärska. I syfte att förvärva monopolet på denna handel bildade han ett konsortium av sina affärsvänner i Amsterdam, och för att utkräva sina fordringar sände han flera gånger sin svåger och kompanjon Steven Gerards till. Sverige. Genom denne lyckades han 1619 utverka ett kontrakt, som försäkrade honom om betalning i den eftersökta varan mot åtagandet av vissa nya förpliktelser mot svenska kronan. Men denna affär framkallade åtskilliga förvecklingar. Med sina konkurrenter i hemlandet råkade D. i öppen strid, och hos Gustav Adolf, som ansåg, att han icke bebörigen fullgjort vad han genom kontraktet åtagit sig, ådrog han sig ett missnöje, som utplånades först sedan D. enligt nytt kontrakt av 1621 fullgjort en ytterligare vapenbeställning.

Men ej heller konungen hade förmått fylla sina förbindelser till den holländske fordringsägaren. D. hade blott till en del fått mottaga den utlovade kopparen, och Sveriges skuld till honom hade ökats, särskilt genom en 1622 verkställd vapenleverans, större än någon av de föregående. Betalningen även härför skulle utgöras med koppar och kom därigenom att bero på det svenska handelskompaniets prestationsförmåga, vilket kompani under tiden fått monopol på landets kopparhandel men, i följd av sin redan rubbade kredit, knappast kunde betraktas som en tillförlitlig garant av kronans förbindelser. Att reda upp alla dessa med påtaglig risk förbundna affärer blev för D. en tvingande nödvändighet; uppdraget att utverka en definitiv reglering anförtrodde han åt sin svåger Gerards, som än en gång avsändes till Sverige.

De långvariga underhandlingar, som fördes mellan denne och konungen, utmynnade i en generaluppgörelse, som slöts i Västerås 28 febr. 1623. Härigenom fick visserligen D. vidkännas en avsevärd nedprutning av sina fordringar för vapenleveranserna, men å andra sidan fann sig också Gustav Adolf böra göra åtskilliga medgivanden. Åt det De Geerska konsortiet beviljades dels skadeersättning för bristen i den kvantitet koppar, som det kontraktsenligt haft rätt att utbekomma, dels, genom anvisning på olika inkomstkällor, ersättning för ett lämnat kontant lån. Sedan härmed konsortiets affärer blivit reglerade, upplöstes detta därigenom, att D. i början av 1624. inlöste de övriga participanternas andelar.

Av större betydelse än dessa transaktioner var för D: s svenska förbindelser en affär, som leder sitt ursprung från Gerards' första besök i Sverige 1617. D. har redan då fått ögonen öppna för det svenska bergsbrukets utvecklingsmöjligheter, särskilt för att han i samverkan med Willem de Besche skulle kunna draga gagn av dessa. Gerards torde ha haft i uppdrag att undersöka, huru dessa planer skulle kunna förverkligas. I sällskap med de Besche besökte han. på våren 1618 Finspångs bruk, och detta besök skall ha utfallit så, att lägenheten funnits lovande för ytterligare utvidgning. Efter underhandlingar mellan konungen och de Besche avslöts 20 juli 1618 ett kontrakt, varigenom åt denne på sex års tid uppläts arrendet av Finspångs gård och bruk jämte tio socknar i Östergötland och Närke, varav arrendatorn skulle äga uppbära såväl kronans ordinarie inkomster som de årligen med växlande belopp utgående gärderna. Såsom vederlag för dessa båda inkomsttitlar bestämdes en årlig arrendesumma, vilken för första året uppgick till 11,945 dir. Men som konungen icke hyste fullt förtroende till mäster Willems betalningsförmåga, fordrade han D: s borgen för avtalets fullgörande. Detta villkor accepterades också av D., och härigenom grundlades mellan honom och Willem de Besche ett kompaniskap, som snart utvidgades till att omfatta så gott som hela den senares industriella verksamhet. Tack vare D:s understöd blevo nu Finspångsverken uppryckta ur det förfall, vari de vid kontraktets avslutande befunno sig; tackjärnsblåsningen och stångjärnssmidet togo ny fart och förbättrades genom av D. införskaffade vallonarbetare; och framför allt utvidgades kanongjutningen, så att redan från 1620 en export av järnkanoner kunde äga rum. Kanontillverkningen gynnades också av regeringen därigenom att monopol därå 1622 förlänades åt Willem de Besche och två andra fabrikanter, Paul Auleander på Österby och Thomas Blommaert i Västervik. De båda sistnämnda fingo dock snart träda tillbaka, och då privilegiet 25 juni 1625 förnyades, blev D. uttryckligen erkänd som mäster Willems »kon-sort»; om han än efter dennes död med större eller mindre framgång måste försvara monopolet mot uppträdande konkurrenter, blev han faktiskt den ende innehavaren därav under hela sin livstid.

Om vi tillägga, att D. fortfarande, och särskilt vid krigets överflyttning till Preussen 1626, anlitades för den svenska härens förseende med vapen samt att han året förut närmare engagerades i den svenska kopparhandeln, så torde nog vara sagt för att visa, att vid denna tid hans affärer med Sverige nått en utveckling, som ställde de största anspråk på hans drift och hans tillgångar: hans ingripande på ort och ställe hade nu blivit oavvisligt, och de hinder, som flera gånger förut uppställt sig mot en resa till Sverige, måste åsidosättas: D. anlände för första gången till Stockholm 19 febr. 1627. Redan tre dagar därefter mottogs han i audiens av konungen, som dock därvid, tydligen till missräkning för den nitiske affärsmannen, icke ville inlåta sig på handel och affärer utan endast talade om »krig och främmande potentater». De affärs-negociationer, som Gustav Adolf skjutit å sido, upptogos emellertid redan samma dag i kammaren, som då stod under Johan Skyttes ledning. Fortsatta under den närmaste tiden, säkerligen under ständig kontakt med konungen själv, inbragte de D. en följd av personliga förmåner, som måste ha överträffat hans t. o. m. djärvaste förhoppningar.

Till en början lyckades han åt Willem de Besche och dennes bröder rädda arrendet av Nyköpingsverken, varom de råkat i strid med den inflytelserike köpmannen Joakim Danckwardt (se denne). Konungens medgivande i detta fall vanns genom D: s anbud av ett lån å 50,000 dir, under det att han själv skulle göra sig betäckt för sitt förskott genom arrendatorernas förbindelse att endast till honom försälja sin kanontillverkning. Någon vapenleverans till kronan var för tillfället icke i fråga, då D. framlagt planer att i sådant avseende fylla den svenska härens behov genom inhemsk tillverkning. Ett storartat förslag i sådant syfte såg dagen i ett kontrakt, som konungen 27 apr. 1627 avslöt. med D. och hans kompanjon mäster Willem. Enligt detta skulle de med egen bekostnad på Skeppsholmen i Stockholm upprätta ett tyghus, i vilket skulle hållas i beredskap vapen för 15 regementen till fot och 3,000 man till häst till ett värde av 221,100 dir. Denna plan kom visserligen icke till utförande; kontraktsbestämmelsen därom upphävdes formligen 2 maj 1628. Viktigare följder fick avtalet därigenom, att de ifrågavarande vapnen skulle tillverkas inom landet. För att möjliggöra detta förband sig konungen att åt D. och de Besche upplåta alla kronans faktorier. Detta innebar, att faktorierna skulle återkallas från järnkompaniet (en filial av handelskompaniet), som innehaft dem från 1626 men icke förmått fylla konungens fordringar. Faktoriernas tillverkning ökades nu rätt avsevärt, men deras övertagande var förenat med åtskilliga svårigheter, och överhuvud taget synes D. ej ha varit angelägen om deras vidare utveckling — han torde förnämligast ha avsett att undanröja konkurrens med egna företag •—, och konungen å sin sida synes snart nog ha funnit upplåtelsen för kronan ekonomiskt ofördelaktig; ett K. brev av 29 febr. 1632 betecknar upphörandet av D: s befattning med faktorierna, som han redan förut delvis avvecklat och troligen ej längre hade något intresse att behålla.

Större delen av sin vapentillverkning bedrev han nämligen vid sitt eget faktori i Norrköping. Samma dag, 27 apr. 1627, som kontraktet om kronans faktorier avslöts, upplåts åt D. på arrende Lax- och Kvarnholmarna i denna stad jämte kronans fiskeri och kvarnar därsammastädes. En liten oansenlig vapenverkstad hade visserligen funnits därstädes; den omskapades nu till en anläggning av för tiden storartade mått. Redan på våren 1629 kunde D. därifrån leverera 8,000 musköter, 1,000 ryttarevapen och 4,000 pikar; en senare odaterad uppgift, som anslår den årliga musköttillverkningen vid alla faktorierna till 16,400 st., gäller troligen till större delen Norrköpingsfaktoriet ensamt. Åren 1637 och 1638 utskeppades från hela riket 10,217 musköter och 2,435 harnesk, belopp som i det närmaste motsvara D: s tillverkning under dessa år, men därefter minskades exporten, och då samtidigt kronans behov av vapen avtog, inskränktes småningom Norrköpingsfaktoriets verksamhet. På krigskollegiets fråga svarade D. 1645, att han icke vore sinnad att längre behålla faktoriet, och fråga uppstod om dess överlämnande åt någon annan god och drivande man (krigskoll. till kammarkoll. 8 okt. 1645). Före decenniets slut har D. endast verkat såsom förlagsgivare åt i Norrköping för egen räkning arbetande pistolsmeder.

Varaktigare blev det mässingsbrak, som D. samtidigt med faktoriet anlade i Norrköping. Det utvidgades snart, så att det betraktades som landets märkligaste industriella företag, vilket ådrog sig även utlänningars beundran. Tillverkningen omfattade mässingstråd, plåtar och råämnen till varjehanda kärl, men om dess storlek finnas endast ofullständiga uppgifter: från 15 apr. 1645 till 1 febr. 1647 framställdes varjehanda mässingsvaror till ett värde av 477,397 sv. dir, varav till Amsterdam utfördes för 399,228 dir. D. säger visserligen, att bruket vid denna tid gått med förlust och att han vore sinnad att nedlägga detsamma; men denna föresats har han icke vidhållit: av hans testamente, enligt vilket mässingsbruket skulle tillhöra alla hans söner gemensamt, framgår, att han betraktade det som en av sina förnämsta egendomar.

Genom dessa anläggningar hade D. gjort Norrköping till centralpunkten för sin svenska verksamhet, vartill staden såsom utskeppningsort för Finspångsverken särskilt lämpade sig. Till bostad åt sig själv och lokal för sitt kontor uppbyggde han där ett hus, det s. k. »Stenhuset», som blev stadens ansenligaste privatbyggnad och vars minne fortlever i benämningen på ett kvarter i stadens norra-del. Den rikliga vattenkraften i Motala ström användes också för flera andra industriföretag än de ovannämnda. Ehuru i sig själva utan större betydelse, förtjäna de åtminstone en uppräkning såsom bevis för sin upphovsmans mångsidiga företagsamhet. En på »Holmen» redan befintlig stångjärnssmedja drevs ännu någon tid, ehuru i mindre skala. Bland nyanläggningar må nämnas vant -makeri (klädesfabrik) och pappersbruk, vidare stålmakeri, bleck-slageri, stål- och järntrådsdrageri samt ankarsmedja, företag som dock efter längre eller kortare tid nedlades eller överlätos på andra.

För D:s Norrköpingsindustri blev alltså endast faktoriet och mässingsbruket av ekonomisk betydelse; någon större vinst torde ej heller hans där drivna skeppsbyggen och repslagarebana ha inbringat; men arrendet av strömmen, för vilket han hade att årligen erlägga 1,000 dir, var dock en god affär och ersattes rikligt av inkomsterna från kvarnarna och fisket, vilket senare, ett ständigt tvistefrö med stadens borgerskap, ensamt skall ha inbringat omkring 2,000 dir om året. Slutligen bör på tal om D: s verksamhet i Norrköping nämnas hans plan att där upprätta en bank med filialer i andra städer, en plan, som dock efter några svaga ansatser ej vidare fullföljdes. Så gott som alla de företag, varför här redogjorts, ledde sina upphov från tiden närmast efter D:s första ankomst till Sverige 1627. Av ännu större betydelse var, att han samtidigt såg sig i stånd att förverkliga avsikten att slå under sig hela den svenska järntillverkningen. Hans förbindelser med Willem de Besche utgjorde förutsättningen för att detta i det väsentliga lyckades. Från att ha varit dennes borgesman och förlagsgivare blev han nu officiellt erkänd såsom hans kompanjon i samtliga av honom grundade företag. Under ett och samma datum, 27 apr. 1627, upplätos åt honom på sexårigt arrende icke blott de förut omtalade Nyköpingsverken, utan även Finspång med dess län, Dannemorabruken Österby, Lövsta och Gimo samt Åkers och Skeppsta bruk i Södermanland. Om härtill lägges, att han samma dag dels fick kronans faktorier åt sig upplåtna, dels genom arrendet av holmarna i Norrköping skaffade sig plats för där planlagda anläggningar, dels slutligen på sig ensam fick överflyttat privilegiet på kanongjutningen, så är det uppenbart, att han med ett slag lyckats faktiskt göra sig till mästare över hela Sveriges järnproduktion och därpå grundade vapentillverkning, en ställning som han ej dröjde att befästa genom förvärvandet av järnbruk i andra delar av landet. Till den av krigföringen betingade industrien bidrog han dessutom genom övertagande av salpetertillverkningen i Östergötland och anläggningen av kruthamrar vid Fiskeby, det sistnämnda dock med mindre framgång : krut och luntor voro de enda krigsförnödenheter, som D. alltjämt måste införskaffa från utlandet.

Om man tar i betraktande, att det huvudsakliga av den verksamhet, varför ovan redogjorts, koncentrerades inom en tid av några få månader, så inser man, att D. visat prov på en energi av sällsport. mått. Å andra sidan är det ej att undra på om tvivel yppades angående hans förmåga att realisera sina mångfaldiga uppslag. Hans holländska kompanjoner Triparna synas ha börjat misstänka, att han lagt sig för vitt ut och velat inskränka sin kreditgivning: rykten om att han i sitt hemland ej njöt samma förtroende som förut hade också nått Sverige och förmodligen givit anledning till den undersökning, som på konungens befallning verkställdes av Johan Skytte. Efter besök i Norrköping såväl 1627 som 1628 kunde dock denne meddela lugnande underrättelser: »vad hans verk vidkommer, som han här inrikes haver begynt att bygga, så låter det sig väl anse, att han dem med största omkostnad och åhåga vill fortsätta»; och den kunglige rustmästaren Silvester. Silvesterson intygade, att den dagliga vapentillverkningen bedrevs så, att hän kunde leverera t. o. m. mera än det, vartill han kontraktsenligt förbundit sig.

Gustav Adolf hyste också alltjämt ett orubbat förtroende för den med så många ynnestbevis överhopade mannen, och detta återgäldades å D: s sida genom nya lån och övertagandet av nya vapenbeställningar: i nov. 1627 åtog han sig att ställa ett belopp av 50,000 dir till Axel Oxenstiernas förfogande för den preussiska krigsstaten; och vintern 1629—30, då Sveriges deltagande i tyska kriget förbereddes, ingick han avtal om leverans till kronan nästkommande vår av stora partier vapen och krigsförnödenheter. Detta fullgjorde han också på ett sätt, som synes berättiga påståendet, att den här, som Gustav Adolf förde i fält under krigels första år, var i det väsentliga beväpnad av D. och att dess vapen med få undantag voro produkter av svensk tillverkning.

D. fick röna även andra bevis på sin konungs förtroende. Det uppdrag, som redan 1625 gavs åt fälttygmästaren Anton Mo-nier att utomlands försälja den svenska kopparen, resulterade i ett avtal med D., att denne skulle som deposition mottaga ett parti av 2,000 sk® koppar och förskjuta de penningar, som därför vid blivande försäljning kunde inflyta. Det var det första steget i den finanspolitik, som avsåg att »styra kopparhandeln» genom pantsättning utomlands, dvs. att innehålla varan, till dess antagliga pris kunde uppnås, en politik som senare skulle få vittgående följder. Den ifrågavarande överenskommelsen hade slutits å det svenska handelskompaniets vägnar och med dess godkännande; men kompaniets affärsställning hade blivit alltmera vacklande, varför konungen började bliva betänkt på att anförtro kopparhandeln i andra händer. Ett första tecken härtill är det uppdrag, som i apr. 1627 lämnades åt Erik Larsson (von der Linde) att sälja kopparen i Lybeck och Hamburg, varvid D. skulle vara honom behjälplig, ett uppdrag som hemlighölls för kompaniets styrelse. Resan företogs på hösten samma år; konungens planer lyckades man väl icke helt genomföra, men för D. blev företaget av betydelse därigenom, att han ur ett i Tyskland deponerat parti koppar fick betalning för en avsevärd del av sina fordringar.

Det för kronan ofördelaktiga resultatet av de båda ombudens beskickning torde såväl hos dem som hos konungen ha stärkt övertygelsen om att det åt handelskompaniet förlänade monopolet ej vore förenligt med kopparhandelns affärsmässiga bedrivande. Efter långvariga underhandlingar blev kompaniet formligen upplöst 28 apr. 1628, och genom ett följande dag daterat memorial överläts dess verksamhet på Erik Larsson och D. För dennes intressen blev åtgärden av betydelse därigenom, att av den gottgörelse, som konungen vid upplösningen förband sig att erlägga till kompaniets participanter, på hans andel föll ett kapital av 32,000 dir, som alltså förvandlades till en kronans skuld till honom, löpande med den ansenliga räntan av 20 o/o, som konungen funnit sig nödsakad att bevilja. Men de beräkningar, varpå överenskommelsen med de nya »faktorerna för kopparhandeln» grundats, visade sig snart ohållbara. Kopparbergets prestationsförmåga hade man tydligen överskattat, och försäljningen utomlands kunde ej upptag clSj Sel länge den svenska kopparen till stor del låg fastlåst genom deposition hos de holländska handelshusen och ej fick därifrån lösgöras, innan vissa pris uppnåtts. Då ej heller den inhemska förbrukningens behov kunde tillfredsställas, fann D. hela affären misslyckad och drog sig inom kort tillbaka, lämnande åt Erik Larsson ensam, och ej utan dennes stora missnöje, att fullgöra det gemensamma avtalet, vilket också han före utgången av 1628 uppsade.

Av lika kort varaktighet blev en annan samtida affär, också den ingången i kompaniskap med Erik Larsson. Gustav Adolf, som beslutat göra salthandeln till ett monopol i kronans hand, upplät utövningen härav åt de båda kompanjonerna, vilka 28 apr. 1628 utnämndes till faktorer över denna handel. Men ej heller denna plan, som väckte missnöje hos de inhemska konsumenterna, sågo sig Erik Larsson och D. i stånd att på föreskrivet sätt förverkliga, varför monopolet redan 18 apr. 1629 upphävdes.

De av D. grundade företagen hade till större delen varit beräknade på export. Men att de också skulle giva beräknad vinst var i icke ringa mån beroende av Öresundstullen. Såsom utlänning var D. utesluten från den tullfrihet, som svenska undersåtar åtnjöto i Sundet, och vid mer än ett tillfälle hade han fått erfara, att hans transporter under Willem de Besches namn ej voro skyddade mot de danska myndigheternas beskattning och trakasserier. För att i detta avseende vinna en obestridlig rätt sökte och erhöll han svenskt medborgarskap. Själva datum för naturalisationsbrevet, 27 apr. 1627, samma dag som så många andra förmåner beviljades honom, antyder sammanhanget med hans ekonomiska intressen.

Sedan arrendena av 1627, vilka huvudsakligen omfattade bruk och egendomar i Östergötland, Södermanland och Uppland, blivit kompletterade med arrendet av Kroppaverken i Värmland 1633, hade D. att årligen gottgöra kronan med ett sammanlagt belopp av omkring 22,000 rdr. Helt visst hade han avsett att med arrendeavgifterna kunna kvitta fordringar för lån och leveranser, men ett sådant förfarande ingick ej i den K. kammarens beräkningar: hans framställningar om kvittning möttes med invändningen, att sådant skulle »konfundera staten», men måste dock tid efter annan beviljas, då de uppställdes som villkor för nya försträckningar. I varje fall hade kronans skuld ökats så ansenligt, att Gustav Adolf, då han stod i begrepp att draga ut i det tyska kriget, fann sig nödsakad att därom träffa en åtminstone provisorisk uppgörelse. D. kallades i juni 1630 till Älfsnabben, där den kungliga flottan låg färdig att utlöpa. De här bedrivna underhandlingarna resulterade i att D. fick väsentligt slå av på sina fordringar. Kronans kapitalskuld, som enligt hans beräkning belöpte sig till omkring 141,000 rdr, nedsattes till 129,155 rdr, och för honom ännu kännbarare var, att räntefoten för denna skuldsumma bestämdes till 8 o/o; den hade förut uppgått till 20 o/o för det i handelskompaniet insatta kapitalet och 12 o/0 för en del andra fordringsposter. D. å sin sida ville ej heller betrakta denna uppgörelse som definitiv: han hade avstått från sina fordringsanspråk för att icke, såsom han själv säger, »ytterligare alterera H. K. M. och för att bevara hans gunst och bevågenhet»; en revision ville han uppskjuta till bättre tillfälle, »då H. K. M., sedan Gud låtit honom triumfera över sina fiender, åter må besitta och Tegera sitt rike i fred».

Något tillfälle till ny uppgörelse yppades dock icke under konungens livstid. 1 stället blevo affärsförhållandena mellan D. och hans kunglige gäldenär än mera utvidgade. I ett K. brev dal. Bärwalde i Neumark 15 jan. 1631 anmodades D. om en större vapenleverans än någonsin förr eller senare på en gång: den gällde fullständig beväpning för ej mindre än 32 regementen till fot och 8,000 ryttare. Ett starkare bevis på förtroende till sin leverantörs prestationsförmåga har konungen icke kunnat giva; att han tilltrodde sig kunna honorera honom, oaktat den föregående skulden icke var gulden, berodde därpå, att den två dagar förut slutna traktaten med Frankrike tillförsäkrat honom årliga subsidier till ett belopp av 400,000 rdr. Hos de hemmavarande kammarråden möttes dock saken av allvarliga betänkligheter; då den av D. framlagda beräkningen över kostnaden befanns överstiga statsverkels förmåga, blev beställningen betydligt reducerad, men den kunde dock icke fullgöras, såsom konungen synes ha förväntat, enbart med de svenska faktoriernas tillverkning. För att personligen bedriva anskaffningen av det felande såg D. sig nödsakad att på våren 1631 avresa till Holland. Han lyckades också under den närmaste tiden effektuera åtskilliga sändningar till Stettin och andra orter och stod i begrepp att lämna ännu mera, då hela beställningen kontramande-rades. I brev till kammarrådet från Madehausen i Franken 2 okt. 1631 förklarade konungen, att som han kommit så högt upp i landet, att han icke visste medel att få vapnen upp till sig och ej längre behövde dem, så skulle D. betackas för sin beredvillighet, och några månader senare berättigades denne att sälja sina vapen till vem han ville.

Efter sin ankomst till Holland blev D. åter indragen i de svenska kopparaffärerna, i vilka han under den närmast föregående tiden blott till mindre del varit intresserad. För Sverige var det av huvudsaklig vikt att få räntebetalningarna å kronans i Holland upptagna lån ordnade och i sammanhang härmed att bringa kopparen i marknaden genom dess lösgörande ur depositionen hos det Tripska handelshuset. D: s första åtgärder härför väckte konungens missnöje. Kallad att möta denne i Kissingen i mars 1632, har han dock lyckats att tillfredsställande förklara sig. En kort därefter inträffad förändring beredde honom tillfälle att fullt återförvärva konungens förtroende. Kopparpriset, vars fortgående nedgång utgjort ett väsentligt hinder för de svenska planernas genomförande, började oförmodat stiga. Begagnande sig härav, har D. satt i gång en följd av börsmanövrer, som snart bragte kopparen upp i ett värde, som syntes högst lovande för fortsatta spekulationer och som av konungen hälsades med odelad tillfredsställelse.

Men på dessa förhoppningar gjorde konungens död ett brått slut. Sveriges därigenom minskade kredit äventyrade allt vad man vunnit. D. gav dock icke spelet förlorat. Han framkastade åtskilliga förslag, som möttes av andra från Axel Oxenstierna, vilken nu fått direktionen över kopparbandeln, och vid ett personligt sammanträffande i Frankfurt a. M. slöts' dem emellan 15 sept. 1633 ett kontrakt, enligt vilket D. åtog sig att i Amsterdam bilda ett kompani, som skulle försälja kopparn till vissa pris och lämna kronan ett betydande förskott på försäljningssumman. Men denna plan korsades därigenom, att riksrådet, innan det fått kännedom om kontraktet med D., avslutit ett liknande med Erik Larsson. Härav föranleddes nya förvecklingar mellan intressenterna i kopparhandeln. Efter skarpa meningsbrytningar enades likväl dessa och bildade ett konsortium, som bl. a. skulle övertaga den hos Trip stående depositionen. Då emellertid anbudet härom av svenska regeringen förkastades och då D. hölls utanför de därpå inledda underhandlingarna mellan Trip och Erik Larsson, var hans befattning med kopparhandeln avslutad. Hans kvarstannande i Holland var därmed obehövligt. I det samtidigt bildade andra svenska handelskompaniet vägrade han att deltaga. Då D. i början av nov. 1635 återkom till Sverige, väntade honom ett ärende av vida större vikt än dem han lämnat bakom sig. I den K. kammaren hade man blivit betänkt på nödvändigheten av att med honom träffa en definitiv uppgörelse; en sådan hade egentligen icke skett sedan 1623, och uppgörelsen »i skären» 1630 hade blott varit provisorisk. D. hade redan i Holland fått veta, att de i kammaren uppgjorda räkningarna, långtifrån att tillerkänna honom en fordran, tvärtom sökte bevisa, att han stod i skuld till kronan, och differenserna voro betydande. Frågans lösning krävde med nödvändighet hans personliga närvaro. Förhandlingarna, som togo sin början i febr. 1636, fördes såväl i kammaren som i riksrådet. D., åberopande kontraktsenliga avtal, försvarade envist sina anspråk, men utom i några få punkter måste han överallt giva vika inför en opinion, som, om än ej bestämt utsagd, tydligen leddes av övertygelsen, att han på sina affärer med kronan gjort så stor vinst, att han väl kunde tåla vid en ansenlig nedprutning. Hans medgörlighet torde nog till stor del ha berott på utsikten att få snart utlupna arrenden utan förhöjning förnyade. Slutet blev ett riksrådets beslut 5 mars 1636, som förklarade D. vara skyldig kronan ett belopp av 18,599 rdr. Därjämte fick han förbinda sig till dels ett kontant lån, dels en ny vapenleverans, varigenom efter uppgörelsens fullbordan hans »nya skuldfordran» beräknades uppgå till inemot 70,000 rdr.

Av de utvägar, som erbjödos honom för betalningen av denna skuldsumma, har D. icke fullständigt begagnat sig. Anbudet att få jordegendom »pantevis» sig upplåten har han ej tagit i anspråk. I stället har han, dock först efter några år, i stor utsträckning gjort sig till godo regeringens beslut om upplåtelse av fast egendom genom frälseköp. Då villkoret härför var, att köparen skulle vara frälseman, har detta fyllts med D: s upptagande i den svenska adeln (4 aug. 1641), och sedan avslötos frälseköpen i rask följd, så att han under de nio åren 1641—50 blev med frälserätt innehavare av 767 krono- och skattehemman (mindre lägenheter från-räknade) i olika landsdelar, ett förvärv som kostade honom över 223,000 rdr. En avsevärd vinst härav drog han därigenom, att de förnämsta av hans bruk ingingo i köpen; i mån som dessa köp fortgingo, minskades å andra sidan hans arrenden, så att dessa före hans död torde helt och hållet ha blivit utbytta mot ett mera betryggande och i ekonomiskt avseende fördelaktigare innehav. : Innan dessa affärer inleddes, hade D. ånyo (på sommaren 1637) begivit sig tillbaka till Holland, denna gång för familjeangelägenheter och för att, enligt egen uppgift, något minska vidlyftigheten i sin handel. Sedan han anförtrott omsorgerna därom åt sin son Laurens, återvände han till Sverige, där han inträffade i hörjan av 1641 med avsikt att för beständigt slå sig ned i landet. Han synes ha umgåtts med tanken att helt draga sig tillbaka från affärerna och ägna återstoden av sitt liv åt en fridfull tillvaro under umgänge med trosförvanter och meningsfränder. Från denna tid härleder sig hans beröring med den berömde pedagogen Comenius, vilken han inbjöd till sig och, efter det denna plan gått om intet, under hela sitt liv kraftigt understödde.

Det dröjde dock ej särdeles länge, innan dessa tankar måste övergivas. De förmåner, som han med svenskt medborgarskap avsett att bereda sig, hade han blott i begränsat mått fått åtnjuta. I trots av den därigenom honom tillförsäkrade tullfriheten i Sundet, hade gång på gång hans transporter blivit utsatta för danskarnas trakasserier, och även andra anledningar till missnöje hade hos honom väckt och underhållit det hat till Danmark, som i så hög grad hystes av hans nya landsmän. Härav förklaras hans beredvillighet att antaga ett uppdrag som, sedan kriget mot Danmark var beslutat, erbjöds honom: att såsom »sekret envoyé» i Holland söka utverka hjälp mot en makt, över vilken även holländarna fått rika anledningar att beklaga sig. Sedan underrättelse kommit till Stockholm, att freden blivit bruten genom Torstensons infall i Holstein, begav sig D. på väg julaftonen 1643. Anländ till Amsterdam, utvecklade han en livlig verksamhet. Han gjorde kraftiga föreställningar hos Amsterdams magistrat och arvståthållaren Fredrik Henrik. Men något direkt ingripande i kriget från holländsk sida förmådde han ej åstadkomma; han måste inskränka sig til] den i hans instruktion anvisade utvägen att värva en flotta, som efter ett anfall mot Danmark från väster skulle förena sig med den svenska flottan för att, såsom man hoppades, göra ett hastigt slut på kriget.

Efter otroliga ansträngningar lyckades också D. sätta denna plan i verket. En av honom utrustad flotta om tillsammans 32 större och mindre skepp under befäl av amiralen Mårten Thijssen (se Anckarhielm) avseglade i maj 1644 från Holland. Om dess bekanta bedrifter må det vara nog att erinra, att efter en första sammandrabbning med danskarna i Listerdyb och ett nytt mera förlust-bringande slag på samma ställe amiralen måste återvända med besättningarna i fullt myteri; att sedan detta med möda blivit dämpat, flottan med reducerat antal skepp ånyo kunde avsegla och att dess företag nu kröntes med framgång, i det amiralen, efter att ha brutit den danska blockaden av Göteborg, lyckades genom en djärv seglats passera Sundet och intränga i Östersjön; samt att han till sist tog en verksam del i sjöslaget vid Femern (11 okt. 1644) och kraftigt bidrog till den danska flottans där lidna nederlag.

D. hade icke avvaktat underrättelse om utgången av den ånyo utrustade flottans expedition. Med några skepp avseglade han själv till Göteborg, där han landsteg 21 sept. 1644, sedan även han lyckats oskadd undkomma den danska blockadeskadern. Efter en vecka ägnad åt anstalter för stadens försvar avreste han för att i Kalmar möta sin amiral men kallades under vägen till Stockholm för överläggning med riksrådet. Lyckönskningar strömmade honom nu till mötes från alla håll; ett brev från den unga drottningen försäkrade honom om hennes ynnest och om belöning för vad han i rikets tjänst uträttat. Men han möttes också av bekymmer, större måhända än dem den nu lyckligt utförda flottexpeditionen förut ådragit honom. Kostnaden härför hade stigit vida utöver vad man från början beräknat. D. hade redan från Holland gjort enträgna framställningar om hjälp i det ekonomiska bryderi, vari han härigenom försattes, men han hade ej vunnit annat än obestämda löften och förhoppningar på framtiden. Att det till sist ej återstod någon annan utväg än att genom personligt ingripande söka frigöra sig från förbindelser, för vilka han ensam blivit ansvarig, har utan tvivel varit den förnämsta orsaken, varför han återvände till Sverige. Men inför den här rådande finansnöden ha utsikterna till framgång tett sig synnerligen mörka. Nya bevis på okuvlig energi och förmåga att genom nya uppslag övervinna mötande svårigheter har han ådagalagt i de underhandlingar, som nu öppnades med den svenska regeringen. Att dessa misslyckats, att han gått miste om all ersättning för »hjälpflottans» kostnader, har länge ansetts som ett obestridligt faktum. En undersökning av hans räkenskaper, vilka för denna tid lyckligtvis äro bevarade, har dock visat, att Sveriges skuld för flottan, uppgående till det ansenliga beloppet av omkring en halv million rdr, verkligen blivit gulden, visserligen blott till en del med kontanta penningar och först efter flerårig väntan, men i en följd av beviljade förmåner, i tullindringar och överlåtelser av kronofordringar hos andra, så att i början av 1648 blott återstod en mindre betydande brist, beroende på av honom själv vidtagna åtgärder, vilka förfelat sitt syfte.

Under sin sista långvariga vistelse i Sverige har D. intagit en vida mer bemärkt ställning än förut. Detta torde väl ej så mycket, ha berott på det förvärvade adelskapet (av drottning Kristina bekräftat 6 febr. 1646), som mer på allt intimare förbindelser, ej minst ekonomiska, med samhällets spetsar. Förhandlingarna angående frälseköpen och flottan hade nödvändiggjort hans vistelse i regeringens närhet. 1645 flyttade han sitt huvudkontor från Norrköping till Stockholm, där hän också tog sin bostad. På en förut inköpt tomt å Södermalm började han uppföra en anspråksfull byggnad, som, ännu i det yttre till stor del oförändrad, efter den senare ägarinnan blivit kallad »Ebba Brahes palats».

Hans verksamhet i övrigt koncentrerades alltmer på stång-järnssmide och kanontillverkning — mindre räntabla affärer ned-lades efter hand. Exporten till Holland synes väl hava avtagit, men i stället ökades hans handel med de nordtyska städerna rätt väsentligt. Och om hans intresse för svensk sjöfart och utrikeshandel överhuvud vittna hans insatser i de efter freden med Danmark bildade kompanierna, nya skeppskompaniet och saltkompaniet. För några i ersättningen för flottan inbegripna skepp fick han användning i en livlig handel på Portugal, och han umgicks med planer att utsträcka Sveriges sjöfart även till främmande världsdelar. Ett i riksrådet framställt förslag, att han på egen bekostnad skulle »försöka seglationen åt Ostindien norr omkring åt Nova Zemla», vann väl ej understöd; större framgång hade en om märklig företagsamhet vittnande plan att öppna handel med Guldkusten i Afrika. Redan 1645 utsände D. dit ett fartyg samt 1648 ytterligare två, och då dessa hemförde guld, elfenben och andra varor i kvantiteter, som syntes lovande för en vinstbringande fortsättning, utverkade D. 15 dec. 1649 regeringens oktroj och privilegium för ett »till Africam, Asiam och Americam anställt handelskompani», i vilket han var den störste delägaren. Detta oaktat var dock företaget blott till namnet svenskt. Skepp och besättningar anskaffades från Holland, och rederiets säte förlades till Stade i det nyss av Sverige förvärvade ärkestiftet Bremen. Kompaniet betraktades också i England och Holland blott såsom avsett att under svensk flagg kringgå i dessa länder bestående privilegier på den afrikanska handeln. Protester och våldsåtgärder från deras sida medförde slutligen (1667), att det svenska företaget måste nedläggas, men följderna härav drabbade först efter D: s död hans arvingar.

I sin inom Sveriges gränser förlagda verksamhet hade D. i allmänhet haft att påräkna styrelsens kraftiga understöd. Med sina svenska kompanjoner hade han däremot svårt att komma överens. Särskilt de yngre bröderna de Besche sökte icke utan framgång undandraga sig det beroende, vari de kommit till honom som parti-cipant och förlagsgivare. Allvarligare blev misshälligheten med hans måg och f. d. myndling Karl de Besche, en son till hans äldste kompanjon mäster Willem. Brytningen dem emellan torde ha föranletts därav, att Karl ogillat den stora flottaffären och velat undan en befarad ruin rädda sin andel i det efter faderns död ännu bestående kompaniskapet. För att utpressa en stor lösesumma klandrade han svärfaderns förmyndareförvaltning, som han en gång godkänt, och ville bevisa, att han och hans syskon blivit bedragna på de stora vinster, som den gemensamma rörelsen inbringat. D. åter vägrade sitt bifall till andra anspråk än dem, vartill han kunde lagligen förbindas. En kompromissdom fälld av Axel Oxenstierna och Per Brahe, till vilka båda vädjat, gav D. rätt. Ett försök av de Besche att uppriva tvisten skulle förbittra svärfaderns sista stunder.

De bekymmer, som denna tvist ådragit D., ha helt visst väsentligt bidragit att hos honom stadga föresatsen att draga sig tillbaka från affärerna. Till en del kom detta till utförande därigenom, att han 1648 avstod Finspångs gård och bruk åt andre sonen Louis och två år därefter upplät Lövsta bruk åt sin tredje son Emanuel. En svårlöst affär återstod dock, då han måst åtaga sig att vara sin måg Adrian Trip behjälplig vid ordnandet av dennes och hans medarvingars fordringsanspråk på svenska kronan. Om han häri ej vann annat än ett provisoriskt resultat, har han dock ansett sina svenska affärer ej längre utgöra hinder för sysslandet med andra, som väntade honom i Holland. Viktigast av dessa var att utreda det afrikanska kompaniets vanskliga ställning.

Kort före sin avresa från Stockholm har D., 6 mars 1651, undertecknat sitt testamente. Han har därigenom disponerat tillgångar till ett värde av omkring 607,000 rdr sp., en för sin tid kolossal förmögenhet.

Från hans sista vistelse i Amsterdam är intet annat bekant än Karl de Besche's försök att få den i Sverige fällda kompromissdomen upphävd och tvistefrågan dragen under holländsk domstol. Följden härav blev blott, att D. i en kodicill till sitt testamente införde bestämmelser, som för dottern Ida, Karls hustru, begränsade andelen i arvet. De holländska myndigheternas utslag på mannens klagomål avvaktade han ej; han hade ej tänkt åter bli bofast i Amsterdam; sonen Laurens säger, att han mest av allt längtade tillbaka till Sverige. I början av juni 1652 bröt han upp på färden, men ett anfall av ett gammalt ont tvang honom att återvända och lade honom efter få dagars sjukdom på dödsbädden.

Av D: s skriftliga kvarlåtenskap är föga mer än räkenskaper och, affärsbrev bevarat. För eftervärlden framträder han därför främst såsom den sträve, på sin rätt pockande affärsmannen med ett och annat drag av den djärve och hänsynslöse spekulanten. Men de knapphändiga källorna visa oss även andra sidor av hans personlighet. Att även religiösa intressen varit för honom bestämmande är otvivelaktigt. Ledd av dessa har han verkat för högre mål än den egna nyttan, och han har utövat en storartad välgörenhet särskilt mot lidande trosförvanter. Från svensk synpunkt har han icke blott med rätta blivit nämnd som »den svenska industriens fader», utan ock förvärvat anspråk på erkännande som den kraftige befordraren av det nya hemlandets politiska och nationella syften.

Författare

K. W. Dahlgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

D: s brev till Axel Oxenstierna äro utgivna av Nils Eden samt ånyo, med tillökning av brev till en del andra personer, av G. W. Kernkamp (se nedan). Talrika brev i koncept eller utskrift finnas i Lövstaarkivet; brev till K. M:t och svenska myndigheter i riksarkivet, kammararkivet och Vadstena landsarkiv; några brev till enskilda personer i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Louis de Geers bref till rikskansleren Axel Oxenstierna, 1621—1645. [Utg. af Nils Eden] (Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd. 2: Bd 11, Sthm 1905, s. 653—684). — Brieven van Louis de Geer, 1618—1652. [Uitg. door G. W. Kernkamp] (Bijdragen en mededeelingen van het Historisch genootschap te Utrecht, D. 29, 1908, s. 197—331).

Källor och litteratur

Källor: E. W. Dahlgren, Louis De Geer 1587—1652. Hans lif och verk, 1—2 (1923), samt där och ovan under bröderna de Besche anförd litteratur.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Louis De Geer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17354, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. W. Dahlgren.), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17354
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Louis De Geer, urn:sbl:17354, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. W. Dahlgren.), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se