Meriter

Bergman, Carl Otto, f. 29 apr. 1828 i Luleå, d 21 juni 1901 å Sandträsk. Föräldrar: köpmannen Olof Bergman och Margareta Magdalena Sundborg, Genomgick Piteå trivialskola; student i Uppsala 1850. Inträdde på den militära banan; underlöjtnant, vid Norrbottens fältjägarkår 11 dec. 1852 (konfirmationsfullmakt 12 apr. 1853); löjtnant 16 dec. 1859; kapten 9 jan. 1871; major 14 maj 1880; erhöll avsked med pension samt rätt att kvarstå i reserven 6 maj 1881; överstelöjtnant i armén s. d.; erhöll avsked ur. reserven med överstes namn, heder och värdighet 6 aug; 1894. Disponent vid Bodträskfors sågverk och kvarn i Överluleå socken (nu Edefors) 1860–87; ledamot i Norrbottens läns landsting såsom representant för Överluleå kommun från 1869 (v. ordförande 1878–1900, förutom år 1884, då han var ordförande); ledamot av riksdagens första kammare för Västerbottens län 1881–83 samt för Norrbottens län från 1889 och var därunder bl. a. ledamot i särskilt utskott 1882 och 1889; började bearbetning av Gällivare gruvor 1888; disponent vid Malmfältsbolaget därstädes 1891–93; godsägare på Sandträsk i Överluleå socken; ledamot i centralstyrelsen för Norrbottens enskilda bank från 1893; ordförande i styrelsen för Tornedalens lantmanna- och folkhögskola i Matarengi. RSO 1874; RNO 1883; LLA s. å.; KV02kl 1894; hedersledamot i Norrbottens läns hushållningssällskap 1900; tillerkänd dess stora guldmedalj s. å.

Gift 21 sept. 1855 i Luleå med Fredrique Rutberg, f. 1 aug. 1836 i Kalix, d 15 maj 1919 å Fjällnäs i Gällivare, dotter till regementskommissarien Karl Fredrik Rutberg.

Biografi

B:s väsentligaste insats tillhör det avgörande brytningsskedet i Norrbottens läns historia, dä detta, efter att redan förut ha indragits i den genom trävaruindustriens uppsving påskyndade utvecklingen i Norrland, vid 1880-talets ingång ställdes inför utsikten att uppnå järnvägsförbindelse såväl med södra järnvägsnätet som med de lappländska malmfälten och Västerhavet. De planer och förhoppningar, som väcktes till liv genom de sålunda framskymtande möjligheterna, funno i B. en kraftig och outtröttligt verksam målsman.

Utgången från ett mycket burget hem — hans föräldrar voro båda kända som goda affärsbegåvningar — kunde B. redan under sina tidigare officersår inköpa en i närheten av Gammelstad belägen vacker gård, som han gav namnet Älvsborg och vars prydliga, av honom uppförda herrgårdsbyggnad ännu, ehuru påbyggd, finnes kvar. En för långt driven hjälpsamhet nödgade honom emellertid att snart frånträda denna egendom. I stället ägnade han sig åt skötseln av Bodträskfors sågverk och kvarn, vari hans fader varit delägare och som då (1860) ägdes av E. Asplund i Haparanda, firman Bergman, Hummel & C:o samt N. E. Bergström i Luleå. Detta gamla förut borttynande vattensågverk rycktes av B. upp till ett av länets största och mest givande industriella företag. Dess skogsbruk utsträcktes under då pågående avvittring tack vare B. över betydande områden i Överluleå, Edefors och Jokkmokks socknar. Med stöd av sitt bolag vidtog B. även kraftiga och framgångsrika åtgärder för att förbättra jordbruket och boskapsskötseln å företagets samtliga domäner. Stor betydelse ej blott för sågverket utan även för kommunen i dess helhet ägde hans kraftiga insats för förbättrande av kommunikationerna till lands och vatten. Huvudsakligen tack vare hans oförtrutna arbete utbröts slutligen Edefors som egen församling ur Överluleå socken och kunde år 1888 inviga egen kyrka i Harads by. Då planerna på en fästningsanläggning i Boden under senare hälften av 1880-talet började taga gestalt, erhöll B. i uppdrag att för statens räkning förbereda fastighetsinköpen därstädes och fullgjorde detta värv med den framgång, att samtliga markinnehavare utan anlitande av expropriation och på för staten drägliga villkor avstodo den behövliga marken.

För B. öppnade sig emellertid snart vidsträcktare verksamhetsområden. Det engelska bolag, som vid denna tid innehade Gällivare-gruvorna, The New Gellivare company limited, ansågs hava försummat att försvara sina inmutningar i malmfälten. B. skyndade då i slutet av 1880-talet att inmuta dem, vann (18 juni 1891) den härom väckta processen och överlät samtidigt (15 maj 1891) gruvorna åt a.-b. Gällivare malmfält, vars ledande man han blev. Kort därefter (8 nov. 1891) inlöste svenska staten den s. k. Luleå—Ofoten-banan av ett engelskt bolag, The swedish and norwegian railway company limited, som övertagit koncessionen därå men numera råkat på obestånd efter att nära nog ha fullbordat bandelen Luleå—Malmberget. Kraftigt understödd av sina bolagsmän och förläggare G. E. Broms och David Hummel började B. en rastlös verksamhet för gruvornas exploatering. Gruvstaden växte upp på bergets sluttning, och malmbrytningen, som sjunkit från 2,200 ton år 1887 till blott 180 ton år 1891, kom åter i gång samt uppgick 1892 till 178,817 och 1893 till 306,594 ton. Samtidigt intresserade sig B. även för andra norrbottniska gruvfält. Av den omfattning, malmbolagets affärer togo, föranleddes han emellertid att småningom överlämna den egentliga skötseln av rörelsen i yngre händer, men han kvarstod i bolagets styrelse till sin död och verkade alltjämt med oförminskad kraft såväl i orten som i riksdagen för bolagets intressen och för lösandet av den stora frågan om sammanknytandet av Gällivarebanan med Västerhavshamnen Narvik, varigenom Sveriges rikaste järnmalmer gjordes tillgängliga för världsmarknaden och den kraftigaste hävstången för Norrlands utveckling skapades. Så snart gruvdriften vid Gällivare kommit i gång, återupptog B. sitt arbete för höjandet och utvidgandet av länets jordbruk. »Det är icke», yttrade han, visserligen med betydlig överdrift, »yxan, som är det förnämsta verktyget i Norrbotten, utan plogen och spaden.» För att ådagalägga myrmarkernas alstringskraft genomförde han ett antal odlingsföretag, bl. a. vid Kirtikmyran mellan Storbacken och Murjeks station och framför allt vid Sandträsk, där han efter frånträdandet av chefsbefattningen vid malmfältsbolaget var bosatt. Tidigare hade här endast funnits en gård, som födde en häst och två kor samt brukade några få tegar på en mager sandbacke. Nu förvandlades en vidsträckt tillstötande mosse till åker och äng. Kreatursbesättningen uppgick snart till åttio nötkreatur och fjorton hästar. En imponerande herrgårdsbyggnad uppfördes, omgiven av prydliga ekonomibyggnader och en rik köksträdgård med växthus, där druvan och melonen mognade. Det torde dock vara visst, att dessa lysande resultat köptes genom av avkastningen knappast rättfärdigade penninguppoffringar.

I riksdagen ansågs B. tillhöra protektionisterna. Han vann där det anseende, ett representativt uppträdande skänker, men spelade ej någon politisk roll. Hans med mycken kraft framförda anföranden uppburos visserligen i regel av en medryckande entusiasm, men impulsiv som han var, sköt han ofta över målet och vann ej alltid riksdagens öra för sina stort anlagda planer.

B. intager en obestridlig rangplats bland märkesmännen i vårt nordligaste läns historia. Han var en kraftnatur, som ej gärna såg något hinder i sin väg, och han drog sig ej för att vid sina framställningar låta vederbörande stå inför ett fullbordat faktum. Till sitt väsen var han rättfram och flärdfri samt mycket värdig i allt sitt uppträdande. I malmfältsbolagets präktiga villa Fjällnäs vid Gällivare-Dundrets fot och även eljest utvecklade han ett värdskap och en gästfrihet, varav minnet ännu fortlever. — Norrlands nations gravmonument på Uppsala kyrkogård är en gåva av B. Han har även skänkt de dyrbara, vackert målade fönstren i Luleå kyrkas kor.

Författare

H. Lagergren.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Otto Bergman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18638, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Lagergren.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18638
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Otto Bergman, urn:sbl:18638, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Lagergren.), hämtad 2024-04-24.