Meriter

1. Christoff Delphicus, burggreve' och greve zu Dohna (skrev sig Dhona), f. 4 juni 1628 i Delft, Nederländerna, d. 21 maj 1668 i London. Föräldrar: Christoff, burggreve och greve zu Dohna, och grevinnan Ursula von Solms-Braunfels. Inskrevs som barn vid prinsens av Oranien livgarde, kapten och kompanichef 16 maj 1646; kammarherre hos drottning Kristina 28 jan. 1653; överste för Livgardet 16 juni s.å.; överkammarherre 30 juli s. å.; riddare av Amaranterorden s. å.; krigsråd i Krigskollegium 10 maj 1654 (tillträdde 1660) och generalmajor av infanteriet s. d. (fullm. 19 maj); överste för bremen-verdiska och pommerska adelsfanorna 15 maj s. å.; överbefälhavare i Danziger Haupt hösten 1656; kommendant i Marienburg nov. s. å.—11 jan. 1658; generallöjtnant av infanteriet 10 nov. 1656; v. guvernör i hertigdömet Bremen 9 febr. 1658; general av infanteriet 27 juni 1659; guvernör över Falster, Lolland och Möen aug. 1659—juni 1660; led. av kommissionen för reduktion av hären (instr. 7 juni) 1660; kreditiv som sändebud till Brandenburg 2 mars 1661; v. guvernör i Pommern 2 april 1664 men utnämningen återtogs 16 april s. å.; fältmarskalklöjtnant 12 sept. 1665; fältmarskalk 20 okt. 1666; ambassadör till Haag 22 dec. s. å. (instr. 23 dec.) samt ombud vid fredsverket i Breda 30 april 1667 och medlare där 1 juni s. å.; befalld att avgå som ambassadör till England 25 sept. 1667, fullmakt att ingå närmare förbindelse med England 19 okt. och kreditiv att där underhandla om lån 20 nov. s. å. D. skrev sig arvherre till Karwinden, Schlobitten, Borckersdorff, Stockenfels och Fischbach samt innehade pantegodset Neukloster vid Wismar.

G. 9 aug. 1658 i Wismar m. grevinnan Anna Oxenstierna af Korsholm och Wasa, f. 4 maj 1620 på Mörby, Fasterna sn (Sth.), d. 10 aug. 1691, dotter av riksrådet och riksskattmästaren greve Gabriel Bengtsson Oxenstierna af Korsholm och Wasa och Anna Banér.

Biografi

D: s fader, som haft misshälligheter med sina fränder och preussiska adeln, överflyttade med maka 1627 till Nederländerna, där D: s moster var gift med prins Fredrik Henrik av Nassau-Oranien, föräldrar till Vilhelm II av Oranien och kurfursten Fredrik Vilhelms av Brandenburg gemål. När Fredrik Henrik 1630 ärvt det franska furstendömet Orange, blev D: s fader hans guvernör där. Sönerna uppfostrades delvis i Nederländerna, D. tillsammans med sin kusin prins Vilhelm, men 1639 sändes D. till Rassel, till prins Fredrik Henriks systerdotter, den regerande lantgrevinnan Ajmalie Elisabeth av Hessen. D. fick således en internationell uppfostran, delvis i furstlig miljö. Brodern Heinrich D. stupade 1648 i England, den äldste brodern Friedrich blev holländsk generallöjtnant och generalkapten i Orange samt äktade en fransyska, brodern Christian Albrecht (se släktart.) blev hög militär hos kurfursten av Brandenburg. Sinsemellan skrevo bröderna franska, men D. skrev intet språk korrekt utan blandade slutligen franska, tyska, holländska, svenska och latin. Troligen 1644 återvände D. till Nederländerna. Sina första lärospån i krig gjorde han under prins Fredrik Henrik mot spanjorerna. Efter freden och prinsens död önskade D. annan verksamhet. Han reste 1648 till Preussen i arvsangelägenheter och bodde på familjegodset Karwinden i Ostpreussen. Vid underhandlingar om släktens livländska arvegods insåg D. nödvändigheten av att fara till Stockholm. Hans vän fransmannen Louis de la Voyette gick vid mitten av år 1651 i drottning Kristinas tjänst (kapten vid Livgardet 1653) och skildrade för D. i brev hennes imponerande personlighet. Vilhelm II: s av Oranien död och Jan de Witts övertagande av den politiska makten i Nederländerna gjorde honom samtidigt ovillig att återvända dit. Tidigast senhösten 1652 företog D. den resa till Stockholm, som blev avgörande för hans liv. Han gick i svensk tjänst och steg snabbt i graderna. Till första amaranterbalen (trettondagen 1653) gjorde D. upp listan över de förnämsta paren samt ett utkast till ordensstjärnan (Fiholms arkiv). Redan 10 jan. 1653 uppger J. Ekeblad, att han var en av drottningens fyra överkammarherrar, medan riksregistraturet har något olika uppgifter. Efter ett halvår var D. Livgardets överste. I juli s. å. fick han K. brev på att erhålla ersättning för de förlorade livländska godsen, nästa år blev han generalmajor och krigsråd. D. tillhörde drottning Kristinas intima krets men hade ej politiskt inflytande. Vid den ringrännmg, som M. G. De la Gardie jan. 1653 anställde för sin bror Jacob och hans unga gemål, Ebba Sparre, vann D. två pris. När »Le hállet de félicité» uppfördes på Stockholms slott 28 okt. 1654, hade D. överinseende över kostymeringen av deltagarna. Beskylld för indiskretion rörande ett yttrande av Kristina duellerade D. okt. 1653 med Clas Tott; de slogos till häst med värjor och båda blevo lätt stuckna; D. föll av hästen. Vid Kristinas abdikation i Uppsala 1654 var D. närvarande och följde henne under färden till Hamburg, då hon reste i manskläder som »greve Dohna», D: s »kusin». I hovets damkretsar var han populär. Hans tyske biograf (S. Dohna) anser, att den unge D. personligen var en smula hjälplös och obetänksam och att man — även drottningen — ibland drev med honom. Ofta hade han penningsvårigheter. Till det yttre var han av medelhöjd, fetlagd, undersätsig och bred.

Karl X Gustav använde D. i viktiga uppdrag. Ett infanteriregemente, som bar D: s namn, värvades i Bremen och gick i juni 1655 till Pommern. Själv ankom D. i Karl Gustavs följe till Wolgast. I febr. 1656 deltog D. i G. O. Stenbocks stormanfall på Marienburg, varvid D. svårt sårades i vänster arm, ett. sår, vars följder han i åratal fick känna av genom framvärkande benskärvor; han vilade ut bl. a. på Karwinden, som ju låg i trakten. I slaget vid Gnesen 27 april 1656 deltog första brigaden av D: s regemente, och i slageit vid Czarnowa 6 sept. s. å. anförde D. infanteriet i centerns första linje. Hösten 1656 erhöll han överbefälet i Danziger Haupt men råkade ut för en olyckshändelse, i det han vid fall från hästen bröt armen. Från nov. var han guvernör i Marienburg och förstärkte befästningarna. På våren 1658 förlovade han sig där med Anna Oxenstierna, som förut varit trolovad med den nu bortgångne Arvid Wittenberg. D. reste i maj för att tillträda sin post i Bremen, led skeppsbrott vid mecklenburgska kusten men nådde land vandrande genom dynernas sand; över Wismar ankom han i juni till Stade. Drottning Hedvig Eleonora höll i aug. D:s bröllop i Wismar. I Stade ålåg det D. att värva trupper för danska kriget. Kurfursten av Brandenburg, som efter krigsutbrottet inryckt i Holstein, uppmanade honom i okt. s. å. att övergå i sin tjänst, men D. nekade. Vid fredsförhandlingarna i Oliva sökte familjen Dohna förgäves restitution av sina livländska gods, men D. skulle erhålla krigsskadeersättning.

Vintern 1660—61 inträdde D. i tjänst som krigsråd. Redan hösten 1660 var det tal om att använda D. som diplomat, nämligen i Nederländerna, men han befanns ej lämplig, då han icke tillhörde rådet. D. var även påtänkt att ersätta den drunknade C. C. von Schlippenbach som legat till Polen men ratades nu som utlänning. I febr. 1661 sändes han emellertid i mission till kurfursten Fredrik Vilhelm i Kleve för att vederlägga onda rykten om svenska hämndplaner och betyga svenska regeringens vänskap, freds- och förhandlingsvillighet; hans försäkringar mottogos artigt av kurfursten men övertygade ej denne. D. hade erbjudits att bli pfalzisk storhovmästare men avböjt. Genom förmyndarregeringens order 8 sept. s. å. befalldes han. att upplösa sina regementen, rytteriet fullständigt, infanterimanskapet för att nyttjas vid andra truppenheter. Brodern Chr. A. D. talar i brev om D: s »fall» och sökte inge honom religiös tröst — även D. var religiös. Han bodde nu på det lilla Mellingeholm i Frötuna sn (Sth.), ett Oxenstierna-gods, som D. och hans maka bebyggde som säteri. I sept. 1662 for D. till Karwinden men slog sig i okt. ned på sitt pantegods Neukloster. Han och Chr. A. D. stodo varandra mycket nära, men spänningen mellan deras regeringar gjorde, att bröderna hade svårt att träffas. En utnämning 2 aprill664 till vice guvernör i Pommern återtogs; i maj for D. till Sverige. Då S. Grundel-Helmfelt aug. s. å. blev rikstygmästare, påstod D., att han fått löfte om platsen. Helmfelt var dock avgjort överlägsen, och D: s anspråk tillbakavisades. Han hotade nu att taga avsked, och ehuru han fick högre militär rang, återkom han ständigt med klagomål, delvis jämte andra tyskfödda officerare, som ansågo sig tillbakasatta för svenskar. Detta väckte ond blod inom högadliga kretsar. Under hösten 1664 erbjöds D. av kurfurstarna av Brandenburg och Sachsen att bli generalissimus för tyska alliansarmén, mot turkarna och var benägen härför men fick ej svenska regeringens tillstånd; i stället utsågs P. Wirtz. Man önskade nog på högsta ort gottgöra D., men 1665 levde han i Stockholm i inaktivitet; nya utländska anbud avböjde han. Under svenska kriget 1665 mot staden Bremen fick han åter tjänst som fältmarskalklöjtnant och slutligen fältmarskalk samt förde högsta befälet näst efter C. G. Wrangel. Tillsammans med denne kom D. till Pommern i okt. s. å.; krigsrörelser uteblevo dock. D. var i Stade mellanhand mellan Wrangel och ett brandenburgskt ombud, som erbjöd sin herres medling. D:s regemente bestod av 800 man. I slutet av aug. 1666 besatte D. Warthurm i nedre Vieland, en skans, som övergavs av. bremarna, och jämte R. von Ascheberg hade han ledningen vid byn Lankenau i samma trakt.

Under sina sista år fick D. viktiga diplomatiska uppdrag. Man ville i Sverige utnyttja Nederländernas trångmål under kriget med England för att bl. a. få bort de för Sveriges handel oförmånliga elucidationerna till Elbingtraktaten. Som ambassadör ankom D. i mars 1667 till Haag, där han skulle samarbeta med Harald Appelboom. Genom fördraget 18 juli 1667 lyckades D. nå sitt mål. Elucidationerna upphävdes; Sverige fick avstå från kolonien Cabo Corso i Övre Guinea men fick ersättning för holländska övergrepp mot svenska fartyg. Samtidigt var D. jämte Jöran Fleming svensk delegat vid kongressen i Breda för medling av fred mellan England och Holland, vilken under intrycket, av Ludvig XIV:s infall i spanska Nederländerna slöts i juli s. å. J. de Witt sökte i sin ängslan för Frankrike få Sverige och England till bundsförvanter, och D. fick order att deltaga i de mått och steg, som Holland och England kunde komma att ta till Spaniens förmän. Underhandlingarna fördes först i Haag och fortsatte efter Flemings död. I svenska riksrådet pågick mellan de franskvänliga och de antifranska kretsarna en kraftmätning, vilken avspeglas i brev och instruktioner till D. Han skulle framhålla, att Sverige ej ville riskera sin gamla vänskap med Frankrike men icke urgera denna synpunkt så starkt, att Holland stöttes tillbaka (2 okt. 1667). Saken komplicerades genom svenska krav på subsidier som ersättning för den armé Sverige hållit och höll på fastlandet. Den 13 jan. 1668 undertecknade D. och Appelboom i Haag en provisorisk accessionsakt, men frågan om subsidier överlämnades åt förhandlingar i London. D. avgick som ambassadör dit i samma månad och utsattes där för ivriga påtryckningar från både holländsk och engelsk sida. Att han skulle varit utpräglat antifransk, såsom både Pomponne och P. Juel uppgiva, framgår ej av D: s egna rapporter. Tvärtemot beskylldes han av de eljest välvilliga engelska kommissarierna för att vara alltför envis, då han ville avvakta ytterligare order hemifrån. Tiden medgav ej uppskov, ty freden mellan Frankrike och Spanien närmade sig, och bleve den avslutad, skulle trippelalliansen bli meningslös. D. gav alltså vika och biträdde i Westminster. å Sveriges vägnar trippelalliansen 25 april 1668. Genom särskild traktat fick Sverige löfte om subsidier från Spanien, dels för den gångna tiden, dels för varje påbörjat kvartal intill fredsslutet och dess ratifikation. I London insjuknade D. i svåra giktanfall, som medförde döden. Han begrovs 19 april 1669 med stor pomp i Stockholms Storkyrka, men stoftet fördes 1674 till Uppsala domkyrka, där en ståtlig minnesvård av Pieter Verbruggen d. ä. restes över honom 1687.

Skrivelser från D. finnas i flera av Riksarkivets serier, bl. a. i Skrivelser till K. M:t, Anglica, Brandenburgico-Borussica, Bremensia, Hollandica, till Adolf Johan i Stegeborgssamlingen, i Bengt Horns samling, P. F. De la Gardies papper i Rydboholmssamlingen, Brev till M. G. De la Gardie och Brev till C. G. Wrangel. En del brev till D. finnas i Krigshist. handl., Karl X Gustavs tid, XI: 1: Skrivelser till generaler, Riksarkivet. Delar av D:s arkiv (bl. a. 20 brev 1665—67 från C. G. Wrangel) förvaras på det Ridderstolpeska fideikommisset Fiholm (Vm.); de där tidigare befintliga mer än 300 breven till D. från hans bror Christian Albrecht D. ha dock ej nu (sept. 1942) kunnat återfinnas. Några brev från D. finnas i K. biblioteket. I British Museum, London, finns »Letter book of the Swedish embassy under count Dona, 1668» (sign. Sloane 1974).

Författare

G. Jacobson. Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor (utom ovannämnda källor): Biographica, RA, och Likvidationer, KA. — Handl. rör. Sverges hist., utg. af A. Fryxell; 1, 4 (1836, 43); Sv. riksrådets protokoll, 15 (1920); Urkunden und Actenstiicke zur Gesch. des Kurfursten Friedrich Wilhelm v. Brandenburg, 9, 11 (1879, 87). — H. Almquist, Smärre bidrag till det svenska Wasahusets historia (Personhist. tidskr., 12, 1910, tr. 1911), s. 24 ff.; J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden 1:1—2 (1931); [C. Burenstam], La reine Christine de Suéde å Anvers et Bruxelles 1654—1655 (1891); J. L. Carlbom, Tre dagars slaget vid Warschau (1906); dens., Karl X Gustaf. Från Weichseln till Bält 1657 (1910); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af p'falz. huset, 2 (1856); J. Ekeblad, Bref, 1—2 (1911, 15); B. Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660— 1664 (1932); R. Fåhrseus, Magnus Gabriel De la Gardie (1936); V. Granlund, En svensk koloni i Afrika eller svenska afrikanska kompaniets hist. (Hist. bibliotek, 6, 1879); J. Grönstedt, Svenska hoffester, 1 (1911), s. 172 f., 175; T. Kleberg, Krigskollegii historia. Biografiska anteckningar 1630—1865 (1930); A. Lewenhaupt, Wittenberg (Personhist. tidskr., 9, 1907, tr. 1908); K. G. Lundqvist, Sveriges krig med staden Bremen (1893); S. A. de Pom-ponne, Mémoires, 2 (1861); S. v. Pufendorf, Sju böcker om konung Carl X Gustafs bragder, 1—7 (1915); Ethel Seaton, Literary relations of England and Scandinavia in the seventeenth century (1935), s. 337 f.; B. Steckzén, Krigskollegii historia, 1. 1630—1697 (1930); V. Tham, Bidrag till svenska riksdagarnes och regeringsformernas historia, 2 (1847—48); B. Waldén, Nico-laes Millich och hans krets (1942), s. 215 f.; F. Wernstedt, Om främmande adels naturalisation och introduktion på svenska riddarhuset under storhetstiden (Personhist. tidskr., 38, 1937, tr. 1938); G. Wittrock, Karl XI :s förmyndares finanspolitik... 1661—1667 (HVS Skrifter 15:3, 1914); dens., Karl XI:s förmyndares finanspolitik... 1668—1672 (ibid., 19:1, 1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christoff Delphicus Dohna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17585, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson. Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17585
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christoff Delphicus Dohna, urn:sbl:17585, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson. Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.