Meriter

2. Albert Wilhelm Björck, den föregåendes halvbroder, f. 17 aug. 1812 i Göteborg, d 23 juli 1885 därstädes. Föräldrar: gymnasielektorn och titulärprofessorn Elias Daniel Björck och Johanna Charlotta Roos. Åtnjöt undervisning vid Göteborgs gymnasium; student i Uppsala 16 okt. 1829; avlade examen till rikets rättegångsverk 3 dec. 1830. Auskultant i Göta hovrätt 22 dec. 1830; kanslist vid rådhusrättens arkiv i Göteborg 31 juli 1835; v. häradshövding 25 jan. 1843; civilnotarie vid Göteborgs kämnärsrätts tvistemålsprotokoll 3 juni s. å.; rådman 7 mars 1844; ledamot av statsrevisionen 1847; ordförande i rådhusrättens avdelning för tullmål 3 apr. 1850; ledamot av borgarståndet vid riksdagarna 1850–66 samt av andra kammaren 1867–69 och var därunder bl. a. ledamot av opinionsnämnden, suppleant i konstitutions-, bevillnings- och bankoutskotten samt ledamot av ståndets enskilda besvärsutskott 1851, ledamot av konstitutionsutskottet 1853–54, av statsutskottet 1856–69, av talmanskonferensen 1862–69 samt av särskilt utskott 1868; bankofuilmäktig mars 1860–mars 1868; ledamot av kommittén angående rikets sjöförsvar 5 juli 1861–23 maj 1862 och av unionskommittén 6 febr. 1865–29 aug. 1867; ledamot av kyrkomötet 1868; revisor för riksbanken i Göteborg 1870; tf. justitieborgmästare i Göteborg från 15 aug. s. å.; justitieborgmästare därstädes 14 jan. 1871; erhöll avsked med pension 13 apr. 1883. RNO 1864; LVVS 1870; KVO 1871.

Gift 1 aug. 1847 med Ulrika Törnqvist, f. 12 dec. 1824, d 8 juli 1895, dotter till formskäraren Peter Törnqvist.

Biografi

Vid sidan av sin tjänstgöring i Göteborgs domstolar utövade B. i yngre dagar en omfattande praktik som juridisk rådgivare och advokat. De många förlagskontrakt (t. ex. mellan bruksägare och exporthus), reglementen och bolagsordningar m. m. (t. ex. för Göteborgs enskilda bank, Göteborgs första sjöassuransförening, Skandinaviska kreditaktiebolaget o. s. v.), som B. på sin tid uppgjorde, åtnjöto stort rykte som mönster av fulländning och o tvetydighet. För sakförarkallets ställning inom allmänna opinionen i rikets andra stad var hans verksamhet helt enkelt epokgörande, och över huvud räknas han såsom en av grundläggarna av det moderna svenska advokatskråets höga anseende. Även som medlem av rådhusrätten blev B. en skapare av goda och bestående traditioner. Under sin borgmästartid åtnjöt han en utomordentlig popularitet, framför allt bland småfolket; gentemot de rättssökande var han också den verkliga inkarnationen av domarreglernas gode och beskedlige domare, som är bättre än en god lag. Innan ännu politiken och bankofullmäktigskapet togo hans tid och krafter i anspråk, hann B. göra åtskilliga värdefulla insatser i Göteborgs kommunala liv. Ett reformprojekt av B. från 1840-talet, vilket först i senare tid förverkligats, var hans förslag om inrättande av ett kommunalt »arbetsanvisningskontor». På äldre dagar ådagalade B. ett starkt intresse för utvecklande av stadens kulturella institutioner. Medlem i styrelsen för Renströmska undervisningsfonden, som bl. a. upprätthöll vetenskapliga föreläsningar, ivrade han varmt för inrättandet av en högskola, och man spårar hans råd i de båda stora donationer, Lundgrenska och Magnusska, som blevo Göteborgs högskolas grundplåt.

I riksdagen inträdde B. först under loppet av 1850–51 års riksmöte, såsom ersättare för kommerserådet Olof Wijk, vilken utsetts till borgarståndets talman. Dessförinnan hade B. emellertid hunnit göra sig bemärkt i tidens politiska reformrörelse. Ordförande i Göteborgs reformsällskap, bildat 1848, samt v. ordförande vid reformmötet i Örebro 1849 och ledamot av dess beredningsutskott, framträdde han som målsman för ett representationsförslag, vilket i all sin radikalism, hävdade ett verkligt tvåkammarsystem, påminnande om Louis De Geers. B:s politiska anseende inom valmanskåren var redan så stort, att endast den graderade skalan hindrade hans inträde i riksdagen vid 1847 och 1850 års allmänna val. Av det stora oppositionspartiet i borgarståndet, som alltjämt, enligt B:s egna ord, »sammanhölls av Petres bjudande stämma och Billströms fasta ledning», mottogs han med det största förtroende. Ännu innan han ens haft ordet, hedrades han med icke mindre än tre utskottsplatser. En av de få, som alltifrån sitt jungfrutal ägde ståndets öra, avancerade B. raskt till en ledande parlamentarisk ställning och övertog i sinom tid både Petres och Billströms fallna mantlar. Han blev »borgareståndets siste ledare». B:s stora inflytande berodde icke blott på politisk klokhet och talarbegåvning utan också i hög grad på hans utomordentliga flit och allestädesnärvaro i riksdagsarbetet och kanske framför allt på hans grundliga och mångsidiga sakkunskap, understödd av ett ovanligt gott minne. Han var »en levande liber memorialis i statsrätt, juridik, nationalekonomi, i allt»; han var »ensam en hel encyklopedi» (Blanche). Ständigt i debatten och alltid slagfärdig, om ej alltid lika väl rustad, var B. en talare av obestridlig rang, om än bristen på värme och färg i framställningen samt det alltför hastiga tempot i längden verkade något tröttande. Stundom röjde hans anföranden i all sin vederhäftighet en viss instängdhet inom den partipolitiska ramen; ej alltid var den snabbtungade parlamentarikern de stora vyernas talesman. Som partichef förde B. ett rätt så despotiskt regemente, vilket ibland ledde till fronderi och beredde honom nederlag, t. ex. vid elektorsvalen på riksdagen 1865–66.

Oppositionens huvudsyfte vid den tid, B. inträdde i dess led, var att genom en fast sammanhållning mellan borgar- och bondestånden förhindra regeringens av de båda högre stånden gynnade reaktionära strävanden, och B:s insatser i riksdagsarbetet under 1850-talet äro starkt präglade av hans iver för detta mål. I konstitutions- och statsutskotten verkade han ihärdigt och ofta framgångsrikt för att hämma regeringens försök att göra sig oberoende av riksdagen eller genomdriva sin vilja enligt regeln »divide et impera», och. i ståndet försummade han ej gärna något tillfälle, alltifrån jungfrutalet, att apostrofera regeringen och kräva en mera parlamentariskt färgad regim. I konstitutionsutskottet medverkade han till 1854 års riksrättsåtal och till den långa raden av anmärkningar i dechargebetänkandet s. å. Han ansågs även vara författare till borgar- och bondeståndsgruppens till samma betänkande fogade uppseendeväckande reservation med dess generella kritik av statsrådens sätt att sköta sitt rådgivarkall. Och i ståndet lyckades B. genomdriva ett beslut att till entledigande anmäla statsråden Palmstierna, Reuterdahl och Gripenstedt, en anmälan, som biträddes av bondeståndet men strandade på adelns och prästernas motstånd. Även vid följande riksdagar var han en av huvudtalarna i dechargefrågor, t. ex. 1856 i fråga om utrikespolitiken, där B., en ivrig vedersakare av »1812 års politik» och dess utlöpare, hyllade den frejdiga men litet naiva »aktivism», som besjälade den tidens svenska liberalism. Borgarståndets opinionsyttringar för svensk diplomatisk medverkan till lösningen av Italiens och Polens nationella frihetsproblem tillkommo närmast på B:s auktoritet, (motion i senare frågan 1863); den tacksägelseadress, som »Società nationale italiana» i anledning därav tillställde B., var honom alltid ett kärt minne. I unionsfrågorna förfäktade B. den svenska ståndpunkten, t. ex. i ståthållarstriden 1860, och det svenska inslaget i unionskommitténs förslag till ny föreningsakt 1867 var huvudsakligen ett verk av B. jämte justitierådet K. J. Berg. I statsutskottet, där B. snart blev den ledande, stundom allrådande mannen, förstod han att smidigt förena en lojal sparsamhetsiver med ett ej alltid så lojal åtstramande av statens pung som kampmedel mot regeringen, men i mån av oppositionens förvandling till regeringsparti under De Geers regim, bleknade ock B:s gloria som »rikshushållare». Bland B:s talrika positiva insatser i reformpolitiken må här endast nämnas hans motion 1853, som ledde till att städernas husägare m. fl. fingo representation i borgarståndet, och hans arbete för utbildningen av plenum plenorum till ett verkligt inslag i fyrståndsrepresentationen. Han var även en av de få politiker, som De Geer tog till råds vid uppgörandet av sitt representationsförslag. B. tillhörde dem, som då manade till att skjuta, de radikala kraven i representationsfrågan till framtiden för att vinna det väsentliga, ståndsriksdagens avskaffande. Reformen i brännvinslagstiftningen hade i B. en nitisk befrämjare. I fråga om järnvägsbyggandet ville han inskränka statens insats till de större och riksviktigare stambanorna. I den nya representationen intog B. en relativt tillbakadragen ställning, ehuru han i statsutskottet allt fortfarande var en mycket inflytelserik ledamot och ofta yttrade sig i kammardebatten. I en sextiofyra sidor stark motion föreslog han vid riksdagen 1867 en omfattande reform i vår förvaltning, åsyftande bl. a. ombildande av kollegierna och skilsmässa mellan förvaltande och lagskipande myndighet, vilket förslag, 1867 begravt i ett tillfälligt utskott men 1868 förnyat och då överlämnat till ett särskilt utskott, resulterade i en riksdagsskrivelse i motionens syfte. Av hälsoskäl avböjde B. återval 1869. Som bankofullmäktig och därvid deputerad för den inre förvaltningen genomförde B. flera viktiga förbättringar. I kyrkomötet 1868 väckte B. förslag om revision av kyrkolagen, om kristendomsundervisningens skiljande från folkskolan och överlåtande till prästerskapet samt om prästernas befrielse från borgerliga förrättningar. Men i denna församling ägde han intet gehör.

Författare

P. O. Granström.

Källor och litteratur

Källor: Just.-dep. handl. 14 jan. 1871 (meritförteckn.), RA; B: s självbiografi i Sv. biogr. lexikon, N. F., 2 (1858-59); samtida tidningar; Ny illustr. tidn. 1863, 68, 85; Svea, 1886; Riksdagsrevy, 15 jan. 1863 (1863); [V. Granlund och E. Key], Andra kammarens män under riksdagarne 1867—69 (1869)- P. O. Granström, Adresser och adressdebatter i den sv. parlamentarismen (1917); [J. C. Hellberg], Ur minnet och dagboken om mina samtida, af Posthumus, 4—12 (1871—74); K. Reinhold, Reformsallskaperna och de allmänna reformmötena i Örebro år 1849, 1850 och 1853 (1917); S. Ödmann, Minnen och anteckningar från flydda dagar (1898).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Albert Wilhelm Björck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18274, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. O. Granström.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18274
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Albert Wilhelm Björck, urn:sbl:18274, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. O. Granström.), hämtad 2024-04-20.