Stiernstedt, släkt



Band 33 (2007-2011), sida 455.

Biografi

Stiernstedt (Stjernstedf), släkt, vars äldste kände stamfar var HansThesleff (d 1615), rådman i Viborg och troligen av tyskt ursprung. Dennes sonson Johan Thesleff (1653-1722) adlades 1697 med namnet Stiernstedt, sedan han själv uppvaktat Karl XII i ärendet. Son till en jurist, fadern hade varit justitieborgmästare i Hfors och 1650 utnämnts till assessor i Åbo hovrätt, slog även Johan S in på den juridiska banan. Efter studier vid Åbo akademi antogs han 1670 till auskultant vid hovrätten, blev aktuarie där 1675 för att sedan göra en snabb karriär som civilämbetsman. Häradshövding i Viborgs län 1680 blev han guvernementssekreterare i Narva 1691 och justitieborgmästare där 1699.1 denna egenskap fick S uppleva stadens belägring 1700, varunder hans nyuppförda hus ödelades. Utnämnd till lagman i Söderfinne lagsaga 1703 undkom han dock Narvas fall följande år, då hans bägge döttrar togs till fånga. Efter flera förordnanden som landshövding under svåra krigsförhållanden blev S 1714 ordinarie innehavare av detta ämbete i Åbo län, men nödgades redan s å fly till Åland och sedan vidare till Sthlm. Därifrån skötte han förvaltningen av den åländska skärgården, den enda del av hans hövdingadöme som ej besatts av ryska trupper, och kunde inte fullt ut återta sin position förrän efter freden i Nystad 1721. Han avled dock redan i febr följande år, kort efter sin återkomst till Åbo.

Som adelsman deltog S i riksdagen 1719 och anslöt sig där till den yngre adelns framgångsrika kamp för att ersätta riddarhusets indelning i tre klasser med omröstning per capita. Som en följd av hans ämbetsställning lät Ulrika Eleonora kort därefter upphöja honom till friherre. S var gift tre gånger och särskilt det sista äktenskapet, med Maria Gezelius, dotter till den inflytelserika Åbobiskopen Johannes Gezelius (bd 17), blev av stor betydelse för hans administrativa karriär. En son till S, i hans första gifte, var Carl Johan S (SI), från vilken, undantaget en tidigt utdöd finländsk gren, alla senare medlemmar av släkten S härstammar.

Genom inköp och giften byggde S 1 upp ett betydande innehav av jordegendomar, där kärnan utgjordes av arvegods från hans andra hustrus far, professorn och domprosten Lars Molin (bd 25), vars barn adlats Meldercreutz. I detta innehav ingick säteriet Risberga med underlydande i Ostuna och Husby-Långhundra, Sth, som kom att bli släktens stamgård, och andra egendomar i Storåns dalgång utanför Uppsala, delvis samägda med svågern Jonas Meldercreutz (bd 25). Senare led av släkten S har i icke ringa utsträckning verkat som brukare av de jordar som S 1 samlade i sin hand. En sonsons son till S 1 var numismati-kern August Wilhelm S (S 2). Dennes kusinson Leonard Wilhelm Stjernstedt (1841-1919) växte upp i Värmland, där fadern arrenderade en lantegendom, men bedrev gymnasiestudier i Uppsala och avlade studentexamen där 1858. Han valde officersbanan och examinerades från generalstabskursen vid H artilleriläroverket å Marieberg 1864. Sin tidigare militära karriär gjorde Wilhelm S inom Generalstaben där han vid reorganiseringen 1873 blev stabsadjutant och kapten, nära knuten till dess chef Hugo Raab (bd 29), och 1879 överadjutant och major. Som generalstabsofficer hade S placeringar dels vid den militärstatistiska avdelningen, dels som stabschef vid olika militärdistrikt, 1878-82 vid första militärdistriktet med expedition i Helsingborg. 1871-73 uppbar han ett statsstipendium för att studera ryska språket och militära förhållanden i Ryssland och kom då att i praktiken fungera som militärattaché vid den sv beskickningen i S:t Petersburg. S blev 1883 överstelöjtnant och förste major vid Upplands regemente, förlagt till Uppsala, och var 1888-99 överste och chef där. Generalmajor i armén 1897 var han 1899-1907 chef för femte arméfördelningen, från 1905 med generallöjtnants grad.

Både som stabs- och regementsofficer ägnade S befälsutbildningen ett särskilt intresse. Genom anordnandet av krigsspel och utvecklad fältövningsteknik verkade han för att i organisationen implementera de idéer som utvecklats av kretsen kring Raab. Han var också mycket angelägen om utvecklingen av Infanteriskjutskolan på Rosersberg, 1884-86 som skolans chef och senare som inspektör och utredare av dess verksamhet. Inom officerskåren var S som person inte oomstridd, med sin bakgrund som generalstabsofficer ansågs han understundom uppträda "något spetsigt och mästrande" (Tingsten). Det var först efter fördröjning som han 1905 invaldes i KrVA.

S utnämndes 1865 till ordonnansof-ficer hos hertigen av Östergötland, den blivande Oscar II, och var sedan knuten till dennes hov, från 1872 som adjutant och 1888-99 som kabinettskammarherre. Han tillhörde kungens närmaste vänkrets, uppskattad inte minst som jaktkamrat och underhållande konversatör. Från kungen erhöll han under 1890-talet ett icke obetydligt penningunderstöd. 1872, under sin vistelse i Ryssland, ingick S äktenskap med Marie Ciechanowiecka, äldsta barn i en talrik polsk adelsfamilj som vistades i den ryska huvudstaden. Hon medföljde honom till Sverige 1873 men avled redan 1876. Följande år gifte han om sig med hennes yngre syster, Pauline Ciechanowiecka. S intog en bemärkt plats i socie-tetslivet, både i Sverige och, genom sina hustrurs talrika släkt- och vänförbindelser, även i Ryssland och på kontinenten. Hans memoarer, Några minnesblad ur mitt lif (1912), präglas av humor och humanism. S har också betecknats som en frisinnad natur, om än inte i politisk mening.

S:s dotter i första äktenskapet Maria (Marika) Alexandra Sofia S (S 3) och hennes bror Georges (Georg) Maria Wilhelm Stjernstedt (1876-1963), som förlorade sin mor vid födseln, växte upp tillsammans med fyra yngre halvsyskon. Georg S påbörjade en officerskarriär rid faderns regemente men övergick till juridiska studier vid UU, där han inskrevs 1893 och avlade jur utriusque kand-examen 1901. Han inträdde som biträdande jurist vid en advokatbyrå i Sthlm 1902, blev ledamot av Sveriges advokatsamfund 1904 och bedrev 1908-56 egen advokatverksamhet. Sin främsta insats gjorde S som brottmålsadvokat, men han sysslade också med tvistemål och familjerätt, inte minst som mycket anlitad skilsmässojurist. S togs i anspråk för lagstiftningsuppdrag inom straffrätten och deltog i utredningar rörande lagar om straffverkställighet, villkorlig dom och villkorlig frigivning (1913-17), polisundersökning i brottmål (1917-20), nödvärnsrätt (1934) och förmögenhetsbrott (1937-40).

S utövade ett omfattande juridiskt författarskap, företrädesvis inom familjerätten. Hans arbeten Den svenska kvinnans rättsliga ställning (1904), utgiven av Fredrika-Bremer-förbundets lagkommitté, och Våra äktenskapslagar (1921) kom att användas under lång tid, den senare som lärobok vid juristutbildningen. Han utgav också en uppmärksammad broschyr om försvarsadvokatens mission (Brottmålsadvokaten, 1928) och framträdde flitigt som debattör i fack- och dagspress. S var 1919-38 sekreterare och kassaförvaltare i Sv kri-minalistföreningen och gjorde betydande insatser för Sveriges advokatsamfund, bl a som medredaktör för dess tidskrift.

S har betecknats som en "soignerad, rättskaffens kulturradikal" (Palmstierna) och varm reformvän. Han var en kämpande liberal men hade också goda kontakter inom arbetarrörelsen och biträdde dess företrädare vid politiskt laddade rättegångar; mest känd i de sammanhangen blev hans insats som omvittnat skicklig försvarsadvokat för Erik Hedén (bd 18) i den beryktade förräderiprocessen 1916. Han fick också åtskilliga gånger försvara sin svärmor, Kata Dalström (bd 10), när hon hade ställts under åtal. Inom Frisinnade landsföreningen och, efter partisplittringen 1923 Sveriges liberala parti, verkade S som en aktiv debattör men tillhörde inte den inre kretsen. En för honom viktig plattform utgjorde också de liberala debattföreningarna. Svar 1900-01 styrelseledamot och 1908 sekreterare i den radikala Studentföreningen Verdandi i Uppsala. I Radikala klubben och i Frisinnade klubben blev han ordförande 1907 resp 1926. Han ägde från 1909 en fasdghet på Lidingö utanför Sthlm och var kommunal-politiskt verksam där, 1921-31 som ledamot av kommunal-/stadsfullmäktige.

S:s hustru Ruth Elisa Naema Stjemstedt (1879-1954), f Dalström och äldst bland Kata Dalströms sju barn, avlade mogenhetsexamen som privatist i Sthlm 1897 och påbörjade medicinstudier vid UU men avbröt dessa vid giftermålet 1901. Vigseln skedde borgerligt i Tyskland för att undgå den sv tvångslagstiftningen om obligatorisk kyrklig vigsel. Ruth S inskrevs vid StH 1916 och avlade jur kand-examen där 1921 för att ingå som delägare i makens advokatbyrå, från 1926 som ledamot av Sveriges advokatsamfund. Hon var den fjärde kvinna i Sverige som antogs av samfundet. Inriktad på familjerätt sökte S både som praktiserande jurist och debattör att tillvarata och förbättra kvinnans rättsliga ställning. Hon utgav också prak- tiska handböcker på familjejuridikens område. Under det tidiga 1950-talet deltog S i diskussionen kring den s k rättsrötan och gjorde en uppmärksammad insats som försvarare av den syndikalistiska tidningen Arbetaren som i Lundquistaffären åtalats för ärekränkning.

Under sin studenttid i Uppsala var S som en av ett fåtal kvinnor aktiv i Ver-dandi och under senare delen av sitt liv deltog hon med styrelseuppdrag inom Sv kvinnors nationalförbund, Yrkeskvinnors riksförbund och Fredrika-Bremer-förbundet i den organiserade kvinnorörelsen. Ordförande i kvinnoföreningarnas radiokommitté 1933-44 verkade hon för att även kvinnliga uppfattningar skulle ges möjlighet att påverka detta nya mediums utveckling. S var partipolitiskt verksam inom Folkpartiet och ledamot av dess kvinnoförbunds arbetsutskott 1935-44, från 1938 som v ordförande. Hon tillhörde under mellankrigstiden en av de oftast intervjuade yrkeskvinnorna, känd för sina klara ställningstaganden och bitvis skarpa formuleringar, och deltog flitigt i offentliga debatter.

En särskild insats gjorde S som en av initiativtagarna till kvinnoberedskapen under andra världskriget och hon var 1938-46 ordförande i Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté, en organisation med uppgift att ta emot och fördela kvinnors frivilliginsatser. Kommittén lyckades samla organisationer från skilda åsiktsläger i försvarsfrågan, även det pacifistiskt influerade socialdemokratiska kvinnoförbundet deltog, och dess verksamhet blev betydande. Redan 1939 registrerades 800 000 kvinnor för tjänstgöring, och kommittén verkade sedan för att samordna utbildning och förmedling av ersättningsarbetskraft till jordbruk och industri. S var starkt försvarsvänlig, hon betecknade sig själv som "kanonkvinna", och gjorde sig till tolk för en åskådning där kvinnors rättigheter balanserades av motsvarande skyldigheter, bl a förordade hon kvinnlig tjänsteplikt. Genom dessa åsikter, parade med en häftig antikommunism, fjärmades S från tidigare meningsfränder inom kvinnorörelsen, där hon kom att uppfattas som konservativ. S blev 1942 ledamot av Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet och utgav Kvinnor och försvar (1945), som ingick i Riksförbundets för Sveriges försvar skriftserie. - S:s memoarer, som publicerades i två delar (1953, 1956), ger väsentliga upplysningar om Kata Dalströms liv och gärning liksom om den politiska diskussionen i radikala kretsar under decennierna kring sekelskiftet 1900.

Marika S:s och Georg Stjernstedts äldste halvbror Erik Carl Maria Wilhelm Stjernstedt (1878-1964) avlade mogenhetsexamen i Uppsala 1897 för att sedan göra officerskarriär inom Artilleriet. Han blev löjtnant vid Norrlands artilleriregemente i Östersund 1902 och kapten där 1910 samt genomgick både Artilleri- och ingenjörhögskolan och KTH:s fackavdelning för kemisk teknologi. Med erfarenhet från ammunitionstillverkning var han 1909-13 artilleristabsofficer och placerad vid Arméförvaltningens artilleridepartement. Han övergick 1920 på reservstat.

Erik S engagerades 1918 som sekreterare och kassaförvaltare (från 1919 ge- neralsekreterare) i Sv röda korset, en befattning han behöll till sin pensionering 1943. Under hela denna period bar han som ordföranden prins Carls närmaste medarbetare ett stort ansvar för organisationens uppbyggnad och verksamhet. S kom således att stå i ledningen för organisationens deltagande i den internationella hjälpverksamheten efter första världskrigets slut, inte minst i Ryssland, liksom för de beredskapsåtgärder som vidtogs mot 1930-talets slut. Andra aktioner var "hemförandet" av Svenskbyborna 1929 och Abessinien-ambulansen 1935. Samtidigt skedde en kraftig utbyggnad av lokalorganisationen i Sverige, medlemsantalet mångdubblades och det numerärt sett obetydliga Sv röda korset växte till en folkrörelse med ett brett socialt uppdrag.

S deltog i en mängd internationella röda korskonferenser och invaldes 1930 i exekutivkommittén för rödakorsfören-ingarnas förbund, Ligan. Han hade goda språkkunskaper, reste mycket och medverkade i sv press med skildringar från främmande länder. För sitt deltagande i mellanfolkligt samarbete blev han rikt dekorerad: 29 ordnar och medaljer kom honom till del. S var en hängiven anhängare av rödakorstanken och har betecknats som en skicklig och inspirerande ledare för den sv verksamheten.

En kusin till Wilhelm Stiernstedt var Sten Edvard William Gordon S (1885-1976), som efter mogenhetsexamen vid Norra latin i Sthlm 1904 bedrev juridikstudier vid UU för att där avlägga jur kand-examen 1911. Efter tingstjänstgöring inträdde han 1914 som biträdande ombudsman i ab Norrlandsbanken men övergick 1916 till en befattning som amanuens i Kommerskollegium. Han tjänstgjorde 1918-19 som biträdande sekreterare i Sthlms handelskammare, återvände dit som sekreterare 1921 och var där v VD 1928-36 och VD 1936-48. Som ledande företrädare för de sv handelskamrarna hade W Gordon Stiernstedt, som han skrev sig, en rad uppdrag, bl a inom branschorganisationer och statliga regleringsorgan på livsmedelsområdet. Han deltog också i handelskamrarnas internationella samarbete och var 1923-50 sekreterare i den internationella handelskammarens sv nationalkommitté.

S var född på släktens stamgård, Risber-ga, vari han blev delägare. Han hyste ett stort intresse för bygdens och sina förfäders historia och publicerade flera studier på detta tema, bl a Lantjunkare (1939). Aven i övrigt var han livligt verksam som kulturhistorisk skriftställare. Genom äktenskap med Kate Hamilton blev S befryn-dad med Erik Gustaf Geijer, och i en rad skrifter lät han publicera handlingar från den s k Hamiltonska Geijersamlingen, som genom arv tillfallit hustrun och förvarades på Risberga. I det utgivna materialet ingick Amalia v Helvigs brev till Geijer (1950), där S svarade för översättningen, och ett brett urval av dittills otryckta Geijerbrev, Ur Erik Gustaf Geijers liv, 1-2 (1963-64). För sina Geijerstudier belönades S med ett fil hedersdoktorat rid UU 1965. Han utgav också en diktsamling (1947) samt historiker över Sthlms handelskammare (1952), Sthlms köpmannaförening (1958) och Löwenströmska lasarettet (1959). Vid sin bortgång efterlämnade han en opu- blicerad biografi över Henrik Palme som senare har utgivits (2003).

S anslöt sig till en liberal åskådning; han hade under sin studietid i Uppsala varit medlem i Verdandi och engagerad i rösträttsstriden men undvek partipolitiken. Före och under andra världskriget deltog han, knuten till Tisdagsklubben och Nordens Frihet, aktivt i antinazistisk opinionsbildning. Han framträdde då också som en frän kritiker av samlingsregeringens neutralitets- och tryckfrihetspolitik.

S:s son Knut Johan (Jan) ThesleffS (1925-2008) växte upp på Risberga och i Sthlm, där han 1944 avlade studentexamen vid Östra real. Inskriven vid UU s å drogs han in i det studentfackliga arbetet och uppbar många uppdrag inom studentkåren, vars ordförande han var 1951, liksom inom Sveriges förenade studentkårer (SFS) och det internationella studentsamarbetet. I SFS, där han 1953 och 1957-59 även var anställd som ombudsman, hade Jan S ett nära samarbete med organisationens ordförande Olof Palme (bd 28). 1953 knöts S, som s å avlade fil kand-examen, genom Palmes förmedling till underrättelsebyrån inom Försvarsstabens utrikesavdelning; de bägge anställdes samtidigt och sysselsatt med militära och utrikespolitiska analyser kvarstannade S där till 1957. Vid sidan av de studiesociala frågorna var S livligt litterärt intresserad; han var ordförande i Uppsala studenters litteraturklubb och redaktionsmedlem i Bonniers unglitterära tidskrift Utsikt (1948-50). Som lyriker debuterade S med samlingen Anstånd (1951) och han utgav en samling kulturkåserier, Uppsala (1953).

S var sekreterare i 1957 års studentbostadsutredning (1957-60) och knöts 1959 som sakkunnig till Ecklesiastikdepartementet (från 1968 Utbildningsdepartementet) där han 1965 blev departementsråd och chef för universitetsenheten och 1969-79 var expeditionschef. Till S:s ansvarsområde hörde bl a forskningsfrågorna, och under det expansiva 1960-ta-let var han involverad i en rad stora och viktiga forskningspolitiska beslut. Han innehade en mängd uppdrag inom kommittéer och styrelser på forsknings- och utbildningsområdet, bl a var S 1972-89 ordförande för Statens delegation för rymdverksamhet, från 1979 på heltid och från 1985 med överdirektörs titel.

Med sina goda språkkunskaper togs S i anspråk i förhandlingar om europeisk forskningssamverkan, och han var 1964-78 och 1981-89 ordförande i den sv delegationen i European space research organisation (ESRO) och European space agency (ESA). 1978-81 var han ESA:s president. S gjorde sig känd som en stark förkämpe för en sv satsning på rymdforskning, och det var delvis hans förtjänst att European space range (Esrange), den europeiska basen för uppskjutning av forskningsraketer, förlades till Sverige och Kiruna. Anläggningen invigdes 1966 och övergick i sv ägo 1972 under huvudmannaskap av Sv rymdaktiebolaget, där S var styrelseledamot 1985-92. De sv insatserna på rymdområdet sökte han dokumentera genom boken Sverige i rymden: sv rymdverksamhet 1959-1972 (1997). S var liksom sin far mycket engagerad i Geijer-forskningen och han utgav också en krönika över släkten S (1997). Han blev LVSU 1988.

Författare

Andreas Tjerneld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Stiernstediska släktförems arkiv (ca 80 vol), förvarat i RA (2008). Elgenstierna; SMoK; J Stiernstedt, Släkten S (Släktkrönika, ed J Stiernstedt o H Thesleff, 1997); W G Stiernstedt, Lantjttn-kare: släkt- o miljöskildnar omkr en uppländsk bygd (1939); dens, Släktkrönika; familjen S med de två första släktleden Thesleff, 1, tiden 1590-1760 (1971),

Johan S: FBH; I Lunden Cronström, Herrar till hatt

0 välja (1963); Stiernstedt, a a 1971.

Leonard Wilhelm Stiernstedt: [M Blomstedt,] nekr över S (KrVAH 1919); Generalstaben 1873-1923 (1923); J Glete, KrVÄ, försvaret o den industriella samhällsomvandl 1870-1920 (Fäderneslandets försvar: KrVA 1796-1996, ed E Norberg, 1996); G Mi-chanek, Skaldernas konung (1979); L Tingsten, Hågkomster (1938).

Georges (Georg) Maria Wilhelm Stjemslcdt B Ahrn-borg, G S död (SvD 17 aug 1963); G Johanson, Liberal splittring, skilsmässa - o återfören 1917-1934 (1980); dens, Maktkampen 1902-1915: Karl Staaff som politisk ledare (1997); Justitiematr 1941 (1941); E Palmstierna, Ett brytmskede (1951); W G Stiernstedt, Minnesord över S (Stiernstedtska släktfören, 13, 1966). - Art:ar om S i DN 30 dec 1961 o 18 aug 1963 (nekr).

Ruth Elisa Naema Sljernsledt: G Hallingberg, Sthlm-Motala: radion i Sverige från 20-tal till 50-tal (1999); V Lundgren, Våra första kvinnl advokater (Från advokatens verkstad: uppsatser utg med anledn av Sveriges advokatsamf:s 100-årsjublleum 1987,1987);J Övertid,

1 beredskap med Fru Lojal: behovet av kvinnl arbetskraft i Sverige under andra världskriget (2005); W G Stiernstedt, Minnesord över S (Stiernstedtska släktfören, 11, 1957). - Nekner över S i DN, Sthlms-Tidn o SvD (K Fjällbäck Holmgren) 5 nov samt i Expressen (T Nyblom) 6 nov 1954.

Erik Carl Maria Wilhelm Stiernstedt: W G Stiernstedt, Minnesord över S (Stiernstedtska släktfören, 14, 1969); S Söderberg, Sv röda korset 1865-1965: de första 100 åren (1965). - Nekner över S i DN, Sthlms-Tidn o SvD (E Testrup) 15 juni 1964.

Sten Edvard William Gordon S: G S 60 år (SvD 9 juni 1945); J Stiernstedt, Minnesord över S (Stiernstedtska släktfören, 18, 1979); Sv gods o gårdar, 2 (1930). -Nekr över S i SvD 20 maj 1976.

Knut Johan (Jan) Thesleff S: J Gummesson, Bland nazister o spioner: Olof Palmes ungdomsår (2001); C-G Holmberg, Upprorets tradition: den unglitterära tidskrxn i Sverige (1987); I Stjernqvist, I rymden för Sverige: berättelsen om rymdbolaget (2004). - Nekr över S i DN 16 ian 2008 (B Konnander).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stiernstedt, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20165, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2019-08-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20165
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stiernstedt, släkt, urn:sbl:20165, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2019-08-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se