Meriter

von Birckholtz, Hieronymus, f. i Küstrin, Brandenburg, d sommaren 1618 i Nyköping. Föräldrar: kurbrandenburgske kanslern Hieronymus von Birckholtz och Anna von Brixen. Student i Heidelberg 1586; kom i svensk tjänst omkr. 1590; namnes juni 1594 »trotjänare» och mars 1595 hovjunker hos hertig Karl; erhöll i slutet av 1613 av änkedrottning Kristina »beställning att brukas uti rättegångsväsendet»; använd av Gustav II Adolf 1615–17 i diplomatiska och andra värv i Tyskland.

Gift 1) 1597 med Anna Fleming, dotter till Joakim Fleming till Kvidja; 2) senast 1608 med Uriana Hund, d 1649, dotter till Daniel Hansson Hund och änka efter översten Scipio de Palma.

Biografi

Tillhörande en gammal markbrandenburgsk adelsätt, gick B., enligt senare uppgift av honom själv, omkr. 1590 i svensk tjänst, först hos konung Johan och sedan hos hertig Karl, som i honom fann »en brukelig och tjänlig karl», lämplig att användas för skilda uppdrag. Under dessa värv invecklades han i häftiga tvister med den mäktige Klas Fleming, till vars brorsdotter han fåfängt gillade, ehuru redoboget understödd av hertigen; efter många vedermödor och äventyr lyckades B., dock först efter marskens död våren 1597, att föra denna äktenskapshandel i hamn. Orsaken till motståndet hade ej minst varit Flemings obenägenhet att avstå från förvaltningen av sin myndlings jordagods. I fortsättningen har B. tidvis tagits i anspråk för offentliga värv, tidvis ägnat sig helt åt skötseln av enskilda angelägenheter; med sin släkt i Brandenburg underhöll han mångfaldiga förbindelser och gästade flera gånger sitt hemland, där han f. ö. fick rättsanspråk att bevaka. I samband med dessa resor betroddes han även med diplomatiska uppdrag, första gången sannolikt i början av 1598, då hans ärende till hovet i Berlin gällde den långvariga förhandlingen om ett giftermål mellan prinsessan Anna och Johan Georg av Brandenburg. I förberedelserna till Karls tåg till Finland 1599 tog B. verksam del; på honom vilade uppbådet av knektarna från Norrland och Österbotten. Följande år (aug.) liksom även 1601 framträder han i rollen av Karls tygmästare. Genom sitt giftermål alltmer knuten till Finland, anlitades B. jämväl för vissa uppgifter i rikets nordanmarker, så vintern 1602 (fallmakt Åbo 2 dec. 1601), då han tillsammans med Sigfrid Aroni Forsius och Daniel Hjort på en resa, som sträckte sig upp till Varanger, företog en undersökning i den omstridda gränsfrågan, i samband med vilken gradmätningar anställdes. Hösten 1607 (fullmakt Stockholm 23 aug.) har han på konungens uppdrag utvecklat en till synes omfattande verksamhet i Österbotten, vars kamerala förhållanden då gjordes till föremål för en noggrann utredning.

En vändpunkt i B:s historia blev synbarligen året 1613, då han efter att genom eldsolycka ha förlorat sin egendom inträdde i änkedrottning Kristinas tjänst. I denna nya ställning kom han emellertid att verka endast helt kort tid. Nya resor till Tyskland, vartill hans enskilda intressen givit honom anledning, förknippades liksom tidigare med vissa politiska uppdrag, nu i konung Gustav Adolfs tjänst. B. befann sig åren 1615–17 långa tider på resande fot i Nordtyskland, där han för svenska regeringens räkning dels själv på skilda vägar anskaffade underrättelser, dels träffade avtal med kunskapare och korrespondenter. Särskilt var hans uppmärksamhet, inriktad på den polske konungens och de i Polen opererande landsflyktiga svenska herrarnas planer och anslag. Av betydelse blev nu B: s av gammalt livliga förbindelser med hovkretsar i Berlin. Det var också vid ett av hans besök därstädes, som tanken på giftermålet mellan Gustav Adolf och Maria Eleonora först synes ha framkastats, en tanke, för vars realiserande B. sedan nitiskt verkade. Hans rapporter till regeringen präglas av stor utförlighet, livlig berättelseton och ej ringa humor. De långvariga politiska uppdragen hade emellertid ådragit honom missnöje hos änkedrottningen, i vilkens tjänst han formellt kvarstått hela denna tid. Under förhandlingar om fastare anställning hos konungen träffades han försommaren 1618 av döden.

B. blev genom sitt gifte med Anna Fleming innehavare av Yläne i Pöytis socken, men egendomen synes efter Anna Flemings död ha återgått till hennes släkt och innehades längre fram av B: s och hennes son, assessorn vid Dorpats hovrätt Hieronymus von Birckholtz (d 1639), med vilken B. stundom sammanblandats i äldre litteratur. Efter giftermålet med krönikeskrivaren Daniel Hansson Hunds dotter Uriana nämnes B. herre till Runsö efter hennes släktegendom Rommelberg i Runsö by på Selaön. Sitt sista vilorum fann han i Överselö kyrka.

Författare

N. Ahnlund.

Arkivuppgifter

Ett brottstycke av B:s skriftliga kvarlåtenskap har med Tidöarkivet kommit till riksarkivet. Brev från B. finnas i flera av riksarkivets serier (se nedan); om förbindelser mellan honom och Brahesläkten vittna brev i Skoklostersamlingen. B: s ungdomsöden behandlas i romantiserad form av den finskspråkige författaren Santeri Ingman (senare Ivalo) i romanen Anna Fleming (1898).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., hertig Karls registr. och titularregistr. 1611—32 (drottn. Kristinas handlingar) samt skrivelser till kon. Gustaf II Adolf och till Axel Oxenstierna, allt i RA; hertig Karls räntekammarböcker, Norrlands handlingar 1602, 1603 och Sandbergska saml. (YY 24507), allt i kammararkivet; Rep. IX 5 a 2, Preuss. Staatsarchiv, Berlin. — Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, I: 2 (1896) och II: 1, 10 (1888, 1900); Samling af urkunder rör. Finlands historia, utg. af J. E. Waaranen, 1—2 (1863, 64). — T. Berg, Johan Skytte (1920); O. von Dalin, Swea rikes historia, 2: 2 (1761), s. 309, 497; S. F. Hammarstrand, Försök till en hist. framställning af förhandlingarne om Sveriges deltagande i 30-åriga kriget (1855); G. Irmer, Hans Georg von Arnim (1894); W. G. Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter (1860); J. Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden (1909). — Se i övrigt: T. Carpelan, Finsk biogr. handbok, 1 (1903).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hieronimus Birckholtz, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18231, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18231
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hieronimus Birckholtz, von, urn:sbl:18231, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2024-04-19.