Meriter

Peter Nilsson D uréel, före adlandet Durelius, f. 20 jan. 1628 i Norrköping, d. 25 jan. 1681 på Stjärnarp, Eldsberga sn (Hall.). Föräldrar: handelsborgmästaren i Norrköping Nils Månsson och Margaretha Crusebjörn. Student vid Uppsala univ. 15 sept. 1642, vid Leidens univ. 1649; sekr. i Kommerskollegium 11 (ej 21) febr. 1654; adlad 14 april s. å.; landsdomare (lagman) i Blekinge 15 maj 1658 och i Halland 17 juli 1666; avsked 11 jan. 1678.

G. senast 1657 m. Helena Silfverstierna, levde ännu 8 juni 1681, dotter av hovrådet och statssekreteraren Johan Månsson, adlad Silfverstierna, och Catharina Elisabeth Eriksdotter (Stormhatt).

Biografi

D. hade liksom halvbrodern Magnus (se Durell, M.) studerat i Holland och var språkkunnig. Genom Magnus, som varit lärare åt Erik Oxenstierna, kommo även de yngre bröderna i beröring med denne och i åtnjutande av hans välvilja. I slutet av 1652 avreste D., åtminstone delvis på Erik Oxenstiernas bekostnad, till London i merkantilt uppdrag. Han for i sällskap med göteborgsköpmannen Benjamin Bonnel, som i London skulle arbeta för den svenska handelns och sjöfartens intressen och framför allt söka utverka, att en del svenska skepp, som kapats av engelsmännen, skulle bli lösgivna. D. ställde sig rätt kritisk till sin kollegas uppträdande i London. Bonnel kunde, skrev D. till Erik Oxenstierna 18 mars 1653, vida bättre än som sker arbeta för de svenska fartygsägarnas tillfredsställande, men »för att vara väl sedder bos parlamentet står han inte så på Kungl. Maj:ts undersåters rättigheter som han borde». Medan D. befann sig i London, inträffade Cromwells statskupp, och D. har åtskilligt intressant att berätta om denna (bl. a. 6 maj 1653). Under vistelsen i London fick D. kallelse från Erik Oxenstierna att återvända till hemlandet, och icke långt därefter blev han sekreterare i Kommerskollegium, vars chef Oxenstierna då var. Det dröjde dock ej länge, förrän denne begav sig över till Polen, och under hans frånvaro blev kollegiets verksamhet skäligen obetydlig. D. skrev (23 sept. 1655) till sin chef, att han från kollegiet hade föga skrivvärdigt att meddela, alldenstund »där går uti eders grevliga excellens' frånvaro nästan så till, som vore där föga att uträtta, ehuruväl både uti ett och annat mycket fordrades», som icke blir utfört på grund av konungens och presidentens frånvaro och assessorernas fåtalighet. Å andra sidan klagade kollegiets vice president Israel Lagerfelt (till Oxenstierna sept. 1656) över D:s bristande duglighet: »Jag beder eders grevlige excellens att efter vår Dureel ändå aldrig bliver någon god skrivare, eders grevlige excellens ville honom till någon annan lägenhet förhjälpa och oss med någon annan capabel sekreterare förse. Min hälsa tillåter icke längre för honom arbeta.» Ända till Oxenstiernas död (hösten 1656) var D. en flitig korrespondent till honom och underhöll honom med nyheter angående skeppsfarten och andra näringsförhållanden men även angående hans familj, med vilken D. fortfarande stod i nära kontakt.

Sedan Blekinge genom Roskildefreden 1658 blivit svenskt, utsågs D. till landsdomare där s. å. Emellertid avled D:s svärfader, Johan Silfverstierna, 1660 och lämnade rikt godsarv åt sina tre döttrar (jfr ovan s. 433), av vilka D:s hustru ärvde bl. a. Stjärnarp i Halland. När den halländska adeln skulle representeras vid den betydelsefulla lantdagen i Malmö 1662, blev det genom tre svenska godsägare, nämligen D., brodern Magnus och Jöran Sperling, något som naturligtvis från dansk sida ej sågs med blida ögon. D. var på så vis med om att skapa den viktiga överenskommelse, som kallas Malmö recess av 18 sept. s. å. D: s halländska godsinnehav har givetvis medfört, att han önskat den förflyttning, som skedde 1666, då han efter sin bror Magnus blev landsdomare i Halland. Han befäste sin ställning där genom att 1674 inköpa även Rossareds gods (Fjärås sn) av riksrådet Ebbe Ulfeld. Hösten 1671 arbetade D. i en av de fortsatta kommissionerna i Skåne för ordnande av landskapets jordförhållanden (brev till S. Bielke 18 nov. s. å.).

I sin nya hemprovins vann D. ej enbart gillande. Halmstad stad klagade 1675 över, att han drev landsköp, särskilt genom att införskri va salt för sin gårds behov men i verkligheten för att försälja stora partier av saltet på marknader och till fiskerier. I anledning härav anbefallde K. M: t landshövdingen i länet att skydda borgerskapet för dylikt intrång. Att D. utövade en ganska vidlyftig privat affärsverksamhet framgår på mer än ett sätt. Sålunda hade han vid Stjärnarp ett vantmakeri, d. v. s. klädesfabrikation, och levererade därifrån till garnisonen i Halmstad över 4,000 alnar kläde 1676—77. Han hade även ett eget skepp, Falken, som 1678 beslagtogs av kronan i Göteborg för att den 30 april sänkas utanför staden, fienden »till men och förhinder». Danskarnas härjningar under kriget 1676 och sedermera Karl XI :s reduktion tvungo D. att pantsätta halva Stjärnarp till svågern landshövding Mårten Lindhielm, och 1686 sålde D: s änka återstoden till honom. D. begrovs i Jakobs kyrka i Stockholm 10 juni 1683, och hans stoft nedsattes i Silfverstierna-Drakenhielmska graven i Ludgo kyrka i Södermanland.

Författare

G. Jacobson med bidrag av Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

- Skrivelser från D. finnas till Karl X Gustav samt i Sten Bielkes, M. G. De la Gardies och Oxenstiernska samlingarna i Riksarkivet, brev m. m. i X 240, Uppsala univ.-bibliotek.

Källor och litteratur

Källor (jfr ovan): Riksregistr., Biographica, RA; Likvidationer, Provinskontorets gamla byten 150, Avslutade byten 128, KA. — J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor, 1—3 (1912—15); S. P. Bexell, Hallands historia och beskrifning, 1—3 (1817—19); K. Fabri-cius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, 1—2 (1906); Ellen Fries, Erik Oxenstierna. Biografisk studie (1889); A. Heimer, De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och England 1633—1654 (1893); P. von Möller, Halländska herregårdar (1869—71); A. Westman, Anteckningar till Halmstads historia (Fören. Gamla Halmstads årsbok. 12. 1935V s. 41.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter Nilsson Duréel (Durelius), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17713, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson med bidrag av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17713
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter Nilsson Duréel (Durelius), urn:sbl:17713, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson med bidrag av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-20.