Meriter

Billström, Lars, f. 26 febr. 1801 i Stenkyrka socken i Tjörns pastorat, d 7 aug. 1878 i Lund. Föräldrar: salteriägaren, sedermera lantbrukaren Lars Billström och Anna Kristina Linnerot. Student i Lund 15 mars 1820; avlade examen till rikets rättegångsverk 1 mars 1826. Auskultant i hovrätten över Skåne och Blekinge 10 mars 1826; tf. notarie och kanslist vid Lunds akademi 19 okt.–11 dec. s. å.; erhöll upprepade domarförordnanden (första gången 14 nov. 1827); kanslist vid Lunds akademi samt tf. akademinotarie 28 maj 1828; auskultant i Göta hovrätt 28 apr. 1829; v. häradshövding s. å.; upprepade gånger tf. akademisekreterare i Lund 1831–33 samt ånyo från 1837; sekreterare i bondeståndets enskilda besvärsutskott under riksdagen 1834–35; rådman i Lund 25 maj 1837; uppfördes på första förslagsrummet till sekreterare och ombudsman vid Lunds akademi 23 maj 1840; upprepade gånger tf. borgmästare i Lund från 1841; erhöll avsked från de akademiska tjänsterna 27 okt. 1842; ledamot av borgarståndet för Lund m. fl. städer vid riksdagarna 1844–60 och var därunder bl. a. ledamot av lagutskottet 1844–45, av konstitutionsutskottet 1847–60 samt av hemliga utskottet 1853–54; deltog i revisionen av riksens ständers lånekontor i Malmö 1847; ledamot i direktionen för nämnda lånekontor 24 mars 1848–1863; uppförd å första förslagsrummet till borgmästare i Uddevalla 17 nov. 1852; borgmästare i Lund 20 juli 1855; ledamot av riksdagens första kammare 1867–71. — Ogift.

Biografi

B. ägnade sig efter den vanliga juridiska gradpasseringen åt det akademiska kansliets tjänst. Han gjorde sig under dessa den akademiska rättskipningens dagar hart när oumbärlig för de akademiska bisittarna i konsistorialrätten, icke minst i betraktande av, att akademisekreterartjänsten innehades av en titulärprofessor, som var naturvetenskapsman och saknade juridisk bildning. Också uttalade universitetskanslern kronprins Oskar en gång, att »en så skicklig tjänstemans fästande vid akademien vore av stor vikt för kansligöromålens jämna och säkra gång». När därtill kom, att B. i sammanlagt sju år uppehållit akademisekreterarbefattningen, var det för honom en missräkning, som han aldrig glömde, att han blev förbigången vid återbesättandet av denna syssla. Det var harmen över detta befordringsärendes utgång, som gjorde, att han lämnade sina akademiska befattningar. En liknande motgång drabbade B., då han, ehuru uppförd på första förslagsrummet, år 1852 blev förbigången vid tillsättandet av borgmästartjänsten i sin hembygds huvudstad, Uddevalla — en sak, som vid följande riksdag föranledde en anmärkning från konstitutionsutskottet mot justitiestatsministern G. A. V. Sparre. B:s ämbetsmannaverksamhet blev emellertid helt knuten vid den skånska universitetsstaden, där han snart nog (1855) blev borgmästare. Några storverk utförde han ej inom Lunds kommunala liv, men han styrde staden med kraftfull hand, och allt gick efter hans vilja, ända tills ohälsa nedbröt hans krafter.

Det är icke ämbetsmannen Billström utan politikern och donatorn, vars namn gått till eftervärlden. Då B. 1844 blev riksdagsman, var den liberala oppositionen definitivt herre i de två lägre stånden, och i borgarståndet hade det gamla dominerande borgmästar- och rådmanselementet trängts åt sidan av den rena bourgeoisien med de robusta bruksägarna i spetsen. Regeringen väntades visa liberala tecken, och den forna oppositionen redde sig att spela rollen av regeringsparti. Orubbligt tillgiven liberalismens grundtankar och med värme omfattande tidens stora reformfrågor, men lugn och betänksam, framstod B. genast som en av de bästa representanterna för en saklig kritik och ett sansat framstegsarbete. Den högröstade gåpåaretaktik, som utmärkte en del av tidens liberala koryféer, var honom, främmande och motbjudande likaväl som det överdrivna partinitet inom den majoritet, han tillhörde. Han motsatte sig sålunda (1844) i ett spetsigt anförande en av T. Petré och K. Fr. Waarn m. fl. önskad anhållan om sparsamhet i kröningsutgifterna och ådagalade gentemot de liberala planerna på att låta opinionsnämnden inskrida mot högsta domstolen en självständighet, som föranledde, att hän blott blev andre suppleant i nämnden. Att B. var anhängare av sparsamhet och planmässighet i budgetfrågorna, visade sig snart. Slarvigt motiverade och på otillförlitliga kalkyler vilande anslagsäskanden, varpå ingalunda exempel saknades under denna tid, möttes städse av hans bistra kritik. Likaså höll han gärna ett vaksamt öga på byråkratien i alla dess grader, ty »ämbetsmän finnas till för det allmännas skull och äro till folkets tjänst och nytta tillsatta». I detta tecken funno han och Petre varandra.

Det blev längre fram ett talesätt, att oppositionen i borgarståndet sammanhölls av Petres bjudande stämma och B: s fasta ledning; och det är en sanning, men med åtskillig modifikation. Borgarståndet var icke, och blev aldrig, så disciplinerat som man föreställt sig — det gäller majoritet såväl som minoritet — och Petré och B. hade många nederlag att anteckna under årens lopp. Det gamla talet om »den tyste Billström» behöver också sin retusch. Han hade tidigt uttalat sig mot vidlyftiga och tidsödande diskussioner och förmenat, att endast de sakkunniga borde föra ordet. Men han var själv ofta sakkunnig och hade ej sällan att föra sitt utskotts talan. Hans anföranden äro ej heller så få, uppgående 1844–45 till cirka 130 och för hela hans riksdagstid till ett 600-tal. Det är kontrasten, först med Petré och sedan med A. V. Björck, som givit B. namnet den tyste. Att »hålla tal» var ej hans sed. Men han talade som en bok, flärdfritt och okonstlat och dock formfulländat, med en logisk skärpa och en psykologisk träffsäkerhet, som i förening med hans behärskade och sakliga sätt att ta på frågorna i längden icke kunde förfela sin verkan. Med en sådan läggning kom B. icke ofta att framträda som oppositionens banerförare inför världen, men han verkade så mycket mera genom sin övertalningsförmåga i det tysta och bakom kulisserna. Hans bostad var ofta en mötesplats för enskilda överläggningar och borgarståndets liberala medlemmar gingo nog icke så sällan därifrån med B:s mening i frågorna som aftonens behållning. Hos honom uppgjordes vallistorna och bestämdes taktiken vid månget viktigt tillfälle. Mera än någon annan åtnjöt B. förtroende även från motståndarnas sida. Träffande är alltså av allt att döma A. V. Björcks omdöme, att B. »var borgarståndets taktiske, om också ej alltid synbare ledare». B. hade hoppats få vara med om både den stora lagreformens och den stora representationsreformens snara lösning, och förhalningen av dessa reformer hade därför i honom en bister vedersakare. När adel och präster år 1848 i förening med några lättubbade bönder vid valet av justitieombudsman lyckades ersätta den reformvänlige K. L. Landin med en av lagreformens mest bemärkta motståndare, S. L. Theorell, sjöd vreden över även hos den annars så behärskade B. »Jag vågar tro och yttra», sade han bl. a., »att den nyvalde justitieombudsmannen icke äger borgareståndets förtroende», utkorad som han är, »icke av nationens valda ombud utan huvudsakligen av några individer bland adeln och prästerskapet, vilka till följd av självskrivenhet hava plats i riksförsamlingen.» Han hoppades i allt fall, att den bedrövliga utgången skulle komma allt flera att inse »nödvändigheten att från nationalrepresentationen utmönstra sådana onda makter». Theorells tendenser att godtyckligt utvidga sina ämbetsbefogenheter nagelforos vid följande riksdag skarpt av B., som emellertid senare, 1853, var med om att omvälja denne i övrigt förtjänte justitieombudsman.

I representationsfrågan företrädde B. den mera radikala riktningen och förordade sålunda det från riksdagen 1840–41 vilande förslaget. I regeringens förslag 1848 såg han däremot intet framsteg, ej ens en allvarlig avsikt att åstadkomma en reform. Från konstitutionsutskottet åtföljdes det av en av B. avgiven reservation, som väckte mycken uppmärksamhet både inom riksdagen och i pressen. Yrkande på återremiss framställdes av B. i borgarståndet och på hans bedrivande även i bondeståndet men strandade på talmännens propositionsvägran. Vid riksdagen 1850–51 föll förslaget i tre stånd men antogs »par dépit» hos borgarna trots B: s och Petrés gensagor. B. uttalade sig vid detta tillfälle med mycken skärpa över regeringens hållning inför landets stora krav. Från denna tid var han, liksom så många andra av reformvännerna, utan alla illusioner beträffande Oskar I:s liberalism och kände sig därmed också obunden av gamla hänsyn och löften till regeringen. Han anslöt sig nu till tanken att sammansvetsa borgare och bönder till ett fast block, som i förening med trycket från pressen och den allmänna meningen småningom skulle betvinga adeln och prästerna. I en sådan situation var B. med sin förtroendeingivande personlighet och sina starka försänkningar bland bönderna ovärderlig. Sammanhållningen mellan de båda stånden äventyrades emellertid genom brännvinsfrågan vid riksdagen 1853–54, och även B., som med iver deltog i striden mot husbehovsbränningen, såg åtminstone för en tid sitt inflytande hos bönderna förminskat.

I konstitutionsutskottet utvecklade B. en trägen verksamhet, varvid dock partiernas jämvikt, som ofta lät avgörandet ankomma på åen förseglade sedeln, inbragte honom mera motgång än seger. Han stödde emellertid strävan efter sådana partiella reformer i representationsskicket, som enligt reformvännernas förhoppning skulle underlätta den stora representationsreformen, men motsatte sig det konserverande Lagerbjelkeska representationsförslaget liksom förslaget att till konstitutionsutskottets skiljedom överlämna tvister angående gemensam votering i förstärkt utskott. Likaså bekämpade han försöken att förtunna tryckfrihetens grundlagsskydd och motsatte sig förslaget om en regeringsrätt av farhåga för en alltför stark cen-tralisation av rättskipningen i besvärsmål. Vid utskottets granskning av statsrådsprotokollen nedlade B. mycken möda och utövade ett stort inflytande; flera gånger påyrkade han riksrättsåtal, ehuru blott en gång med framgång (1853–54), reserverade sig ej sällan mot underlåtande av anmärkningar och upptog vid ett tillfälle (1850–51) det gamla kravet på ett generellt omdöme om statsrådens verksamhet och särskilt deras nit för nationens viktigaste reformkrav, »helst i annat fall en fullkomlig overksamhet i dessa hänseenden å rådgivarnes sida skulle vara det säkraste medlet att förbliva i ostört åtnjutande av ett förtroende, som de aldrig gjort sig möda att förvärva».

Då B. efter representationsreformen återvände till riksdagen såsom ledamot av första kammaren, hade år, arbete och ohälsa alltför mycket nedsatt hans krafter för att han där skulle kunna spela någon roll.

Genom en donation av 5,000 rdr till ett stipendium, bärande professor Johan Holmbergssons namn och avsett för juris studerande, gav B. uttryck åt sin tacksamhet mot denne lärare, vilkens konkreta och praktiska undervisning givit honom hans juridiska skolning och särskilt utvecklat hans naturliga gåva av klar och påtaglig och dock juridiskt avmätt framställning. Ett annat avsevärt belopp donerade han till Fruntimmersföreningens slöjdskola för fattiga flickor. Men den förnämsta minnesvården reste han åt sig i Bohuslän. »Billström har alltid något till övers för en bohuslänning», hette det i Lund, och få hjälpbehövande landsmän ha gått ifrån honom ohulpna. Den nordiska folkhögskoletanken hade just slagit igenom i Sverige under B:s sista decennium, och det föll sig då naturligt för honom att låta den folkskola, han ursprungligen tänkt upprätta i sin födelsesocken, taga den större gestalten av en folkhögskola, närmast för hembygden Tjörn men i mån av utrymme tillgänglig även för bohuslänsk ungdom från andra trakter. »Billströmska folkhögskolan på Tjörn», förlagd till egendomen Tyft, kunde redan 1 nov. 1876 öppna sin första årskurs för manliga elever och 1 maj 1878 för kvinnliga. Värdet av stiftarens donationer i fastigheter, lösören och kontanter uppgick till omkring hundratusen kr.

Författare

P. O. Gränström.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Just.-dep. handl. 20 juli 1855 (meritförteckn.), RA; riksdagens prot. och handl.; samtida tidn.; minnesrunor av H. Wieselgren i Ny illustr. tidn. 1878 och av H. Holmlin i Billströmska folkhögskolans redogörelse 1880 samt utdrag ur B:s testamente i samma redogörelse 1885.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Billström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18227, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. O. Gränström.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18227
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Billström, urn:sbl:18227, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. O. Gränström.), hämtad 2024-04-25.