Meriter

Dreijer, Johan, f. 1731 (dp 28 dec.) i Stockholm (Tysk.), d. 8 dec. 1797 där. Föräldrar: skräddaren Joachim Dreijer och Anna Sofia Rantze. Arbetade i styvfadern Nils Eriksson Öhmans handel ett halvt år 1744—45 och biträdde efter dennes död modern i handeln ett år; gick till sjöss 1746; erhöll burskap som kofferdiskeppare i Visby 1752 och som grosshandlare i Stockholm 18 maj 1762; direktör över sjömanshuset 1767—77 och hos stora skeppsvarvets intressenter 1769; led. av stadens äldste 1767—79; en av grosshandelssocietetens deputerade för hemliga handelsärenden 1768; bankofullmäktig 1770—79; riksdagsman 1771—72 och ånyo 1789; ingav konkursansökan i Stockholms rådhusrätt 9 dec. 1775; rådman i Stockholm 16 nov. 1779; direktör vid borgarståndets kansli 1779; handelsborgmästare i Stockholm 24 dec. 1789; led. ay konvojkommissariatet 18 mars 1790 och kommitterad för konvojärenden 8 dec. s. å.

G. 6 dec. 1764 i Stockholm (Nik.) m. Anna Margareta Zelling; f. 28 maj 1743 där (Nik.), d. 23 okt. 1817 där, dotter av grosshandlaren Peter Magnus Zelling och Margareta Williamsson.

Biografi

D. ingav 1761 ansökan om burskap som grosshandlare i Stockholm. I denna berättar han, att han under sina tidigare sjömansår mellan resorna arbetat på handelskontor hos sin äldre broder Arendt Dreijer i Amsterdam, där denne (ej D.) var grosshandlare; enligt ett intyg av brodern 1761 skall han »på visst sätt» ha varit »med honom i bolag» och därigenom förvärvat »den lilla förmögenhet han nu äger». Därjämte ökade D. sina insikter i köpenskap genom sjöresorna, då han var ägare till eller medredare i de skepp han förde och själv till större eller mindre del befraktade. Under kriget med Preussen förde han ett skepp, som till hälften var hans eget. Det uppbringades två gånger av engelska kapare men frigavs åter. Till sist blev det dock taget av två dylika kapare, som gingo under preussisk flagg och. förde sitt byte till Emden. Där dömdes skeppet och lasten, varav D. ägde en god del, förbrutna. Själv kvarhölls han i tio månader som krigsfånge.

I sin burskapsansökan uppgav D., att hans villkor och levnadsomständigheter under den högstes välsignelse blivit så förändrade att han såg sig i stånd att ständigt förbli i fäderneslandet »till vinnande av en mer rolig levnadsart». Under sina första grosshandlarår synes han ha dragit fördel av det hektiska uppsving, som följde med den allt våldsammare inflationen. Hans gifte 1764 med Anna Margareta Zelling — som i hemgift och arv tillförde boet över 336,000 dlr kmt — skaffade honom också värdefulla förbindelser. Antagligen fr. o. m. 1766 var han huvudman för ett bolag, som först kallades Dreijer, Zelling & Müller, sedan Dreijer & Zelling. Efter svärfaderns död var hans svåger Carl Magnus Zelling, som 1769 vann burskap som grosshandlare, hans kompanjon. Enligt bolagsmännens uppgifter skall D. ha satt in ett behållet kapital av nära 585,000 dir kmt och svågern hela sitt arv, nära 280,000 dir kmt, i affären.

Bolaget bedrev främst en mycket omfattande rederirörelse. I Kommerskollegiets skeppslistor 1767 och 1770 namnes det som ägare av eller delägare i 15 á 16 större och mindre fartyg. År 1775 hade antalet stigit till 24, värderade till över 977,000 dlr kmt. I regel delade flera ägare riskerna, särskilt då det gällde större; skepp, men bolaget hade många betydande engagemang, de största i skeppen Jason och Justitia, som det ägde till 13/15 och helt (över 214,000, resp. nära 161,500 dlr kmt). Handelsrörelsen omfattade mångskiftande export- och importvaror av vanliga slag. Det talas om stångjärn, tackjärn, trävaror, kanoner i Marseille, viner, utländska vatten, salt, tobak, varor från Malaga o. s. v. Förbindelserna sträckte sig från S:t Petersburg, Riga, Reval och andra Östersjöhamnar till London, Holland, Frankrike och flera medelhavshamnar. Rörelsen utvidgades med hjälp av stor in- och utländsk kredit. Under sådana förhållanden blev deflationskrisen efter mössornas seger vid riksdagen 1765—66 ödesdiger för D. och hans kompanjon. De hade belastat sig med stora vid hög kurs köpta varulager, som måste realiseras med förlust. D: s bror Arendt, 1767 befordrad till konsul i Cadiz, gjorde konkurs, och denna berörde även D. Under nio år höll bolaget ut, men i slutet av 1775 måste det inge konkursansökan. Tillgångarna uppgåvos till 2,240,212, skulderna till 2,129,456 dir kmt, förlusterna till 2,421,365, varav i sjöskador 815,772. Flertalet kreditorer samtyckte till D: s och Zellings cessionsansökan, men några fullföljde under allt hätskare angrepp målet upp till K. M:t. Slutet blev, att D. avträdde all sin egendom till borgenärerna, men hustrun behöll större delen av det rika boet såsom hemgift och ersättning för sitt arv, vilket till stor del skyddades genom ett äktenskapsförord. Bland det, som hon önskat behålla men ej kunnat rädda, var det vackra Nyckelviken vid Saltsjön, som D. köpt av Herman Petersen. Kreditorernas förluster blevo sannolikt betydande.

D:s bouppteckning visar, att han ekonomiskt ej lyckades resa sig efter konkursen. Skulderna uppgingo i jämna tal till 17,600, tillgångarna till 2,000 rdr (316,800, resp. 36,000 dlr kmt). Hans lön — som han gärna uppbar i förskott — var belastad med införsel till förmån för ett par utländska kreditorer. Men han hade undgått misär därigenom, att en ny bana öppnat sig för honom. Redan tidigt hade han dragits in i huvudstadens kommunala och politiska liv. Vid valet till riksdagen 1765 förklarades han ej valbar, då han ej hade tillräckligt många burskapsår, men 1771 insattes han av hattarna i riksdagen och anlitades även i utskottsarbetet; hans »hemska målning» av den hotande nöden för att genomdriva förbud mot brännvinsbränning under missväxten har uppmärksammats. Av särskild betydelse för D. blev, att han förvärvat sig Adolf Fredriks och Gustav III: s bevågenhet. Något närmare om de tidigare tjänster han gjort dessa har ej blivit bekant. Att han anslutit sig till Gustav III vid revolutionen 1772 är visst. Tack vare bl. a. hans inflytande upphävde konungen redan på revolutionsdagens kväll bankens avspärrning, som han skyndat sig att anbefalla för att försäkra sig om det viktiga penningverket. År 1775 stödde D. som bankofullmäktig realisationsplanen. År 1779 uppfördes han i andra rummet på rådmansförslag med ett ganska betydande antal röster och utnämndes kort efter valet till tjänsten. Säkerligen har han bland borgerskapet haft vänner, som önskat befria honom från hans värsta bekymmer, och Gustav III har helt visst med nöje tagit tillfället i akt att hjälpa en trogen anhängare. Men sedan partimotsatserna skärpts, ådrog D:s kungagunst och tjänstvillighet mot konungen honom ett hat, som återspeglas i memoarlitteraturen. Vid riksdagsmannavalet 1788 utpekades han som konungens kandidat och föll därför först igenom, ehuru han senare insattes vid fyllnadsvalet efter talmannen. Hans »tämligen vanhedrande bankrutt» borde ha avhållit honom från att mottaga uppdraget, heter det redan nu (Hochschild). Och tonen skärptes snart. Enligt Fersens uppgift hörde D. till dem, som konungen anlitade för att hålla bord för sina anhängare; han presenteras i detta sammanhang såsom en man, »allmänt känd för sitt oförstånd och flera frauduleusa bankrutter».

Efter riksdagen blevo på en gång tre borgmästartjänster lediga i Stockholm. För Gustav III var det av största vikt, att huvudstadens ledning låg i hans anhängares händer. Men oppositionen segrade vid valet. D., som var bland de sökande, kom ej med på förslaget. Konungen gav dock ej vika. Han vidtog den uppseendeväckande åtgärden att beskära borgerskapets. inflytande och låta magistraten upprätta ett andra förslag efter de nya bestämmelserna på grund av det val, som förrättats före dessas utfärdande. Då magistraten därvid följde ancienniteten, kunde D. likväl ej få förslagsrum. Men konungen utnämnde honom icke desto mindre efter någon betänketid till handelsborgmästare. I en särskild skrivelse motiverade han detta nådevedermäle med D: s trohet mot Adolf Fredrik och honom själv. Enskilt lär han ha yttrat: »Där Dreijer var 1762, var han 1772 och 1789. Jag vet man säger: han är bankrutt, men vilken av Eder, mina herrar, är det ej?» Hochschild, som bevarat anekdoten, tillägger, att D. var »en okunnig och tilltagsen man; det första till en sällsynt grad». Man måste dock erinra om, att Hochschilds omdömen om motståndare alltid äro ytterst subjektiva.

D. fick 1791 Jernkontorets guldmedalj som erkänsla för den beredvillighet, varmed han understött bruksägarnas önskan om ökad arbetskraft vid stadens järnvåg.

Författare

B. Boëthius

Källor och litteratur

Källor: Akten till K. M:ts dom i D:s konkursmål 3 maj 1782 och Biographica, RA; S:t Nicolai kyrkas dopbok 1739—51 och vigselbok 1748—72, Magistratens ekonomiprot. (sekr.), handelskollegiets inneliggande handlingar 1761 (burskapsans. ingiven 31 mars) samt bouppteckningar 1798:3:174 och 1817:2:556, Stockholms stadsarkiv. — B. Boéthius, Magistraten och borgerskapet i Stockholm 1719—1815 (i korr.); A. v. Fersen, Historiska skrifter, 3 (1869), s. 201, 7 (1871), s. 88; C. Forsstrand, Köpmanshus i gamla Stockholm (1917), s. 129; Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 3 (1907), s. 250;. R. Fr. Hochschild, Memoarer, 1 (1908), s. 167, 173; 2 (1909), s. 88, 89; C. G. Malmström, Sveriges politiska historia, 6 (2:a uppl., 1901), s. 336; Stockholms rådhus och råd. 2 (1915—19181: Sveriges riksbank 1668—1918, 3:1 (1920), s. 184, 3:2 (1920), s. 38.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Dreijer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17647, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius), hämtad 2024-05-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17647
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Dreijer, urn:sbl:17647, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius), hämtad 2024-05-11.