Meriter

3. Jacob Edvard Boëthius, den föregåendes son, f. 19 apr. 1789 i Uppsala, d 23 aug. 1849 därstädes. Inskriven vid universitetet i Uppsala 14 dec. 1790; disp. 28 maj 1808 (De potestate parentum, p. I; pres. O. Kolmodin); fil. kand. 12 juni 1811; disp. 25 apr. 1812 (De potestate parentum, p. II; pres. O. Kolmodin); fil. magister 15 juni s. å.; jur. utr. kand. 9 juni 1813; disp. 8 juni 1814 (De tutela; resp. V. Ahlborg); jur. utr. lic. 13 juni 1815; jur. utr. doktor (ultimus) 15 juni 1818. Auskultant i Svea hovrätt 4 okt. 1813 (ed 5 okt.); tjänstgjorde vid sommarting 1813 och 1814 samt vid lagmansting 1815; notarie i jur. fakulteten vid Uppsala universitet okt. 1813−midsommar 1814; uppförd å andra förslagsrummet till akademikanslist 12 febr. 1814 och till konsistorienotarie 19 nov. s. å.; juris patrii docens 1815 (föreslagen 14 juni); uppförd på andra förslagsrummet till juris prudentiæ, oeconomiæ et commerciorum adjunkt 11 juni 1818, till juris patrii et romani adjunkt 11 juni 1819 och till akademinotarie 3 nov. s. å.; konsistoriekanslist i Uppsala 27 mars 1820; erhöll tillstånd att tillika få behålla docenturen 16 sept. s. å.; förestod juris patrii professionen ht. 1823, vt. 1824, vt. 1825 samt vt. och ht. 1826; uppförd på tredje förslagsrummet till juris patrii et romani professionen 16 juni 1823; juris patrii et romani adjunkt 27 nov. 1824; Uppsala akademis generella ombud i rättegångsärenden 24 nov. 1825; juris patrii et romani professor i Uppsala 9 nov. 1826; rektor vid universitetet vt. 1833 och läsåret 1841−42; ledamot av lagberedningen 7 dec. 1841, men avsade sig befattningen; höll privata föreläsningar för prinsarna Gustav och Oskar ht. 1847. RNO 1837; LVS 1843. — Ogift.

Biografi

Först sent nådde B. fram till sin professur vid Uppsala universitet, och för att erhålla denna måste han bl. a. utstå en skarp konkurrens med K. J. Schlyter. Vid återbesättandet 1823 av den genom J. D. Drissels död lediga professuren erhöll varken han eller Schlyter röster till högre rum å förslaget än det tredje, i vilket emellertid B. ställdes med fjorton röster mot fyra å Schlyter. Över de klagomål, som Schlyter anförde, avgav B. yttrande i en längre inlaga, i vilken han starkt kritiserade ett av Schlyters arbeten. Andra gången hade professuren blivit ledig genom den nyss utnämnde professor Themptanders befordran till justitieråd år 1825. Då ställde visserligen E. G. Geijer, vilken redan vid den tidigare ledigheten givit Schlyter företräde framför B., Schlyter i första rummet, men hela konsistoriet för övrigt gav B. första rummet; Schlyter ansåg ej lönt att klaga, och B:s' utnämning följde. Om man med de konkurrerandes samlade livsverk i tankarna granskar det avgörande, som sålunda träffades till B:s' förmån, står Schlyters större kapacitet naturligen utom varje debatt. Men utgår man från meritläget under konkurrensen, torde man nödgas erkänna, att B. borde äga företrädet och att i varje fall ingen mannamån begicks mot Schlyter. Schlyter hade då ännu icke hunnit offentliggöra någon del av den stora lagedition, som utgör hans livs storverk; hans huvudsakliga meriter utgjordes av de superlativa vitsord, han erhållit från det andra universitetet, och dessa torde i Uppsala snarast ha verkat överdrivna. I vetenskaplig produktion voro B. och Schlyter i stort jämnställda. B. hade att åberopa flera akademiska specimina, vilka visserligen ej innehålla något bärande nytt, men likväl äga onekliga förtjänster. Framställningen visar goda historiska kunskaper, utredningen av ämnena sker med klarhet och reda. Till grundval för behandlingen lägger B. visserligen ej samtidens rättskipning — vilket i väsentlig mån skulle ha höjt arbetenas värde för nutiden — utan blott utfärdade lagbud, men dessa äro fullständigt angivna och väl kommenterade. Emellertid sades det efter B: s' utnämning ej sällan i Uppsala, att Schlyter med mera snille och lärdom skolat beträda professorsstolen. Adolf Törneros, som själv, måhända påverkad av sina Geijerska försänkningar, lutade åt denna åsikt, fann dock sina tvivelsmål om B:s' kompetens vederlagda vid närmare personlig bekantskap. Den bild, han ger av B. — »vår nyaste, karlavulne, raske juris professor» — är målande. Han talar om hans resliga gestalt, som skulle kunna tillhöra en ståtlig kapten vid ett gardesregemente, hans komplexion, hållning, gång, säkra adress i talet, som vittna om en fullkomlig kropps- och själshälsa. »Hans ständigt halvöppna frimodighet i umgänget», tillfogar han, »gör honom till en skicklig sällskapsman i alla kretsar, och av det inneslutna lärda (livet bär han så få spår som möjligt. Ingen svag sida är på honom märkbar, men också ingen utomordentlig. En för vart tillfälle passande praktisk klokhet, av vilken ingenting mer än som nätt och jämt behöves, gör sig gällande, har hos mängden här vid akademien väckt den föreställningen, att Boëthius vore en duktig världsmänniska men såsom teoretiker icke över medelmåttan.» I den mån Törneros var böjd för att dela denna misstanke, blev ett samtal i vetenskapliga frågor, som han öppnade med B., för honom en överraskning. Livad av varmt intresse genom det tämligen ovanliga tillfället att tala i ämnen, som ej mången svensk bryr sig om, strödde B. synpunkter och iakttagelser omkring sig; bl. a. gick han in på likheterna mellan romersk och engelsk rätt och dröjde sedan vid lagkommitténs gagneliga och skadliga åtgärder, vid .liberalismens inflytande på dem och faran för familje- och samhällsförhållandena i moraliskt avseende genom ärvdabalkens omstöpning — allt med en tydlighet och lätthet, som satte B. i respekt hos Törneros »och gjorde det tre och en halv timmes långa samtalet lärorikare, än om jag ensam skulle hava läst samma ämnen en hel vecka». Efter sin utnämning till professor presiderade B. visserligen för åtskilliga akademiska avhandlingar, men dessa synas icke vara författade av honom. Däremot deltog han i utarbetandet av det yttrande om lagkommitténs förslag till allmän kriminallag, vilket, avgivet 16 jan. 1833 av L. G. Rabenius, S. Grubbe, P. D. A. Atterbom och B., blev ett samlat uttryck för Uppsalakonservatismens avvisande hållning mot de liberala reformsträvandena inom rättsväsendet. Vilken del de olika kommitterade äga i detta yttrande har ej blivit undersökt; blott så mycket är tydligt, att Grubbe författat den första, allmänna delen. Att B. ej under sin professorstid framträdde som juridisk författare, torde delvis hava ägt sin grund i den stora föreläsnings- och examinationsskyldighet, som medföljde hans professur och som givetvis låtit honom, fastän nu nästan glömd, under ett långt skede utöva ett mycket stort inflytande å den juridiska bildningen i Sverige. Ända till 1843 bestod juridiska fakulteten — om man frånräknar Schlyter, vilken 1835−36 var knuten vid universitetet såsom tillförordnad professor i laghistoria — blott av tvenne professorer, B. samt Rabenius, vilken 1838 efterträddes av P. E. Bergfalk, och även sedan fakulteten förstärkts med J. E. Lindblad 1843 och K. O. Delldén 1844 innehade B. det viktigaste ämnet. Ett bevis för tyngden av de B. åliggande akademiska plikterna — vilka voro orsaken till att han avsade sig ledamotskapet i lagberedningen — utgöra B:s' efterlämnade föreläsningsmanuskript, som omfatta så vitt skilda ämnen som nationalekonomi, rättshistoria, civilrätt, straffrätt och processrätt samt bära vittnesbörd om bl. a. ett rätt starkt rättshistoriskt intresse. Någon närmare granskning ha de icke underkastats, men med ledning av dem kan dock redan nu fastslås, att B:s' ringa produktivitet ej berodde på att hans vetenskapliga arbete avstannat under den långa professorstiden.

Författare

Å. Holmbäck.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: De potestate parentum. P. 1—2. Upps. 1808—12. 4: o 30 s. (Diss., prses. O. Kolmodin.) — De tutela. Upps. 1814. 4: o 14 s. (Diss., resp. A. V. Ahlborg.) — Om gästgifveri- och skjuts-inrättningen i Sverige. D. 1—2. Upps. 1818. 4: o (4), 18 s. (Diss., D. 1 resp. N. F. Öhman, D. 2 resp. P. H. Lindien.) — Meditationes de crimine falsi. Upps. 1819. 4: o (4), 12 s. (Diss., resp. A. W. Dicander.) — De asre alieno ex conjugum bonis sol-vendo in cap. XI tit. de matrimoniis commentatio. P. 1—3. Upps. 1825—26. 4: o 36 s. -f- tit.-bl. (Diss., resp. O. A. Tauvon m. fl.) — Om lag-committeens förslag till allmän criminal-lag. Betänkande afgifvet af juridiska faculteten och philosophise professorerna vid Upsala universitet (Skandia, Bd 1, 1833, s. 3—130; även sep. Upps. 1833. 130 s.; tills, med lZg. Rabenius, S. Grubbe, P. D. A. Atterbom). — Dessutom recensioner i Skandia, 9 universitetsprogram (1827, 33, 41, 42), varjämte B. presiderat för 7 av respondenterna författade disputationer. Handskrifter (i UB): Öfversättning af Uplandslagen, af Westgöta-lagen, codex antiquior och codex recentior (sign. B. 94). — Föreläsningar vid Upsala universitet (sign. B. 176 a—g). — Om de svenska gårdsrätterna. Föredrag i Vetenskapssocieteten d. 23 okt. 1847 (sign. B. 176 d).

Källor och litteratur

Källor: Uppsala universitetskanslers handlingar samt densammes underdåniga skrivelser, RA; A. Th. Låstbom, Upsala academies matrikel 1841 (1841); A. Törneros, Bref och dagboksanteckningar (1891), s. 263—255; K. Warburg, Johan Gabriel Richert (1935).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Edvard Boëthius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17852, Svenskt biografiskt lexikon (art av Å. Holmbäck.), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17852
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Edvard Boëthius, urn:sbl:17852, Svenskt biografiskt lexikon (art av Å. Holmbäck.), hämtad 2024-04-17.