Per Banér

Född:1588-06-28
Död:1644-07-13

Landshövding, Riksråd, Riddare, Krigskommissarie


Band 02 (1920), sida 658.

Meriter

8. Per Banér till Ekenäs och Tuna, den föregåendes broder, f. 28 juni 1588, d natten mellan 12 och 13 juli 1644 i Stockholm. Erhöll undervisning i hemmet av preceptorer. Anställd vid Gustav Adolfs hov före dennes tronbestigning 1611; konungens kammarherre; tillhörde de svenska kommissariernas uppvaktning vid fredskongressen i Knäred 1612—13; slagen till riddare vid konungens kröning 17 okt. 1617; kammarråd s. å. (likpredikan; inträdde i tjänstgöring sept. .1618); erhöll i uppdrag att utbetala tredje terminen av Älvsborgs lösen 15 jan. 1618 (instr. dat. 16 jan.); användes under åren 1621-—22 upprepade gånger såsom krigskommissarie, även vid mönstringar och i särskilda uppdrag i orterna rörande krigsfolkets utrustning och transport m. m., samt åtföljde i denna egenskap Gustav Adolf på fälttågen 1621 och 1622; sänd till Pernau, Reval och Finland i huvudsakligen kamerala uppdrag 24 sept. 1621; landshövding i Estland och guvernör på Revals slott 22 aug. 1622 (erhöll förnyad instr. 30 dec.); kommissarie vid stilleståndsförhandlingarna med Polen s. å. (fullm-23 aug-.; konventionen undertecknad 27 nov.); sändes till Småland 1623 i anledning av befarat anfall från Sigismund för att lugna allmogen i Kalmartrakten och styrka den till trohet (instr. och fullm. 27 maj); uppgives hava blivit häradshövding i Sääksmäki härad 1623; riksråd 2 apr. 1625; tillika kansliråd 18 juni 1626 med uppdrag att förestå det »dagliga kansliet»; lagman på Öland 16 jan. 1627 samt i Östergötland 10 apr. s. å. (förnyad fullm. 10 apr. 1629); avsänd till Tyskland i diplomatiska värv 1627 (instr. 3 maj; återkallad 15 sept.); en av de sex rådsherrar, som 1627—28 underhandlade med de danska sändebuden Tage Tott och Kristian Friis (fullm. 22 dec. 1627); ledamot av regeringen i Stockholm 1626, 1628 och 1629 samt från 1630; ledamot av förmyndarregeringen såsom kansliets chef under rikskanslerns frånvaro från 1633 (avgav revers 5 apr.).

Gift 1615 med Hebbla Fleming, d 1 febr. 1639, dotter till riksrådet och riksmarsken Klas Fleming.

Biografi

B:s studier kommo på grund av familjens olyckor att inskränkas till informatorsundervisningen i hemmet och nådde enligt likpredikan ej »den perfektion, som han eljest åstundade och av naturen var inklinerad till». Hans muntliga och skriftliga uttalanden visa emellertid, att han vid mognade år fullkomnat, vad som brast, ej blott genom erfarenhet och världsvana utan även genom boklig bildning. Det är uppenbarligen med fullt skäl, en kännare av tiden kallat honom insiktsfull och lärd (Odhner). Sin lycka och sitt rykte hos samtid och eftervärld grundlade B. genom den ofta berättade episod, då han jämte Upplandsryttaren Tomas Larsson räddade Gustav Adolf från att drunkna efter överrumplingen vid Vittsjö 11 febr. 1612 och själv undgick samma öde endast tack vare brodern Nils ingripande. Att B. och hans bröder efter detta stodo högt i konungens gunst, utmärktes redan genom de förnämliga platser, som inrymdes dem i likföljet vid Karl IX :s begravning. År 1613 återskänktes därpå farbrodern Stens gods efter ansökan av B. och hans moder — ehuru de, såsom ovan omtalats, förvaltades för samfälld räkning och sedermera skiftades mellan syskonen. Och i sitt tal vid riddarslaget under kröningsfestligheterna 1617 gav Gustav Adolf slutligen inför samtliga ständer sin räddare »ett märkeligit lovord och vittnesbörd och ställte honom androm till ett trohets och redelighets berömmeligit exempel». Vid samma tid blev B: s verksamhet den of fentlige mannens. Det var för den civila och civilmilitära förvaltningen, han till en början togs i anspråk, och att han därvid gjorde till fyllest även åt en så fordrande herre som Gustav Adolf får väl anses ådagalagt genom mängden av uppdrag, då det, särskilt i samband med de lifländska fälttågen 1621 och 1622, gällde att driva på de dröjande ute i bygderna. Sin naturliga fortsättning fick denna verksamhet i den ansvarsfulla guvernörsbefattningen i gränsprovinsen Estland, varest B. emellertid under sin korta, av andra uppdrag avbrutna förvaltningsperiod ej förmådde övervinna ridderskapets och Revals motstånd mot de svenska finansiella kraven och mot den kraftigt ingripande svenska förvaltningen. Inkallad i rådet, syntes han för ett ögonblick skola övergå till den diplomatiska banan. På senhösten 1625 var han utsedd att deltaga i de protestantiska makternas kongress i Haag och underhandla om Sveriges anslutning till Englands och Hollands särskilda förbund, men hela resan inställdes, då man till slut fruktade att synas angelägen och fann det fördelaktigare att låta sig sökas. Utan resultat — då de diplomatiska trådarna avhöggos av Wallensteins svärd — men betydelsefull för det ljus, den kastar över Gustav Adolfs vakna tyska politik, var B: s första och sista större beskickning, hans långvariga vistelse i Nordtyskland 1627, som avsåg att egga dess ständer till en självständig hållning gent emot såväl de katolska makterna som Danmark. Därefter förblev B: s offentliga verksamhet förlagd till Stockholm, där han, en lång tid det enda rikskanslirådet, på grund av Oxenstiernas ständiga frånvaro under ett tiotal år tjänstgjorde som kansliets ichef eller »vice kansler», som han någon gång ehuru aldrig officiellt fick heta. Hans tydligen stora förmåga av värdigt offentligt framträdande togs gärna i anspråk. Som kansliets chef stod han i första hand i beröring med de främmande sändebud, som besökte Stockholm. Representativa plikter av mera krävande art hade han bl. a. att fylla under mötet i (Ulvsbäck i febr. 1629, vid vilket han tillhörde rådsherrarna i konungens följe; det var han, som inbjöd danske konungen att gästa Gustav Adolfs kvarter — från vilken förrättning han först på natten remitterades och då med ett rus av spanskt vin —, och det var också han, som vid Kristians ankomst morgonen därpå mötte och solenniter undfägnade honom vid gränsen. Den av Gustav Adolf och Oxenstierna utstakade kollegiala organisationen av kansliet stannade under konungens tid helt på papperet, och för B. var det säkerligen mer än en gång mödosamt att hålla det vidlyftiga expeditionsarbetet gående, då tjänstemännen sändes hit och dit i särskilda kommissioner. En arbetslättnad hade kansliet visserligen kunnat vinna, om den officiellt fastslagna regeln, att de kungliga breven skulle expedieras genom vederbörande riksämbetsverk, trängt igenom, men i praktiken bibehöll kansliet i det hela sin ställning som regeringens allmänna expedierande organ. Det är alldeles outrett, i vad mån B. personligen eftersträvat denna, i främsta rummet av konungens ständiga frånvaro betingade utveckling, som ju emellertid väsentligt förhöjde hans och hans ämbetsbröders betydelse. En följd av kansliets centrala ställning blev, att dess chef i viss mån kom att intaga en formellt ledande ställning vid rådets förhandlingar, och redan nu märkas, om man följer B:s yttranden i rådsprotokollet, ansatser till en dylik verksamhet, som hade sin grund i den genom ärendenas förberedande vunna sakkunskapen. Politiskt ägde säkerligen icke B:s ord under konungens livstid någon särskilt framträdande betydelse. Liksom de övriga rådsherrarna lät han sig vinnas för Gustav Adolfs djärvt aktiva politik och tillkännagav i de stora utrikespolitiska diskussionerna sin anslutning till denna, stundom i mera pregnanta formuleringar. Men efter konungens avresa gled han jämte övriga hemmavarande ämbetsbröder så småningom in i den mindre tillitsfulla stämning, som snart nog utpräglades i en otvetydig nyans mellan konungens och rådets uppfattning av läget och dess krav. Det var B., som koncipierade rådets missmodiga betänkande 25 nov. 1630, vilket framkallade Gustav Adolfs bekanta bannbrev 3 febr. 1631.

Först under de betydelsefulla avgöranden, som följde efter konungens död, tycker man sig kunna urskilja åtminstone några drag av B: s politiska individualitet. I hans statsrättsliga uppfattning återfinnas inslag av de traditionella högaristokratiska författningsplanerna, skymtande i strödda uttalanden och åtminstone en gång klart formulerade. En konung, sade han vid en diskussion i rådet om regeringsformen (10 jan. 1633), skulle »snarare hava orsak att gaudera över sådana ordningar, och rnente vara nödigt, att alle ständerne den samma acceptera; sedan måste fuller futurus rex gilla och emottaga henne, såframt han eljest vill få kronan på huvudet». För ständernas stadgade rättigheter uttalade B. vid flera tillfällen sin respekt men röjde i det hela föga lust att utvidga samarbetet med dem. Hans sociala åskådning var hans stånds. Om han än stundom anslöt sig till Oxen- stiernas försök att i privilegiefrågor moderera ytterlighetsmännen, stod han vid andra tillfällen på den motsatta sidan, och han har jämte Per Brahe ansetts som representant för ett aristokratiskt intresseparti (Odhner).

Vida mer än B: s politiska principer ha vissa personligt färgade motsättningar och intriger, vari han en tid spelade en huvudroll, ådragit sig eftervärldens intresse. Det synes naturligt att sammanställa den motsättning, som efter konungens död framträder mellan rikskanslern och dennes närmaste man, med den samtidigt skärpta animositeten mellan Oxenstierna och B: s broder Johan, och i varje fall funno de, som av en eller annan anledning fruktade eller avundades den mäktiga Oxenstiernska familjen, i B. en för intrigens konst ej främmande meningsfrände. J. De la Gardie berättar, att B. genom ett listigt begagnande av arvstvister förstått att uppreta Per Brahe mot honom och på så sätt lockat denne över till sin sida samt därjämte räknade på en ytterligare förstärkning av sitt anhang genom svågern Gabriel Bengtsson Oxenstiernas väntade ankomst till Stockholm; enligt samme sagesman tillät han sig även att »contrulere hele senatet», till följd varav tiden förnöttes med onyttiga disputationer. Någon verklig sammanslutning mellan de oppositionella elementen uppnåddes dock ej. Huruvida den större eftergivenhet, B. enligt rådsprotokollens vittnesbörd ville visa pfalzgreven Johan Kasimir, står i samband med hans övriga anläggningar, måste i varje fall lämnas oavgjort. Anmärkningsvärt är emellertid, att det ej omtalas något försök att ena B: s vänners samt Johan Skyttes och Karl Karlsson Gyllenhjelms visserligen olikartade men ävenledes mot Oxenstiernorna mer eller mindre utpräglat riktade strävanden. Och framför allt tog B., långt ifrån att söka draga fördel av söndringen mellan änkedrottningen och rådet, med särskild skärpa parti mot henne. Under sådana förhållanden visade sig en stark splittring inom oppositionen vid valet av riksdrots och riksskattmästare i juni 1634. Fastän säkerligen mer än en delade B: s vid detta tillfälle öppet uttalade farhåga för hur det kunde bliva uttytt hos ständerna, att så många höga ämbetsmän komme att tillhöra en och samma familj, blev segern som bekant Oxen-stiernornas. Även framdeles stod naturligtvis B. vid olika tillfällen i opposition mot rikskanslerns finans- och utrikespolitik, i det senare fallet säkerligen stundom främst som ett språkrör för sin broder Johans önskningar, men det vill synas, som om motsättningarnas skärpa med tiden avtrubbats. Så länge Oxenstierna var borta, var B. alltjämt kansliets chef. Mot slutet av år 1632 drabbades han av en svårare sjukdom, som för en längre tid höll honom borta från verket, och senast från denna tid framträdde även hos honom en »melan-cholia hypocondrica», som för långa tider gjorde honom oförmögen till arbete. Före sjukdomen synas ej några anmärkningar mot' B: s sätt att sköta sig i kansliet ha framförts, men efter denna tid tystna ej klagomålen: »sakerne låge där nästan nedre»; »där bliver mycket försummat, och giver regeringen fast mera arbete in minutissimis än som den nästan kunde hava in gravioribus»; B. »sätter sine saker mest på reträtten»; »här går sällsynt till i kansliet» osv. Hågkommas bör emellertid, att även frånsett B: s nedsatta krafter kansliets personal alltjämt var otillräcklig och därjämte ständigt togs i anspråk för särskilda uppdrag. Ej ens J. Adler Salvius, som 1634 hemsändes för att råda bot på missförhållandena, förmådde trots sin stora duglighet helt övervinna svårigheterna. Som kansliets chef framträder B. särskilt i rådsprotokollen. Det formella ledarskapet av förhandlingarna, som han tvekade ätt fullt ut tillägna sig, stannade till slut hos honom (rådsprot. 11 apr. och 14 juni 1633), och såsom den där »förde ordet», blev han också den, som i regel talade å regeringens och rådets vägnar vid förhandlingar med ständerna, deras utskott och utskickade samt de främmande sändebuden. Dessa år, då 1634 års regeringsform genomdrevs och utvecklingen på dess grundval inleddes, voro av den största betydelse även för kansliet. Tanken, att vederbörande kollegier själva skulle uppsätta och expediera dithörande konungabrev, hade åter upptagits, men genom sedvänjans och omständigheternas makt räddades till slut även nu åt kansliet ställningen som det allmänna förberedande och expedierande organet. Det framgår ej heller denna gång, hur B. ställt sig till frågan, och någon nämnvärd insats för dess lösning till kansliets förmån har han säkerligen ej gjort. Det blev först Oxenstiernas energiska vilja, som här fällde utslaget. Efter kanslerns hemkomst trädde B. naturligtvis mera i bakgrunden, men han tillhörde alltjämt, då hans sjuklighet ej hindrade honom att närvara, de trägnare deltagarna i rådsdebatterna. På allvar eller mera »honoris causa» ihågkommes ibland hans namn vid tillsättandet av viktigare uppdrag såsom generalguvernörsämbetet i Finland (1637) och legatposterna vid fredskongressen.

Av de båda gårdar, vilkas namn B. förde i sin titel, hade Ekenäs i Örtomta socken i Östergötland sedan 1540-talet tillhört Banérska och Stureska familjerna; närmast före B. hade det innehafts av hans fader. Tuna i Österåker i Roslagen hade varit förlänat till Klas Fleming och indragits till kronan av hertig Karl samt sedan förlänats till Axel Ryning. Då det efter dennes död 1620 återskänktes till Flemings måg, blev det sålunda denne förunnat att även här liksom förut i fråga om farbroderns gods se revolutionstidens hemsökelser utjämnas. En ny stor donation mottog B. 9 aug. 1625, i det Gustav Adolf då förlänade honom Salis i Lifland. I övrigt hade B. flerstädes, även i Finland, jordegendom, som han strävade att avrunda genom donationer, köp och byten. År 1628 erhöll han av Gustav Adolf på den av nuvarande generalstabshuset upptagna delen av Riddarholmen en tomt, vilken han dock ej kom att bebygga utan 1635 sålde till brodern Axel. I stället fick han (3 mars 1636) en kronans tomt invid Bollhuset på Slottsbacken (kvarteret Pegasus N: o 5[1]), på vilken ett ännu bevarat stenhus med byggherrens och hans gemåls vapen över portalerna vid Österlånggatan och Bollhusgränden uppfördes. År 1638 såg han sig tvungen att förpanta Salis, vartill regeringens tillstånd erhölls 13 dec. Följande år tilldelas honom emellertid av regeringen den betydande gåvan av 5,000 rdr sp. ur räntekammaren, motiverad med det som det vill synas ganska starka skälet, att han i så många år förestått kansliet och suttit i regeringen utan särskild ersättning utöver den vanliga riksrådslönen. Samtidigt erhöll han ett kort därpå uppfyllt löfta om en donation i Ingermanland, som han de följande åren avrundade tack vare nya ynnestbevisningar. — B. insjuknade plötsligt 20 juni 1644 uppe i rådet i en hetsig feber, som efter tre veckor ändade hans liv. Han begrovs 11 aug. s. å. i Riddar-holmskyrkan, varvid O. Laurelius höll likpredikan. Ett par månader senare talade brorsonen Gustav Karlsson Baner till hans minne i Uppsala.

Författare

B. BOETHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av hans papper finnes en obetydlig rest i riks- arkivet; brev från honom påträffas flerstädes i samtida arkiv.

Källor och litteratur

Källor: Reduktionskommissionens akt N:o 121, kammararkivet. — Tvenne bref från Jakob de la Gardie till Gabriel Gustafsson Oxenstierna, meddel. af A. B. C[arlsso]n (Hist. tidskr., 1909); Sv. riksrådets prot., 1—10 (1878—1905); Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och bref-vexling, Afd. 1, 2, passim. — Likpredikan av O. Laurelius (1644); N. Ahnlund, Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); G. Björlin, Johan Baner, 1_3 (1908—10); A. B. Carlsson, Riksdrots- och riksskattmästarevalet 1634 (Hist. tidskr., 1911); dens., Den sv. centralförvaltningen 1521—1809 (1913); N. Eden, Den sv. centralregeringens utveckling till kollegial organisation (1902); E. Hildebrand, Riddarholmen (Utredn. rör. statens mark och tomter i Stockholm, 1, 1910); R. Josephson, Borgarhus i Gamla Stockholm, 1 (1916); Fr. Lagerroth, Frihetstidens författning (1915), s. 132; C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare (1865); M. G. Schybergson, Sveriges och Hollands diplomatiska förbindelser 1621 — 1630 (1881); A. Stille, Gustaf II Adolfs lifsfara vid Vittsjö d. 11 febr. 1612 (Skrifter tillägn. Pehr Eklund, 1911).

Gjorda rättelser och tillägg

1. I rättelser till bd 2 anges: "Huset Pegasus n:o 5 innehades tidigare av B.; 1636 års donation avsåg en del av nuvarande tomten Pegasus n:o 6, av vilken B samtidigt förvärvade även andra delar (F. U. Wrangel, Stockholmiana, 1-4, 1912). ", 2014-08-27


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Banér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19048, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19048
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Banér, urn:sbl:19048, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOETHIUS.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se