Meriter

Dyfverman, Carl Johan, f. 18 febr. 1844 i Morlanda sn (Göt. o. B.), d. 10 jan. 1892 i Stockholm. Föräldrar: jord- och fiskearrendatorn Carl Magnus Dyfverman och Maria Elisabeth Johansdotter. Sjöman 1859; i snickarlära i Göteborg 1867; anställd hos ornamentsbildhuggaren H. Nerpin i Stockholm 1871; elev vid Tekniska skolan och Akademien för de fria konsterna; etablerad som självständig bildhuggare i Stockholm i slutet av 1870-talet; studieresa till Danmark, Tyskland, Frankrike och Belgien 1882–83. Iqml, 5:e storl., 1888; RVO i briljanter 1890.

G. 30 juli 1871 i Göteborg m. Maria Johansdotter, f. 14 juni 1844 i Karlsborg, d. 3 nov. 1927 i Stockholm, dotter av hemmansägaren Johannes Andersson och Stina Greta Hägerström.

Biografi

Släkten Dyfverman säges ha inflyttat från Holland till Uddevalla 1808 med D: s farfar hattmakaren Hermanus Duyverman (f. 1778 i Utrecht, d. 1819). D. började sin bana som sjöman våren 1859, först som skeppskock och senare som lättmatros. Tidigt visade han anlag för träsnideri och kom vid tjugutre års ålder i snickarlära. i Göteborg. Redan 1870 utförde han på lediga stunder en skulpterad tavla av ek, föreställande hans fader vid tio års ålder i kamp med vargar under vaktandet av en fårahjord i Bohuslän. Arbetet säges ha blivit prisbelönat, och D. tillråddes att i Stockholm söka utveckla sina anlag genom studier vid Tekniska skolan och Konstakademien. Under vistelsen i Göteborg kom han i beröring med missionären Peter Fjellstedt, och från denna tid daterar sig hans djupt religiösa inställning till både livet och konsten. Efter sitt giftermål 1871 överflyttade han till Stockholm, där han vann anställning hos ornamentsbildhuggaren H. Nerpin. Samtidigt deltog han i undervisningen vid Tekniska skolan och från 1873 — ehuru överårig — vid Konstakademien. Som fd. elev av Fritjof Kjellberg medverkade han i dennes arbete med den 1885 avtäckta statyn av Carl von Linné i Humlegården. Till följd av Kjellbergs sjukdom under denna tid utfördes emellertid arbetet till största delen av D. I varje fall äro två av de fyra allegoriska kvinnofigurerna på postamentet samt relief plattorna helt och hållet D:s eget verk. I slutet av 1870-talet etablerade han sig som självständig bildhuggare i Stockholm. Från 1880 hade han sin ateljé i Skogshyddan i Sundbyberg. Åren 1882–83 företog han tillsammans med arkitekten Johan Laurentz en studieresa, som gick över Danmark och Tyskland till Frankrike samt över Belgien åter till hemlandet.

Av D: s mycket omfattande produktion utgöra de kyrkliga skulpturerna i trä, gips, cement och bränd lera en betydande del. Med sin religiöst exalterade känsla inför uppgiften och högt drivna yrkesskicklighet påminner han i hög grad om samtida sydtyska träsnidare. Hans märkligaste arbete i denna art är bronsportarna i Lunds domkyrka (1888) med sina tjugufyra reliefer, skildrande scener ur Gamla och Nya testamentena. Andra kyrkliga verk av hans hand äro — för att endast nämna ytterligare några — korsfästelsegrupp för Örgryte nya kyrka (1889), liknande för Ovanåkers kyrka (1890) och för Allhelgonakyrkan i Lund (1890), vidare Kristus och de fyra evangelisterna för Floda kyrka i Södermanland (1886) och för Sofiakyrkan i Jönköping (1888), Kristusbild för Madesjö kyrka (1889) och för Tullstorps kyrka (1891) samt S: t Göran och draken för Matteuskyrkan i Norrköping (1891).

D. anlitades också i stor utsträckning av arkitekter och byggmästare för utförande av fasadskulpturer, vilka voro karakteristiska för 1880- och 1890-talens profanarkitektur. På beställning av grosshandlare F. C. E. Bünsow i Sundsvall utförde han tjugutvå bilder av bränd lera med motiv ur Nordens kulturhistoria under förhistorisk tid, av vilka Vikingen blivit allmänt känd genom kopior i olika material. Han har även levererat figurgrupper till Sundsvalls enskilda banks byggnad (1889) och till stadshuset i Sundsvall (1890). I Stockholm voro D:s fasadskulpturer talrika men ha under årens lopp på grund av rivningar eller ombyggnader och till följd av materialets ovaraktighet avsevärt minskats. Bland mera betydande arbetsuppgifter av detta slag, vilka tillkommo D., kunna nämnas ett fyrspann på Spårvägsbolagets hus vid Tegnérgatan och en replik därav på Cirkus på Södra Djurgården. För det nya universitetshuset i Uppsala utförde D. ett antal landskaps- och stadsvapen.

D. har dessutom avgivit åtskilliga förslag till monumentalstatyer, men inga av dessa ha kommit till utförande, om man bortser från Linnéstatyn i Lincoln Park i Chicago, vilken är en kopia av statyn i Humlegården. Av mera tillfällig karaktär får man räkna kolossalstatyn av Svea, som 1881 med anledning av kronprinsessan Viktorias ankomst till Stockholm restes vid Vasabrons norra landfäste. I Konstakademiens utställning 1875 deltog D. med ett Landskap, med figurer, skulptur i ek, och på utställningen två år senare var han representerad med en gipsstaty, David med slungan, som var akademiens tävlingsämne för 1876–77. Bland D:s tidigare arbeten märkes gipsreliefen Simson brottas med lejonet (1879), som sedan i liten skala återkom på Lunds domkyrkas bronsportar, vidare David och Goliath samt Judit med Holofernes' huvud. Ett mindre antal porträttbyster av hans hand äro kända, bl. a. av Peter Fjellstedt, Hjalmar August Abelin, Jonas Alströmer och medlemmar av den kungliga familjen.

En ryktbarhet, som enbart konstnärliga ambitioner aldrig hade kunnat, förskaffa skulptören D., kom emellertid i rikt mått honom till del, sedan han i slutet av 1880-talet kommit på idén att med uppvisande av tablåer i frusen snö bidraga till lindrandet av nöden bland de fattiga. De dyfvermanska snögrupperna i Stockholm och Gävle blevo för sin tid enorma succéer, och inträdesavgifterna, sammanlagt över 41,000 kronor, gingo oavkortade till välgörande ändamål. Den lycklige skulptörens namn gick genom hela den svenska pressen, och officiellt blev han för sin insats hedrad med medaljen Illis quorum, och av konung Oskar erhöll han som personlig gåva Vasaorden med briljanter.

För att uppnå bästa resultat och större varaktighet hos snögrupperna använde sig D. av i vatten uppblött snö, som formades under köldgrader. Effekten säges ha varit storartad, men med den snabbhet, som var av nöden vid ett dylikt arbete, blevo figurerna ej alltid formfulländade, och ett töväder deformerade dem hastigt. I mars 1888 uppförde D. den första gruppen, Barmhärtigheten, norr om Karl XII: s staty, vilken inbringade ej mindre än 14,547 kronor. Följande år reste han på samma plats Isbjörnsjakten och 1890 tre grupper, av vilka två i Stockholm och en i Gävle. År 1891 tillkommo fyra grupper.

D. ligger begraven på Solna kyrkogård, där hans talrika vänner reste en minnesvård i form av en bautasten med infälld porträttmedaljong i brons.

Författare

Marshall Lagerquist.

Källor och litteratur

Källor; Meddel. av ingenjören David Dyfverman, Stockholm, samt en i dennes ägo befintlig brevväxling mellan D. och hans uppdragsgivare. — E. Hultmark, Kungl. akademiens för de fria konsterna utställningar 1794—1887 (1935), s. 74; K. Löfström, Stockholmska fasadgubbar (Samf. S:t Eriks årsbok 19201. s. 148: dens.. Kun el. medalien Illis uuorum meruere labores (1933), s. 72.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Dyfverman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17753, Svenskt biografiskt lexikon (art av Marshall Lagerquist.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17753
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Dyfverman, urn:sbl:17753, Svenskt biografiskt lexikon (art av Marshall Lagerquist.), hämtad 2024-04-18.