Gunnar Sträng. Sveriges pressarkiv, RA.

Gunnar Georg Emanuel Sträng

Född:1906-12-23 – Järfälla församling, Stockholms län
Död:1992-03-07 – Stockholms domkyrkoförsamling, Stockholms län

Finansminister, Jordbruksminister, Socialminister


Band 33 (2007-2011), sida 765.

Meriter

Sträng, Gunnar Georg Emanuel, f 23 dec 1906 i Järfälla, Sth, d 7 mars 1992 i Sthlm, Domk. Föräldrar: kommunalarbetaren Gustav Emil S o Anna Sofia Karlsson. Kommunalarb 22–24, lantbrukselev 24–26, elev vid Västerhaninge folkhögskola 25–26, trädgårdsarb 27–32, led av styr o sekr i Hässelby trädgårdsarbetarefackfören 28, ordf där 29–32, led av styr för ABF:s lokalavd i Hässelby 29–31, ombudsman vid Sv lantarbetareförb 32, 2:e förbundsordf april 38, förbundsordf där 1 jan 39–51, led av frukto trädgårdsutredn mars 37–febr 38, av 1938 års jordbruksutredn mars 38–maj 40, av Arbetsrådet 39–45, av Statens livsmedelskommissions råd 40–45, av LO:s landssekretariat 41–45, av Statens priskontrollnämnds råd 42–45, av 1942 års jordbrukskomm maj 42–aug 45, konsultativt statsråd 1 aug 45–11 april 47, led av FK 46–70, statsråd o chef för Folkhushållningsdep 11 april 47–28 okt 48, led av styr för Sveriges soc:dem arbetareparti (SAP) 48–81, suppl i VU 48–52, led av VU där 52–81, statsråd o chef för Jordbruksdep 28 okt 48–1 okt 51, för Socialdep 1 okt 51–12 sept 55, för Finansdep 12 sept 55–8 okt 76, led av beredn för internat biståndsfrågor febr 61–nov 68, av enkammarriksdagen 71–84/85 (led av Riksbankens fullm 76/77–84/85, ordf där 82/83–84/85, kammarens ålderspresident 82/83–84/85), särsk utredare av SJ:s lokaltågstrafik i Storsthlm dec 82–sept 83. – Agronomie hedersdr vid Sveriges lantbruksuniv 76.

G 1) 19 okt 1935 i Sthlm, Spånga, m Birgit Marianne Adolfsson, f 27 jan 1915 där, ibid, d 28 febr 1947 där, ibid, dtr till kommunalarbetaren Karl Albert A o Marianne Eugenia Södergren; 2) 14 dec 1948 i Sthlm, Hedv El, m Gerda Ingrid Rohdén i hennes 2:a g, f 27 dec 1909 där, Gust Vasa, d 2 jan 1997 där, Domk, dtr till fabrikören Elias Agaton Rodén o Ingrid Valborg Gustafsson.

Biografi

Gunnar S:s far växte upp under svåra förhållanden och började tidigt arbeta som mjölnardräng. Från 1898 och fram till sin pensionering 1934 var han anställd vid Lövsta renhållningsverk utanför Sthlm. Även S:s mor hade haft en fattig uppväxt. S var yngsta barnet av tre, men bägge syskonen dog tidigt. Storasystern Edit gick bort i tbc vid 18 års ålder, strax innan hon skulle påbörja sin utbildning till folkskollärarinna. Edit och S hade stått varandra mycket nära och hennes tidiga död plågade honom livet ut.

S slutade folkskolan 1920 med högsta betyg i de flesta ämnen. Efter skolan arbetade han som lärling i handelsträdgårdarna i Lövsta, men bestämde sig omsider för att utbilda sig till lantbruksinspektor. Han ansökte om elevplats och fick börja på Skå-Edeby gård på Svartsjölandet. Elevpraktiken bröts dock för studier vid Västerhaninge folkhögskola där S gick vinterkursen 1925–26. Han lämnade folkhögskolan med mycket fina betyg. Kort därefter avskrev han planerna på att bli lantbruksinspektor. Det var i stället dags att inställa sig för militärtjänstgöring vid Svea Livgarde. Här lyste dock framgångarna med sin frånvaro. S hade svårt för att underordna sig och en stor del av rekryttiden – den varade i drygt tre månader – tillbringade han med permissionsförbud och straffstallvakter. I början av 1927 var S åter hemma i Lövsta för att tillträda en anställning som trädgårdsarbetare vid Broströms handelsträdgård.

Det dröjde inte länge förrän S tog klivet in i den sv fackföreningsrörelsen, närmast i form av Sv lantarbetareförbundets avdelning 223 i Hässelby villastad. Ett drygt halvår efter sitt inträde valdes han in i avdelningsstyrelsen och utsågs till sekreterare. Våren 1928 var S med om sin första fackliga konflikt. Avdelningen tog till strejkvapnet, vilket ledde till att S och hans fackliga kamrater hängdes ut i den lokala tidningen Viola, där andra arbetsgivare förmanades att inte anställa upprorsmakare som S. Han var präglad av ”bolsjevikfasoner”, varnade tidningen. Efter en tid lugnade dock det hela ner sig och arbetsgivarna skrev på det avtal som avdelning 223 tidigare hade lagt fram. S kunde känna sig nöjd, den lilla fackliga avdelningen i Hässelby villastad hade avgått med segern.

Efter några år som trädgårdsarbetare bestämde sig S för att ta över en av handelsträdgårdarna i Hässelby och bli trädgårdsmästare. Försörjningsmöjligheterna tedde sig goda. Beslutet sammanföll med att S och ungdomskärleken Birgit Adolfsson kommit överens om att gifta sig och bilda familj. När de hade stadgat sig flyttade de tills vidare in på övervåningen i den villa som S:s far ägde. Köpeskillingen för handelsträdgården var fastställd när S i juni 1932 åkte in till Sthlm för att delta i Sv lantarbetareförbundets kongress – och för att avsluta sin fackliga karriär. Han skulle ju bli arbetsgivare. I kongressens talarstol trivdes S – det kunde alla se. När kongressombuden på sedvanligt sätt valde förbundsledning för de kommande åren utsågs S överraskande till en av två ordinarie förbundsombudsmän. Under de tre kongressdagarna kom han således att övergå från rollen som trädgårdsmästare och arbetsgivare till att bli facklig ombudsman.

Första dagen på förbundskontoret blev till ett spänt möte mellan förbundets ordförande Albin Strid och den nye ombudsmannen. S hade valts mot förbundsledningens vilja. Han fick klara besked: ”det står en cykel nere på gården och det ligger medlemslistor och en bunt med förbundstidningar i korridoren. Ge dig nu ut i landet och organisera lantarbetare och statare.” Så fick det bli och under 1930talet trampade S hundratals mil längs grusvägarna i Skåne, Västergötland, Värmland, Östergötland och i många andra landsdelar. Otaliga möten genomfördes vid vägkorsningar, på mjölkpallar och på herresäten och gods. S blev en lysande landsvägsagitator. Han räddes inte de många gånger argsinta och burdusa godsherrarna, han lärde sig att vara orädd, rentav karsk, och han tränade sig i alla tänkbara former av debatteknik. S lyckades organisera både fackliga medlemmar och arbetsgivare. Han gjorde stor nytta för lantarbetareförbundet och Strid tog honom till sitt hjärta. Med det nya jobbet följde en bra lön och tryggad ekonomi. 1935 gifte han sig och året därpå flyttade makarna in i sin nybyggda villa på Gryningsvägen i Spånga.

S var en uppskattad ombudsman och i april 1938 utsågs han av förbundsstyrelsen till förbundets andre ordförande. Samtidigt var förbundet på väg in i en svår kris. Det hade uppdagats att förbundsordföranden Henning Sander begått allvarliga oegentligheter. Byken skulle tvättas och till utredningsman utsågs den siffersäkre S. Den ekonomiska oredan klarades ut och följden blev att S fick ta hand om ordförandeposten efter Sander. Nu blev det mera av ordning och reda på förbundet, samtidigt som medlemsantalet fortsatte att växa. Fackföreningsmannen S fick vara med och forma framtiden. Statarnas och lantarbetarnas villkor förbättrades avsevärt. S:s första stora uppmärksammade insats var hans medverkan i att avskaffa statarlönesystemet. Den 12 okt 1944 klubbades beslutet i riksdagen och direkt efteråt ringde S till sin vän Ivar Lo-Johansson och berättade att det förkastliga lönesystemet hade avskaffats. De skulle stå varandra nära livet ut.

Det dröjde inte förrän SAP:s och LO:s ledare i Sthlm fick ögonen på S. Tiden som landsvägsagitator var i stort över. Från 1938, och i och med krigsutbrottet 1939, tilldelades S en rad uppdrag i kommittéer och kommissioner på jordbrukets och livsmedelsförsörjningens områden. Han var också ledamot av landssekretariatet, LO:s styrelse. S var en stark anhängare av krigsårens motståndsrörelse mot nazismen. Han byggde eget skyddsrum hemma i garaget och sa till sina grannar att ”ni ska veta att om fan kommer loss så har ni skyddsrum hemma hos mig.” Han var också aktiv i den pistolskytteförening som ombudsmän inom LO bildade och för förbundets räkning inköpte han en hemlig evakueringsgård i Västmanland. Sv lantarbetareförbundets utveckling hade under åren 1938–45 kanske blivit samma framgångssaga även utan S, men som förbundets ordförande var det han som vann tilliten och berömmelsen. S var en framtidsman, så formades ryktet.

När krigsårens samlingsregering sommaren 1945 ersattes med en socialdemokratisk enpartiregering var S ett av de nyutnämnda statsråden, han utsågs till konsultativt statsråd på Jordbruksdepartementet med Per Edvin Sköld (bd 32) som departementschef. S lämnade därmed den fackliga banan och gick in i politiken. Utan att veta det gick han mot en besvärlig tid, präglad av motgångar och svårigheter. Drygt ett år efter S:s inträde i regeringen avled statsminister Per Albin Hansson (bd 18) och strid utbröt om partiledarposten. Samtidigt blåste det upp till ideologisk strid mellan regering och opposition. Det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet och planhushållningspolitiken skapade hårda konflikter och S kom rejält i kläm. Han hamnade i onåd även hos den nye partiledaren och statsministern Tage Erlander.

Under senhösten 1946 stod det klart att LO:s ordförande August Lindberg (bd 23) skulle avgå. Krafter inom LO, med Gösta Rehn (bd 29) i spetsen, försökte värva S för uppdraget och han var inte ohågad. Snart nog hade statsråden Erlander, Sköld och Ernst Wigforss fått kunskap om dessa planer. S kallades in och mötet slutade med att han fick ge trion ett ”nittioprocentigt” löfte om att stanna i regeringen och att ta på sig större uppgifter. Följande år lämnade han också Jordbruksdepartementet för att bli folkhushållningsminister. Sköld, hans förre chef, hade flera gånger kritiserat honom: ”S varken underordnade sig eller lyssnade.”

Befattningen som folkhushållningsminister var den mest utsatta i hela regeringen, vilket även S fick erfara. Stundtals utsattes han för fräna attacker, inte alltid utan egen förskyllan. Utan att besitta någon egentlig maktposition hände det att han genom sin burdusa stil blev sin egen fiende. Framtidsmannen från fackföreningsrörelsen bleknade bort och statsministern började se S som ett ”problembarn”. Det var en inrikespolitiskt sett dramatisk tid, där regeringen och SAP gjorde en rad felbedömningar. Erlander hamnade i en regeringskris och i valrörelsen 1948 attackerade borgerligheten och folkpartiledaren Bertil Ohlin (bd 28) hårt. Till de värst utsatta hörde Wigforss och S. Men S gick till lika hårda motangrepp och i motståndarlägret var han en fruktad debattör. Ohlin pekade ut honom som den farligaste motståndaren i hela regeringen.

Även i privatlivet var detta en för S svår tid, den ”mörkaste perioden” i hans liv, för att använda hans egna ord. S och hans maka hade fått en dotter 1937 och en son 1943. Ett tredje barn väntades nu, men i samband med förlossningen i febr 1947 avled både mor och barn. S var förkrossad, helt ensam med två små barn som hade förlorat sin mor. Kort efter begravningen erbjöd Erlander S att avvakta en tid med att ta fullt ansvar som departementschef, men trots sin besvärliga familjesituation avböjde han förslaget. Arbete och åter arbete skulle hjälpa honom ur sorgen. Redan i april återinträdde han med full kraft och en fulltecknad almanacka. Inte sällan sov barnen när han kom hem; det kunde gå många arbetsveckor i stöten utan att han träffade dem. Vid besök på LO fick S kontakt med Ingrid Rohdén, ensamstående, vilket kanske var det viktigaste, och känd som en kunnig och duktig revisor. De gifte sig 1948 och med åren växte sig deras kärlek allt starkare.

Efter en besvärlig period började Sverige i slutet av 1940-talet att röra sig mot rekordår och full sysselsättning, vilket gav den socialdemokratiska politiken ny styrfart. S fick då också en möjlighet att börja om och 1951 efterträdde han Gustav Möller (bd 26) som socialminister. Sakta men säkert började han återigen att positionera sig som framtidsman. Sedan slutet av 1930-talet hade regeringen tvingats skjuta i stort sett alla sociala reformer på framtiden. När Möller avgick och S tog vid som socialminister var tiden mogen. Ett omfattande utredningsarbete hade bedrivits under många år. Reform efter reform kunde nu genomföras i ett raskt tempo: den allmänna och obligatoriska sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen, moderskapsförsäkringen och mera därtill. Till S:s stora insatser som socialminister hörde att socialförsäkringen utformades enligt den s k inkomstbortfallsprincipen, istället för den tidigare minimistandardprincipen, som Möller hade stått för. Den innebar att sjukförsäkringsersättning relaterades till inkomst av tjänst. Först sattes ersättningsnivån till att uppgå till 65 procent av den enskildes inkomst efter skatt. Redan från början infann sig en stor oro över reformernas kostnader. Sammantaget tog de i anspråk en stor och växande del av statsbudgeten.

Med 1950-talets rekordår och den fulla sysselsättningen följde att frågan om prisstabiliteten etablerades som det överskuggande ekonomisk politiska målet. Statsutgifterna ökade successivt och en förutsättning för att klara prisstabiliteten var bland annat att LO och Sv arbetsgivareföreningen (SAF) tog ett centralt ansvar för lönebildningen. Med de nya utmaningarna flyttades fokus från regeringen Erlanders trätor med främst Ohlin och Folkpartiet om planhushållningen, till regeringens överläggningar med LO och SAF om den nya samarbetsmodell som höll på att växa fram. S befann sig i centrum, i hans ministerportfölj låg också arbetsmarknadsfrågorna.

1955 utsågs S till finansminister och därmed ansvarigt statsråd för att klara balansgången mellan full sysselsättning och prisstabilitet. Detta krävde en återhållsam lönebildning, en väl fungerande och rörlig arbetsmarknad och ett gemensamt ansvarstagande från LO och SAF i de årliga löneförhandlingarna. I nära samarbete med LO och med stöd av SAF mejslade trion Rehn, Rudolf Meidner och S fram huvuddragen i den socialdemokratiska välfärdsmodellen och sv förhandlingsmodellen. Den fulla sysselsättningen genererade en hög ekonomisk tillväxt och växande statsinkomster som kunde nyttjas till viktiga välfärdsreformer. Parternas centrala förhandlingsmodell bidrog till prisstabilitet och reallöneökningar samt till att bibehålla industrins konkurrenskraft gentemot utlandet. Nästa stora reform blev ATP, som genomfördes 1959. Sverige var på väg mot att bli en av världens mest generösa välfärdsstater. Utvecklingen återspeglades i utbyggnaden av den offentliga sektorn. Sjukvården och äldrevården byggdes ut, likaså utbildningsväsendet med den 9-åriga obligatoriska grundskolan och därpå med yrkesskolor och införandet av gymnasieskolan.

Den nya välfärdsstaten ställde höga krav på finansministerns förmåga att öka skatteintäkterna och att hålla balans mellan statsbudgetens inkomster och utgifter. S tog sitt ansvar genom att utveckla sin alldeles egen regim i det årliga budgetarbetet. Han införde den s k totalbudgetbalansen, som gick ut på att budgeten varje år skulle vara i balans, både vad gäller driftskostnaderna och kapitalkostnaderna. I takt med tiden ökade trycket på statsfinanserna. Med TV-ålderns intåg presenterade S årligen den ”nådiga luntans” inkomster och utgifter för det sv folket på bästa sändningstid. Han släppte inte taget om budgetbalansen och kvar stod att endera höja skatterna eller bromsa reformarbetet. Alla visste att ATP-reformen medförde behov av betydande inkomstförstärkningar. Arbetarrörelsen hade tidigare varit emot punktskatter och den s k omsen. Det var en skatt som ansågs slå hårdast mot löntagare i de lägre inkomstskikten. S ändrade uppfattning och tog på sig uppdraget att också få arbetarrörelsen att ändra sig. Hans agitationsresor lyckades och s å som ATP infördes återinfördes momsen. Finansministern hade skaffat sig nytt manöverutrymme.

S kritiserades ofta av Keynesinspirerade ekonomer för att lägga för stor vikt vid budgetbalansen. Han försvarade sig med att Keynes teori om aktiv finanspolitik passade bra under 1930-talets depression med sin massarbetslöshet. Då var det berättigat att underbalansera budgeten i syfte att öka efterfrågan och få fart på de ekonomiska hjulen. Men med den fulla sysselsättningen och de små marginalerna till överhettning och inflation fanns det enligt S inget utrymme för de Keynesianska teorierna. S var kritisk till aktiv finanspolitik och månade istället om att hålla statsbudgeten i balans. I sina många debatter anklagade han ofta ekonomerna för att vara ansvarslösa i sin syn på statens budget. När ekonomerna ville ha en mer expansiv och aktiv finanspolitik fördrog S att tala om åtstramning och återhållsamhet. S var också principiellt tveksam till generella åtgärder. Han föredrog riktade insatser i den ekonomiska politiken. Det skulle vara selektiva åtgärder som dels skapade arbetstillfällen och en ökning av antalet arbetade timmar, dels bidrog till att höja företagens investeringar.

Allmänt taget fungerade S:s ekonomiska politik relativt väl under hans första 15 år som finansminister. Det var en epok i modern sv historia som präglades av gott samarbetsklimat mellan regeringen och arbetsmarknadens parter. Den sv modellen rönte internationell uppmärksamhet. Den fulla sysselsättningen genererade god ekonomisk tillväxt och de stora välfärdsreformerna kom en mycket stor andel av medborgarna tillgodo.

Från 1960-talets senare del utsattes socialdemokratins och LO:s strukturomvandlingspolitik för en växande kritik. Kritikerna hävdade att regeringen och LO med den aktiva arbetsmarknadspolitiken drev på för hårt, flyttlasspolitiken avfolkade landsbygden och glesbygden. Den framväxande ungdomsrörelsen och vänstern blev alltmer högljudda i debatterna. Valet 1966 hade blivit ett bakslag för socialdemokratin som med knapphet hade lyckats behålla regeringsmakten. Erlander ville, sin vana trogen, avgå och hans idé var att S skulle ta över partiledarskapet. Om S hade önskat bli partiledare så talar mycket för att han vid detta tillfälle hade kunnat bli det. Men han ville inte och sa därför barskt till Erlander att om han nu hade ställt till det fick han också stanna kvar och städa upp.

Vid denna tid, när vänstervindarna blåste allt starkare, kom S i debatterna ofta på kant med sitt eget ungdomsförbund, SSU. Det var ett inte så litet övertramp när han 1968 en gång avslutade med orden att de skäggiga och slipslösa hade för stort inflytande på debatten. Samhällsklimatet hade förändrats i betydligt radikalare riktning än vad som passade S. Men han stod ändå stark, med erfarenhet och pondus som ingen annan.

När det 1969 var dags för partiledarbyte i det Socialdemokratiska partiet utpekades S som en av huvudkandidaterna, inte minst bland de äldre partimedlemmarna. Den då 62-årige S var dock aldrig någon allvarligt menad konkurrent till den unge Olof Palme (bd 28), inte minst därför att ungdomsrörelsen och de internationella frågorna hade hamnat i förgrunden. Dessa var inte S:s starkaste sidor. Han avstod från kandidaturen för att i stället stötta Palme, som också valdes vid partikongressen. Genom att självmant kliva åt sidan stärkte S ytterligare sin position som finansminister.

Palme lät S fritt styra över rikets finanser. 1970 hade han 25 år bakom sig som statsråd och 15 år som finansminister. Med partiledarbytet satt han likt fastgjuten i sin finansministerstol; S hade blivit en institution. För många i den äldre generationen hade han blivit en ikon, en livs levande legend. Till alla de stora reformer som S hade gått i spetsen för kunde han 1971 lägga till införandet av särbeskattningen mellan äkta makar. Förändringen har med rätta beskrivits som en av de viktigaste reformerna på jämställdhetspolitikens område. Den bidrog till att öka den kvinnliga förvärvsfrekvensen och när den offentliga sektorn fortsatte att expandera under 1970-talet gjorde kvinnorna sitt stora intåg på arbetsmarknaden. Den höga sysselsättningsgraden bland kvinnorna blev ett av särdragen i den sv välfärdsstaten.

Med åren utsattes S:s skattepolitik för allt skarpare angrepp. Kritikerna beskrev skattesystemet som ett lapptäcke och de rasade mot skattehöjningarna och marginalskatterna. Inte minst bland ekonomer fördes en allt intensivare debatt om att det höga skattetrycket hämmade den ekonomiska tillväxten. Men S själv lät sig inte rubbas. När Astrid Lindgren den 10 mars 1976 lät publicera en satirisk saga, Pomperipossa i Monismanien, där hon beskrev hur S gav henne en marginalskatt på över 100 procent avfärdade han henne som okunnig. I riksdagens talarstol talade S om att barnböcker, det kunde fru Lindgren skriva, men skatter det begrep hon sig inte på. Det visade sig vara ett stort missgrepp eftersom Lindgren hade rätt och S fel. Det hela vändes av henne till sin motsats: S berättade sagor medan hon själv kunde räkna. Statsministern tvingades offentligt ta avstånd från sin erfarne finansminister.

1976 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten och för första gången sedan 1932 fick Sverige en borgerlig regering. Under S:s tid som finansminister ökade statsbudgetens omslutning från cirka 10 miljarder till över 100 miljarder. Även om en del av kostnadsökningarna kom av inflationen kunde även S ett år efter sin avgång i någon mån erkänna att skattetrycket och den offentliga sektorn hade nått sin kulmen: ”jag tvekar inte att säga att vi när det gäller den direkta beskattningen står med hårfästet mycket nära taket.” S hade varit med och satt sitt märke: en mycket stark tilltro till staten och utbyggnaden av den sociala tryggheten och utvecklingen av Sverige som ett världsledande välfärdsland, och inte minst, utvecklingen av det unika samarbetet mellan arbetsmarknadens parter, den aktiva arbetsmarknadspolitiken och den sv förhandlingsmodellen.

S var finansminister i 21 år, endast partivännen Ernst Wigforss kom i närheten av detta rekord. Han tjänade också 31 år som statsråd, även det en svårslagen notering. Han var arbetarsonen som i decennier hade stått upp för sin fackföreningsrörelse och för sitt parti, för sin arbetarrörelse. Ändå var det inte insatserna som finansminister tidningarna dagen efter hans död i mars 1992 gav de varmaste orden. Det var i stället folkledaren, arbetargestalten och det robusta arbetslokomotivet som hyllades. Vitsorden underbyggdes med en stor erkänsla för hans starka personlighet och sagolika karriär från Lövsta soptipp till rikets främsta ämbeten.

Författare

Anders L Johansson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (20 vol) i AA. –Brev från S i LUB o i UUB (bl a till I Lo-Johansson).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Ransonering eller prisstegring. Sthlm: Tiden, 1948. 30 s. ([Omsl:] Socialdemokratisk skriftserie, 17). – Bostäder och socialreformer. Sthlm: Tiden, 1952. 29, [1] s. ([Omsl:] Socialdemokratisk skriftserie, 35). – Social trygghet och kortare arbetstid. Sthlm: Tiden, 1954. [2] s, s 5–60. (Fakta och debatt. Skriftserie från Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, [5]). [Omsl: Fakta och debatt valåret 1954. Skriftserie … 5.] – Sjukförsäkringsreformen. [Omsl.] [Sthlm: Skyddskommittén för byggnadsindustrin i Sthlm], 1955. 35 s, ill. [Rubr: Statsrådet Gunnar Strängs anförande i sjukförsäkringsfrågorna å Byggnadsföreningen den 27 oktober 1954.] – Fast ekonomisk politik och rättvis beskattning. Sthlm: Tiden, 1956. 34, [1] s. ([Omsl:] Fakta och debatt valåret 1956. Skriftserie från Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och Tidens förlag, 2). – Sex professorers recept mot inflation. Sthlm u å [1957]. (Lundquist). 49 s. (Stockholms köpmansklubb. Föredrag och diskussion vid ordinarie sammanträdet den 11 mars 1957.) [G S:s föredrag återges på s 3–17. I den efterföljande diskussionen gjordes 7 inlägg varav det avslutande av G S, s 40–49.] – Kan vi upprätthålla ett fast penningvärde? [Rubr.] Sthlm 1965. (Lundquist). 59 s. (Stockholms köpmansklubb. Föredrag och diskussion vid ordinarie sammanträdet den 16 mars 1965). [G S:s föredrag återges på s [1]–19. I den efterföljande diskussion gjordes 7 inlägg varav det avslutande av G S, s 45–59. Särtr ur: Stockholms köpmansklubb, Medlemsförteckning, 1966, tr 1965, s 137–195.] – Ekonomin i vårt expansiva samhälle. [Sthlm:] Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, 1966. 28 s. – Sverige och devalveringen. Supplement: Några fakta om svenska industrier aktuella i samband med devalveringen. Sthlm: Socialdemokraterna, u å [1968]. 24, 4 s. – Fakta om skatten. Sthlm: Prisma i samarbete med Socialdemokraterna, 1970. 63 s, tab. – Två tal om skatter och solidaritet. O Palme vid Handelsanställdas förbunds kongress i Malmö den 12 maj 1976, G S vid Svenska lantarbetareförbundets kongress i Stockholm den 17 maj 1976. U o u å [1976]. [17] s. – Arbete och välfärd. Tal av G S i Jönköping den 12 september 1985. Jönköping: Jönköpings arbetarekommun, [1988]. 23 s. – Tidiga möten med boken. [Sthlm:] Sällskapet Bokvännerna, 1991. 14, [2] s. – Sträng och Mona. Ett samtal om då och nu. Sthlm: Aktuellt i politiken (AiP), 1992. 109 s, fotogr. [Samtal mellan G S och M Sahlin från 1985. Texten redigerad av M S, och publicerad i föreliggande skick efter godkännande av G S.]

Tryckta arbeten (bidrag): G S:s bidrag har ej efterforskats. Dock kan nämnas att litteraturförteckningen till A L Johansson, G S. Landsvägsagitatorn (1992), s 421–422 innehåller en lista över 58 artiklar av S i Lantarbetaren 1928–45 (ovisst om den skall betraktas som fullständig).

Källor och litteratur

Källor o litt: Opubl intervjuer med G S, hos förf.

H Berggren, Underbara dagar framför oss: en biogr över Olof Palme (2010); En bok om och till G S, ed F Nilsson (1981); Enkammarriksdagen 1971–1993/94, 2 (1996); A L Johansson, G S: landsvägsagitatorn (1992), o där anf källor o litt; Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 4 (1990).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gunnar Georg Emanuel Sträng, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34558, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders L Johansson), hämtad 2019-03-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34558
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gunnar Georg Emanuel Sträng, urn:sbl:34558, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders L Johansson), hämtad 2019-03-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se