Meriter

Block, Magnus Gabriel von, f. 25 apr. 1669 i Stockholm, d 16 apr. 1722 i Söderköping. Föräldrar: hovpredikanten, kyrkoherden i Riddarholmsförsamlingen i Stockholm Martinus Blockius och Ursula Lilliestierna. Student i Uppsala 23 okt. 1679; reste utan att ha avslutat sina studier utrikes 1692; kabinettssekreterare, tolk och anagnost hos hertigen av Toskana 1696−98; återvände därpå över Wien till Sverige; kanslist i kansliet 1700; vistades ånyo utrikes 1701−02 (?) och promoverades därunder till med. doktor i Hardervik, antagligen 1702; ledamot av Collegium medicum 1702 (ed 13 dec; K. konfirmation 25 aug. 1704); provinsial- och brunnsmedikus i Östergötland 4 apr. 1704; adlad 29 maj 1719; assessor i Collegium medicum 15 juni 1719; rikstranslator 3 aug. 1720.

Gift 12 juni 1700 med Anna Kristina Düben, f. 1677, d 14 apr. 1763, dotter till hovkonditorn Hans Georg Düben.

Biografi

B. härstammade från en mecklenburgsk ätt, som leder sina anor tillbaka till 1300-talet, då en Klas Block omtalas bland fetaliebrödernas huvudmän och Albrekts av Mecklenburg anhängare i Stockholm. Flera av släktens medlemmar sägas på sin tid hava beklätt framstående ämbeten i Österrike, Sachsen, Hannover och Hessen. Farfars far till B. var general i kejserlig tjänst och farfadern holsteinsk överste, äktenskap förenad med Dorotea Rosenborg. Fadern Martinus Blockius (f. 1627, d 1675) kom till Sverige 1654 med Karl X:s gemål drottning Hedvig Eleonora, blev 1661 collega scholæ i Lund, 1664 magister i Uppsala, därpå bibliotekarie hos rikskansleren greve Magnus Gabriel de la Gardie samt slutligen hovpredikant och kyrkoherde vid Riddarholms och Bromma församlingar. Hans hustru Ursula Joelsdotter Lilliestierna gifte efter hans död om sig med superintendenten magister Petrus Olavi Stjernman (1675). B., som vid faderns död endast var sex år gammal, erhöll av styvfadern den bästa vård och undervisning. Vid tio års ålder inskrevs han vid Uppsala universitet och bedrev där studier till 1692. Om sin Uppsalatid har B. i ett brev till filosofen G.W. Leibniz meddelat, att hans studier där voro mycket ytliga, han hade intet tålamod att tränga till djupet, utan sysslade än med en vetenskap, än med en annan, studerade metafysiken, den moderna fysiken, naturvetenskaperna, historien och »jus publicum», men fullföljde intet. Så ägnade han sig åt de levande språken, men ansåg sig ej heller här ha kommit till önskat resultat. Till sist »tog jag ett steg», skriver han, »som av många ogillades och som jag själv ogillar», och lämnade sedan Uppsala. Med all sannolikhet åsyfta dessa B: s ord »den uthändigade calumni- och smädeskrift jämte åtskilliga andra svåra förvitelser och grova okvädensord», varmed han angrep en magister J. Munster från Åbo, vilken då vistades vid akademien såsom informator för Lorens Creutz' son, och varigenom han ådrog sig en »famös och perpetuell» relegationsdom 13 sept. 1690. De akademiska myndigheterna visade emellertid, såsom B: s antagonist klagar, ej någon håg att exekvera den stränga domen, som sedermera lindrades till skriftlig avbön och böter, och B. fick t. o. m. innan han reste från akademien i mars 1692 hålla en avskedsoration. »De cultu ingeniorum» samt medförde enligt adelsbrevets vittnesbörd ett hedrande testimonium. I en odaterad supplik, som måhända härrör från denna tid, begärde han även under åberopande av att han genom vådeld förlorat alla sina tillhörigheter av konungen reseunderstöd i form av ett stipendium. Färden ställde han sedan till utlandet, och inom kort låter han höra talas om sig från Rom, där han, ännu ej tjugutre år gammal, uppträtt vid en disputationsakt rörande företrädet mellan evangelisk-luterska och romerskkatolska läran och väckt uppmärksamhet genom sin storartade dialektiska förmåga, sin kvickhet, lärdom och vältalighet. En närvarande kardinal blev så betagen i hans person, att han upptog honom i sin svit och förde honom med sig till Florens, där han kom i beröring med storhertigen av Toskana, vilken 1696 anställde honom i sin tjänst som kabinettssekreterare. Utom övriga framstående egenskaper hade han för denna framgång troligen sina språkkunskaper att tacka, all den stund till hans göromål hörde att föra storhertigens utrikeskorrespondens. Och B. var rätte mannen härtill, ity att han säges ha talat elva språk och skrivit tretton. På denna plats stannade B. i tre och ett halvt år och synes ha fört en synnerligen behaglig tillvaro. Olof Celsius d. ä. uppsökte B. under sin italienska resa i sept. 1697 och fann honom installerad i ett stenhus omgivet av en liten vacker trädgård, vars sydländska vegetation noga beskrives. I denna bostad, som upplåtits åt B. av hans furstliga herre, blev nu Celsius inackorderad och fann sig väl, ty B. åtnjöt »ett ansenligt gage» och försågs med ett förträffligt vin från den storhertigliga källaren. Till umgänget hörde bl. a. den »lustige poeten» Moniglia, storhertigens bibliotekarie Magliabechi och arvprinsens lärare, den framstående matematikern baron von Bodenhausen — »le seul que je possedois en Italie, sur qui je pouvais faire fond», säger B. Han var en gästfri värd och mottog i sitt hem åtskilliga resande landsmän, stundom utblottade äventyrare, som han gjorde allehanda tjänster. En fin middag avåts 8 jan. 1698 i B:s hus tillsammans med Magliabechi och tvenne resande svenskar, då man trakterades med »levande ostron, veritabel parmesan, stekt kalkon och» — det bästa av allt — »vino di Monte Pulciano», som annars endast förunnades potentater. En annan gång, då det var så kallt, att bläcket frös i pennan, »skrinnade man fram och tillbaka» på den lilla isbelagda dammen i trädgården. B. hade mycken tid ledig och började finna livet enahanda i det soliga Italien, han var på väg att bliva misantrop och insåg, att han måste på allvar ägna sig åt ett levnadskall, Efter mycket övervägande hade han bestämt sig för att bliva läkare och hade under en tid ivrigt studerat medicin och kemi samt troligen även något sneglat åt alkemien, ehuru med en viss respekt, »ty», säger han, »vestigia terrent tot opulentium, som hamnat på fattighuset». På sommaren 1698 lämnade B. sin befattning i Florens och reste till Wien, där han på storhertigens uppdrag hade att fullgöra en »ministeriel förrättning». Hedin har antytt, att religiösa skäl medverkat till beslutet att lämna toskanska hovet, och detta antagande bestyrkes genom ett brev till B. från Leibniz av 30 okt. 1698. »Jag klandrar ingalunda», heter det här, »edert beslut att lämna en tillvaro av tvång och hyckleri. Villfarelserna äro svåra i Italien i alla avseenden, och en fransk flicka, god katolik, som rest till Modena med hertiginnan av Hannover, har sagt, att hon skulle bliva protestant, om hon bodde i detta land, där hon såg så många orimligheter praktiseras.» I Wien stannade B. till 2 okt, då han över Stralsund fortsatte till hemlandet. Hans vän Leibniz, som tidigare fått goda vitsord om B. från Joh. Gabr. Sparfvenfelt — introduktör för främmande sändebud och överhovceremonimästare vid svenska hovet — skriver 23 dec. 1698 till denne en ganska utförlig rekommendation åt B., dock med betonande av, att han ej blivit ombedd härom. Han hade genom sin korrespondens med B. lärt känna denne såsom en pålitlig och rättskaffens man, värd att gynna. »Han har ägnat sig åt medicinen, och enligt min uppfattning har han gjort ett gott val. Ehuru kanhända det gemena folket i Sverige mår alltför väl för att ha något större behov av läkaren, så kan han icke desto mindre ej undvaras av de höga herrskapen, kurtisanerna, de lärda, och alla sådana, som föra ett levnadssätt, mindre naturenligt än bönderna, vadan en skicklig läkare, som jag tror att han en dag blir, om han ej redan är det, alltid kommer att vara eftersökt.» Det blev emellertid genom en anställning vid kansliet, B: s förmåga togs i anspråk (1700). Då han därjämte vid denna tid gifte sig, var han alltför bunden vid hemlandet för att låta locka sig av ett anbud från sin gamle välgörare storhertigen att åter slå sig ned i Florens. Han blev emellertid icke länge hemma. Troligtvis hade han vid sidan av sina kansligöromål alltjämt fortsatt studierna i medicin och kemi och ville nu enligt tidens sed i utlandet fullända sitt vetande och disputera för doktorsgraden, ett beslut, till vilket påtryckningar av Urban Hjärne torde ha bidragit. B. yttrar nämligen i brev till Lars Roberg (17 okt. 1708): »Jag finner [numera] infensissimum ac infestissimUm hostem uti den mannen, som var auktor och instigator, att jag kontinuerade detta studium, herr professorn kan väl gissa vem jag menar.». Det ligger nära till hands att härvid tänka på Hjärne, då B., som förut åtnjutit hans vänskap, just vid denna tid brouillerat sig med honom. Denna gång gick B:s resa till. England, Frankrike och Italien, där man ännu ej hunnit glömma den angenäme och lärde svensken. I Rom blev han välvilligt mottagen av själva påven, och vid besök i Florens gjorde honom storhertigen ånyo de mest fördelaktiga anbud, men B. vände åter kosan hemåt genom Tyskland och Holland, där han i Hardervik ventilerade en avhandling över ämnet »Scrutinium arsenici physico-chemico-medicum», och hemkom efter en avstickare till Danmark såsom välbeställd medicine doktor. Han hade nu sett tillräckligt av världen, hade förvärvat ett mer än vanligt kunskapsmått och stod i begrepp att i sin kraftigaste ålder börja arbetet i fäderneslandets och sina medmänniskors tjänst. Först måste han dock undergå vederbörlig examen inför Collegium medicum, och med sitt doktorsdiplom och sin inaugural-disputation på fickan infann han sig på kallelse hos collegium 13 dec. 1702. Examinatorerna voro herrar Schobert, Roberg, van Hoorn, Schmitt, Vallant samt preses, Urban Hjärne, vilka alla i tur och ordning framställde sina frågor, som ordagrant finnas återgivna i kollegiets protokoll: »Unde ictus cordis? cur in cada-veribus recenter extractum et aquse calidse submersum incipiat palpitare? Quid sit febris et unde?» osv. Efter lyckligt fullgjort prov och avlagd ed var B. berättigad att vara ledamot av kollegiet. Kort därpå (20 dec.) begärde han dettas rekommendation hos landshövdingen i Östergötland och magistraten i Norrköping till provinsiatmedicisysslan i länet och erhöll året därpå K. fullmakt på denna tjänst, varvid hans meriter förskaffade honom ett personligt årsanslag av 500 dlr smt, som åter skulle indragas vid hans avgång. Ungefär samtidigt torde han ha blivit brunnsläkare vid Medevi. Han säger. nämligen själv i ett odaterat brev, som dock ej kan vara skrivet senare än 1717, att han varit medikus och intendent vid Medevi i femton år.

B. bosatte sig alltså som provinsialmedikus i Norrköping, och med myndighet och energi grep han sig an med de olika göromålen i sitt stora distrikt. Under företrädaren doktor Mattias Ribes tid hade fältskärerna (kirurgerna) i Norrköping tämligen obehindrat fått öva praktik även i invärtes sjukdomar, vilket stred mot gällande författningar. Men nu blev det en annan ordning. B. tog på allvar itu med detta ofog och vände sig först med sina klagomål till magistraten. Sin plikt likmätigt kunde han ej tolerera, att »stadens kirurger sig bruka låta uti invärtes krankheter, förordna och ingiva varjehanda medikamenter tvärtemot K. M:ts förordning, varigenom intet allenast kgl. förordningen vanvördas, mig i mitt ämbete inpass göres utan ock patienterna i synnerhet största skada tillfogas, som sedan komma till mig att låta bota de krämpor, som medelst kirurgi kvacklande förvärrade vordne och ofta så hanterade, att de sedan obotliga finnas». Särskilt beivrade han missbruk av farliga laxermedel. Fältskärerna skulle hålla sig till sår, svullnader och benskador. Då fältskärerna fördristade sig att svara på latin, blottade de sig endast för B:s sarkasmer. Man tycker sig se den lärde polyglottens hånlöje, då han låter sin spetsiga penna löpa och gycklar över det haltande fältskärslatinet. Saken tog emellertid allt större dimensioner, remitterades av de angripna till Kirurgiska societeten i Stockholm, kom tillbaka till magistraten och gick därifrån vidare till Collegium medicum, som efter upprepade handläggningar och påminnelser från B. nöjde sig med att hänvisa till K. M: ts konstitutioner för fältskärerna. B. släppte dock ej taget. Han ville ha missdådarna fast, och efter en flerårig strid fick han i början av år 1706 fältskärerna bötfällda i Göta hovrätt. Men redan dessförinnan hade B:s myndighetsbegär givit anledning till en ny konflikt, denna gång i Medevi, där häradshövdingen i orten Karl von Rudbeck anmält honom för obehörigt utövande av bestraffningsrätt för »gemena folkets förbrytelser». B., som ej gärna såg, att saken gick till senaten, förklarade sig i Collegium medicum, och Göta hovrätt nöjde sig med att giva föreskrifter, delvis till doktorns fördel.

Redan år 1704 hade B. avböjt ett anbud att bliva K. livmedikus, och han säges även år 1708 ha undanbett sig en erbjuden assessorsbefattning i Göta hovrätt. Lika avvisande ställde han sig till hovkanslersämbetet, som lär ha bjudits honom 1708. Som hinder förebar han sin »svåra tjocka maga och sin ringa smak uti hov». Han älskade mera att föra en fri och obunden tillvaro efter eget behag. Då han ej skötte praktiken i Norrköping och Medevi eller vrenskades mot kollegiet och andra myndigheter i tal och skrift, längtade han till sin egendom Yxeltorp i närheten av Stegeborg, där han ordnat sitt tuskulum och där han fick syssla med sina älsklingsstudier bland böcker, manuskript, kolvar, retorter och kuriosa av alla slag. Tyvärr gingo större delen av dessa samlingar förlorade vid ryssarnas brandskattning 1719. En del av biblioteket räddades dock, och en förteckning över böcker, som 1723 köptes av Uppsala universitetsbibliotek å auktionen efter B. finnes uppgjord av Erik Benzelius d. y. För den ekonomiska förlusten soulagerades han i viss mån, då han 1720 befordrades till rikstranslator med särskild lön.

B:s stora duglighet och skicklighet som läkare gjorde sig särskilt gällande under den svåra böldpestepidemien 1710−11. Denna fruktansvärda farsot, som kom till Sverige med flyktingar från de av ryssarna erövrade Östersjöprovinserna, spred sig hastigt, från Stockholm, där den först yppade sig, över större delen av södra och mellersta Sverige. Östergötland blev en av de tidigast och svårast hemsökta provinserna, men troligtvis också en av de från läkarsynpunkt bäst skötta. »Så snart jag i visshet försporde, att pesten var i Stockholm, var icke heller svårt att gissa, det han oss såväl som andra orter besöka skulle», skriver B. i sim mästerliga bok om pesten. Detta arbete, som på ett för sin tid synnerligen uttömmande sätt redogör för böldpestens sjukdomsbild, behandling och spridningssätt och som är späckat med kvicka sarkasmer mot försummelser och slapphet från myndigheternas sida, uppmärksammades även utom landets gränser och torde få anses som ett av de förnämsta bidragen till vår tidigare medicinska litteratur, betydligt höjande sig över andra samtida svenska publikationer om pesten — ej minst Collegii medici egen traktat — vilka alla äro uppfyllda av gammalt skrock och ovederhäftigt prat. B. siktar betydligt högre och visar i mångt och mycket en förvånande framsynthet, så t. ex. i sina korta, klara föreskrifter om desinfektion av pestsjukas bostäder och kläder. I slutet av boken återgivas tjuguåtta synnerligen intressanta och belysande sjukhistorier. Huru föga samtiden var mogen för att uppskatta B:s förmåga, framgår av en skrivelse till konungen angående doktor B: s traktat om pesten, undertecknad av arkiatern Urban Hjärne i spetsen för Collegii medici medlemmar, daterad Sala 5 jan. och Stockholm 10 juni 1711. Det säges här, att den vidlyftiga boken »skulle bliva ganska kort, om man därifrån avsöndrade det, som däruti av andra medicorum skrifter utdragit är»; det övriga bestode merendels »av idel självtaget beröm, piquer och andra orediga påfund, som varken med sanningen bestyrkas eller till det allmänna bästa något gagn av sig kasta kunna». Men man gick ännu längre, man ville hindra utgivandet av boken och skrev därför till konungen och klagade över att B. ej författningsenligt inlämnat sin skrift till kollegiets censur och framhöll, huruledes i densamma, om den »tilläventyrs utom lands föras skulle, kunde giva tillfälle till något särdeles vidrigt omdöme om studiernas kultur i vårt fädernesland». Så bedömdes B:s värdefulla arbete av Collegium medicum. Måhända har man rätt att lyssna till och lägga en viss vikt vid Hedins ord: »Det som är visst är, att von Block var på sin tid avundsvärd i Hjärnes ögon, som bland stora förtjänster räknade det stora felet att icke gärna lida en stor förtjänst bredvid sig.» För övrigt hade man även grundad anledning i kollegiet att vara stött på B. dels för hans tilltag att börja bokens utgivande, innan den var censurerad, dels för de anmärkningar, han tillåtit sig över kollegiets egen »pestkur». Och B:s bok innehåller verkligen ampra saker. Vid tal om vederbörandes vårdslöshet gentemot pestfaran anmärker han: »Harlequin frågade kejsaren i månan, huru det därsammastädes tillgå månde, och fick till svars: 'Cest tout comme ici' i. e. rät, som du såge Norrköping.» Det var även med rätta, kollegiet fann, att B:s bok flödar av självtaget beröm. Så påstår han sig vara i stånd att kurera envar, som inom sex timmar, efter det han av farsoten angripits, söker hans hjälp och följer hans föreskrifter. Ja, han är så säker på sin sak, att han lovar att giva tio rdr till hospitalet för var och en som dör, om blott magistraten betalar fem rdr för var och en, som blir botad. Det vore emellertid orätt att tolka detta yttrande såsom blott ett utslag av snikenhet, ty under de första tio à elva veckorna av pestepidemien bistod B, träget stadens fattiga sjuka utan någon ersättning och satte även till av egna medel till deras uppehälle. Det behövdes nog både mod och energi till att sköta de pestsjuka. Ofta fick doktorn okallad uppsöka dem, där de lågo i »små kåtor» i stadens sämsta kvarter. Under det B. själv utvecklade den största iver och kraft i att bekämpa sjukdomen, i tid förutsåg faran och gav de bästa råd, möttes han till en början av en upprörande likgiltighet från myndigheternas sida och av slöhet eller religiös fanatism från det okunniga folket. B. tvår sina händer, alldenstund han »i tid och otid hos vederbörande proponerat, projekterat, lamenterat, solliciterat, prosequerat och bidragit» allt det, som han ansett lända till landets konservation. »Sed surdis narravi fabulam», utbrister han, »i nio veckors tid, sedan pesten sig verkligen i orten inställt hade. Dii meliora! Mig tyckes alltid, att vänta på ordres att släcka, när elden satt i väggen, var orimligt», säger han på ett annat ställe. Då B. en gång obuden trädde in i en gård, där åtskilliga partier levde i åtskilliga stugor och där redan fem personer avlidit av pesten, förmanade han de övriga att så mycket som möjligt taga sig till vara för smittan och använda de medel, han föreskrev, men fick till svar av änkan till en man, som redan låg död i sin säng: »Ingen dör förrän Gud vill, och denna olycka kan träffa såväl dig som mig; icke behöver jag därför väja för andras umgänge eller hålla mig inne.» Kort efter fick änkan följa man och barn i graven. B, lär ha varit en av de första läkare, som vågade sig på att obducera ett pestlik. Själv påstår han, att före honom sådana liköppningar företagits av Rondeletius i Montpellier, Helmontius i Brabant och Fildor i Holland, Tyckte därför det vore underligt, att han ej skulle kunna våga sig på, vad andra gjort före honom.

Enligt ett egenhändigt brev från B. i Uppsala universitetsbibliotek, blev han i januari 1717 avsatt från intendentsbefattningen i Medevi, och en annan förordnades i hans ställe, detta på grund av en brytning med brunnens ägarinna, grevinnan Soop. Att B, ej varit utan skuld härtill, framgår av hans egna ord: »då jag kort tillförne med ett ödmjukt brev bett om förlåtelse för min brottslighet». Troligtvis hade han ånyo av sitt maktbegär drivits över gränserna för sin befogenhet vid brunnen. Han ansåg sig emellertid hårt behandlad och sökte genom en supplik till konungen få misshällighelerna ordnade, ej underligt, dä han enligt Hjärnes påstående hade större inkomster av brunnen än av sin ordinarie tjänst.

För B:s klarsynta öga måste en myckenhet av tidens vidskepelse och övertro falla till marken. I sitt stora arbete »Åtskillige anmärkningar öfwer dessa tiders falske astrologiska, phantastiska och entusiastiska prognostikers spådomar och profetier», drager han i, härnad mot villfarelserna och deras målsmän, och dessa senare få lämna sina huvuden i sticket den ena efter den andra, Hieron, Cardamus, Petrus Castellanus, Nostradamus, som ännu en gång grävts upp och kommit till heders, samt Paracelsus, B:s våldsamma utfall mot den senare uppkallade Hjärne till en försvarsskrift, i vilken denne lugnt och sakligt tog till orda mot författarens överdrifter och påvisade, huru han hämtat sina uppgifter endast från sådana ovederhäftiga författare och belackare som Conring m., fl. På ett mycket försynt och faderligt sätt tog han den bildstormande B. i upptuktelse: »Jag förundrade mig högeligen öyer det, att denne vår autor, ännu en ung person» — B. var trettionio år och Hjärne sextiosju år »och i medicinska professionen ännu intet så gammal, en sådan förträfflig man, som Theophrastum Paracelsum i sina dagar varit, den de sannskyldiga philosophi eller uti naturens högst förborgade kunskap lärde med så stor vördnad bemöta, så djärveligen oförskylt tordes antasta.» Han demonstrerade ovederhäftigheten hos B, och faran av, att dennes i övrigt förträffliga bok kunde bibringa läsaren en oriktig och ofördelaktig uppfattning om Paracelsus. Som ett försonande moment omtalar Hjärne, att B. redan med en »saktmodig och mycket beskedlig skrivelse bemött, erkännandes sig hava varit något för häftig, viljandes hädanefter denne vår Theophrastum mildare hantera». Det hela är mycket betecknande för B., zeloten, som tar munnen full, förlöper sig, ångrar och ber om förlåtelse.

I likhet med sin tids förnämsta naturforskare var B. en from kristen, som ej lät tubba sig till några världsförklaringar utan en personlig Gud. En viss frigjordhet beträffande dogmerna lägger han dock i dagen i följande rader till Leibniz: »Jag tror, att den gode Guden har sina trogna över hela jorden och att den, som tror på honom och gör, vad han bjuder, är honom behaglig, från vilket land och av vilken trosbekännelse han än är.» B. kunde stundom lägga i dagen ett djupt förakt för senare tiders undergörare, andeskådare och »falska profeter», men alla försök att komma bibelns uppenbarelser och under till livs strandade på hans orubbliga karolinska tro. Mycket betecknande är ett hans yttrande i boken om Motala ströms stannande. Detta fenomen, som då ansågs som ett mycket betydelsefullt järtecken och under, reducerade B. till dess rätta natur eller vad man numera kallar issörpning. För att få fram skillnaden mellan denna högst naturliga företeelse och undret i bibeln vid Röda havet, framhöll han bl. a., att vid senare tillfället skedde delningen av vattnet på ett ögonblick, när Moses räckte ut sin hand, »och vart som en mur på höger och vänster» oberoende av väder och vind. B:s »Betänkande över Ester Jönsdotters långvariga fastande» är ett utslag av oförvillat omdöme och sund skepsis inför underverk. Saken rörde som bekant den tragikomiska riksskandalen om en hysterisk bondflicka i Skåne, som tilldrog sig hela landets uppmärksamhet för sin mångåriga svält, sina syner och sin helighet och som lockade massor av andäktiga åskådare att vallfärda till sitt hem. Dit kommo sådana män som biskop Jesper Swedberg, doktor B. och professor J. J. Döbelius i Lund. Swedberg tvekade ej inför undret, men de båda läkarna voro misstrogna, i synnerhet när fenomenet upplöstes i flickans nedkomst med ett välskapat och frodigt flickebarn, till vilket en av Karl XII:s dragoner ångerfull anmälde sig som fader. Sedan B. ytterst noga synat saken i sömmarna och övervägt dess fysiologiska möjligheter med bestämt avståndstagande från underverk, avslutade han sin betraktelse med följande ord: »Eljest finner jag ett ibland de märkvärdigaste ting under Esters sjukdom vara, att Venus, quæ sine cerere et Baccho frigescere dicitur, har av blotta luften kunnat uppfriskas till sådant tidsfördriv, varvid ännu några quæstioner uti rannsakningen synes desidereras.»

Ganska märklig är B:s lilla bok om fältsjukor, som. han utarbetade på uppdrag av militära myndigheter med ledning av ett tyskt arbete av Daniel Ludwig, livmedikus i Sachsen-Gotha. Den är veterligen den första i sitt slag i Sverige, är efter den tidens ståndpunkt klokt uppställd med sina särskilda kapitel för militärhygien och kroppsvård, föreskrifter angående behandling av olika i fält vanliga sjukdomar, bland vilka egendomligt nog, anmärker Edholm, ej äro medtagna koppor och veneriska åkommor, samt skötseln av utvärtes skador och blessyrer. Särskilt har författaren vid angivandet av läkemedlen tagit hänsyn till inom landet förekommande droger.

B. ägde en poetisk ådra, som bl. a. givit sig uttryck i några efterlämnade dikter, och hans kärlek till vitterheten förde honom redan under de första åren i Medevi tillsammans med Sofia Elisabet Brenner, med vilken han växlade artigheter på vers. Mest bekant av hans dikter torde vara »En besynnerlig dröm», tillkommen i anledning av den erbjudna hovkanslerstiteln, från vilken B. avstod med en fin pik i dikten till konungen att i stället göra hans egendom till säteri och honom själv till friherre. På italienska skrev B. lyckönskningar till Swedbergs Schibboleth och till Anders Rydelius' förnuftsövningar samt, enligt vad Liden uppgivit efter Roberg, ett carmen över sin vistelse hos storhertigen av Toskana. Stundom har man tillskrivit B. även den i fru Brenners skrifter intagna dikten »Öfver den nögde herdens Meliboæ... friherreskap Magnusberg», men nyare arbeten tillerkänna fru Brenner författarskapet.

En mångfrestande man var B., ett rikt intellekt, som törstade efter vetande på många områden. Hans skrifter vittna om vidsträckt beläsenhet och intim bekantskap med såväl gamla tiders som samtidens kultur. Vid sidan av medicinen och sina stora språkkunskaper ägnade han ett särskilt intresse åt kemi, alkemi och mineralogi men var dessutom, säger Hedin, »en god teolog och jurist» och »innehade både skicklighet och erfarenhet att i fullkomligaste måtto förestå, vad embete honom anförtros ville». Hans stil är glänsande, erkänd t. o. m. av Hjärne, och utmärker sig genom bitande replikföring och uddiga sarkasmer. Möjligen saknas ibland koncentration och fördjupning, och hans skrifter verka därför stundom som temperamentsfulla hugskott i synnerhet i polemiken, där han av sitt hetsiga lynne och sin brist på behärskning lockas till överdrifter och: förlöpningar. Säkert har han ej haft den sinnets harmoni och de personliga egenskaper, som skapa en för den stora allmänheten sympatisk läkare, men hans kunnighet, kraft och energi blevo desto lyckosammare för den bygd, vilkens sanitära väl han var satt att bevaka under dessa av farsoter fruktansvärt hemsökta tider. Och han sparade sig icke. Han var en modig man, fysiskt och moraliskt, och trädde utan tvekan i bräschen, vare sig det gällde myndigheter, pestsmittade människor och bostäder eller ryska soldater. Vid dessa senares rövartåg till Norrköping 1719 var B, en bland de få, som sökte organisera ett försvar, och en bland de sista, som, först sedan ryssarna inträngt i staden, lämnade densamma. Han ägde också älskvärda sidor, hade ett fördelaktigt yttre och fann behag i umgängelsen med människor av hög kultur, dem han kunde tjusa med sin kvickhet, lärdom och vältalighet. Så här han troligtvis tett sig i södern, där han förvärvade vänner, som sökte hålla honom kvar, Men när han planterades om i en kargare jordmån och i hemlandet ställdes inför allvarligare uppgifter, svek honom behärskningen, och hans mindre tilltalande egenskaper framträdde. Härsklystnad, övermod och hänsynslöshet togo överhand, och var han kom, stod det strid kring hans person. Hans eldsjäl kunde ej tåla ljumhet och slentrian, och man får den uppfattningen, att vad som mest satte hans galla i rörelse, var medmänniskors oförmåga att följa hans tankes snabba flykt. Att denna mången gång i hastigheten löpte orätta vägar, märkte han först för sent. Samtiden var honom för tungrodd. Ingen ville förstå honom i hans kamp mot pesten, ingen ville hjälpa honom att allvarligt stävja kvacksalveriet, ingen ville med oförvillat öga se naturföreteelserna sådana de voro. Han var ett barn av en tid, som kom först femtio år senare, ett bortskämt, retligt och klarvaket barn, som ville mästra alla och därför själv blev mästrad och tvangs på knä. Men mellan striderna älskade han lugnet och det absoluta oberoendet, vilket ej ens hovets lockelser kunde förmå honom att lämna. Denna långt drivna självständighetskänsla och bristande anpassningsförmåga i förening med ett stridigt lynne vållade nog, att han aldrig vann resonans bland kollegerna, vilka troligen också som goda svenskar avundades hans stora företräden, Och ehuru han måste räknas som en ay de mest originella bland tidevarvets lärda svenskar, har tystnaden svept sig kring hans namn, medan Hjärne, van Hoorn, Döbelius, Lindestolpe m. fl. intaga hedersplatser i samtidens kulturhistoria. Efter ett halvt års avtynande drabbades B, under vistelse i Söderköping av ett slaganfall och avled 16 apr. 1722. Vid dödsbudets mottagande lär konung Fredrik hava yttrat: »Schade, denn es war ein sehr geschickter mann!» Han är begraven i S.t Lars kyrka i Söderköping. — B. efterlämnade tre barn, som ärvde hans ansenliga förmögenhet. Den äldste, kaptenen vid Österbottens regemente Gillis Gabriel von B. (f. 1701), gick 1742 i rysk tjänst och avled som överste i Ryssland, den yngre, kammarherren Karl Jakob! von B. (f. 1720, d 1802), gjorde sin gård Broxvik i Östergötland till fideikommiss åt en släkting, systerns sonson majoren Jakob Karl Ridderborg, som med anledning därav kallade sig Ridderborg von Block; sedan han år 1826 avlidit ogift, har fideikommissrätten övergått till hans broder kaptenen Isak Adolf Ridderborg von Block, dennes måg kammarherren L. A. F. G. Röök von Block och dennes måg kammarherren Evert Taube von Block, vilkens son för närvarande är innehavare därav.

Författare

O. T. Hult.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Scrutinium arsenici physico-chemico-medicum. Har-derwijk 1701. 4: o 32 s. (Gradualavh.) — Linguaä latina? querela ad Soph. Brenneram sermonis svecani egregiam cultricem.. U. o. 1707. 4: o (4) s. (Anon.) — Anmärkningar öfver Motala ströms stadnande, så ock om thes rätta orsaker och betydelse tillika med några märkvärdigheter angående frostens och isens natur och verkan, men i synnerhet then så kallade och härtils obekante grund- och kraf-isens enskylte art och egenskap. Sthm 1708. 4: o (28), 114, (6) s., 1 karta. — Åtskillige anmärkningar öfver thessa tiders falske astrologiska, phantastiska och enthusiastiska prognostiker, spådomar och prophetier beträffande menniskjans väsende och vandel i gemen.. . Linköping 1708. 4: o (24), 148, (4).s., 1 pl. (Även i tysk övers., Stade 1711.) — Erhindringar rörande konung Carl XII:s herrliga seger öfver czaren af Ryssland vid Narva 1700. 1709. [Omnämnd i Minne af... M. G. von Block, Sthm 1787, s. 12.] — Åtskillige anmärkningar öfver närvarande pestilentias beskaffenhet, motande, botande och utrotande uti Östergötland. .. Linköping 1711. 4: o (2), 122 s. (Även uppl. med varierande titel.) — Rätt adeligt stånd, öfversatt utaf fransöskan och effter liten ändring lämpat till denna tid och ort, afskickat til den ädelmodige generalen Örnstedt i Skåne ifrån en des vän i Östergötland. U. o. o. å. [1716—18]. 4: o (7) s. (Anon.) — Notification angående söt-bruns-curen vid S, Ragnilds källa i Söderköpings stad. Sthm 1718. 4: o 8 s. — Betänckiande öfver Ester Jöns-dotters långvarige fastande i Skåne, yttrat uti ett svar uppå Kongl. Götha hoffrättz bref af den 29 april an. 1714. Sthm 1719. 24 s. 2: a gången uplagt. Västerås 1773. 24 s. — En besynnerlig dröm, förklarat i ett bref til en afsomnad stor kung i Norden. Afsändt til des hufvud-qvarter i begynnelsen på åhret 1718 af en fiskare i Östgöta skären. Sthm 1720. 4: o (8) s. (Pseud.; undert.: Måns Mårtenson.) — Öfver fröken H. P. lilla Sparf. Sthm 1720. [Omnämnd af Carlander, 2, 1902, s. 211.] — Bachi Tethyosque cultoribus compotatoribus ffigrotis pariter ae male-sanis concilium hoc salutare dedit medicus aquarum medicatarum quondam prasfectus haud ignarus. U. o. o. å. 4: o (4) s. (Anon.) — Encomium ignorantiae. U. o; o. å. 4:o (4) s. (Anon.) — Hippocrates Momizans in Hippocratem intempestive taciturnum, timidulum, meticulosum, pseudopoli-ticum. U. o. o. å. 4: o (8) s. (Anon.) [De tre sistnämnda latinska dikterna även sammanförda )under titel:] Carmina joco-seria varii argumenti jam pridem scripta, nunc demum publicae data luci. U. o. o, å. 4; o (20) s. — Sonetti italiani. U. o. o. å. [Omnämnd av Carlander, 2, 1902, s. 211.] — Dessutom dikter på svenska och latin.

Översatt och bearbetat: J, Dryander, Kort uttåg af konung Carl den tolftes historia. Sthm 1709. (24), 142 s. — J. Spencers Sinnrike betänkiande om allehanda vidunder och betydande tekn. Sthm 1709. 4: o (24), 74 s., 1 pl. r** D. Ludvigs Korta afhandling om fältsiukor .,. Linköping 1717, 12: o (12), 56, (3) s. Ny uppl. jemte et additamentum af Sal. Schiitzer bifogat. Sthm 1742. (8), 63 s. — J. L. G. de Balzac, Tahl til marggrefvinnan Rambouillet om then. heroiska ähra. U. o. o. å. (6), 20 s. — 'Le portrait d'un véritable honnéte homme, på svenska öfversatt.'

Handskrifter: En trogen patriots christeliga och välmenta tankar öfver jämförelsen och föriiknandet imellan konung Carl XII och Alexander' Magnus (Rålambska-saml., KB): —¦ Secreta artificalia, medica, alchymica, collecta a M. G. Block (UB, sign. D 1508). ¦— Disp. de exellentia mentis-humanae (uppbrann i Uppsala 1690). — Oratio valedictoria de cultu ingenio-rum habita... martii 1692. (Programmet tryckt d. 28 febr. s. å.) — Er» journal över händelserna i samband med ryssarnes härjningar och Norrköpings brand, förd av B., åberopas av Sundelius. — Se i.övrigt: Minne af M. G. von Block (1787), s. 14.

Källor och litteratur

Källor: Colleg. med. acter och relationer 1704—21, copiebok 1704—16, protokoll 1702—21, RA; Större akad. konsist. i Uppsala prot. 1690, Uppsala univ. arkiv; brev från B. samt Palmsk. saml. 331, UB; brevväxling med Leibniz, Provinzialbibliothek, Hannover. — O. Celsius d. ä., Diarium öfver sin resa i Italien 1697—98, utg. af Enni Lundström (Svenskars bref och anteckningar från Italien, 1, 1909); Leibniz bref till Sparfvenfelt, utg. af H. Wieselgren (Antiqvar. tidskr. f. Sverige, 7, 1884—85); G. W. Leibniz, Briefwechsel, hrsg. von E. Bodemann (1889). — G. Anrep, Svenska adelns ättar-taflor, 1 (1858); W. Bergsten, Anteckningar rörande sjukvården i Norrköping under 1700-talets första hälft (Östergötlands o, Södermanlands läkarefören. förhandl. 1882—84); Biografiskt lexikon, 2 (1875); C. M. Carlander, Svenska bibliotek och exlibris, 2 (1902), s. 210—211; E. Edholm, Magnus Gabriel von Block (Tidskr. i militär helsovård, 18, 1893); C. Forsstrand, Från Slottsbacken till Ladugårdslandet (1921); [R. von der Hardt,] Holmia litterata (1707); S. Hedin, Utkast till en handbok för brunnsgäster, 1. Om Medevi (1803); U. Hierne, Defensionis Paracelsicaa prodromus (1709); O. Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia, 1—3 (1891—93); Minne af... Magnus Gabriel von Block (1787; även i Vetenskapshandlingar f. läkare o. fältskärer, 1, 1793—'94); J. Petersen, Den danske Lasgevidenskab 1700—1750 (1893); C. F. Rothlieb, Beskrifning öfver K. Riddarholmskyrkan (1822); J. F. Sacklén, Sveriges läkarehistoria, 1 (1822); H. O. Sundelius, Norrköpings minne (1798); E. Wrangel, Frihetstidens odlingshistoria (1895).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Gabriel Block, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18375, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18375
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Gabriel Block, von, urn:sbl:18375, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. T. Hult.), hämtad 2024-04-18.