Desideria

Född:1777-11-08 – Frankrike (i Mariseille)
Död:1860-12-17 – Stockholms stad, Stockholms län

Drottning


Band 11 (1945), sida 136.

Meriter

Desideria (Eugénie-Bernardine-Désirée Bernadotte, f. Clary), f. 8 nov. 1777 i Marseille, d. 17 dec. 1860 i Stockholm. Föräldrar: köpmannen Francois Clary och Francoise-Rose Sonmis. Genom mannens upphöjelse furstinna av Ponte-Corvo 3 juni 1806; Sveriges kronprinsessa 21 aug. 1810 (successionsordning 26 sept. 1810); Sveriges drottning 5 febr. 1818 (krönt i Stockholm 21 dec. 1829).

Förmäld 17 aug. 1798 i Sceaux med divisionsgeneralen Jean-Baptiste-Jules Bernadotte, sedermera konung Karl XIV Johan, f. 26 jan. 1764, d. 8 mars 1844.

Biografi

Desirée Clarys — eller, som hon under sin första ungdom också benämndes, Eugénies — fäderneätt var, såvitt känt, en inhemsk borgarsläkt i Marseille. Handelskammaren därstädes förvarar släktens affärsarkiv. Hennes förfader, Francois Clary, titulerades échevin de Marseille och uppgives ha blivit adlad 1696. Hennes likabenämnde fader (d. 20 jan. 1794) var en rik köpman med sidenaffärer på Levanten. Gift två gånger (andra gången med Francoise-Rose Soumis) hade han sammanlagt tretton barn (nio i andra giftet); yngst av dem var D. Syskonkretsen Clary räknade flera medlemmar, som kommo att intaga en framskjuten ställning. Marie-Jeanne, det andra i ordningen av barnen (f. 1754, d. 1815), var sålunda i sitt andra äktenskap gift (1795) med Emanuel-Mathieu Pezénas de Pluvial, baroniserad under kejsardömet. Det fjärde barnet, Etienne-Francois (f. 1757, d. 1823, g. 1785 m. Catherine-Marguerite-Marseille Guey, d. 1804), uppgives ha varit folkrepresentant; han övertog affärsrörelsen efter faderns död. En son till honom, som senare framträder i D:s omgivning, var Francois-Joseph-Marius (f. 1786, d. 1841). Chef för ett husarregemente under Napoleons krig i Spanien, tycks han 1814 ha anslutit sig till Bourbonerna (enligt uppgift utnämnd till general på hertigens av Berry rekommendation och »comte par ordonnance royale»); sedan han under de »100 dagarna» hyllat Napoleon, blev han därefter privatman. Hans ännu kvarlevande släktgren erhöll grevlig värdighet under Napoleon III. En dotter till Etienne-Francois Clary var Marie-Marseille-Adéle (f. 1792, d. 1866, g. m. Henri comte de Tascher de la Pagerie), vilken sedermera blev hovmästarinna inom D: s svenska hovstat. Den femte i D:s syskonkrets var Nicolas-Joseph (f. 1760, d. 1823), »comte de l'empire et pair de France» genom kejserligt dekret 4 juni 1815, den sjunde, Marie-Anne-Rose (f. 1764, d. 1835, g. 1786 m. Antoine Ignace Anthoine de Saint-Joseph, baroniserad under kejsardömet; en dotter till dem blev gift med marskalk L.-G. Suchet). Den tionde i ordningsföljden var Catherine-Honor ine (f. 1769, d. 1843, g. i Marseille m. Henri-Joseph-Gabriel Blait de Villeneufre); även hon framträder senare i D: s krets. Därnäst följde Marie-Julie (f. 1771, d. 1845, g. 1 aug. 1794 m. Joseph Bonaparte). Beträffande D: s födelseår ha skilda uppgifter yppats; sannolikheten talar emellertid för året 1777. Påfallande är, att hon ej blott tillhört ett förmöget hus, som ännu under revolutionsåret 1795 beräknats kunna giva henne ungefär en million i hemgift, utan även att hon redan före sitt giftermål med Bernadotte ägt vittomfattande och på sina håll väl orienterade familjeförbindelser. Detta förklarar delvis, att hon med bibehållen fattning mötte den annars svindlande upphöjelse, som efter hand kom henne till del. Det gängse talet om den obetydliga borgarflickan, som gifte sig med generalen, saknar verklighetsgrund.

Betydelsefull för D. liksom för hela hennes familj blev den kontakt, vari den under skräckväldet råkade med familjen Bonaparte, som vid denna tidpunkt fördrivits från Korsika och valt Marseille till sitt hemvist. Länge har den version, som D. under sin svenska tid meddelat, främst till sin kammarherre baron Carl Hochschild, men tydligen även till en utländsk besökande som den franske marskalken Canrobert, brukats vid framställningen om, vad som därvid timat; förloppet har dock numera delvis rekonstruerats på grund av primärkällor (Askenazy). Åt sitt värde kan man sålunda lämna D: s berättelse om, hur hon först av en tillfällighet gjorde bekantskap med Joseph Bonaparte. Huruvida hon enligt egen uppgift att börja med varit halvt förlovad med Joseph, men denne därefter på föranstaltan av Napoleon, som nu också blivit vän i huset, ägnat sig åt den äldre systern Julie, kan däremot dragas i starkt tvivelsmål.

I början av 1794 synes Napoleon alltnog ha presenterats i familjen Clary, han var redan då brigadgeneral och därtill en berömdhet efter sin insats vid Toulons återerövring samt respekterad genom personliga förbindelser med bröderna Robespierre. Hans cour för D. tycks därför ha blivit väl upptagen, men han nödgades efter någon tid lämna Marseille i olika uppdrag. Thermi-dorkrisen satte dock för tillfället en punkt för hans karriär. När han i början av 1795 återvände på besök, tycks familjen Clary ha förhållit sig kylig. I april infann han sig ånyo och tycks ha försäkrat sig om D: s gunst vid ett personligt möte, likväl utan att någon formlig förlovning kom till stånd. Det vill synas, som om Joseph, misströstande om Napoleons framtid och angelägen att ej i sina giftermålsförbindelser besväras av denne, nu gjort sitt bästa för att slita banden mellan Napoleon och D. Den förre, som nu levde i Paris, sökte fåfängt förmå D. att resa dit med sin mor för att gifta sig med honom. Än talar han i försakande ton om livet som en snabbt förflyktigad dröm, än ordar han utmanande om den ystra tillvaron i Paris, varav hans skrala kassa och hans kärva lynne dock säkerligen hindrade honom att hava mycken glädje, Stämningen över den övergivne Napoleons drömmar återspeglas i ett romanutkast av hans hand från sensommaren 1795, »Clisson et Eugénie», vari hans tillbeddas drag framskymta. Hon erinrar honom om »näktergalens sång»; hon kan blott behaga »en brinnande ande, som icke älskar för nöjets skull och av lättsinne utan med lidelsen hos en djup känsla». Ett i fädernehemmet i Marseille fortfarande bevarat flickporträtt av D., en målning, där dräkten i empir graciöst kontrasterar mot stämningen av förromantisk herdeidyll, bestyrker denna Napoleons passionerade karakteristik. Redan 6 sept. 1795 har månskenshumöret försvunnit, och han ställer i ett nytt brev till Joseph ett verkligt ultimatum i frågan. Även det blev fruktlöst, och Napoleon satte punkt i texten. In i det sista bevarade D. emellertid sitt koncept till ett avskedsbrev till Napoleon, skrivet vid underrättelsen om dennes giftermål med Josephine de Beauharnais; hon förebrår honom däri för lättsinne och nyckfullhet, yppar dödstankar och talar om att förbliva ogift. D: s forna roman med Napoleon gav henne tvivelsutan även i fortsättningen ett visst inflytande över denne, detta desto mer som hon genom sin syster Julie alltjämt kom att stå i nära kontakt med Bonaparternas trots alla heta misshälligheter likväl av stark gemenskap behärskade familjekrets.

Får man tro Josephs senare berättelse, skulle D. redan vid jultiden 1797 stått i begrepp att gifta sig med en kavallerigeneral Duphot, vilken liksom hon befann sig i Josephs följe under dennes ambassad i Rom; Duphot dödades i varje fall då vid ett folkupp.lopp. D. dementerade på gamla dagar denna version. Uppgifter finnas även om andra giftermålsplaner. Det tycks också ha varit genom Joseph, då medlem av de 500: des råd, som Bernadotte på sommaren 1798 gjort D:s bekantskap. Legendarisk är hennes senare berättelse, att han redan på 1780-talet en gång erhållit inkvarteringsorder på hennes fars hus i Marseille men avvisats såsom för ringa. När hon antog hans giftermålsanbud, var det kanske, enligt hennes' eget senare uttryck, delvis därför att han under sin offentliga bana »varit karl att bjuda Napoleon spetsen». Giftermålskontraktet ingicks i kommunen Sceaux-1'Unité den 30 thermidor an VI (17 aug. 1798); det är, betecknande nog, undertecknat av fyra medlemmar av familjen Bonaparte. Tvivelsutan hade Bonaparterna befrämjat D: s förbindelse med Bernadotte, som efter Napoleons avresa till Egypten intog en förgrundsställning; i själva verket blev resultatet, att Bernadotte å ena sidan länge hindrades att motverka Bonaparternas sak, å andra sidan genom sitt giftermål skyddades mot Napoleons efterräkningar.

Efter giftermålet slog sig det unga paret ned i Bernadottes lilla hus vid rue Cisalpine vid Monceauxtullen i stadens utkant. De bodde kvar där, då Bernadotte på sommaren 1799 beklädde krigsministerposten. Det tycks för övrigt delvis ha berott på Bonaparternas intriger, att han erhöll denna. Vid denna tid (4 juli 1799) föddes en son, Oskar, i äktenskapet. Sedan Bernadotte i sept. 1799 entledigats, dröjde det icke länge, innan Napoleon återvände från sitt egyptiska äventyr och snabbt inriktade sig på att erövra makten i landet. Bernadotte synes både ha ogillat denna strävan och genom sitt inflytande på trupperna inom Paris' garnison ha ägt vissa möjligheter att förekomma en dylik omvälvning. Om han ändock förblev overksam under brumaire-kuppen (nov. 1799), har det kanske i viss mån berott på konstitutiv obeslutsamhet men kanske även just på D:s inverkan. Enligt en version skulle Bernadotte omedelbart efter kuppen ha dolt sig undan tillsammans med D., som förklätt sig i gosskläder. Då han snart därpå misstänktes för att ha stått i maskopi med några republikaner (Cerrachio), som planlagt ett attentat mot Napoleon, fritogs han från en dylik beskyllning, bl. a. på grund av D: s vittnesmål. Några brev från Bernadotte till D. från våren 1801 vittna om hans omsorg om hennes utbildning i dans och musik, maningar, som tyckas ha gäckats av hennes passiva läggning. Bernadotte misstänktes under dessa år för att medverka i olika stämplingar mot den allt maktlystnare Napoleon. När denne omsider på våren 1804 beredde sig att grundlägga kejsardömet, skedde dock en försoning dem emellan, återigen förmodligen åvägabragt av D. Under de följande åren var Bernadotte i regel frånvarande från Frankrike i olika uppdrag, medan D. dröjde kvar i Paris i intimt umgänge främst med sin syster Julie. Där bebodde hon fr. o. m. 1804 det hus vid rue d'Anjou, som då konfiskerats från konspiratören general Moreau och överlämnats av Napoleon som gåva till Bernadotte. Blott vid ett tillfälle synes D. ha uppsökt sin man i hans avlägsna kommenderingar; det var på våren 1807, då hon vårdade honom efter den blessyr, han erhållit i slaget vid Mohrungen under den polska kampanjen.

När Bernadotte i aug. 1810 korades till kronprins av Sverige, tycks D. först knappast ha uppfattat sakens betydelse utan snarast ha ansett upphöjelsen som en etikettsfråga i stil med hans tidigare ernådda värdighet som prins av Ponte-Corvo. På senhösten samma år begav hon sig dock med sonen Oskar på resan mot Norden. Den 22 dec. landstego de i Hälsingborg, ceremoniöst mottagna av generalguvernören i Skåne, fältmarskalken J. C. Toll. Där vilade de resande ut några dagar, högtidlig cour hölls med officiell presentation av platsens notabiliteter, vederbörligen skrudade i svartvita hovdräkter. Om detta mottagande måhända närmast gjorde ett intryck av omständlig stelhet på D., så förstärktes förmodligen detta, då färden fortsattes till Halmstad, där D. harangerades av stadens borgmästare och till svar på dennes hyllning avgav en försäkran, »att svenska namnet alltid varit henne kärt och att hennes tillgivenhet för detta redliga och ädelmodiga folk blivit utan gränser, sedan de närmaste förhållanden vid detsamma fästat hennes hus». Så gick resan vidare över Göteborg. En iakttagare (C. G. Löwenhielm) berättar om det höga herrskapets färd upp genom Västergötland, eskorterat av en officer och tjugufem man till häst. Det var mycket kallt; »den stackars prinsessan, fastän insvept i otaliga pälsar, led därav till den grad, att hon storgrät». Etiketten tycks till råga på allt ha krävt, att hon färdades i vagn på de gropiga och isiga vägarna, ej i släde, som hennes son Oskar.

När D. omsider installerades i Stockholm vid Karl XIII: s hov, fann hon näppeligen där den otvungna trevnad, som kunnat försona henne med denna nödtvungna förflyttning; hennes man var merendels upptagen med maktpåliggande statssaker. Av den robusta drottning Hedvig Elisabet Charlotta rönte hon ett desto mer reserverat mottagande, som hennes franska sällskapsdam m:me La Flotte kom en del förtretligheter åstad.

På försommaren 1811 återvände D. till Frankrike, enligt uppgift på inrådan av sin man. Prins Oskar kvarblev naturligtvis i Sverige. Inrikes tidningar innehålla (29 juni) en notis om, att hon anlänt till baden i Plombières, där hon sammanträffat med sin syster Julie, drottning av Spanien; i mitten av sept. har man dock »anledning att hoppas, att vår älskade prinsessa återvänder till fäderneslandet». Tolv skickelsedigra år skulle förflyta, innan dessa förväntningar infriades. Att hon, visserligen icke utan obehag men dock utan men och utan påtagliga band på sin frihet, kunnat vistas i Paris, medan Sverige förde krig mot Frankrike, vittnar säkerligen om Napoleons ädelmod och den bonaparteska familjeandan liksom om den dåtida franska ordningsmaktens styrka, kanske även om att D. i viss mån ansågs vara till nytta för kejsardömet. Att hon titulerades grevinna av Gotland, bevarade förmodligen endast till skenet hennes anonymitet. Bekant är blott, att hon 1812 utgjorde mellanhand vid en hänvändelse, som Napoleon genom sin utrikesminister, hertig de Bassano, riktade till Karl Johan. När de allierade 1814 intågade i Paris bodde Joseph Bonapartes maka, Julie, hos sin syster i huset vid rue d'Anjou; det återförenade svenska kronprinsparet installerade sig dock av utrymmesskäl i hotell Marboeuf vid rue St. Honoré. Då Karl Johan inom kort återvände till Sverige, men D. fortfarande kvarblev i Frankrike, väckte detta naturligtvis uppmärksamhet, något, som fördes på tal, då en svensk ädling, Jacob De la Gardie, i juli 1814 uppvaktade kronprinsessan på Joseph Bonapartes gods Mortfontaine. D. skall därvid ha uttryckt sin bedrövelse över, att hon ej längre betydde detsamma som förr för kronprinsen och sin farhåga för, att ryktena om en skilsmässa skulle besannas.

D. stod emellertid under de följande åren i nära kontakt med den svenska legationen i Paris, och i hennes hem mottogos bemärkta svenskar med stor gästfrihet (sålunda den store kemisten J. J. Berzelius). Under tiden dec. 1818—juli 1819 uppvaktades hon av den unge greve Hans Wachtmeister, sedermera landshövding i Blekinge län, vilken fann den då nyblivna drottningens hotell »vackert utan att vara praktfullt». Han ironiserar något över de hälsoskäl, som D. föregav för sitt dröjsmål i Paris. I sina bemödanden på högsta ort till förmån för Julie och dennas man synes D. ha åtnjutit stöd från en av de ledande franska statsmännen, hertigen av Richelieu, något som i hög grad uppmärksammades av samtiden. Enligt engelska källor informerade hon sig genom denne om fransk politik för Karl Johans räkning, en omständighet, som gav anledning till mycket ryktessmideri. Då kronprins Oskar 1822 befann sig på friarfärd ute i Europa, sammanträffade han med sin mor i Aachen samt senare vid Bodensjön och i Schweiz, varefter drottningen återvände till Paris.

Underrättelsen om Oskars förestående giftermål med prinsessan Josephine av Leuchtenberg förmådde dock D. att återvända till Sverige i sällskap med henne, enligt vad Hochschild uppger, blott för att vistas där en kortare tid. I Lybeck mötte drottningen alltså sin blivande sonhustru; i en ståtlig eskader fördes de båda på linjefartyget Karl XIII till Stockholm, där de 13 juni 1823 högtidligen landstego vid Manilla på Djurgården. Kanske hade D. insett, att hon nu måste inträda i sin ställning som drottning, såvida ej den nya kronprinsessan odelat skulle komma att intaga platsen som landsmoder i folkets medvetande. Det blev i varje fall ej fråga om någon återfärd till Paris. Den separation, som så länge rått mellan de kungliga makarna, vållade emellertid, att de även i fortsättningen inrättade sin existens var för sig. D: s hovstat, mellan trettio och fyrtio personer, som länge förestods av grevinnan Tascher de la Pagerie, ordnades separat.

D. blev bekant för sitt sätt att göra natt till dag. Förbluffande är en notis av Hans Wachtmeister (3 juli 1826) om, att D., som bebådat sitt besök i stockholmsfirman Pontus' modemagasin, anlände dit först »midsommardagen vid midnatt». Det vill dock synas, som om hon ständigt bibehöll kontakten med sin höge make. I ett brev till Julie kort efter Karl Johans död (30 mars 1844) -uppgives D. bl. a. ha yttrat: »nog skötte han sig, men som du vet, gick han nästan aldrig ut. Jag brukade råka honom två gånger om dagen, under kortare eller längre tid, beroende på hans arbeten.» I detta samband märkes en notis av e. o. hovpredikanten C. E. Wenström, berörande en episod från tiden omkr. 1840. Karl Johan hade just inställt en tillämnad åktur runt Djurgården, och Wenström befann sig händelsevis i förrummet, då drottningen inträdde genom en lönndörr: »ensam samt utan att giva ett ord, knappt en nick på huvudet åt den djupt bugande tog hon sin väg oanmäld direkte in i konungens sängkammare och ändrade ordern med åkningen.»

D. var dock icke stationär i Stockholm utan företog någon gång färder ute i landet och även till Norge. Mycket upplivad var hon sålunda av en resa, som hon 1827 på egen hand företog i södra Sverige, bl. a. till den ovan citerade Wachtmeisters hövdingedöme i Blekinge. I ett brev till Julie (Karlskrona 11 sept.) hette det, att hon »är alldeles förvånad och rörd på en gång» av »alla bevis på kärlek, som strötts på min väg». Då hon anmärker om stämningen i Malmö, att »det, som var lustigt, är, att man ropade 'Vive la Reine' på gatorna, medan man i salongerna inte förstod sig på att tala franska», tror man sig vinna en bekräftelse på den ofta återberättade historien om, att överheten manat folket att tillropa landsmodern sina bekymmer för grödan: »vi vill ha regn». Wachtmeister antecknar (8 sept.) från D:s makliga färd, att en piga, som ej kunde se henne i mörkret, stack ett ljus under näsan på henne, varvid »drottningen höll på att dö av skratt, dock icke utan att vara litet smickrad».

Sina intressen för familjen Bonaparte lät D. knappast vila. Vår minister i Wien, C. G. Löwenhielm, berättar sålunda, att D. vid hans besök i Sverige 1828 uppmanat honom att i Wien verka för, att hennes svåger Joseph, som nu vistades i Nordamerika, med det snaraste finge återvända till Europa.

Sin avsikt att en gång återvända till Paris, där huset vid rue d'Anjou fortfarande väntade på sin härskarinna, uppgav D. icke. Änka sedan snart tio år tillbaka ämnade hon 1853 omsider förverkliga denna innerliga åstundan. Blekinge-Posten för 31 maj detta år förmäler, att änkedrottningen två dagar tidigare anlänt till Karlskrona med sin sonson Oskar; ångkorvetten Thor gjordes färdig för en resa till tysk hamn. Med den företog hon även en provtur på »den inre redden», men i numret för 7 juni 1853 meddelas det, att hela företaget inställts; följande dag anträddes återfärden till lands mot Stockholm, sedan vederbörliga gåvor lämnats till stadens fattiga. I dessa knappa notiser ligger epilogen till ett helt liv. I Post- och Inrikes Tidningar för 18 dec. 1860 notificerades det, att änkedrottningen kvällen förut slutat sina dagar; efter en pro-menadtur hade hon »avlidit i sina rum» kl. 10,45 e. m. I själva verket hade hon efter en kort indisposition dött i själva slottstrappan. Promenadturen hade gällt K. operan, där hon bevistat föreställningen av Calderôns skådespel »Livet en dröm» — en händelse, som kan sägas likna en tanke såsom slutscenen i denna ovanliga biografi. Den tid, under vilken hon mottagit sina starkaste och mest bestämmande intryck, hade hon länge överlevat; det är liksom symboliskt härför, att hennes boutredning kom att verkställas av dåvarande justitiestatsministern Louis De Geer, målsmannen för ett nytt skede i vår historia. Han talar i sina »Minnen» om den dryga pensionslista, som belastade änkedrottningens kvarlåtenskap; det var ett sista uttryck för den omtanke, som hon städse ägnat åt sin närmaste omgivning och som vållade, att hon länge av många bevarades i tacksam hågkomst.

Författare

N. Forssell.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— I Riksarkivet finnas brev från D. till Karl XIII och hans gemål.

Tryckta arbeten

Korrekturläst.

Källor och litteratur

Källor: Aug. von Hartmansdorffs dagboksanteckningar, RA. — P. J. F. N. de Barras, Mémoires, 1—4 (1895-^96); P. V. de Besenval, Mémoires, 1—-4 (1805—06); Joseph Bonaparte, Mémoires et correspondance politique et mili-taire, 1—10 (1853—54); L. De Geer, Minnen, 1 (1892); C. G. Löwenhielm, Minnen, 1—2 (1927); Jeanne Francoise Récamier, Souvenirs et correspondance, 1—2 (1859); B. v. Schinkel [m. fl.], Minnen ur Sveriges nyare historia, 6, 8, 9, 11 (1855, 56, 64, 72); Ch.. J. B. de Suremain, La Suéde sous la république et le premier empire (1902); Sveriges och Norriges statskalender 1820, 1824, 1840, 1850; H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen, 1 (1889); H. Wachtmeister, Anteckningar och bref från Carl Johanstiden (1915); [C. E. Wenström], Stockholmslifvet för tretio år sedan, 1—2 (1873—74). — Artiklar i Inrikes tidningar 1811, 1823, Stockholms dagl. allehanda, 1829, Blekinge-Posten 1853 och Veckojournalen 1930, n:o 46 och 52, samt nekrologer i Post- och Inrikes Tidningar 1860 och Aftonbladet 1860. — Dagmar AnckarsVärd, Katolska kyrkan och katolska församlingen i Stockholm 1784—1837 (Samf. S:t Eriks årsbok, 1937); C:tesse [Marie Célestine Amelie] d'Armaillé, née Ségur, Une fiancée de Napoleon. Desirée Clary, reine de Suéde, 1777—1860 (1897); S. Askenazy, Napoleon inédit. Le recueil de Komik. Un »petit roman d'amour»; Clisson et Eugénie (Revue des deux mondes, Année 99, T. 50, 1929); D. P. Barton, Bernadotte, The first phase 1763—1799 (1914); dens., Bernadotte and Napoleon 1763—1810 (1921); dens., Bernadotte. Prince and king 1810—1844 (1925); Catherine Bearne, A queen of Napoleon's court. The life-story of Desirée Bernadotte (1905; sv. övers. 1906); [B. v. Beskow], Personalier öfver... Eugenia Bernhardina Desideria (1861); U. Bränder, Bernadotternas stammoder intime (1923); [F. C. de Canroberl], Le "maréchal Canrobert. Souvenirs d'un siécle par G. Bapst, 3 (1904); L. Cjappeletti],'La femme de Bernadotte (1893); N. Forssell, Napoleon Bonaparte och Desirée Clary (Sv. dagbladet 5 juli 1929); C. F. L. Hochschild, Desirée, reine de Suéde et de Norvége (1888, sv. övers. 1889); T. T:son Höjer, Carl XIV Johan. Den franska tiden (1939); H. Pyt-tersen, La premiére fiancée de Napoleon ler (Revue des revues, Vol. 19, 1896); A. Révérend, Armorial du premier empire, V (1894); H. G. Söderbaum, Jac. Berzelius, 1—3 (1929—31); Alma Söderhjelm, Carl Johan (1939); [F. U. Wrangel], Drottning Desiderias närmaste slägtförhållanden (Sv. autografsällsk. ttdskr.. Bd 1, n:o 12, 1888; undert.: Sauss); dens., Från Jean Bernadotte's ungdom (1889).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Desideria, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17493, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Forssell.), hämtad 2018-11-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17493
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Desideria, urn:sbl:17493, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Forssell.), hämtad 2018-11-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se