Meriter

Storch, Gilel (Hilel), f 24 maj (g st) / 6 juni (n st) 1902 i Dvinsk, guvernementet Vitebsk, Ryssland (från 1920 Daugavpils, Lettland), d 25 april 1983 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: bankdirektören Abraham Elias S o Alta Spokoini. Studentex i Riga, Lettland, 22, medarb i import- o exportfirman A V Storch 22, chef för dess avd i Riga 26–37, delägare i firman 37–40, bosatt i Sverige från 23 juli 40, sv representant för World Jewish Congress (WJC) 42–78, medlem (senare hedersmedlem) av dess world executive, representant i Sverige för Jewish Agency Rescue Committee, politisk representant för Jewish Agency i Sthlm 48–50, dir i ab Kåbergs tapetfabrik, Sthlm, 43, led av styr där 49, dir i ab Iranska mattkompaniet, Sthlm, 45, led av styr 49–65, VD där 51–64, led av styr för ab Alfred Trowall & Co, Sthlm, 49–65, VD där 51–64, VD o led av styr för Transtrade ab, Sthlm, 50–64, sv medborgare 17 febr 50.

G 18 maj 1937 i Riga m Chana-Rachil (Anna) Westermann, f 9 maj 1913 där, d 16 juli 1985 i Sthlm, Kungsh, dtr till läderhandlaren Max Murdoch W o Sara Falkenstein.

Biografi

S var det äldsta barnet i en välbärgad judisk familj i Dvinsk (Daugavpils), en stad med en stor judisk befolkning, och engagerade sig tidigt i den sionistiska rörelsen. Fadern innehade en familjefirma, A V Storch, grundad 1876, och var också chef för Volksbank. S utsågs 1926 till ledare för företagets avdelning i Riga, den nya republiken Lettlands huvudstad, och blev efter faderns död 1937 ägare tillsammans med två bröder. Han hade i likhet med fadern lätt att knyta förbindelser, bl a med balttyskar, men var djärvare och mer riskbenägen. S gjorde sig en stor förmögenhet, delvis genom att köpa varor av den nya sovjetiska staten och betala dem med sovjetiska statsskuldväxlar. Dessa köpte han billigt på en marknad som inte hade särskilt stort förtroende för deras värde.

Krigsutbrottet 1939 medförde till en början inga avbräck i S:s verksamhet och han erhöll ett av de åtråvärda statliga lettiska tillstånden att handla med Sovjetunionen. Han kände emellertid oro för framtiden och beslöt att föra över sina tillgångar till Sverige, där han hade affärsförbindelser. Efter att ha erhållit ett sex dagars visum till Sverige för affärsresa strax efter Sovjetunionens ockupation av Lettland sommaren 1940 lyckades han så småningom efter idogt arbete få tillstånd att stanna kvar i landet och även få hit sin hustru och lilla dotter.

Genom sina kontakter i Lettland blev S tidigt medveten om att en stor majoritet av judarna där dödats efter den tyska ockupationen sommaren 1941. Att S i början av sept 1942 för utrikesrådet Gösta Engzell angav att ett 50-tal judar gasats ihjäl bidrog troligen till att denne, som i praktiken utformade den sv flyktingpolitiken, strax därefter övergick till en mer aktivistisk linje i den judiska flyktingfrågan. S gjorde i okt–nov 1942 ett sista försök att rädda över sina egna släktingar till Sverige. Detta misslyckades, men S beslöt sig för att försöka genomföra räddningsaktioner i större skala, stärkt av indikationer han fått att det med rätta kontakter och stort kapital fanns möjlighet att friköpa judar. Han övergick från att vara ”handelsresande i kemikalier och fårtarmar” till att bli ”handelsresande i liv” (L Einhorn, s 122).

För sitt räddningsarbete sökte S en plattform. Han ansåg sig inte få det stöd han behövde från vare sig den sv regeringen eller den mosaiska församlingen i Sthlm, vars ledare S beskyllde för att vara alltför försiktiga och formalistiska. S:s främsta kontaktyta blev istället World Jewish Congress (WJC), en organisation grundad 1936 i Genève men med säte i New York och med syfte att skydda judar från nazisternas förföljelse. Organisationens anspråksfulla namn motsvarade långt ifrån dess storlek eller inflytande, men det var valt för att imponera på nazisterna som hade en konspirationsteoretisk världsbild och därför kunde tänkas vara öppna för kontakt med dess ledare. S hade redan i början av 1942 blivit kontaktad av WJC och var organisationens främsta informationskälla vad gällde judarnas öde i Baltikum.

S:s intention var att bilda en sv sektion av WJC och att denna skulle vara oberoende av Mosaiska församlingen i Sthlm, vilket dock var oförenligt med WJC:s policy. Eftersom församlingens företrädare var negativt inställda till WJC bildade S istället en kommitté som först 1944 blev en formell sektion, sedan man lyckats övertala rabbinen Marcus Ehrenpreis att bli ordförande. S förblev dock den reelle ledaren sekunderad av två tyskfödda judar, Fritz Hollander och Norbert Masur. Den senare och S kompletterade varandra med sina olikartade personlighetstyper; Masur hade en lugn läggning och dessutom utmärkta relationer till Mosaiska församlingen vars fullmäktige han tillhörde.

S och hans medarbetare kom att initiera och engagera sig i en rad olika räddningsprojekt. Redan vid den första stora lyckade aktionen med sv inslag, då nästan alla danska judar räddades över Öresund till Sverige hösten 1943, verkade den sv kommittén av WJC i periferin, bl a som förmedlare av kontakter mellan judiska institutioner i Sthlm och den danska motståndsrörelsen.

Även i räddningsaktionen för Ungerns judar var S och hans medarbetare inblandade. Efter att Tyskland ockuperat Ungern i mars 1944 och börjat förbereda deportationen av judarna där, var den sv sektionen av WJC en av många aktörer som låg bakom beslutet att skicka ner en diplomat till Budapest för att hjälpa de utsatta. Masurs affärsbekant, den ungerske juden Kalmán Lauer, föreslog sin unge kompanjon Raoul Wallenberg för uppdraget. Det var också bl a WJC som uppmanade Gustav V att intervenera till förmån för judarna, vilket denne sedan gjorde i ett betydelsefullt telegram till Ungerns riksföreståndare Miklós Horthy den 30 juni 1944.

S fortsatte oförtrutet att försöka hjälpa de judar som ännu 1944 var i livet i hans eget hemland Lettland. Han samarbetade med jur dr Peter Kleist, vilken var nazistpartiets östeuropaexpert och anlitats som ett slags ”fredsmäklare” av de tyska ledare som, bakom ryggen på Adolf Hitler, försökte få till stånd fred mellan Tyskland och Sovjetunionen. Kleist, som ville förbättra sitt rykte inför det kommande krigsslutet, hade tidigare hjälpt Sverige att få loss ca 6 500 estlandssvenskar. Med hans hjälp och genom direktkontakt med den tyska ledningen hoppades S kunna friköpa 2 000 lettiska judar. Projektets huvudsyfte misslyckades, men en delframgång vanns på så sätt att de judar som fortfarande var i livet inte dödades utan skickades på arbete i Ostpreussen som ett slags gisslan och potentiella utbytesobjekt.

Mer framgångsrikt blev S:s projekt att sända matpaket till judiska koncentrationslägerfångar vilka riskerade att svälta ihjäl. Sådana försök hade med varierad framgång företagits i Mosaiska församlingens regi, men avstannat sommaren 1944. S lyckades dock med sedvanlig energi och övertalningsförmåga att utverka exportlicens för mångdubbelt större kvantiteter än tidigare. Han förmådde också lotsa sig förbi formella och byråkratiska hinder hos såväl de svenska som de allierades myndigheter. Till en början användes KFUM som täckmantel, därefter Röda Korset. Över 70 000 matpaket skickades från de livsmedelslager som WJC och War Refugee Board (WRB), den amerikanska räddningsorganisationen, lagt upp. Därigenom räddades bevisligen tusentals judars liv.

Vid sidan av matpaketsaktionen gjorde S sin mest betydelsefulla insats i krigets slutskede, i samband med de förhandlingar som föregick den spektakulära rödakorsexpedition som leddes av Folke Bernadotte. Denna expedition företogs i ett skede då Tysklands utrotningskampanj mot Europas ännu levande judar blivit uppenbar för de flesta och blev en av de mest framgångsrika hjälpaktionerna under kriget.

En nyckelperson i det komplicerade och delvis svåranalyserade förhandlingsspel som föregick rödakorsexpeditionen var Heinrich Himmler, en av tredje rikets mäktigaste män och ansvarig för Förintelsens praktiska genomförande. Denne var i krigets slutskede ambivalent. Han sonderade å ena sidan möjligheterna till separatfred med de västallierade och var inte ovillig att inför det annalkande krigsnederlaget försöka förbättra sitt eftermäle genom att bidra till att judars liv räddades. Å andra sidan var han synnerligen rädd för att Hitler skulle få kännedom om hans agerande och tveksam till att bryta sitt trohetslöfte till denne. Många beslut från Himmlers sida kom att fattas spontant och impulsivt och med varierad grad av tillförlitlighet, och hans närmast förtrogne inom den nazistiska ledningen Walter Schellenberg försökte liksom hans massör, den estniskfödde tyskbalten Felix Kersten, påverka honom att gå emot Hitlers vilja. Kersten lyckades lindra Himmlers svåra magplågor, och det inflytande han därigenom fick kunde han utnyttja för att intervenera till förmån för fängslade vänner och patienter. Sedan 1943 hade Kersten bott längre perioder i Sverige efter att ha bidragit till att få de dödsdömda s k Warszawasvenskarna benådade.

I slutet av febr 1945 mötte S för första gången Kersten hos en gemensam lettisk vän i Sthlm. S kom senare att djupt beklaga att de bägge inte träffats ett år tidigare. S insåg att han fått tillgång till en viktig kanal till Himmler och lyckades, parallellt med Bernadottes förhandlingar, via Kersten bl a få löften om att inga fler judar skulle dödas. De kvarvarande lägren skulle lämnas intakta i väntan på de allierades ankomst. S fick på kvällen den 7 april genom en tysk kontakt vetskap om att Himmlers närmaste man Ernst Kaltenbrunner beordrat att koncentrationslägret Bergen-Belsen skulle sprängas i luften. S och Kersten lyckades då efter flera timmars försök få kontakt med Himmlers adjutant och avstyra sprängningen. S:s egen berättelse om detta händelseförlopp får stöd av kompletterande uppgifter och det är fullt möjligt att han och Kersten genom sitt agerande räddade över 40 000 judars liv (L Einhorn, s 381 ff).

I slutet av mars kunde Kersten meddela S att Himmler gått med på att 5 000 judar skulle friges och överföras till Sverige och Schweiz. Samtidigt erhöll Bernadotte ett tilläggsmandat från den sv regeringen, otvivelaktigt mycket tack vare Kerstens och S:s agerande. De nya instruktionerna innebar att om möjligt försöka rädda även ickeskandinaviska judar, under förutsättning att huvuduppdraget – att lokalisera och föra hem skandinaviska fångar – inte äventyrades. S hade sedan tidigare fått Bernadotte intresserad för de judiska fångarnas sak och samarbetade med denne i matpaketsaktionen.

Himmler förklarade sig också villig att ta emot S vid ett personligt förhandlingsmöte i Berlin i april. Med endast två timmars varsel hoppade emellertid S av den riskfyllda resan, uppenbarligen p g a hustruns stora rädsla. De allierades bombningar pågick natt och dag och dessutom var S statslös. Han hade inte ens fått ett sv pass, utan endast ett slags passersedel från UD. Att som jude resa genom Tyskland var givetvis under sådana omständigheter mycket farligt, oaktat Himmlers löften om säkerhet. I S:s ställe tillfrågades och accepterade Masur att tillsammans med Kersten resa till Berlin och möta Himmler. Sannolikt föredrog UD att uppdraget föll på Masur. Denne var visserligen också jude, men sv medborgare och dessutom såsom ”naturlig diplomat” ansedd mer lämpad som förhandlare med Himmler än den impulsive S.

Vid överläggningarna med Himmler bekräftades tidigare löften och denne medgav att 1 000 judinnor skulle friges från koncentrationslägret Ravensbrück, under förutsättning att de benämndes ”polska fångar”. Detta löfte kom under Himmlers möte med Bernadotte några timmar senare att utvidgas så att sammanlagt ca 7 000 kvinnor, varav enligt uppgift ungefär hälften var judinnor, kunde räddas till Sverige. Det totala antalet som räddades i expeditionen före krigsslutet är omtvistat, men uppgick till minst 15 000, av dessa torde mellan 3 500 och 6 500 ha varit judar. Dessutom transporterade Röda Korset strax efter krigsslutet ca 10 000 lägerfångar till Sverige i regi av United Nations Relief and Rehabilitation Administrations (UNRRA), de flesta av dessa var från Bergen-Belsen och en majoritet var judar.

Efter krigsslutet blev de inblandade aktörerna osams om fördelningen av äran för förhandlingsresultatet. S var den ende som inte publicerade sin version av händelseförloppet och kände sig förbisedd. Han blev bitter över sin inställda resa till Himmler, vilket också ledde till ovänskap med Masur. Även om S lyfte fram Kerstens insats kritiserade han dennes grova kampanjer mot Bernadotte, vilka i sin tur bottnade i att den senare i sin memoarbok Slutet (1945) varken nämnde Kersten, S eller Masur. S själv förblev dock fullständigt lojal mot Bernadotte, även då dennes insats ifrågasattes flera decennier efter hans död 1948. Även S:s relationer till ledarna för Mosaiska församlingen i Sthlm kom att ytterligare försämras. Dessa bröt 1947 kontakten med S efter att denne anklagat församlingen för underlåtenhet att hjälpa judiska flyktingar under kriget.

S:s namn är nästan uteslutande förknippat med de olika aktioner som räddade livet på tusentals judar i andra världskrigets slutskede. Trots att han ibland stötte på motgångar fortsatte han outtröttligt sitt arbete. Han insåg tidigt den fulla innebörden av nazisternas judepolitik och hans idérikedom, djärvhet, målmedvetenhet, övertalningsförmåga och sinne för okonventionella metoder var nödvändiga egenskaper i den extraordinära situation som rådde, liksom hans förmåga att identifiera och knyta viktiga kontakter. Samtidigt innebar S:s intensiva personlighet och kompromisslösa arbetsmetoder att han lätt kom i konflikt med andra aktörer. S:s agerande har av en aktivistkollega beskrivits som ”okonventionellt, ibland irrationellt”, ”han hade förmodligen både fiender och beundrare, men inga vänner” (L Einhorn, s 245).

Efter andra världskriget arbetade S bl a med att försöka återförena familjer, och att förena ogifta flyktingar. Han engagerade sig även i försöken att få engelska myndigheter att släppa in judiska flyktingar i Palestina och för att få loss tillgångar från herrelösa konton i sv och andra banker. Hela sitt liv fortsatte S att på olika sätt verka för det judiska folket och för staten Israel. Ett belysande exempel på S:s fantasi och kreativitet är hans agerande när han fick vetskap om att det i Bohuslän fanns överflödig granit som ursprungligen beställts för att bygga Hitlers segermonument. S lyckades köpa graniten som fraktades till Warszawa för att användas till det minnesmonument som invigdes 1948, på femårsdagen av början på upproret i det judiska gettot.

S begravdes på egen begäran bredvid de många flyktingar som avled strax efter ankomsten till Sverige 1945. I och med det ökade intresset för Sveriges agerande under Förintelsen har hans gärning lyfts fram, främst genom Lena Einhorns TV-dokumentär Handelsresande i liv (1998) och bok med samma namn (1999).

Författare

Carl Henrik Carlsson

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S o sv sektionen av WJC i Sthlms judiska (mosaiska) förs:s arkiv, dep i RA, samt i Central Zionist Archives, Jerusalem.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Ett judiskt tack (Folke Bernadotte af Wisborg. Svensken och världsmedborgaren, Sthlm: Lindfors, 1949, s 305–308). [Namnform: G. Storch.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Justitiedep:s konseljakter 17 febr 1950, nr 54; Statens utlänningskommission, kanslibyrån, F1b:2385, allt i RA.

Y Bauer, Jews for sale?: Nazi-Jewish negotiations, 1933–1945 (1994); J Einhorn, Utvald att leva (1996); L Einhorn, Handelsresande i liv: om vilja o vankelmod i krigets skugga (1999); G Fleming, Hitler and the final solution (1987); I Gottfarb, Den livsfarliga glömskan (1986); S Hansson, Flykt o överlevnad: flyktingverksamhet i Mosaiska förs:en i Sthlm 1933–1950 (2004); F Kersten, Samtal med Himmler: minnen från tredje riket 1939–1945 (1947); S Koblik, ”Om vi teg, skulle stenarna ropa”: Sverige o judeproblemet 1933–1945 (1987); P A Levine, From indifference to activism: Swedish diplomacy and the Holocaust, 1938–1944 (1998), s 126f o 199ff; dens, Raoul Wallenberg in Budapest: myth, history and Holocaust (2010); I Lomfors, Till minne av G S o hans gärn:ar (1996); dens, Blind fläck: minne o glömska kring sv Röda korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945 (2005); N Masur, En jude talar med Himmler (1945); M N Penkower, The Jews were expendable: free world diplomacy and the Holocaust (1988); S Persson, ”Vi åker till Sverige”: de vita bussarna 1945 (2002); R Rock, G S – räddaren i nöden (Judisk krönika 1981, nr 1); G S död: räddade tusentals judiska fränder (DN 29 april 1983).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gilel (Hilel) Storch, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20311, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Henrik Carlsson), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20311
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gilel (Hilel) Storch, urn:sbl:20311, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Henrik Carlsson), hämtad 2024-04-17.