Meriter

Berg, Gustaf Johan Georg Axel, f. 25 febr. 1844 i Mönsterås, d 12 apr. 1908 i Stockholm. Föräldrar: lagmannen Johan Petter Berg och Matilda Teresia Aurora Murray. Studjent i Uppsala 14 sept. 1863; avlade juridisk preliminärexamen 30 maj 1864 och hovrättsexamen 12 dec. 1867. Auskultant i Svea hovrätt 18 dec. 1867; tf. domhavande under åren 1869 —82 sammanlagt 11 år och 6 månader; v. häradshövding 28 febr. 1870; e. o. notarie i Göta hovrätt 19 dec. s. å.; häradshövding i norra och södra Vedbo domsaga 3 febr. 1882; stadsfullmäktig i Eksjö 1885 (v. ordförande 1892, ordförande 1902); ledamot av riksdagens andra kammare för Västervik, Eksjö och Vimmerby 1888—90 samt av dess första kammare för Jönköpings län från 1891 och var därunder bl. a. ledamot av särskilt utskott 1889, ledamot av. konstitutionsutskottet 1892—1905 1:a urt. (ordförande 1905 1:a urt.) och statsrevisor 1896-—1901; ledamot av Jönköpings läns landsting från 1888 (ordförande från 1891); ordförande i andra dövstum-distriktets styrelse 1888 och i styrelsen för småländska stads-hypoteksföreningen s. å.; ordförande i kommittén för omarbetande av reglementet för allmänna hypotekskassan för Sveriges städer 1892—93 och i styrelsen för nämnda kassa 1895—97 samt v. ordförande i samma styrelse 1897; ledamot i kommunalskattekommittén 15 okt. 1897-—18 maj 1900, i kommittén för uppgörande av förslag till pensionering av dövstumlärarna i riket 1898—99 och i kommittén angående proportionella val till andra kammaren 10 okt. 1902—-27 okt. 1903; statsråd och chef för justitiedepartementet 2 aug.—7 nov. 1905. RVO 1889; RNO 1892; KV02kl 1896; KVO1kl 1901; KNO1kl 1905.

Gift 28 febr. 1875 med Jenny Maria Sofia Rosén, f. 1 apr. 1848, d 14 mars 1913 i Eksjö, dotter till konsuln Johan Leonard Rosén.

Biografi

Det förtroende, B. som domare och kommunalman åtnjöt i sin hembygd, skaffade honom hans mandat i andra kammaren från 1888 och iden första från 1891. I den sistnämnda slöt han sig, övertygad protektionist och varm försvarsvän som han var, till det av P. Reuterswärd ledda majoritetspartiet men gick dock i vissa fall en egen väg, såsom då han uppträdde för kvinnlig rösträtt och mot vivisektionen. B. deltog gärna i riksdagsdebatterna, till en början förnämligast rörande lagfrågor och sådana ärenden, för vilkas beredande i tillfälliga utskott han tagits i anspråk, men sedan han 1892 av första kammaren betrotts med ordinarie plats i konstitutionsutskottet, ägnade han ett livligt intresse åt konstitutionella frågor, och i rösträttsfrågan kom han att göra en bemärkt insats. Ursprungligen var hans ståndpunkt däri rent negativ, ty med anledning av landshövding A. Bergströms uppseendeväckande uttalande vid 1891 års riksdag för en utsträckning av valrätten till andra kammaren förklarade han (6 maj) sig vara motståndare till varje sådan utsträckning såsom innebärande ett steg mot allmän rösträtt, som han under dåvarande förhållanden uttryckligen förkastade. Följande år hade han dock så till vida modifierat sin uppfattning, att han ej ville ställa sig avvisande mot en utsträckning, ifall den förenades med lämpliga garantier, och som en sådan rekommenderade han proportionellt valsätt, men han ville dock f. n. ej vara med om en av L. Annerstedt (se denne) ifrågasatt skrivelse därom, emedan han ej trodde den proportionella valmetoden ännu ha ingått i det allmänna medvetandet, och ej heller uppträdde han till förmån för en skrivelse i rösträttsfrågan, då förslag om en sådan var å bane 1893 (G. Billings förslag), 1899 och 1900. När rösträttsfrågan 1902 blivit mera aktuell an förut genom ett av den von Otterska regeringen framlagt reformförslag, kom han emellertid till den övertygelsen, att vad som nu behövdes var icke en begränsad utsträckning av rösträtten — enligt regeringsförslaget — utan införande på en gång av allmän rösträtt men med garantier mot ett oinskränkt majoritetsväldes vådor, och därvid återkom han till sin gamla idé om proportionella val. Under det att de flesta av hans kammarkamrater i konstitutionsutskottet antingen nu accepterade den partiella reformlinjen, ehuru i annan form än det kungliga förslaget, eller fortfarande intogo en rent negativ ståndpunkt i frågan, reserverade han sig mot utskottets i enlighet med de förras mening avfattade betänkande och yrkade, att riksdagen skulle i en skrivelse till K. M:t begära en fullständig och allsidig kommittéutredning av de villkor — bl. a. proportionell valmetod — under vilka valrätten till andra kammaren skulle kunna göras allmän. Denna tanke, som framfördes även av andra reservanter i utskottet, upptogs i huvudsak under rösträtts debatten i första kammaren 15 maj av Billing, som lyckades vinna kammaren för sitt förslag, och när andra kammaren lät förmå sig till ett liknande beslut, kom 20 maj en riksdagsskrivelse till stånd, varigenom rösträttsfrågan fördes upp på en ny plattform. I skrivelsen, vari de av kamrarna beslutna något skiljaktiga motiveringarna ej fingo plats, nämndes visserligen ej allmän rösträtt, men i motiveringarna hade båda kamrarna gjort uttalanden till förmån för en sådan i förening med proportionellt valsätt. För utredning av detta tillsattes, sedan E. G. Boström på sommaren efterträtt Fr. V. von Otter, en kommitté, vari B. erhöll plats. Den Boströmska regeringens på grundvalen av kommitténs utredning framlagda förslag om allmän rösträtt till andra kammaren föllo emellertid 1904 och 1905 på ett nu i andra kammaren framträdande motstånd mot proportionalismen. Däremot godtogo då konstitutionsutskottet och första kammaren denna, och B. behövde sålunda ej träda i bräschen därför, men mot att en inskränkning i de gemensamma voteringarna skulle göras till villkor för allmän rösträtts införande, vilket på en del håll inom första kammaren önskades, uttalade han sig, befarande att därigenom en proportionalistisk valreform skulle hindras. Den obetydliga beskärning av den allmänna rösträtten i form av ett statsutskyldsstreck, som både konstitutionsutskottet och första kammaren 1904 och 1905 ville göra, ogillade han men ansåg sig dock kunna gå med därpå för att möjliggöra en snar reform.

Innan rösträttsfrågan åter kom före, inträffade unionsbrottet, och den härav framkallade krisen gav för en kort tid B. en framskjuten ställning. Vid 1905 års första urtima riksdag var det han, som (27 juni) öppnade remissdebatten i första kammaren - om den kungliga propositionen med Ramstedtska ministärens unionella avvecklingsförslag. I ett temperamentsfullt anförande karaktäriserade han detta som en »kapitulationsakt» och framställde några riktlinjer, som sedermera också följdes, nämligen att unionen visserligen ej skulle upprätthållas med maktmedel men att riksdagen ej skulle erkänna Norge som suverän stat, om ej vissa villkor uppfylldes, som godkänts av riksdagen och framställts av en dennas förtroende åtnjutande regering; komme en sådan ej till stånd, måste, ansåg han, riksdagen direkt ingripa i frågans behandling. I det särskilda utskott, som utarbetade svaret på den kungliga propositionen, hade B. ej plats men blev ordförande i konstitutionsutskottet, och i den samlingsministär under Kr. Lundebergs statsministerskap, som 2 aug. 1905 fick övertaga avvecklingen, blev B. justitieminister. Han deltog dock ej i Karlstadsförhandlingarna om upplösningsvillkoren, och sedan dessa godkänts av 1905 års andra urtima riksdag och därefter unionen formligt upphävts, avgick den Lundebergska ministären 7 nov. s. å. Därmed var B: s korta statsrådsbana slut. I den nu bildade radikala Staaffska ministären kunde han ej inträda, men han stannade också, kanske till följd av vacklande hälsa, utanför den i maj 1906. bildade Lindmanska. B. återinsattes ej heller i konstitutionsutskottet, som han lämnat, när han blev statsråd, utan användes under sina sista riksdagar ånyo i tillfälliga utskott. När för att bryta motståndet i andra kammaren mot det Lindmanska »dubbelproportionalistiska» representationsförslaget vid 1907 års riksdag fråga väcktes om sänkning av valbarhetsstrecket till första kammaren och införande av arvoden åt dennas ledamöter, motsatte sig B. under debatten 10 maj den förra åtgärden men accepterade den senare äv intresse för reformen, som, om också mera demokratisk än han ursprungligen avsett, dock lovade framgång åt hans proportionalistiska idéer,» och han bekämpade ej den mot hans åsikter i den förra frågan stridande sammanjämkning mellan kamrarnas beslut, varigenom reformen bragtes i hamn som vilande grundlagsändringsförslag. Dess definitiva genomförande 1909 fick han ej uppleva. Han avled av en hjärtsjukdom under pågående riksdag 1908. »Aktad, saknad», var det eftermäle, som gavs honom av talmannen i första kammaren, när hans död där anmäldes. — Ett betydande antal av B. samlade porträtt av förstakammarledamöter skänktes av hans änka till första kammaren 27 mars 1909 och utgör grundstommen till den i riksdagens bibliotek befintliga samlingen porträtt av dess ledamöter.

Författare

S. J. BOËTHIUS.

Källor och litteratur

Källa: Riksdagens prot. och handl.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf J G A Berg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18542, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. J. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18542
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf J G A Berg, urn:sbl:18542, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. J. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.