Meriter

2. Fredrik Otto Bilberg, den föregåendes sonson, f. 3 aug. 1722, d 29 okt. 1806 på Näsbyholm. Föräldrar: ryttmästaren Gustav Otto Bilberg och Maria Elisabet von Hoffdahl. Inträdde i krigstjänst vid amiralitetet 1738; medelstyrman 23 okt. 1751; löjtnant 4 maj 1754;. konstituerad kaptenlöjtnant 1 dec. 1757; erhöll 14 juli 1761 kaptens fullmakt samt rätt att räkna kaptenlöjtnants tur i enlighet med amiralitetskollegiets förslag 27 sept. 1759; major genom utbytet av kaptenstiteln mot majorstiteln vid amiralitetet (Hofcalendern 1772); erhöll rätt till kompani 28 febr. 1772; RSO 1761.

Gift med Sara Kristina von Helmich, dp 5 okt 1729 i Greifswald, S:t Marien^[1], d 1 maj 1761 genom drunkning i Stralsunds hamn, dotter till källarmästaren von Helmich i Greifswald.

Biografi

B. deltog i en del flottaktioner under pommerska kriget, bl. a. såsom befälhavare å galären Malmö på en expedition vid ön Wollin (nov. 1758), och visade sig härunder som en rask och företagsam sjöofficer. Under sjöslaget vid Grosses haff i Odermynningen (10 sept. 1759), varvid B. förde befälet på galären Cronoberg, skötte han sig emellertid på ett sätt, som ådrog honom svårt klander. Hans skepp framryckte så långsamt, att överbefälhavaren general V. Carpelan ett par gånger under hetaste kanonaden måste skicka sin adjutant i en slup till B. för att mana honom till större »vivacité». B. undskyllde sig visserligen efteråt med att hans galär varit för tungrodd, men Carpelan antydde i sin officiella rapport, att det också kunde ha berott på mindre god vilja hos B. I själva verket synes B. såsom sjöofficer ogärna ha velat underordna sig en lantofficer som Carpelan, med vilken han enligt A. von Fersens uppgift före striden legat i tvist. Men måhända var det också politik med i spelet: B. var nämligen en intresserad politiker av mösspartiet och hade med sig ombord den redan nu som politisk intrigör beryktade K. Fr. Pechlin, en sak, som kanske ej varit utan inflytande på händelsen. Carpelans yttrande om B. föranledde en undersökning vid krigsrätt, och intilldess denna var slutförd, förklarade regeringen (16 jan. 1760) honom oberättigad till förslag och befordran. Generalkrigsrättens utslag blev emellertid frikännande, och ständerna anmälde B. till att såsom »upprättelse» erhålla kaptens fullmakt och lön, dock utan att därigenom vinna försteg framför, äldre kolleger i kaptenlöjtnantsgraden.

Under sitt följande liv kom B. att framträda mindre som officer än som politisk partigängare på frihetstidens senare riksdagar men i synnerhet under Gustav III:s tid. Han var en av dem, som tidigast och ivrigast anslöto sig till oppositionen mot kungen, en hållning, som säkerligen till en del föranletts av personliga skäl: han hade nämligen mottagit en skrapa för oskickligt uppförande mot amiral A. J. Wrangel, och han hade fått en ansökan om högre lönetur avslagen. B. var känd för sin skarpa tunga, och samtiden visste att citera många sarkastiska bonmots från hans mun. På riksdagen 1778 tillhörde han det s. k. lantpartiet och väckte uppmärksamhet genom att väcka det förslag om instruktion för bankoutskottet, som föranledde den första större konflikten mellan konungen och adelsoppositionen. Ännu större roll spelade han på den stormiga riksdagen 1786. Jämte Johan von Engeström, assessor M. Crusenstolpe m. fl. var B. härunder en av »operatörerna» hos lantpartiet eller »patrioterna», han höll en klubb för dess medlemmar, och han var djupt invigd i oppositionens intriger och planer. Han blev elektor och medlem av statsutskottet, och både inom detta och vid adelns plena utvecklade han en nitisk verksamhet. Sålunda var han utsedd att leverera huvudkritiken i passevolansfrågan, ehuru han undanbad sig uppdraget; däremot frambar han (7 juni) ett memorial om tryckfriheten, som bifölls av adeln och meddelades de andra stånden för instämmande. Han gick i detta hårt åt boktryckarna och talade om »det aristokratiska välde, boktryckarsocieteten i riket på tryckfrihetens bekostnad dagligen utövar...; att upplysa och upplysas beror av deras behag, de tända och släcka ljus efter godtycko, de skräda tankar utan begrepp och ansvar». I en annan av riksdagens stora stridsfrågor, bevillningens begränsning till fyra år och minskning, var han en av huvudtalarna på oppositionens sida; genom sin benägenhet och förmåga att »ridiculera» sina motståndare fick han ofta skrattarna på sin sida. Då B. även 1789 framträdde som en av de fränaste och mest talföra opponenterna på riddarhuset, är det ej ägnat att förvåna, att arresteringen av oppositionsledarna (20 febr.) även kom att drabba honom, i det han sattes under bevakning på högvakten. Redan samma kväll blev han visserligen frigiven, men det skall ha skett på det villkoret, att han icke vidare återtog sin plats på riddarhuset under den pågående riksdagen. På den korta riksdagen i Gävle 1792 visade han emellertid nya prov på sin kritiklusta, särskilt när det gällde bevillningsfrågan, och rönte bevis på det förtroende han åtnjöt genom att insättas i såväl bankoutskottet som det mindre beredningsutskottet, vilket hade att behandla frågor rörande riksgäldskontoret. Ännu på 1800 års riksdag, då B. uppnått 78 års ålder, lät han då och då höra sig, särskilt på sitt specialområde bankens styrelse och revision, till vars omläggning han i ett memorial framlade ganska omfattande projekt. I realisationsfrågan ställde han sig skeptisk mot hemliga utskottets finansplan, och som lämpliga medel att bekämpa de ekonomiska svårigheterna anvisade han förbud mot att bruka guld; »man skulle kunna realisera mycket riksgäldssedlar med det guld, som bäres av våra mademoiseller, jungfrur och halvjungfrur». En annan utväg var att ur riket förpassa »alla lösa judar, såsom högst skadelige för landet, i det de utföra myntet, inpraktisera kontraband, ... översvämma landet och vars avföda är otjänlig till landets upparbetande och bruk, utan endast sugare», som orden föllo i det anförande, varmed B. avslöt sin långa riksdagsmannabana.

B. tillbragte senare delen av sitt liv på fideikommisset Näsbyholm i Södermanland, vilket tillfallit honom efter utslocknandet av farbroderns, kammarrevisionsrådet Bilbergs, familj. Då B. själv var barnlös och slöt sin ätt, insatte han i sitt testamente sin kusins son viceamiralen H. J. Nauckhoff som innehavare av fideikommisset efter sin död.

Författare

G. Jacobson.

Källor och litteratur

Källor: Riksens ständers und. skrivelser i krigsärenden 7 juli och 8 aug. 1761 samt 21 febr. 1772, RA; Heml. handl. hör. till Sveriges historia efter Gustaf III: s äntrade till regeringen, 2 (1822); G. J. Adlerbeth, Hist. anteckningar, 1 (1856); J. von Engeström, Hist. anteckningar och bref (1877); F. A. von Fersen, Hist. skrifter, 1—8 (1867—72). — A. Ahnfelt, Ur sv. hofvets och aristokratiens lif, 2 (1880); J. A. Almquist, Riksdagen i Gefle 1792 (1895); C. A. Gyllengranat, Sveriges sjökrigshistoria, 2 (1840); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1—-2 (1885, 96); T. Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget (1915); W. Tham, Kon. Gustaf III och rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Otto Bilberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18200, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18200
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Otto Bilberg, urn:sbl:18200, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-18.