Maria Euphrosine De la Gardie

Född:1625-02-09 – Östra Ny församling, Östergötlands län (i Stegeborg)
Död:1687-10-24 – Eggby församling, Skaraborgs län (i Höjentorp)

Prinsessa, Hertiginna, Pfalzgrevinna


Band 10 (1931), sida 681.

Meriter

5. Maria Euphrosine De la Gardie, f. pfalzgrevinna av Zweibrücken, hertiginna av Bajern, den föregåendes hustru, f. 9 febr. 1625 på Stegeborg i Östra Ny socken, d 24 okt. 1687 på Höjentorp, Eggby socken. Föräldrar: pfalzgreven Johan Kasimir av Zweibrücken, hertig av Bajern, och prinsessan Katarina av Sverige.

Gift 7 mars 1647 på Stockholms slott med Magnus Gabriel De la Gardie (se ovan 4).

Biografi

M. E. erhöll sin första uppfostran på Stegeborg, som hennes föräldrar fått i förläning av Gustav Adolf. Men då hennes moder efter konungens död av förmyndarregeringen kallades till Stockholm för att leda den unga drottningens uppfostran, följde barnen med. M. E. skulle uppfostras tillsammans med Kristina, men detta upphörde snart av någon anledning, måhända ¦— såsom Anders Fryxell antager — därför att hon icke kunde hålla jämna steg med den i begåvning vida överlägsna drottningen. Även efter moderns död (1638) vistades M. E. med de. övriga syskonen vid hovet i Stockholm; fadern bodde merendels på Stegeborg, men M. E. underhöll ända från tidiga år en livlig brevväxling med honom. Tack vare i främsta rummet riksrådet Axel Baners välvilja och rekommendation fick hon av regeringen en årlig pension å 3,000 dir smt samt 500 rdr varje nyår. Aderton år gammal blev M. E. (1643) föremål för ett friaranbud från den unge greve Henrik av Nassau, vilken infunnit sig vid det svenska hovet."Då han framställde sin propos till den unga prinsessan, slog hon bort hans tal och låtsade sig icke förstå vad han menade, och med tidsenlig undergivenhet hän-sköt hon frågan till faderns avgörande. Johan Kasimir tog sig en lång betänketid. Den unge grevens begäran understöddes av prinsen av Oranien och generalstaterna, hans moder lade sig ut för honom, förmyndarna tillstyrkte saken, likaså den unga drottningen; den unge greven, skrev den sistnämnda till Karl Gustav, är »en rik och vacker furste och därtill omtyckt av Maria Eufrosyne». Saken tycktes ytterligare avancera, då greve Henrik bebådade, att han skulle komma tillbaka till Stockholm tillsammans med sin broder. Johan Kasimir var emellertid ytterst tveksam, bland annat om grevens möjligheter att ståndsmässigt försörja en hustru, och på våren 1645 beslöt han, efter två års tvekan, att göra slut på det hela. Vad som mest torde ha bidragit till avgörandet var ett ingripande från den numera myndiga drottning Kristina. Drottningen förklarade, att hon kunde skaffa sin franka ett väl så förnämligt gifte i Sverige som det med greven av Nassau. Det var just tidpunkten för den unge Magnus Gabriel De la Gardies första avancemang vid hovet och uppstigande i drottningens gunst. Drott- ningens plan blev nu att sammanföra Magnus Gabriel och M. E., och på hennes bedrivande ingicks trolovning mellan dessa båda (15 mars 1645). Kristina hade, ansåg M. E. själv, med detta parti velat visa sin ynnest mot båda kontrahenterna. Att förbindelsen också grundade sig på ömsesidig böjelse är sannolikt; enligt M. E:s uppgift hade Magnus Gabriel, redan då han var aderton år, fattat behag till henne, och om hennes uppriktiga kärlek till sin man vittna icke minst hennes många brev till honom under de ofta långa tider, då de voro åtskilda. Efter Magnus Gabriels återkomst från sin franska ambassad firades bröllopet (7 mars 1647) på Stockholms slott under stora högtidligheter: ringränningar, torneringar, paraderingar och ett överflöd i mat och dryck, som beredde den franske ministern Chanut »värre plåga än fastan». Drottningen överlämnade själv bruden till brudgummen, sägande sig giva honom det käraste hon ägde. Som en bröllopspresent är att betrakta för-läningen av Höjentorp i Västergötland; gården, som sedermera försågs med ett ståtligt slott, hade för M. E. särskilt affektionsvärde, då hennes mormoder, drottning Maria av Pfalz, länge haft den till sin vistelseort. Därjämte fick M. E. nu personligen av drottningen en årlig pension av 3,000 rdr samt under Kristinas regering varje nyår juveler till 2,000 ä 3,000 rdrs värde.

M. E: s öden under Kristinas tid voro ganska växlande. Hon vistades ömsevis på Höjentorp, på Ekholmen och i Stockholm, och tidvis besökte hon sin make i Tyskland. I underhandlingen om hennes broder Karl Gustavs frieri till Kristina tog hon en intresserad och verksam del. Medan kärleken mellan dem ännu bestod, gick deras förtroliga korrespondens delvis genom M. E., som ägde bägges förtroende. Sedan Kristina börjat draga sig tillbaka, var M. E. en av dem, som mest outtröttligt sökte hålla saken vid liv och inge sin broder hopp och tillförsikt; allt skulle nog gå väl, blott han gav sig till tåls, var det stående temat. Blev utgången sålunda en besvikelse för den trofasta systern, så berördes hon i sin egenskap av maka djupt av den onåd, som 1653 plötsligt drabbade hennes gemål, och den kallsinnighet, med vilken drottningen tillbakavisade hennes och andras försök att bringa allt till rätta. Kristinas abdikation och den därpå följande reduktionen innebar visserligen ekonomiska förluster för hennes make, men å andra sidan kunde hon icke annat än med tillfredsställelse se sin avhållne broder på Sveriges tron. Mellan de båda syskonen rådde alltid ett hjärtligt förhållande, och M. E. gav oförställda uttryck åt sin djupa sorg vid Karl Gustavs dödsbädd i Göteborg. Under Karl Gustavs regering var M. E: s gemål mestadels i fält, och M. E. nödgades under långa tider vara skild från sin »älskade käre herre». Tidvis var hon befalld att uppvakta hos drottning Hedvig Eleonora, och hon bodde då med sina barn på Stockholms slott eller på Gripsholm. Omsider erhöll hon (1656) tillstånd att besöka sin man i Riga, och det var med »en hjärtans hugnad» hon anträdde resan. Men glädjen blev kort. Då ryssarna-två veckor efter hennes ankomst till Riga riktade ett våldsamt angrepp mot staden, måste M. E. med det övriga »fruntimret» resa bort. Det var icke med glada känslor, hön lämnade sin man kvar i den som ett eldhav lågande staden och återvände till Stockholm. Vid ett besök, som M. E. efter Roskildefreden gjorde i Göteborg, sammanträffade hon med Karl Gustav, vilken förklarade sig ämna göra hemies man till rikskansler. M. E. bad honom emellertid förskona maken från detta uppdrag, ty denne passade liksom sina förfäder bäst för militära sysselsättningar. Då M. E. besökte sin broder vid dennes dödsbädd, gav han henne rundliga löften om »sköna gods» i de danska provinserna och pensioner åt hennes barn, och han anförtrodde henne, att han i sitt testamente verkställt sin avsikt att göra Magnus Gabriel till rikskansler, något varemot M. E. då icke kunde göra någon invändning.

Med Karl Gustavs död började familjens olycka — säger M'; E. i sina självbiografiska anteckningar. Hon åsyftar därvid närmast, de ouppfyllda löftena om ekonomiska förmåner, men hon kunde även ha tänkt på de härjningar, som döden under det följande årtiondet anställde bland den talrika barnskaran (av de elva barnen dogo fem under åren 1661-—72). I yttre måtto var det makens mest lysande tid, men om M. E. själv ha vi för denna period ganska få underrättelser. En för henne rätt pinsam händelse var det säkerligen, då hennes systerdotter Juliana (1672) som frukt av en kärlekshandel med Gustav Lillie födde ett barn till världen, enligt uppgift utanför palatset Makalös i Stockholm, där M. E. residerade som borgfru. Med reduktionen bröt den stora olyckan in över M. E. och hennes familj. Hon träder nu mer än förr i förgrunden såsom handlande person. I talrika brev till brorsonen Karl XI söker hon besvärja stormen eller lindra dess verkningar, därvid icke döljande, att hon som konungens faster »framför andra kunde pretendera någon förmån» och att hon »förmodade någon skillnad vore mellan sig och andra donatarier», Något lyckades hon verkligen uträtta: hon fick behålla den pension, hon förut uppburit, likaså Vänngarn och det. för henne så kära Höjen-torp. Då landshövdingen i Skaraborgs län Per Örneklou tillkänna- givit sin. avsikt att låta inspektera Höjentorp under förebärande, att gården fått förfalla, tillbakavisade M. E. med harm detta krav och denna beskyllning, och hon förmådde Karl XI att desavuera sin landshövding; denne hade utsträckt konungens order längre än ordalydelsen innebar, och endast en husesyn skulle få hållas »med respekt och beskedligen» (8 apr. 1685). Däremot lyckades M. E. icke utverka konungens hjälp till att förekomma, att huset i Stockholm skulle av banken försäljas; då kronan häftade i skuld till banken för inemot elva tunnor guld, måste konungen »billigt undfly sig vidare där att engagera» (6 juli 1685).

Hårt drabbades M. E. under dessa förhållanden av den älskade makens död (26 apr. 1686). Hennes viktigaste omsorg blev nu, att den bortgångne skulle bli på ett hederligt sätt jordad. Hon ålägger sin befallningsman på Höjentorp Erik Palm att taga vara på de materiella resurser, som härtill fordrades, hon ägnar omtanke åt gravens iordningställande i Värnhems" kyrka, och hon redigerar inbjudningsbrev till begravningshögtidligheten. Rörande är hennes bön till Olov Rudbeck, att han skulle ordna med musik till begravningsakten, emedan den avlidne »i livstiden varit därav ej ringa liebhaber». Hon kände sig ensam och övergiven. Av barnen voro endast tre i livet, och blott ett av dem, dottern Hedvig, fanns i hemlandet; de övriga voro i främmande land och synas föga ha bekymrat sig om modern. Hon säger sig vara »en fattig pfalzgreve-dotter, som haft en svensk man och ingenstädes vet ute i världen någon tillflykt än till Gud, alla enkors tröst». Hon anropar konungen, att han måtte »av kunglig nåd och clemence» unna hemie, »dess usla faster, bedrövade enka och främling här i Sverige», någon eftergift i sina rättmätiga fordringar. Hon nödgas vädja till konungens nåd för att ur kvarlåtenskapen på Kägleholm få ut sina och sin mans andaktsböcker, som de begagnat i kyrkan och vari de gjort egenhändiga anteckningar. Konungens svar äro i allmänhet föga tröstande. Visserligen lovar han henne oförkränkt disposition av Höjentorp och Vänngarn och likaså pensionens bibehållande till döddagar (22 dec. 1686), men han avslår hennes begäran om hjälp till mannens begravning (1 sept. 1686), och på hennes klagomål över sina ekonomiska vedervärdigheter och bön om lättnader svarar han kallt, att han »ej annat kan än låta därvid allt lagligen tillgå», alldenstund »icke mindre Min och Riksens rätt än åtskillige privatorum välfärd uti Eder framledne makes sterb-hus stöta tillsamman» (17 maj 1686). Icke ens de juveler, M. E. erhållit som trolovnings- och bröllopspresenter, får hon behålla utan särskild redovisning och noggrann undersökning och värdering (22 dec. 1686). Sedan hon tillfrisknat efter en svår sjukdom, begav hon sig från Vänngarn till Höjentorp i akt och mening att bosätta sig där för sitt återstående liv. Hon hade ej länge vistats där, förrän hon nåddes av döden (24 okt. 1687). Den. 19 febr. 1688 jordfästes hon av ärkebiskopen i »konungens nya grav» i Riddarholmskyrkan,. men liket överfördes sedermera till Värnhems kyrka, där hon fick vila vid sin makes sida.

Under alla skiften behöll M. E. »ett devot och troget hjärtelag»,, såsom till och med den kärve Karl XI ofta måste erkänna. Hon var en varmt religiös personlighet. »Gott ist mir allés» var hennesvalspråk, som hon lät inrista på väggarna i Läckö slott och som även står på en över henne slagen medalj. I olyckans, dagar fann hon tröst och hjälp i religionen. År 1681 gav hon anonymt ut en andaktsbok, »Der geistlich-hungerigen seelen himmelisches manna»,, utgörande ett urval av bibelspråk, dagliga morgon- och aftonövningar, Davids psalmer, andliga sånger, böner vid bot, bikt och. nattvardsgång m. m. Följande år (1682) författade hon på Vänngarn en autobiografi »till att tacka och lova min Gud för alla sina gudomliga välgärningar, som han har bevisat mig alltifrån min ungdom till närvarande stund».

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ett stort antal brev av M. E. äro bevarade i De la Gardieska samlingen, Stegeborgssamlingen, Rydbo-holmssamlingen och bland skrivelser till K. M:t, allt i riksarkivet, ävensom i De la Gardieska samlingen i Lunds universitetsbibliotek. En del i sistnämnda samling befintliga brev och andra handlingar-rörande M. E. äro tryckta i »DelaGardiska archivet» (del 8, 1837), andra i »Handlingar rörande Skandinaviens historia» (delarna 22' och 27, 1837 och 1845). Även i Uppsala universitetsbibliotek finnas ett fåtal brev från M. E. Breven äro svåra att dechiffrera och lämna i stilistiskt och grammatikaliskt hänseende mycket övrigt att önska, men de äro av stort värde såsom mänskliga och personliga dokument.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Der geistlich-hungerigen Seelen himmelisches Manna ausz unterschiedlichen geistreicben Buchern herfur gesuchet, und zur stetten Ubung täglicher Andacht im Gottsehligen Wandel und standhaffliger Be-fästigung des wahren Christenthums ... zum Druck befordert. . . [Th. 1—2.] Sthm 1681. 4:o 8 bl, 1132 s.; 3 bl, 512 s. (Anon.; undert.: M. E. F. U. G. P. G. [Maria Euphrosina Furslin und gebohrene Pfaltz-Gräfin.]) [Se vidare L. Bygden, Sv. anon.- o. pseudon.-lexikon, 1, 1898—1905, sp. 557.] — Riks-ranzl[eren] gr[ef] Magn. Gabr. De la Gardies frus, pfals-grefvinnan Maria Euphrosynas egenhändiga lefvernes-beskrifning [upsatt Vännegarn, 1682, nov.], efter originalet på Tidön (Handl. til uplysning af svenska historien, saml. o. utg. af E. M. Fant, St. 1, Upps. 1789, s. 29—61; jmfr DelaGard. archivet, D. 8, Lund 1837, s. 90—92). — Ang. tryckta brev och brevutdrag av D. se texten.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. och biographica, RA. — DelaGardiska archivet, 7, 8,. (1836, 37); Handl. rör. Skandinaviens historia, 22, 27 (1837, 45); Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd. 2: Bd 10 (1900). — F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 4 (1875); Ellen Fries, Svenska kvinnor, 2: a uppl. (1920); dens., Erik Oxenstierna (1889); A. Frvxell, Berättelser ur svenska historien, 9, 11, 19 (1841, 45, 53); H. Rosengren, Karl X Gustaf före tronbestigningen (1913); Elof Tesrnér. Svenska bilder från 1600-talet (1896).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Maria Euphrosine De la Gardie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17383, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2018-11-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17383
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Maria Euphrosine De la Gardie, urn:sbl:17383, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2018-11-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se