Per Hjalmar Söderbaum (1840–1929) Foto Carl Vilhelm Roikjer KB
Caterina Pascual Söderbaum (1962–2015) Foto Steve Sem-Sandberg
Kristina Söderbaum (1912–2001) Foto Lennart Nilsson TT Bildbyrå

Söderbaum, släkt,



Band 35 (2020-), sida 224.

Biografi

Söderbaum, släkt härstammande från mjölnaren vid Hillebola bruk i norra Uppland Per Andersson (1708–91). Hans son Peter Persson (1747–1808), som också kom att verka som mjölnare och 1774 flyttade till Leufsta bruk, tog namnet Söderbom, enligt traditionen för att hans bostad där låg vid den s k södra bommen. Emellertid hade han tagit detta namn redan medan han bodde kvar i föräldrahemmet i Hillebola, vilket också låg vid ”södra bommen”. Peter Söderbom var tekniskt lagd, något som både mer allmänt kom bruket till godo och för egen räkning resulterade i en inte obetydlig produktion av golvur. Många kom att stå i hemmen i Leufstatrakten, andra blev kära klenoder i släkten.

I giftet med Margareta Åkerman fick Peter Söderbom sönerna Pehr (1774–1822) och Johan Henrik (1786–1846) som båda ändrade namnet till Söderbaum, vilket ska ha skett på inrådan av en fransk kock. Från de två bröderna utgår släktens två huvudgrenar.

Pehr S var brukskassör vid Leufsta bruk. Son till honom var Johan Gustaf S (1804–68), som studerade vid Uppsala universitet och prästvigdes 1828. Efter att ett kort tag ha varit brukspredikant på födelseorten blev Gustaf S 1836 kyrkoherde i Hållnäs, där han stannade till 1863 då han tillträdde som kyrkoherde i Husby-Skederids församling. Under åren i Hållnäs verkade han kraftfullt för att genomföra sjösänkningar och för att utrota frossjukdomar.

Son till S var Per Hjalmar S (1840–1929). Han disputerade pro gradu 1866 vid Uppsala universitet på en filologisk avhandling, Oratio Lysiae contra Nicomachum, varefter han slog in på lärarbanan, inledningsvis som språklärare vid Uppsala katedralskola. 1876 blev han rektor vid läroverket i Sundsvall, åtta år senare blev han rektor vid läroverket i Helsingborg och 1895 tillträdde han rektorsbefattningen vid Malmö högre allmänna läroverk. S åtnjöt stort anseende som pedagog och skolchef. Dessutom var han en föregångsman på frilufts- och idrottslivets område, särskilt inom skolidrotten. I Sundsvall lät S eleverna tävla i back- och distanslöpning och tog 1877 initiativ till de första tävlingarna i längdskidåkning i Sverige. Också i Skåne bidrog han aktivt för att främja idrottslivet. I Malmö var han drivande vid idrottsplatsens grundande 1896 liksom vid tillkomsten av IFK Malmö 1899 och han blev Skånes idrottsförbunds förste ordförande. S, som har kallats ”en skånsk Viktor Balck”, medverkade under många år i Tidning för idrott.

Dotter till S var Hedvig Gunhild S (1878–1966). Efter att ha avlagt studentexamen vid Wallinska skolan i Stockholm utbildade sig Gunhild S till läkare vid KI, där hon blev medicine licentiat 1907. S, som från 1911 hade en uppskattad gynekologisk privatpraktik i Göteborg, bosatte sig 1923 i Stockholm, där hon fortsatte sin praktik till 1946. Hennes syster, Saga Ingegerd S (1880–1970), utbildade sig till violinist. Efter studier i Köpenhamn, Bryssel och Berlin blev Saga S 1906 anställd som första violinist i Göteborgs symfoniorkester. Under många år var hon orkesterns enda kvinnliga musiker.

Farbror till systrarna S, yngre bror till Per Hjalmar S, var Olof (Olle) August S (1842–1909), som bedrev medicinska studier vid Uppsala universitet och blev legitimerad läkare 1869. Olle S:s huvudsakliga gärning inföll i Sundsvall där han från 1883 var provinsialläkare. Han verkade energiskt för att höja provinsialläkarkårens ställning och var 1899–1906 ordförande i Svenska provinsialläkareföreningen. S hade i Sundsvall flera kommunala uppdrag, bl a som vice ordförande i stadsfullmäktige, och var en tid stadens representant i Västernorrlands läns landsting.

Också S:s bror Gustaf Bernhard Wilhelm S (1851–1926) var under flera år bosatt i Sundsvall där han 1874 fick tjänst som kamrer vid Sundsvalls handelsbank. 1888 blev Bernhard S VD i Östergötlands enskilda bank. Genom sin driftighet fick han stort inflytande på det ekonomiska livet i Linköpingstrakten. 1908 tog S dock avsked från sin tjänst efter att banken fått kritik från bankinspektionen. Sondotter till S är skådespelaren och sångaren Astrid Elzie Hildegard S (f 1919), g Lilljeqvist. Astrid S, som 1942 hade en huvudroll i Ingmar Bergmans debutpjäs Kaspers död, har uppträtt på flera privatteatrar och i folkparker liksom deltagit i radiopjäser. Som sångare har hon framför allt uppmärksammats för sina inspelningar av Felix Körlings (bd 22), Alice Tegnérs och Lennart Hellsings barnvisor.

En yngre son till Pehr S var Henrik Wilhelm S (1810–1901), som efter studier i Uppsala prästvigdes 1833. Wilhelm S blev kyrkoherde i Forsmark 1843 och i Estuna 1867. Hans son Per (i trängre kretsar Petter) S (1841–1911) utbildade sig till läkare i Uppsala. S disputerade 1877 på en avhandling om sårbehandling med titeln Listers antiseptiska metod. Fem år senare blev han läkare vid lasarettet i Falun och 1897 blev han överläkare och styresman där. S förkovrade sig genom ett stort antal studieresor till bl a Wien, Berlin och Hamburg och ansågs vara en av landets dugligaste lasarettsläkare.

S:s son Wilhelm Victor S (1874–1962) blev också läkare och var 1913–40 förste stadsläkare i Norrköping. Wilhelm S utvecklade ett stort intresse för både sin släkt och för Dalarna. Han var en drivande kraft i den släktförening som bildades 1928 och utgav Släkten Söderbaum och dess sidogrenar, 1–2 (1949–51). En tredje, aldrig publicerad del var under utarbetande vid S:s död. Efter avslutad tjänst drog han sig tillbaka till Tällberg invid Siljan. Hans kärlek till bygden tog sig uttryck i dels den postumt utgivna monografin Leksandsdräktens utveckling under tvåhundra år 1750–1950 (1967), dels i en donation till Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur i Uppsala till förmån för forskning om Leksands och Siljansnäs socknars historia. Brorsdotter till S var Inga Margareta S (1911–2006), gift Olsson. Inga S utbildade sig till gymnastikdirektör och blev 1937 Sveriges första kvinnliga mästare i slalom.

S:s farbror Per Henrik S (1897–1949) blev redan vid 32 års ålder provinsialläkare i Nås, en tjänst som han från 1938 upprätthöll i Piteå. Dotterdottern Caterina Rosa Gertrud Pascual Söderbaum (1962–2015) växte upp i Katalonien men flyttade efter gymnasiet till Uppsala för att studera där. Caterina S bodde därefter omväxlande i Sverige och Spanien och arbetade som översättare samtidigt som hon utövade ett eget författarskap. Debuten skedde med novellsamlingen Sonetten om andningen (2001), som fick Katapultpriset 2002. 2016 utkom Den skeva platsen, en mosaikartad roman som på flera tidsplan väver samman hemska händelser i Europas 1900-talshistoria med den egna familje- och släkthistorien. Den postumt utgivna romanen belönades 2017 med Sveriges radios romanpris.

Bror till Wilhelm och Per Henrik S var Carl Emil S (1898–1957), som efter studier vid KTH blev civilingenjör 1921. Efter att ha praktiserat i USA, bl a vid elkraftsbolaget Commonwealth Edison Co i Chicago, knöts han 1925 till Brown Boveris svenska verksamhet. Fyra år senare fick S anställning som driftsingenjör vid Statens vattenfallsverk och blev 1947 – efter att dessförinnan ha varit driftschef i Porjus och i Trollhättan – kraftverksdirektör i Motala. S:s dotter Kerstin Margareta S (1935–2021) var utbildad civilekonom och under flera år verksam som utbildningschef vid Västsvenska handelskammaren i Göteborg. Margareta S var en av initiativtagarna till stiftelsen Kvinnor kan och 1984 ordförande vid genomförandet av den första idé- och handelsmässan.

En yngre gren av släkten S utgår från Peter Söderboms son Johan Henrik S (1786–1846), som var hovmästare på Leufsta bruk men senare blev bruksbokhållare på först Löten och därefter vid Tobo bruk. Hans son Anders Gustaf S (1820–75) studerade i Uppsala och blev medicine doktor 1850. Fyra år senare blev han provinsialläkare i Kalmar. S, som fick stort förtroende i sitt distrikt, var också verksam som kommunalman och satt i stadsfullmäktige liksom satt i styrelsen för Kalmar enskilda bank. Son till honom var kemisten Henrik Gustaf S (se nedan). Dennes tre döttrar var alla konstnärligt lagda.

Äldsta dottern Ulrika Emilia Birgit S (1908–94), gift 1930 med ingenjören Harald Vilén, utbildade sig för Jeanna Falk i Stockholm och för Kurt Jooss vid Dartington Hall i England till dansare och ingick i Lalla Cassels trupp när denna 1938 gjorde en turné i Tyskland. Dotter till Birgit S var biokemisten Margareta Yolanda Birgitta ”Meg” Baltscheffsky (1932 –2009) som efter studier och forskning i Finland, Sverige och USA 1969 disputerade vid Stockholms universitet. 1982 blev Margareta Baltscheffsky professor där och fick samma år den italienska utmärkelsen Donna del mondo. 1987 erhöll S Svenska Kemistsamfundets Arrhenius-plakett för sina arbeten med biologiska membran, speciellt avseende fotosyntesen.

B:s moster Beata Kristina Margareta S (1912–2001) sökte sig 1934 efter föräldrarnas död till Berlin för att bedriva språkstudier, läsa konsthistoria och gå i teaterskola där. 1936 gjorde Kristina S filmdebut i Erich Waschneks komedi Onkel Bräsig, men det var först när den framgångsrike och av Joseph Goebbels protegerade regissören Veit Harlan fick upp ögonen för hennes talang som karriären tog fart. Han gav S en huvudroll i filmen Jugend, som 1938 slog kassarekord i Tyskland och under titeln Unga människor även blev en stor publikframgång i Sverige.

S, som följande år gifte sig med Harlan, blev i ett slag en av den tyska filmens största stjärnor. Till utseendet kort, blond och blåögd samt försedd med en barnsligt ljus röst svarade hon väl mot nationalsocialismens rasideal. Dessutom framstod S till skillnad från den mer ”farliga” och hemlighetsfulla landsmaninnan Zarah Leander som naturlig och oskuldsfull på duken. Det var egenskaper som maken förstod fullt ut att exploatera. I den ena filmen efter den andra med S i huvudrollen lät han henne spela en käck flicka med temperament som blir ett oskyldigt offer för vidriga omständigheter och dukar under, inte sällan genom att begå självmord. Redan i det första samarbetet med Harlan ljöt S drunkningsdöden och då detta öde upprepades i senare filmer fick hon i folkmun namnet Reichswasserleiche.

En höjdpunkt i S:s filmkarriär utgjorde Die goldene Stadt (1942), som blev den andra filmen att spelas in i färg i Tyskland. Den av Blut und Boden-föreställningar präglade filmen är en melodramatisk berättelse om den moderlösa men levnadsglada sudettyska bondflickan Anna Jobst som drömmer om storstaden Prag. Efter att ha tagit sig dit förförs hon av sin tjeckiske kusin som dock överger henne så snart han blir på det klara med att hon inte har några utsikter att få ärva sin rika fader eftersom denne står i begrepp att gifta sig. Hjältinnan, som hunnit bli gravid, tar sig hem lagom till faderns förlovningsfest men finner att hon inte är välkommen och söker i sin förtvivlan döden genom att gå ner sig i en myr. För sin insats som Anna Jobst fick S vid Venedig­biennalen 1942 motta Volpipokalen för bästa kvinnliga skådespelarprestation.

Die goldene Stadt blev en publiksuccé inte bara i Tyskland utan slog också på svenska biografer. När filmen som Den gyllene staden den 22 mars 1943 gick upp på Spegeln i Stockholm hyllades den ditresta S och maken av en entusiastisk publik och när de några dagar senare besökte Uppsala studenters filmstudio hedrades de med att utnämnas till ”hedersstudenter”. Andra publik- och kritikerframgångar i Sverige för duon var Immensee/Näckrosen (1943) och Opfergang/Vildfågel (1944), ett i slösande rik agfacolor inspelat triangeldrama i överklassmiljö i vilket S fick visa sin sportiga sida som den livfulla men i hemlighet sjuka svenskan Äls Flodén. I anslående scener ägnade hon sig där åt pilskjutning och ridturer barbacka längs strandkanten innan den för hennes hjältinnor ofrånkomliga döden inträffade.

Till Sverige kom däremot aldrig den film med vilken S:s namn blivit mest förbundet – Veit Harlans fränt antisemitiska Jud Süss (1940). Hon spelar där den ariska kvinnan Dorothea Sturm som efter att hon våldtagits av den hänsynslöse Süss Oppenheimer dränker sig. Sitt och makens deltagande i filmens tillblivelse urskuldade hon i efterhand med att de skulle ha tvingats därtill av Goebbels. Också i den mest påkostade filmen under hela nazistepoken, Kolberg/Brinnande hjärtan, spelade S den kvinnliga huvudrollen med sin make som regissör. Beställd av Goebbels strax efter nederlaget vid Stalingrad för att stärka den tyska försvarsviljan skildrar filmen hur befolkningen i den pommerska staden Kolberg heroiskt motstår fransmännens trupper under Napoleonkrigen. Någon större propagandaeffekt fick dock aldrig filmen eftersom den började visas först den 30 januari 1945 då Tyskland var krigstrött och i det närmaste besegrat.

Med det Tredje rikets fall var S:s tid som firad filmstjärna över. Maken Veit Harlan fick inte göra film och ställdes inför rätta, men frikändes. När han 1950 åter började regissera återupptog de samarbetet, med S som återkommande huvudrollsinnehavare. Framgångarna var dock måttliga och vid de tillfällen paret framträdde offentligt möttes de ofta av massiva protestaktioner. S drog sig tillbaka omkring 1960, för att efter Harlans död 1964 utbilda sig till fotograf. 1983 utkom hennes självbiografi Nichts bleibt immer so.

S:s syster Ulla Mathilda Michaela S (1915–2009) visade redan som femåring talang för dans och började i tioårsåldern ta lektioner i fridans för Jeanna Falk. Efter att våren 1934 ha sett ensemblen Ballets Jooss bejublade gästspel i Stockholm beslöt sig Ulla S omedelbart att vidareutbilda sig till danskonstnär för dess ledare Kurt Jooss. Hon tog sig redan samma höst till den dansskola som han och Sigurd Leeder grundat vid Dartington Hall efter att till följd av nazisternas maktövertagande i Tyskland tvingats lämna Folkwangschule i Essen. S hörde tillsammans med bl a Eva Leckström, Barbro Thiel, Birgit Cullberg och Agneta Prytz till de allra första svenska dansarlöftena vilka sökte sig dit, lockade av Jooss estetiska vision och politiska radikalism som förvandlade dansen till ett vapen. S utbildade sig även för Albrecht Knust i Rudolf von Labans notationssystem för rörelser.

S knöts 1936 till Jooss danstrupp, med vilken hon de närmaste åren turnerade världen runt. Vid sidan av Hans Züllig, Noëlle de Mosa och Rolf Alexander kom hon snart att bli en av den mycket internationellt sammansatta ensemblens ledande krafter och fick ofta ta sig an de svåraste rollerna. Under andra världskriget var Ballets Jooss inledningsvis verksamma i Nord- och Sydamerika men återvände 1942 till Storbritannien. S och hennes kamrater hjälpte de närmaste åren till att stärka moralen genom att uppträda för de allierade trupperna.

Under de närmaste efterkrigsåren försörjde sig S tidvis i London genom att dansa i revyer. Helst arbetade hon emellertid med Jooss, som dock fick allt svårare att hålla i gång sin trupp. Av och till upplöstes och kallades den samman. När Jooss 1951 återvände till Essen följde hon med och anförtroddes då bl a en av huvudrollerna i hans expressionistiska genombrottsverk, det pacifistiska dansdramat Gröna bordet. Mellan 1954 och 1956 var hon engagerad vid Städtische Bühnen Düsseldorf, där Jooss försökte att bygga upp en dansteater.

Efter den p g a höftproblem avbrutna karriären som dansare arbetade S som danspedagog, fortsatt i nära anslutning till Jooss. När han 1968 lät Cullbergbaletten framföra Gröna bordet i Sverige och själv ledde repetitionerna valde han att ta med sig S som assistent vid instuderingen.

Författare

 Jakob Christensson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Allmänt: Sv släktkal 1984 (1984); W Söderbaum, Släkten Söderbaum och dess sidogrenar, 1–2 (1949–51).

Per Hjalmar S: E Kölgren, Matrikel öfver rikets allmänna läroverk och seminarier m fl (1905); Malmö stads historia, 6 (1992); SMoK; Sundsvalls historia, 3 (1997). – Nekr i SvD 9 april 1929.

Hedvig Gunhild S: SLH 4: 4 (1934). – Nekr i SvD 21 mars 1966.

Saga Ingegerd S: Nekr i GHT 17 febr 1970.

Olof (Olle) August S: SLH 2:2 (1876), 3:2–3 (1895–1901) o 4:4 (1934); Sundsvalls historia, 2 (1997).

Gustaf Bernhard Wilhelm S: Sveriges bankmatrikel 1906 (1905). – Nekr i SvD 28 jan 1926.

Henrik Wilhelm S: Nekr i UNT 19 april 1901. Per S: SLH 2:2 (1876), 3:2–3 (1895–1901) o 4:4 (1934).

Wilhelm Victor S: 120 000 kr i fond för Dalahistoria (DN 29 maj 1962); SLH 4:4 (1934).

Inga Margareta S: Hedjerson slalommästare … Inga Söderbaum damernas mästarinna (SvD 5 april 1937).

Per Henrik S: SLH 4:4 (1934).

Caterina Rosa Gertrud Pascual S: Nekr i DN 31 jan 2016.

Carl Emil S: SvTeknF; Väd 1957 (1956).

Kerstin Margareta S: M Artsman, Dagens jubilar (SvD 19 juni 1995); Vem är hon (1988). Anders Gustaf S: SLH 2:2 (1876).

Margareta Yolanda Birgitta Baltscheffsky: K Vinterhed, ”Årets kvinna”: nya kunskaper med kvinnor som kemister (DN 6 okt 1982). – Nekr i SvD 12 april 2009.

Beata Kristina Margareta S: T F [sign], Triumf på egen hand (DN 24 april 1938); E Hedling, Kristina Söderbaum: Swedish citizen, Nazi superstar (Journal of Scandinavian cinema, 2, 2012, nr 3); Neue deutsche Biographie 24 (2010); K Söderbaum, Nichts bleibt immer so (1983).

Ulla Mathilda Michaela S: Handbuch des deutschsprachigen Exiltheaters 1933–1945, 2 (1999); Pernilla [Tunberger], Lillasyster Ulla (DN 30 maj 1945); K Söderbaum, a a.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Söderbaum, släkt, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35108, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-02-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35108
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Söderbaum, släkt, , urn:sbl:35108, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-02-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se