Meriter

Dücker (Dücher), Carl Gustaf, f. 1663 i Livland, d. natten mellan 2 och 3 juli 1732 i Stockholm. Föräldrar: majoren Carl Fredrik Dricker och Anna Elisabeth Sass. Kadett vid Fürstenbergs reg. i fransk tjänst 1688; fänrik där s. å., löjtnant 1691, kapten aide-major 1695; generaladjutant i svensk tjänst 14 nov. 1700; överste för ett av honom värvat dragonreg. 12 dec. 1703; generalmajor av kavalleriet 31 jan. 1710; överste för Västgöta kavallerireg. 25 juni 1710; konfirm.-fullmakt 11 nov. s. å.; generallöjtnant 21 april 1711; friherre 12 juli 1711 (ej introducerad); general av kavalleriet 27 mars 1713; överkommendant i Wismar 14 dec. 1715; riksråd 7 dec. (antedatering i st. f. 30 dec.) 1718; greve 17 april 1719; generalguvernör över Livland 16 juni 1719; fältmarskalk 19 juni 1719; adjungerad bisittare i Krigskollegium 28 april 1719 och tf. president där 19 maj 1720.

G. 1) 13 okt. 1707 m. furstinnan Theodora Zkozielska Oginska, f. 30 juni 1692, d. 9 sept. 1719 i Lybeck, dotter av polske starosten furst Bogislaw Oginski och friherrinnan Aurora Polydora Wrangel af Lindeberg; 2) 14 mars 1720 m. grevinnan Hedvig Wilhelmina Oxenstierna af Korsholm och Wasa, f. 6 maj 1682, d. 4 jan. 1758 i Stockholm, dotter av översten greve Gustaf Adolf Oxenstierna af Korsholm och Wasa och grevinnan Christina Douglas.

Biografi

D. fick sin militära utbildning i Frankrike och deltog i fälttågen i Katalonien 1690, Piemont 1690—96 och Flandern 1697. Efter hemkomsten bevistade han som frivillig belägringen av Riga och förordnades i nov. 1700 till generaladjutant i svensk tjänst. Vid anfallet på Narva (1700), där D. sårades, tillhörde han den kring Karl XII samlade generalstaben, och vid övergången av Duna (1701) var han tjänstgörande generaladjutant hos konungen personligen, vilken han åtföljde i en liten roddbåt vid själva överfarten. I slaget vid Kliszów (1702) var han detacherad som underrättelseofficer på den vänstra flygeln. Strax efter segern fick D. sitt första diplomatiska uppdrag, då han i aug. 1702 av Karl XII skickades att förmå den kejserlige envoyén von Zinzendorf att icke uppsöka konungen under pågående fälttåg utan återvända till Kraków och stanna där i avvaktan på audiens. Den därvid visade skickligheten medförde, att D. under belägringen av Thorn (okt. 1703) erhöll konungens befallning att leda de av fästningens kommendant begärda underhandlingarna om kapitulation, vilka resulterade i att de belägrade gåvo sig på nåd och onåd. Vorden chef för ett av honom i Danzig och trakterna däromkring värvat dragonregemente fick D. under sommar- och höstfälttåget 1704 flera tillfällen att ådagalägga personlig tapperhet och framstående ledarförmåga, såsom vid stormningen av Lemberg (sept. 1704) och vid erövringen av staden Kalisz (okt. 1704), då han var chef för ett självständigt opererande mindre detachement. I den strax därpå följande rytteriträffningen vid Punitz deltog han också med delar av sitt regemente och bidrog till segern.

Sin största, mera självständiga uppgift utförde D. på vintern 1706. Under det att Karl XII med fältarmén cernerade Grodno, skickades D. med 900 dragoner till trakterna av Vilna att understödja dit förlagda delar av den polsk-litauiska armén och samtidigt förhindra, att den i Samogitien sammandragna rysk-litauiska styrkan under general A. F. Bauer sände tillförsel till Grodno. Vid Olkie-niki lyckades D. genom personlig tapperhet och överlägsen ledning med sina fåtaliga trupper kasta tillbaka de till antalet vida överlägsna fienderna och återupprätta den nästan avbrutna förbindelsen med de svenska stridskrafterna i Livland. Segern öppnade vägen för D. till Vilna, där ett rikt byte föll i hans händer: ammunition, livsförnödenheter, »av fienden efterlämnad mycken tross samt allehanda kosteliga saker». Ur ett kloster »räddade» han några fröknar Oginska och gifte sig året efter med en av dem. Efter erhållna förstärkningar höll sig D. kvar i Vilna en månad, indrivande kontributioner, men förenade sig därefter med huvudhären vid dess marsch mot Sach-sen. Under fälttåget i Ryssland anförtroddes åt den oförvägne och skicklige dragonöversten en mängd specialuppdrag, och esomoftast utskickades han med större eller mindre kavalleristyrkor på rekognosceringar och parti, vid vilka han tillfogade ryssarna betydande avbräck, såsom vid Smilov (nov. 1708), Zenkov (jan. 1709), Grun (jan. 1709) och Oposjnja (maj 1709). I slaget vid Pultava tillhörde han med större delen av sitt regemente huvudstridsgruppen på den vänstra flygeln.

Fången vid Perevolotjna fick D. snart på »parole» resa till Preussen; en formlig utväxling mot ryske översten Peter Lefort ordnades sedermera (Defensionskommissionens beslut 22 nov. 1709 och 17 mars 1710). D. kom till Rastenburg (Ostpreussen) 15 sept. 1709, vistades sedan i Stralsund och kom 18 febr. 1710 till Karlskrona. Den 23 febr. 1710 kunde D. inställa sig i Stenbocks högkvarter, till stor glädje för överbefälhavaren, som led brist på skickliga och erfarna officerare i högre tjänsteställning. »Det är», skrev Stenbock till Defensionskommissionen om D., »en erfaren och tapper officer, en så käck ryttare som finnes». I den avgörande drabbningen vid Hälsingborg anförde D. reserven på högra flygeln; för sina insatser i slaget belönades han med chefskapet för Västgöta kavalleriregemente och skickades av Stenbock till Stockholm med utförlig berättelse om slaget och med uppdrag att närmare inför Defensionskommissionen utlägga situationen i Skåne. Utnämnd till generallöjtnant, ledde D. med stor djärvhet, uthållighet och energi försvaret mot de allierades infall i Pommern 1711 men kunde med sina fåtaliga trupper icke förhindra Stralsunds belägring. Denna ersattes i slutet av året med en blockad på längre avstånd, vilket gav D. möjlighet till djärva rekognosceringar och överfallsraider mot de fientliga posteringarna. Först genom den Stenbockska arméns ankomst på tysk botten sprängdes cerneringen. När Stenbock beslöt sig för att gå västerut, fördes avantgardet av den oförvägne D. Det var till stor del hans förtjänst, att passet vid Damgarten kunde forceras (nov. 1712) och hären marschera in i Mecklenburg. Som Stenbocks närmaste man måste D. också sätta sitt namn under den av Karl XII mycket klandrade vapenvilan i Liissow. Då Stenbock på grund av de ingående rekognosceringar av den rysk-sachsiska härens ställning, som D. utförde, beslöt sig för att rikta stöten mot danskarna vid Gadebusch, var D. hans förtrogne rådgivare vid förberedelserna för anfallet. Under själva slaget ledde han striden på den vänstra flygeln, där han blev allvarligt sårad av en muskötkula i halsen och måste föras bort från stridslinjen.

Återställd från sin skottskada begav han sig i febr. 1713 från Lybeck till Hamburg i syfte att förklädd kunna förena sig med Stenbock i Tönningen, men planen måste uppgivas. Över Amsterdam kom han i juni åter till Stralsund, där han omedelbart återtog befälet i Pommern. Med dess fåtaliga och illa utrustade garnison kunde han icke förhindra, att fästningen ånyo blev innesluten av de allierade. Som rakryggad militär var han en av Goertz' och Vellingks argaste vedersakare i deras ansträngningar att få de svenska fästningarna sekvestrerade. När rådet i okt. 1713 efter Stettins kapitulation ålade D. att bege sig hem till Sverige, svarade han resolut, att han icke övergav sin post, förrän han fått konungens befallning därom. Först i mars 1714, då de allierade lämnat Pommern och preussisk-holsteinska trupper besatt Stettin och landet mellan Oder och Peene, erhöll han Karl XII: s bestämda order att stanna kvar i Stralsund och icke sända några trupper hem till Sverige, som rådet önskat. Hela våren arbetade han energiskt på den svenska styrkans ökning, anskaffning av proviant, krigsmateriel och penningar; den bästa tillväxten vanns genom de holstein-gottorpska regementen, som i maj 1714 på grund av D: s överenskommelse med G. von Dernath (se denne) gingo över i svensk tjänst. Vid Karl XII: s ankomst till Stralsund 11 nov. 1714 uppgick den svenska styrkan till omkr. 11,000 man. I konungens strategiska offensiv på våren 1715, då preussarna delogerades ur Wolgast och ön Usedom, deltog D. som Karl XII:s närmaste man med liv och lust. Trots allt motstånd från svensk sida kunde det likväl ej förhindras, att den danska hären västerifrån och den preussisk-ryska hären söderifrån i mitten av juli 1715 stodo utanför Stralsund, som ånyo inneslöts. Sedan Rugen erövrats och flera utanverk stormats, förmådde D. och andra konungen att lämna fästningen, vars fortsatta försvar anförtroddes åt D. Med tapperhet och energi fullföljde han sin uppgift men såg sig snart därefter tvungen att underskriva kapitulationsvillkoren, som förde honom och större delen av hans trupper i fångenskap. Utsedd till överkommendant i Wismar lyckades det honom icke, sedan han frigivits på hedersord, att komma in i fästningen och tillträda sin nya post. För att sköta sin hälsa och skaffa penningar till sitt lösköpande begav han sig då till Hamburg, där han uppehöll sig större delen av åren 1716 och 1717. Över London återkom han i jan. 1718 till Göteborg.

I april 1718 erhöll D. befälet över den för infallet i Norge avsedda styrkan, som skulle samlas i trakten av Strömstad—Sundsborg; den nominella ledningen övertogs sedermera av härens generalissimus, arvprinsen av Hessen. Under deras befäl gick den svenska huvudstyrkan i mitten av nov. över Svinesund och drog sig till Fredriksten. Då Karl XII stupade, befann sig D. i fästningens närhet. Enligt en berättelse (Handl. rör. Skandinaviens hist., 7), vars trovärdighet den historiska forskningen dock underkänt, skulle D. omedelbart efter underrättelsen om konungens död genom en officer ha uppmanat hertigen av Holstein, som också befann sig i högkvarteret, att genast infinna sig hos det församlade generalitetet och avsvärja enväldet, då D. skulle förmå krigshären att utropa hertigen till konung; överväldigad av sorg skulle denne icke kunnat fatta något beslut. Säkert, är emellertid, att D. under de följande händelserna icke tillhörde oppositionen. Han deltog i beslutet om belägringens upphävande och arméns tillbakadragande. Vid krigskassans utdelning fick också han sin beskärda del och förfäktade i det följande ständernas rätt att avgöra tronföljdsfrågan. Inför arvprinsen avgav D. samt generalmajorerna S. Lagerberg och J. Silfverhielm som ombud för det högre krigsbefälet i Strömstad den förklaringen, att hären icke skulle avlägga sin hyllningsed, förrän konungaval förrättats, men sedan Ulrika Eleonora valts, skulle armén svärja den ed, som ständerna komme att föreskriva.

Som den mest ansedde och inflytelserike av de i tjänst varande generalerna inkallades D. av den nya regeringen i rådet, där han tog sitt säte 12 jan. 1719. Därmed börjar hans politiska och administrativa insats i vår historia. Ulrika Eleonoras förhoppning att under den följande riksdagen kunna upphöja sin gemål till medregent motsatte han sig i spetsen för krigsbefälet, och inför motståndet från arméns och adelns sida måste drottningen låta sin plan falla. Småningom drogs emellertid D. alltmera över till arvprinsen. Som dennes närmaste man vid ledningen av försvarsanstalterna mot Ryssland stod han i ständig kontakt med honom. Samstämmighet i uppfattningen om de linjer, som borde följas i den yttre politiken, förde dem också närmare varandra. De många utmärkelser — upphöjelse i grevligt stånd, utnämning till eventuell generalguvernör i Livland och till fältmarskalk — som vid denna tid kommo honom till del, avsågo otvivelaktigt att fastare binda honom vid den nya regimen. Inom rådet förfäktade han ivrigt en fred med Hannover och förbund med England. Han blev också medlem av den av drottningen utsedda delegation, som i juli 1719 förde underhandlingar med det engelska sändebudet lord Carteret, vilka ledde till en preliminär fredsöverenskommelse, genom arvprinsens och D: s bestämda ingripande ratificerad och sedermera bittert klandrad, liksom hela den politik, som de ledande under år 1719 följde. D. ställde sig också resolut på drottningens sida, när den henne misshaglige kanslipresidenten Gustaf Cronhielm bryskt avlägsnades. Vid riksdagen 1720 understödde han ivrigt den av drottningen lancerade och av lantmarskalken Horn accepterade tronförändringen, varigenom arvprinsen förklarades för konung. Misstron mot England och den av detsamma drivna förhalningspolitiken i fråga om understöd till Sverige blev emellertid allt starkare, och de ledande kretsarna strävade därför att tvinga England till ett mot förbundsplikterna bättre svarande uppträdande. I det syftet uppgjorde D. och andra planer till en svensk truppstyrkas överförande till Finland, samtidigt som ett gemensamt anfall skulle riktas mot Livland, vilket dock omintetgjordes genom den engelska flottans vägran att deltaga i ett samtida angrepp på de ryska hamnarna. Fredrik I:s förhoppning, att genom sin fader, lantgreven Karl av Hessen, kunna till Sveriges hjälp i Tyskland uppsätta en större härstyrka, möttes därför med bättre förståelse av D. och hans vänner.

Redan på sommaren 1720 kan man spåra början till en ny fas i D: s politiska inställning, och strax efter freden i Nystad hade han starka anknytningar till det holsteinska partiet. Orsaken härtill är att söka i Fredrik I:s förmodade omstörtningsplaner mot den regeringsform han svurit att upprätthålla och hans sätt att handlägga utrikespolitiska frågor med förbigående av rådet. Därtill kom, att D. fruktade efterräkningar för 1719 års misslyckade utrikespolitik. Som den egentlige upphovsmannen till freden med England begärde D. jämte sina vänner, att det engelska hovet skulle hålla i beredskap en förklaring, att varje angrepp mot fredsslutet och dess män skulle anses som en fientlighet. Den hotande stormen bedarrade dock av flera samverkande orsaker, kanske mest beroende därpå, att D. under riksdagen 1723 ansågs som en av holsteinska partiets främsta stödjepelare och inom rådet som en av hertigens säkraste anhängare. Efter avslutandet av förbundet med Ryssland i febr. 1724 fick han för de tjänster, som han gjort det holsteinska partiet, av den ryska regeringen mottaga en avsevärd penninggåva och senare (maj 1725) även ett stort gods, starostien Ober Pahlen i Livland. Riksrådet J. Cederhielms utomordentliga beskickning till S: t Petersburg på våren 1725 efter tsar Peters död understöddes på det livligaste av D., som under de följande förbundsförhandlingarna fast förfäktade sin åsikt och heller icke skydde att i hemlighet underhandla med och mottaga råd och anvisningar av Rysslands och kejsarens sändebud. Efter det holsteinska partiets fall vid riksdagen 1726—27 försonade han sig med Horn och tillhörde för sin återstående livstid den avdelning av rådet, som handlade utrikes-och justitieärenden. — En varm vän av den nya friheten var D. till sin läggning en stram aristokrat, som aldrig tvekade att ge uttryck åt detta sitt tänkesätt. I den på riksdagen 1723 våldsamma striden om ofrälse mäns rätt till ämbeten och tjänster grep han beslutsamt in till adelns hjälp. Som krigsbefälets ledare avlämnade han en s. k. förbindelseskrift, där undertecknarna förbundo sig att försvara adelns privilegier till det yttersta och ej »tillåta, att ett eller flera stånd tillägnade sig rätten att efter behag göra ändring däri».

Under de brydsamma åren efter Karl XII:s död blev D. på grund av sin militära utbildning och talang den verklige ledaren av försvarsanstalterna mot Ryssland, fastän arvprinsen var den nominelle överbefälhavaren. Att D. i denna uppgift icke kunde åstadkomma några större positiva resultat och förhindra de ryska härjningarna på östkusten, kan näppeligen läggas honom till last utan berodde på många samverkande faktorer, såsom de svenska militära anstalternas svaghet, allmän krigströtthet, brist på penningar m. m. En bestående insats gjorde däremot D. som president i Krigskollegium, där hans gedigna militära insikter, hans rika erfarenhet, hans goda omdöme och hans inflytande i ledande kretsar kommo fullt till sin rätt. Sedan D. blivit bisittare i kollegiet i april 1719, blev frågan om efterträdaren i presidentskapet efter Nils Gyllenstiernas frånfälle i mars 1720 ganska intrikat på grund av bestämmelser i regeringsformen och militära subordinationsförhållanden. Den löstes av sekreta utskottet 19 maj 1720 på så sätt, att D. intill dess han kunde tillträda sitt generalguvernörsämbete i Livland, skulle presidera i Krigskollegium utan att erhålla ordinarie presidentfullmakt, en anordning, som blev bestående ända till hans död. Som ledare för detta ämbetsverk tillkom honom högsta uppsikten och vården om rikets krigsmakt till lands och att övervaka att allt, som rörde densamma, på behörig tid och i behörig ordning verkställdes. Denna omfattande uppgift förde med sig en mängd svåra krigs-, förvaltnings- och organisationsproblem, vilka därtill måste lösas under exceptionella förhållanden. Samlingen och framför allt underhållet och beväpningen av den fälthär, som sammandrogs kring Stockholm, innan fred vunnits, ställde vittgående krav på hans krafter. Efter fredssluten mötte honom en ännu bekymmersammare uppgift: att avveckla krigstillståndet och att återinföra normala förhållanden. Vid demobiliseringen tillkom en ytterligare, svårighet, i det de från ryska fångenskapen hemkomna officerarna, vilkas platser under tiden måst besättas av andra, begärde att återfå sina forna beställningar. För att utreda dessa frågor tillsattes i maj 1722 en särskild kommission med D. som ordförande, vilken tack vare hans oförtrutna arbete innan årets slut kunde framlägga en acceptabel lösning. Det gällde också för D. att med begränsade penningmedel återuppbygga fredsorganisationen och ställa den militära förvaltningen på säker fot efter de många krigsåren. I den försvarskommission, som i aug. 1723 tillsattes såsom en följd av defensionsdeputationens betänkande vid samma års riksdag, blev D. också ordförande och dess verksammaste medlem. Därvid fick han träda i bräschen för lantförsvarets intressen gentemot dem, som förfäktade flottans större betydelse vid försvarets ordnande och i rådet ensam försvara kommissionens betänkande — det gällde närmast förslaget till huvudstadens befästande. D. utsågs också till ordförande i den på sommaren tillsatta kombinerade mönstrings- och fästningskommissionen, som hade till uppgift att uppgöra förslag till de gamla fästningarnas förbättrande. Dess i dec. avlämnade omfattande utredning blev också »under hela frihetstiden i stort sett grundläggande för det fortifikationsarbete» inom de delar av landet, som kommissionens verksamhet omfattade.

Genom den nära samverkan, som Krigskollegium på D: s initiativ etablerade med övriga centrala ämbetsverk, främst Kammarkollegium och Statskontoret, kunde också åtskilliga militära förvaltningsfrågor lösas, såsom organiserandet av förrådskassor vid det indelta infanteriet och en generalförrådskassa, avsedd för krigsmaktens behov vid påkommande ofred. Dessutom ordnades genom D:s ingripande den mera lokalt betonade militärförvaltningen inom indelningsverkets ram, varjämte vapenindustrien sattes i gång. Arbetet inom själva kollegiet kunde också bedrivas efter nya, praktiska linjer, sedan den av kollegiet i samarbete med regeringen utarbetade nya instruktionen godkänts i okt. 1723. Den stadfäste kollegiets »ledande ställning för krigsmakten till lands och tillförsäkrade detsamma ett avgörande inflytande på handläggningen av de militära förvaltningsmålen».

Det torde vara obestridligt, att D. som president i Krigskollegium ådagalagt en administrativ förmåga av mycket betydande mått, som förut icke tillbörligen uppmärksammats. Den nyare forskningen har emellertid till full evidens uppvisat hans synnerligen framstående arbets- och ledaregenskaper i detta hänseende. »Utan större yttre åthävor», säger Krigskollegii historieskrivare, »hade han förstått att hos regering och ständer ingiva respekt och förtroende för Krigskollegium och härigenom skapat de yttre betingelserna för dess snabba utveckling under 1720-talet. I kollegiet hade han med sitt kraftfulla, lugna väsen på ett skickligt och objektivt sätt lett förhandlingarna och uppdragit riktlinjerna för det vidlyftiga organisationsarbetet efter det stora nordiska kriget.» Samtiden visade sig också uppskatta denna hans administrativa insats, ity att 1731 års riksdag beslöt att genom en särskild deputation betyga honom sin erkänsla för de mödor och omsorger han nedlagt på krigsväsendets område och samtidigt höja hans lön till likhet med kanslipresidentens.

Av D:s samtida har Nils Reuterholm lämnat en intressant karakteristik av honom. D. »var en man av medelmåttigt förstånd, stolt och högdragen till sinnet, men ärlig, redelig, välsinnad emot riket och sade hellre rent ut sin mening, än han den bärgade. Hjärta och mod hade han som ett lejon, varigenom han ock gjorde sin lycka... Han hade ett förnämt och allvarsamt väsende med sig, som satte honom i värde och vördning hos var man... Han älskade Krigskollegium, som ej mindre älskade och vördade honom.» Hans första hustru var »av ett ädelt och dygdigt sinne». Sedan fick D. »en gammal hovfröken av Oxenstierna släkten, en arg, högfärdig och storsint människa, som älskade spel, yppighet och stort väsende, fastän hon eljest var snål och knapp. Gr. Dücher höll själv av stort väsende, levde väl, var frikostig och förde större stat än hans inkomster på lyktone ville tåla, vilket ock han måste till en del göra för sitt ämbetes och anseendes skull... Många snultegäster visste det väl nyttja, som dock viste honom till en del ringa tack därföre, ty som han var något öppenhjärtig och fritalig över måltiden, så inställte sig därvid esomoftast sådane, som lupo med skvaller hos konungen och hans missgynnare, helst vid 1727 års riksdag.» Vid en jämförelse, som Reuterholm gör mellan D. och hans kamrat, slutl. överståthållaren greve Adam Taube, fann han hos D. »mera eld och drift», hos den andre mera förstånd och skarpsinne; »däremot var gr. Ducher av ett ädlare, dygdigare och frikostigare sinne». D. (vars första maka var dotterdotter till greve Gustaf Gustafsson af Wasaborg) ligger begraven i Wasaborgska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Författare

Samuel E. Bring.

Arkivuppgifter

— Brev från D. finnas i Riks- arkivet, K. biblioteket och Uppsala univ.-bibliotek. Om D:s jordegendom se Avslutade byten och Nya byten, Kammararkivet.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Biographica, Defensionskommissionens protokoll, registratur och inkomna skrivelser, D:s brev till krigsrådet Peter (Malmberg, adl.) Palmcreutz, RA; D:s brev till J. A. Meijerfelt 1710—14 och E. Sparre. 1715—16 (F 181, 166), UB; landshövdingen frih. Nils Reuterholms journal, tillh. kanslisekreterare Nils Ädelgren, Stockholm; C. G. Diickers meritlistor i Diickerska släktarkivet hos frih. Gustaf Wrangel af Sauss, Ellinge, Eslöv. •— G. Adlerfelt, Karl XII:s krigsföretag 1700—1706 (1919); H. Almquist, Holstein-Gottorp, Sverige och den nordiska ligan (HVS Skrifter, 21:1, 1918); Bidrag til den store nordiske Krigs Historie, 2—7 (1903—22); E. Carlsson, Freden i Nystad, 1 (1932); P. J. Edler, Striden om ofrälse mäns rätt till civila ämbeten 1719—1723 (Hist. tidskr., 35, 1915); J. Häggman, Studier i frihetstidens försvarspolitik (1922); Karl XII på slagfältet, 1—4 (1918—19); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920—21); C. G. M[almström], Om riksrådsutnäm-ningarne under Ulrika Eleonoras regering (Hist. tidskr., 9, 1889); dens., Sveriges politiska historia, 1—2, 2:a uppl. (1893,95); [J. A. Nordberg], Konung Carl den XII:tes historia, 1—2 (1740); Oscar Fredrik, Några bidrag till Sveriges krigshistoria åren 1711, 1712 och 1713 (1892); B. Steckzén, Krigskollegii historia, 2—3 (1937); A. Stille, Kriget i Skåne 1709—1710 (Militärlittera-turfören:s förlag, 88, 1903); A. P. Tuxen, Poul Vendelbo LoveMrn (1924). — Meddel. av framlidne riksarkivarien Pl. Almquist samt av docenten B. Hildebrand och arkivarien S. Landahl Stockholm

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Dücker (Dücher), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17751, Svenskt biografiskt lexikon (art av Samuel E. Bring.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17751
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Dücker (Dücher), urn:sbl:17751, Svenskt biografiskt lexikon (art av Samuel E. Bring.), hämtad 2024-04-16.