Meriter

4. Erik Drake, son till D. 2 i dennes andra gifte, f. 17 april 1625 på Göberg, Linderås sn (Jönk.), d. 19 mars 1673 där. Volontär 1639; fänrik vid Älvsborgs reg. 1644; löjtnant vid Livgardet juli 1645; kapten där 1646; var 1650 ryttmästare vid Barclays skvadron; kammarherre hos arvprinsen Karl Gustav och major till häst 1 april 1654; generaladjutant 23 april 1655; kommendant i Tykocin i Polen (3) 29 juni 1656; överstelöjtnant vid överste Taubes till furst Radziwill överlåtna kavallerireg. 22 sept. s. å.; överste för ett värvat kavallerireg. 1659; överste för Kronobergs reg. (18 mars?) 1660; överste för Jönköpings reg. 3 dec. s. å.; fullmakt på landshövdingesysslan i Kristianstads län 30 juni 1666 men tillträdde ej; generalmajor 11 juli s. å.; häradshövding i N. och S. Vedbo härad s. å. och förrättade där själv åtskilliga ting; vice generalguvernör i Pommern 14 sept. 1672.

G. 24 okt. 1660 m. Anna Christina Gärffelt, d. 1681 På Göberg, dotter av krigsrådet Tomas Jerwe, adlad Gärffelt, och Margareta von Vegesack, samt förut g. m. regeringsrådet Gerdt Antonii-son, adlad Rehnskiöld, i hans 3:e g., f. 1610, d. 1658.

Biografi

Efter att under åren 1637 och 1638 ha åtnjutit skolundervisning i Gränna anställdes D. 1639 vid armén. Om hans deltagande i trettioåriga krigets sista skede är föga känt. I skrivelse till drottningen 1650 anhöll han emellertid om utbetalande av tre års innestående ryttmästarlön och framhöll, att han var av tvenne skott, det ena genom livet och det andra genom armen, »illa kväst och förlamad». Måhända var det orsaken till att han 1646 åter befann sig i Sverige, vilket år han företog en resa till Dal och Värmland för att värva ett kompani dragoner. Av resterna av det regemente, som stått under befäl av den för lagöverträdelser avsatte överste William Barclay, uppsatte han 1650 ett kompani under Livregementet.

Sin största utmärkelse som krigare vann D. under Karl X Gustavs polska krig. Efter slaget vid Warschau fick han i uppdrag att med ett spaningsdetachement baserat på Rajgrod observera fiendens förehavande på andra sidan Narev och Bug. Som kommendant 1656 i Tykocin, där han skulle gå generalguvernören furst Radziwill till hznda, gjorde D. flera lyckade utfall och tillfogade polackerna under W. Gosiewski betydande förluster men tvingades slutligen uppgiva fästningen. I den olyckliga träffningen vid Lyck 28 sept. s. å. undkom han med livet och slapp att dela det hårda öde, som drabbade så många av hans kamrater, nämligen att råka i tatarisk fångenskap, men denna strid kom dock att framdeles ha de ödesdigraste följder för honom. Han var nu generaladjutant, och det synes, som om han under fullgörande av ett uppdrag åt konungen av en ren händelse kommit att närvara vid Lyck och därvid ställt sig till förfogande och tjänstgjort som adjutant åt den nyligen till generalmajor utnämnde Israel Ridderhielm, vilken blev tillfångatagen och ej frigiven förrän vid fredsslutet.

Omedelbart härefter fick D. ett regemente, och efter allt att döma synes det ha varit Ridderhielms gamla regemente, vilket förhållande sedermera skulle giva anledning till allvarliga förvecklingar. Måhända var det med detta regemente, som han 8 juli 1657 utförde sin kanske mest lysande vapenbragd, då han gjorde ett utfall från Thorn och med 600 ryttare slog den polska s. k. adelshären, som räknade en styrka av 4,000 man. Det har uppgivits, att D. var kommendant i Thorn; så var ej fallet, men säkerligen hade kommendanten, generalmajor B. H. von Bülow, ett värdefullt stöd i honom som sin närmaste man. Själv fäste D. stor vikt vid sina insatser vid försvaret av Thorn och framhöll, huru han trots R. Montecuccolis vaksamhet lyckades införa några hundra centner krut och några tusen alnar kläde i fästningen. Detta försvar tillhör en av de ärorikaste episoderna i 1657 års fälttåg. En besättning på 2,000 man band under ett halvt års tid en ansenlig del av den polska hären och de österrikiska hjälptrupperna, men slutligen blev övermakten för stor, och 20 dec. 1658 tvangs fästningen att kapitulera. Kort före Karl X Gustavs död anförtroddes D. befälet på norska gränsen, varest han med framgång avvisade det fientliga kavalleriets framträngande. Under krisen efter tronskiftet försvarade D. pfalzgreven Adolf Johan, med vilken han tidigare mycket samarbetat i Preussen.

Vid D:s utnämning till vice generalguvernör i Pommern 1672 började rykten spridas, att D. vid Lyck 1656 spelat en ful roll vid Ridderhielms tillfångatagande, allt med tanke på att bli hans efterträdare som regementschef. Bland de avundsmän, som snart nog kunde uppspåras såsom varande upphovet till detta på heder och ära gående tal, var översten för Östgöta ryttare friherre Hans Ulfsparre. Som Ridderhielm avlidit 1669, hade D. ingen annan utväg än att påkalla rättslig undersökning. Generalkrigsrätten hade flera sammanträden, varvid riksmarsken C. G. Wrangel. helt ställde sig på D: s sida. Han förklarade »att först nu har detta talet kommit upp, det är lutter avund för att Drake är blivit förordnad till Pommern» samt »det är 6 år sedan Drake avancerade till generalmajor, varför talades ej då om aktionen i Polen?». Generalkrigsrätten lyckades dock ej ena sig, utan hänsköt målet till K. M:t, som resolverade, att,D. ej kunde läggas något till last samt ålade parterna att förlikas. Så skedde också, men försoningen var endast skenbar. D. kunde ej smälta den skymf han utsatts för, och 23 jan. 1673 utmanade han Ulfsparre på duell. Småningom bestämdes, att striden skulle utkämpas i Fredrikshald i Norge, då duell var förbjuden i svensk lag. Allt gjordes för att hemlighålla saken för myndigheterna, dock utan att det lyckades. Deras försök att med vapen i hand komma till en uppgörelse blev på förhand känt och genom myndigheternas inskridande förhindrat. Detta gjorde, att Ulfsparre, som också ansåg sig svårt förolämpad, förlorade tålamodet och helt enkelt överföll D., då denne passerade Svartån vid Tranås kvarn på hemfärd till Göberg samt sårade honom så svårt, att han avled åtta dagar senare. Domen i den rättegång, som sedan följde, föll först 25 mars 1674, då Ulfsparre dömdes till döden; han erhöll nåd i samband med Karl XI :s kröning s. å. och avancerade sedermera till generalmajor.

Förutom. Göberg med Oberga i Småland och Hackerstad i Å sn . (Ög.), som han ärvt efter sina föräldrar men bortbytte 1662, innehade D. ett stort antal hemman och strögods i Småland och Östergötland. — I Riksarkivet förvaras ett betydligt antal skrivelser från D., av vilka de till Karl Gustav och pfalzgreven Adolf Johan återfinnas bland skrivelser till K. M:t och i Stegeborgssamlingen. I Skoklosterarkivet finnas förutom brev till Per Brahe ett 40-tal brev till C. G. Wrangel, och slutligen ett 30-tal brev från D. i M. G. De la Gardies samling. En del handlingar rörande D. finnas i Jönköpings museum (se härom Hanna Fribergs nedan anförda uppsats). En viktig del av D: s arkiv med brev till honom, mest från 1650-talet (bl. a. från Karl X Gustav, pfalzgreven Adolf Johan d. ä., M. G. De la Gardie, Per Brahe och C. G. Wrangel), finns i Linköpings stifts- och landsbibliotek (sign. Br. 20). D: s »stambok» från 1650-talet tillhör major F. Rudelius, Djursholm.

Författare

A. kugelberg.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Biographica, Militaria: ansökn. o. meritförteckn., RA; Biographica, personreg. till rullor, KrA; Drakeska släktarkivet samt Palmsköld 203, fol. 413, UB. — G. Bendz, Göta hovrätt genom seklerna (1935), s. 143 ff.; J. L. Carlbom, Karl X Gustaf. Från Weichseln till Bält 1657 (1910); [Hanna Friberg], Generalmajor Erik Drake. Några anteckningar av H. F. (Meddel. från Norra Smålands fornminnesfören., 4, 1915); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, nationaluppl., 11 (1901); G. Hyltén-Cavallius, Kongl. Kronobergs regementes officerskår (1897); G. Jacobson, B. H. v. Bulow (Sv. biogr. lexikon, 7, 1927); E. O. Johanson & G. Johansson, Jönköpings och Huskvarna kyrkor (Sveriges kyrkor. Småland, 1, 1940); W. Ridderstad, Gula gardet 1526—1903 (1903); Theatrum europaeum, 7, 1685, s. 984; E. Wrangel, Arkivaliska anteckningar från Danzig: och Thorn (Hist. tidskr.. 20. 1900). s. 380. — Om D. se även Likvidationer, KA.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Drake, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17627, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. kugelberg.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17627
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Drake, urn:sbl:17627, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. kugelberg.), hämtad 2024-04-19.