Meriter

Leonard (i födelseboken Linnert) De la Rose, f. 20 jan. (ej mars) 1723 i Lund, d 21 april 1784 i Skanör. Föräldrar: handlanden Lorens De la Rose och Marna Nilsdotter. Student i Lund 10 april 1739; auskultant vid Göta hovrätt; kommissarie där 26 okt. 1745; stadsfiskal i Lund 1749—maj 1751; borgmästare i Skanör och Falsterbo 11 aug. 1752, tillträdde 12 sept. (K. fullmakt 8 dec. 1761), tidvis tillika innehavare av olika kommunala sysslor, stadskassör, dykerikommissionär, postmästare 1768—84 m. m.; led. av borgarståndet vid riksdagarna 1760—62, 1765—66, 1769—70, 1771 —72, 1778—79.

G. 1) 18 sept. 1745 m. Anna Helena Schönborg, dp 8 aug. 1724 i Jönköping, d 25 maj 1763 i Skanör, dotter av hovrättskommissarien Isak Schönborg och Beata Bergman; 2) 20 nov. 1763 i Stockholm m. Maria Beata Åberg, f. 1721, d 13 sept. 1800 i Malmö (S: t Petri).

Biografi

Den ärelystne D. nöjde sig icke med det illa avlönade stadsfiskalsämbetet i Lund. I juni 1752 infann han sig i Skanör, där borgmästarämbetet stod vakant, och anhöll att få komma på förslag, påpekande, att han i två år varit auskultant vid hovrätten och sedan 1746 »efter fullmakt såsom kommissarie tjänt», varför han »har således långt för detta en så liten syssla förtjänt som denna». Det självmedvetna uppträdandet hade sin verkan; rådmännen enades om att sätta honom i första förslagsrummet, och han fick fullmakt av landshövdingen. Endast med avbrott för de perioder, då han vistades i Stockholm som borgarståndsrepresentant vid ständermötena, fungerade D. som borgmästare till sin död och det med en kraft och stridbarhet, som göra hans mer än trettioåriga ämbetstid till en i Skanörs och Falsterbos historia djupt ingripande period.

De båda städerna befunno sig vid D: s ämbetstillträde i ett tillstånd av ytterlig försoffning. Man skötte sitt fiske och de små. sandiga åkerlapparna samt låg i oavbrutet kiv med grannarna; fattigdomen var stor. D. köpte en av Skanörs bästa gårdar och tog del i stadens näringsliv. Ar 1760 blev han Skanörs riksdagsfullmäktig och satt sedan vid de fyra nästföljande riksdagarna i borgarståndet; han tillhörde det yngre mösspartiet. Vid sin första riksdag föreslog han att anskaffa postkontor åt Skanör, den enda stad i riket, som då ännu saknade dylikt. D. fick sin önskan genomdriven; genom K. brev 12 april 1766 inrättades postkontoret och öppnades 1 jan. 1768, varvid D:s son, som samtidigt fungerade som stadskassör och auktionsförvaltare, blev postmästare. I stadens enskilda besvär 1771 upptogs, tydligen även på D:s initiativ, krav på inrättande av en collegatskola. Planen synes ha strandat på, att borgerskapet icke ville vara med om några utgifter till skolläraren, vilket åter sammanhänger med, att D. och borgerskapet fr. o. m. 1772 råkat i en häftig fejd med varandra. Anledningen synes ursprungligen ha varit motsättningar mellan D. och en av stadens rådmän, och fejden urartade snabbt till skandalösa gräl, som år efter år fylla magistratens protokoll. Rådmännen påstodo, att D. endast lät protokollföra vad som passade honom; D. svarade, att »detta rådmännens mick mack och figmenta ej röra honom, men när rätta tiden kommer att visa, vad visas bör, skall alltid bliva ådagalagt, vem sig i och utom ämbetet tillbörligen eller otillbörligen uppfört». Mellan raderna i magistratsprotokollen kan tydligt utläsas, att även rena handgripligheter förekommit. I dessa gräl drunknade snart de flesta av D:s initiativ, t. ex. hans försök 1773 att få Trälleborgsmarknaden och därmed även handeln med landsbygden förflyttad till Skanör.

Om D:s isolering vittnar, att då han med 1773 års utgång avsade sig att vara stadsnotarie och i stället föreslog sin son till sysslan, denne erhöll endast en röst, och en annan valdes. Det gick så långt, att i anledning av ett av D. utkrävt handräckningsarbete till ett beslutat rådhusbygge en del av stadens borgerskap i en klagoskrift förklarade sig hellre vilja avsäga sig stadsprivilegierna och anhöll, att orten måtte bli förvandlad till ett fiskläge. D. svarade i en amper skrivelse. Om detta rådhusbygge blev det även i fortsättningen ändlösa tvister. D. klagade hos landshövdingeämbetet, som gav honom rätt, borgerskapet verkställde ej resolutionen; det ålades borgarna viten, om de icke lämnade den begärda handräckningen, men ingen kom till arbetet, och när böterna skulle indrivas, vägrade exekutionsbetjänterna att fungera. Hur det var, lyckades emellertid D. få sitt rådhus färdigt och kunde på hösten 1777 inviga det med en oration i landshövdingens närvaro. Och han förtröttades icke med sina förslag och åtgärder till den motsträviga stadens bästa. S. å. lyckades han förmå borgerskapet att gå med på upprättandet av en brandordning. I fråga om brandväsendet hade f. ö. Skanör tidigare utmärkt sig för ett fullständigt nonchalerande av myndigheterna. När 1767 landshövdingen begärde upplysning om, hur det stod till med stadens brandredskap, svarades »att ännu aldrig brandredskap här å orten funnits. Guds nådiga beskydd har varit nog kraftigt att avböja alla olyckor». Staden erhöll ett ampert svar av landshövdingen men lade dennes skrivelse till handlingarna. Med särskild energi sökte D. hävda Skanörs intressen i de omstridda äganderättsförhållandena på de staden i norr omgivande .ljungmarkerna och verkade för inhägnader och väganläggning. I stadens förvaltning, skatteuppbörd o. d. fick han åtskilliga reformer genomdrivna dock under borgerskapets ständiga klagan över, att borgmästaren »påhittade så många inventioner». T. o. m. i gamla seder och bruk ingrep han med rationalistisk hand. Den 31 jan. 1780 tillkännagavs av D., »det han med särdeles oro hört omtalas, att sjöfarande ungdomen ej allenast på sön- och högtidsdagar hålla sina sammankomster och julstuvor med spel och dans hela nätterna till ända utan även efter fulländande av en gammal onyttig sed med ridande och en upphängd tunnas nederslående giva den segrande namn av konung, vilken de uti sin därefter anställde samling skall hava utlåtit sig agera kung Karl den 13 :e. Detta såsom i högsta måtto lastbart har Herr Ordf. ej kunnat förtiga utan tillsade stadsfiskalen att noga tillse, det ett slikt självsvåldigt och oskickligt uppförande behörigen bliver avböjt.»

Ännu hans sista ämbetsåtgärd gällde en reform till fromma för den stad, som så illa lönat hans energiska arbete på dess uppryckning. Den 5 mars 1784 beslöts på D: s förslag anskaffandet åt Skanör av en collega scholæ. Sex veckor senare avled han.

Författare

Gunnar Carlquist.

Källor och litteratur

Källor: Skanörs stadsarkiv i Lunds landsarkiv. — E. Bager, Borgerliga sigill (Personhist. tidskr. 35, 1934, tr. 1935), s. 207; G. Carlquist, Skånska brandförsäkringsinrättningen 1828—1928 (1928); G. Karlberg, Bidrag till Skanörs och Falsterbo historia under 17- och 1800-talen (1906); O. Kugelberg, Postmästare i Sverige och Finland (1894); E. Sundberg, Ätten Cron-sioe-Sjöcrona (Förf:s Ätterna von Segebaden, von Braun och Siöcrona, 3, 1040V J i »

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Leonard De la Rose, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17419, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Carlquist.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17419
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Leonard De la Rose, urn:sbl:17419, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Carlquist.), hämtad 2024-04-24.