Meriter

Svensson, Alfons Herbert Charlie, f 24 april 1907 i Sölvesborg, d 23 aug 1960 i Norrtälje (enl db för Sthlm, Essinge). Föräldrar: plåtslagaren August S Spel o Dorothea Anna Hintz. Charkuteriarbetare o dräng, jungman 23–24 o därefter periodvis inskr vid Sölvesborgs sjömanshus 30 aug 23–31 dec 30, lantarbetare, utövande fakir åtm från sommaren 27–60, soldat vid Sv frivilligkårens 1:a depåkomp i Finland 29 dec 39–30 mars 40.

G 1) 22 feb 1936(–42) i Halmstad m affärsbiträdet Edit Gunborg Winter, f 3 mars 1912 i Oppmanna, Krist, d 19 jan 1994 i Kristianstad, dotter till artilleristen o stenarbetaren Carl Persson W o Anna Jönsson; 2) 6 nov 1954(–58) i Sthlm, Essinge, m kontorsbiträdet Edit Mariana Norström, f 30 aug 1924 i Hedemora landsförs, Dal, dotter till kioskägaren Ellen Linnea Maria Zetterlind.

Biografi

Alfons S:s far var sjöman i sin ungdom. Som sådan utvandrade han 1896 till Kiel där han bildade familj med en kvinna från staden. Tio år senare återvände de till Sverige med tre söner och bosatte sig i Sölvesborg där S föddes. Fadern gick i land, sadlade om till plåtslagare och familjen flyttade efter några år ut till Gammalstorp på den blekingska landsbygden. I kyrkböckerna kan man mellan raderna utläsa att S:s uppväxt var svår. Han hade sex syskon, varav en syster dog som spädbarn. Då han var fem år tog hans mor livet av sig genom att dricka tvättlut. Familjen splittrades och S uppfostrades till en början av en gammal änka i bekantskapskretsen. I tioårsåldern tillbringade han en tid på ålderdomshemmet i Gammalstorp och därefter några år som fosterbarn hos en lantbrukare. Efter folkskola och konfirmation följde anställningar som charkuteriarbetare i Sölvesborg och dräng i hemtrakten.

S skrev som sextonåring in sig på sjömanshuset i Sölvesborg och började gå som jungman på olika segel- och ångfartyg. Redan året därpå lämnade han dock yrket som heltidssyssla. Han kom därefter att försörja sig som lantarbetare, ibland med påhugg på någon kustångare. Under denna period inledde S ett leverne som för lång tid framåt gjorde honom känd hos ordningsmakten i södra Sverige. Till en början handlade det om varningar för lösdriveri men redan hösten 1925 dömdes han för snatteri vid rådhusrätten i Västervik samt för att ha ”tillgripit en herrvelociped” i Kristianstad. Under 20-talets senare hälft var han vid fyra tillfällen intagen på Svartsjöanstalten, dömd till tvångsarbete för lösdriveri. Efter ytterligare en dom för snatteri hamnade S under ett drygt år i centralfängelset i Malmö för stöld och inbrott. Under 30-talet utökades straffregistret med flera domar för samma brott.

Någon gång under denna period ska S ha träffat en man som introducerade honom till fakiryrket. Detta torde ha hänt senast sommaren 1927. Ett lösdriveriprotokoll omtalar då att S efter att ha frigivits från Svartsjöanstalten tagit sig till Malmö för att söka arbete som sjöman. Konkurrensen på sjömansförmedlingen var dock så stor att han ”icke ansett det lönt att gå dit vidare utan hade han i stället förevisat sig som ’fakir’ samt bettlat varförutom han erhållit penningmedel och någon tid även nattlogi hos en kvinna här i staden” (A3:30). Så småningom övergav S helt sjömansyrket för att under resten av sitt liv arbeta som fakir, dock med ett avbrott 1939–40 då han gav sig ut i finska vinterkriget. Att han vid tillfället var efterlyst för obetalda böter kan ha påverkat beslutet.

I början av karriären ska S ibland ha kallat sig Mr Georges (DN 26 juli 1934), men Abd-Ur-Rama – arabiska för ”den nåderikes (Allahs) tjänare” – var det namn under vilket han nådde berömmelse. Han saluförde sig själv som ”den orientaliska fakiren och självplågaren” och uppträdde i regel iförd turban med ett diamantliknande smycke och kaftan eller midjeskynke på kroppen. Föreställningarna började ofta utanför varietén där han lockade ”väldiga folkmassor med sin svada” (DN 23 sept 1944). När publiken väl förmåtts att betala vidtog ett alltmer dramatiskt uppträdande där ”den långhårige fakiren Abd-Ur Rama slukar svärd i ett, medan han vrålar på hindostanska eller sanskrit” (SvD 31 maj 1951).

S ansågs vara en av de mest våghalsiga fakirerna. Han svalde långa svärd, slukade och blåste eld, stack nålar genom kroppen, sydde ihop sina läppar, lät publiken skjuta på honom med luftgevär och blev uppspikad på kors. Han påstod att många i publiken brukade svimma vid hans framföranden. Humor var också stående inslag – då S drog upp ett svärd ur halsen luktade han på det och konstaterade en doft av ”akvavit”. En gräll affisch från 1945 gör gällande att han ”leker med döden varje kväll och slukar svärd lika lätt som vanligt folk äter potatis” (Expressen 7 maj).

Innan S lät sig beskjutas av publiken demonstrerade han själv vilken skicklig prickskytt han var. Han slukade ett svärd, tog luftgeväret, böjde sig med svärdet ännu i halsen bakåt och sköt på en måltavla bakom ryggen – och träffade ofta mitt i prick. Ibland lät S sin hustru stå med en tänd cigarett i munnen och sköt glöden av den. Därefter tog han upp en person ur publiken som först fick provskjuta på måltavlan. Om det kunde konstateras att de klarade av att sikta fick de skjuta pilar på S:s bröstkorg.

På scenen lovade S publiken att sluka vad man än gav honom, vilket ibland fick konsekvenser. En bonde som besökte Kiviks marknad tog honom på orden och gav honom sin nyslipade lie. När liespetsen kommit halvvägs snubblade S till, tappade balansen och skar upp ett hål i svalget. Det var inte enda gången publikkontakten ledde till problem. I Bergslagsposten kunde man 5 oktober 1942 läsa: ”Fakir på Kopparbergsmarken högg två personer med svärd. Två personer blev skadade och fick föras till sjukhus.” Det framgår att S var berusad vid båda tillfällena.

S var mest känd för fakirnumret ”korsfästelsen”. Vid ett tillfälle på 40-talet satt han mitt i vintern i Jokkmokk fastnaglad vid ett kors endast iförd midjeskynke. Han ska även ha utfört tricket på Kiviks marknad där det dock blev stoppat eftersom det ansågs kunna såra religiösa känslor.

Det hände att publiken anklagade S för fusk och menade att svärden var hopfällbara. I mitten av 30-talet ska han därför ha kontaktat röntgenavdelningen på Halmstads lasarett och lyckats övertala personalen att ta bilder på hans hals med ett svärd i. Svärdets spets nådde bevisligen ner till övre magmunnen och röntgenbilderna prydde därefter alla scener han uppträdde på.

Under sommarhalvåret reste S ofta med tältvarieté, ibland i egen regi och ibland som inhyrd artist. Ofta reste varietéerna tillsammans med ett tivoli och besökte marknader och idrottsplatser runt om i landet. S reste bland annat med Barnums tivoli, Berglunds tivoli och Hallbergs tivoli. Hans framträdanden var en attraktion bland flera. I t ex en festannons från 1955 står han, tillsammans med ”motorsensationen och dödsryttaren” Tex Williams, som andranamn efter huvudattraktionen sångerskan Thory Bernhards (DN 16 sept). På vintrarna ordnade S egna turnéer. En gång turnerade han i Östergötland tillsammans med konstnären Tedde Rhodin och gav matinéföreställningar på biografer de hyrt. Vintertid målade S även tavlor som han sålde. 1946 medverkade han i Olof Molanders (bd 25) film Johansson och Vestman, där han spelar sig själv på en marknadsvarieté i färd med att sluka två svärd samtidigt.

Flera betydande fakirer i en yngre generation, t ex Ali ben Hassan (Georg Albertsson), El Salama (John Blixt) och Mr Swing (Kjell Swing), inspirerades och lärde sig av S, som själv fortsatte att utöva yrket ända fram till sin död. Hans andra hustru, som emellanåt följde med på turnéerna och assisterade honom, framhöll att maken – som hon beskrev som ”otroligt snäll” – tyckte om att uppehålla sig i hemmet där han gärna ägnade sig åt olika hushållssysslor.

Såväl inom som utom sina äktenskap fick S ett stort antal barn, enligt släktingar så många som 18. Son till honom var Jan Erik Herbert Winter (1936–82) även kallad Sokrates, konstnär och handgravör vid Orrefors glasbruk.

Författare

Bo Sjökvist

Källor och litteratur

Statens vårdanstalt å Svartsjö med föregångare, D IIIba:7 (Ankomstjournaler 1925–48) D IIIh:6 (Registratur, hand- och namnrullor över fångar), allt i SSA. Kriminalpolisens i Malmö arkiv A 2A:40, 44, 47 o 105 (Rapportjournaler o rapportkop), A 3:30 (Lösdrivarprotokoll med register), allt i Malmö stadsarkiv.

C Catomeris, Det ohyggliga arvet: Sverige och främlingen genom tiderna (2004), s 173; Levande livet 1947, nr 22; B Sjökvist, Bland strippor och fakirer: den svenska marknadsvarietén (2006), s 112 ff; . – Art:ar i Bergslagsposten 5 okt 1942, DN 26 juli 1934, 23 sept 1943, 16 sept 1955, Expressen 7 maj 1945, SvD 31 maj 1951. – Gnarps Hembygdsförening (www.gnarp.nordanstig.org/festplatsen.html, 16 nov 2016); Svensk Filmdatabas (sfi.se/sv/svensk-filmdatabas, 16 nov 2016). – Muntl meddel:n från Abbe Rhodin, Mariana Svensson o Simon Winter.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Alfons Herbert Charlie Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34905, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Sjökvist), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34905
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Alfons Herbert Charlie Svensson, urn:sbl:34905, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Sjökvist), hämtad 2024-04-24.