Meriter

Söderberg, Oskar Edvard Henry, f 9 aug 1916 i Linköping, Domk, d 21 sept 1997 i Sthlm, Vällingby. Föräldrar: typografen Curry Edvard S o Gotty Helena Malm. Studentex vid h a l i Linköping 13 maj 36, periodvisa anställn:ar som journalist vid Östgöta-Correspondenten o Östergötlands Dagblad 35–41, inskr vid StH 25 jan 38, jur kand där 31 okt 42, krigsfångesekr vid KFUM:s internat krigsfångehjälp 1 mars 43–31 mars 47 (i Tyskland 43–45 o i Belgien, Nederländerna m fl länder 45–46), amanuensaspirant vid Försvarets civilförvaltn 15 aug–14 sept 47, vid Luftfartsstyr 15 sept–31 dec 47, amanuens 1 jan 48, förordnad till 1:e amanuens 1 okt 48–30 juni 52, tf byråsekr 1 april 49–30 sept 53, allt vid Luftfartsstyr, Sveriges delegat vid Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) i Montreal 15 sept 50–30 sept 53, byråsekr 1 juli 52–30 april 56, 1:e byråsekr vid Luftfartsstyr 1 okt 53–30 juni 62, byrådir vid utlandssekretariatet vid Luftfartsstyr 1 april–30 sept 57, Sveriges repr i ICAO:s råd 1 okt 57–14 sept 59, vice ordf i ICAO o medlem av dess råd nov 58, eo byråchef o chef för utlandssekretariatet vid Luftfartsstyr 1 okt 59–16 nov 66, led av förbundsstyr för KFUM:s riksförb aug 60–juni 64, av centrala civila transportkomm 16 juni o 13 okt 61–31 dec 66, av Statens konsumentråds sällskapsreseutredn 20 maj 64–16 maj 66, av utredn:en av vissa frågor rör icke regelbunden luftfart 21 april 66–20 april 67, chef för Scandinavian Airlines Systems (SAS) IATA-avd 67–69, chef för SAS luftfartspolitiska avd 69–81.

G 27 maj 1948 i Muri bei Bern, Schweiz, m Claire Zbinden, f 23 dec 1921 i Schweiz, d 8 dec 2012 i Degeberga, Skå, dotter till Robert Z o Ida Burger.

Biografi

Henry S engagerade sig under tiden för sina juridikstudier aktivt i KFUM (Kristliga Föreningen av Unga Män). Ett knappt halvår efter sin kandidatexamen knöts han som krigsfångesekreterare till dess hjälp under andra världskriget för allierade krigsfångar i Tyskland. Hjälpinsatsen där och i andra krigförande länder dirigerades från sätet för KFUM:s världsförbund i Genève, med generalsekreteraren i det svenska förbundet, Hugo Cedergren, som den högste ansvarige för arbetet i Europa.

KFUM:s mycket omfattande krigsfånge­hjälp bedrevs nästan uteslutande på frivillighetens väg. Vad gäller det svenska KFUM:s insats möjliggjordes den i hög grad av de svenska kristna samfundens och organisationernas insamling Hjälp krigets offer (HKO), som efter internationell förebild startats hösten 1939. Den hjälpverksamhet som på så vis kom till stånd koncentrerades från och med 1940 till Tyskland, som hade ojämförligt flest krigsfångar. Av KFUM:s sammanlagt sju krigsfångesekreterare i Tyskland var fyra svenskar, två schweizare och en dansk. Alla hade stora arbetsområden att täcka och de var ofta ute på resande fot under besvärliga och emellanåt också farliga förhållanden.

S:s uppgift blev att besöka lägren i Ostpreussen, Schlesien, Västpreussen och Wartheland, d v s den av Tyskland annekterade västra delen av Polen. Antalet krigsfångar i varje bevakningsområde uppgick till omkring 100 000 och varje läger besöktes i regel en gång varannan månad. Resorna företogs inledningsvis i överfulla tåg, men när järnvägsväsendet alltmer slogs i spillror fick S och hans kolleger sänt till sig från Sverige varsin gengasbil att färdas med. Också kolet kom från Sverige och lagrades i depåer över hela Tyskland för påfyllning när KFUM-medarbetarna var på genomresa.

S:s arbete kom mest att ske bland brittiska och amerikanska fångar. Han hade bl a uppsikt över det största brittiska lägret, Stalag 344 i Lamsdorf (Łambinowice), med mellan 20 000 och 35 000 fångar från hela världen, och Oflag 64 i Schubin (Szubin), som inrättats för amerikanska arméofficerare. I ett par läger hade han även hand om bl a belgare, holländare, jugoslaver och polacker. Där det också fanns ryska fångar kunde han sällan göra något för dem eftersom tyskarna vägrade att behandla dem i enlighet med krigsfångekonventionen. Det lilla som gick att göra fick ske i största hemlighet.

KFUM:s arbete skedde i nära samverkan med både det tyska och internationella Röda korset, liksom av nödvändighet med bl a tyska utrikesdepartementet och den tyska försvarsstaben. Detta gav KFUM:s sekreterare anmärkningsvärt stor rörelsefrihet och tillät dem även att resa till lägren utan någon tysk följeslagare. Likafullt var de i praktiken hela tiden övervakade av Gestapo och behövde ständigt vara på sin vakt för provokationer från dess fotfolk. I den händelse de lät sig luras kunde det äventyra KFUM:s arbete i stort.

Mellan Röda korsets och KFUM:s hjälpinsatser rådde en tydlig arbetsfördelning enligt vilken Röda korset tillgodosåg fångarnas behov av mat och kläder medan KFUM inriktade sig på deras psykiska, fysiska och intellektuella välbefinnande genom att stimulera dem till självverksamhet och ge dem möjligheter till meningsfulla fritidssysselsättningar. Särskilt angeläget var detta i de läger – framför allt officerslägren – där fångarna inte fick arbeta. Den påtvingade sysslolösheten utgjorde en grogrund för s k taggtrådspsykos. Fångar som drabbades av detta kunde i sin desperation och förtvivlan få för sig att genomföra oplanerade flyktförsök som inte sällan slutade med att de blev skjutna.

S och de andra KFUM-sekreterarna kontrollerade under sina besök att förhållandena levde upp till krigsfångekonventionens krav och förhörde sig om fångarnas önskemål, varefter de försökte påverka lägerkommendanterna till att göra större ansträngningar för att göra lägervistelsen mer dräglig. De försökte vidare ordna fram materiel för allt från studier och hantverk till konst och teater. Genom KFUM:s och HKO:s försorg skickades till lägren ända till de allierades slutoffensiv stora mängder av böcker, utbildningsmateriel, skrivmaskiner, grammofoner, musikinstrument och sportredskap. Med sin kristna livssyn såg KFUM:s sekreterare också till att främja den religiösa verksamheten i lägren genom att distribuera biblar och annan religiös litteratur, men de undvek nogsamt att komma som präster och predikanter.

Lika viktigt som det materiella stödet var nog för krigsfångarna att KFUM:s medarbetare genom sina besök visade medmänsklighet och erbjöd en sällsynt kontakt med omvärlden. Till skillnad från Röda korsets representanter, vilka mest vände sig till lägerledningen och fångarnas förtroendemän, lade sig KFUM:s sekreterare vinn om att träffa så många fångar som möjligt. Många av dem var svårt traumatiserade och alla led av att leva inspärrade bakom taggtrådsstängsel. Ovissheten, enformigheten och den långa isoleringen från nära och kära var svår att bära. Då betydde besöken från KFUM:s krigsfångesekreterare mycket för att skingra missmodet och tända hoppet. ”Ett leende, ett handslag, en deltagande blick betydde mera mången gång, än vi själva i den stunden anade” (Söderberg).

Många gånger var det också genom KFUM-sekreterarnas arbete som familjen i hemlandet fick veta att en krigsfånge verkligen levde och efter omständigheterna mådde väl. Ett bland krigsfångarna mycket uppskattat initiativ från KFUM:s sida som påbörjades 1944 var att i lägren göra ljudinspelningar, som efter genomgången censur skickades via Sverige till Storbritannien och USA för att spelas upp för fångarnas släktingar. S, som hade lätt för att ta folk och redan var mycket omtyckt i lägren, hälsades med överväldigande entusiasm när han anlände för att göra dessa inspelningar.

Inledningsvis täckte S sitt arbetsområde från KFUM:s huvudkontor i Berlin, men luftangreppen mot staden blev under sommaren 1943 allt allvarligare och KFUM tvingades fram på hösten flytta till Sagan (Żagań) i Schlesien. Runt staden låg flera krigsfångeläger, bl a det för tillfångatagna allierade flygare inrättade Stalag Luft III, som S regelbundet besökte fram till dess krigsfronten i början av 1945 kom helt nära. Efter att huvudkontoret evakuerats till Lübeck tog sig S under stora strapatser till Sydtyskland för att ansluta sig till KFUM:s sekreterare i området, Erik Berg. Denne hade sedan 1940 haft ansvar för krigsfångelägren i Bayern och Österrike och nu behövde han hjälp när tyskarna tvingade tusentals krigsfångar ut på marsch undan de framryckande allierade trupperna. I detta hjälparbete kom S slutligen till Spittal i Kärnten där han sammanträffade med de engelska krigsfångar som han fyra månader tidigare hade haft uppsikt över i Schlesien. En vecka senare kapitulerade Tyskland och på midsommarafton 1945 trampade S åter svensk jord. Han hade då under sina två år som KFUM-sekreterare hunnit göra omkring 300 lägerbesök.

S, som ytterligare en tid efter kriget arbetade med tyska krigsfångar, kom senare att göra karriär inom Luftfartsverket och i SAS, där han i chefsposition arbetade med internationella frågor. Genom sina anställningar reste S mycket och var tidvis stationerad utomlands. På så vis kunde han fördjupa kontakten med många före detta krigsfångar inte minst i USA och han var ofta inbjuden vid de återträffar som ordnades där. En av S:s amerikanska skyddslingar i Oflag 64, J Frank Diggs, har i The welcome Swede (1988) uppskattande skildrat vad S och hans kolleger uträttade under krigsåren. För egen del var S, som under sin stationering i Sagan fann sin blivande hustru, inte sen att framhålla de åren som ”den viktigaste, farligaste men också lyckligaste perioden han upplevt” (nekr).

Författare

 Jakob Christensson

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S i KFUM:s riksförb:s arkiv (S:s saml rör krigsfångehjälpen) i RA, samt i United States Air Force Academy (Manuscript collections and personal papers) i McDermott Library, Colorado Springs, USA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Kamratkretsarbete. Sthlm 1942. (G Lindström). 56 s. (KFUM:s ungemänskommittés handböcker, 1). – Över gränser, genom spärrar. Två år bland allierade krigsfångar i Tyskland. Sthlm: Norstedt, 1945. 227, [1] s, [8] pl-s, fotogr. – Swedenborg’s 1714 airplane. A machine to fly in the air. G F Dole, editor. 1. pr. New York: Swedenborg Foundation, 1988. 93 s, ill.

Källor och litteratur

Luftfartsstyr:s arkiv, Kanslibyrån, Tjänstematr (D 2: 7); KFUM:s riksförb:s arkiv, Protokoll (A I: 21–22), allt i RA.

J F Diggs, The welcome Swede (1988); European biographical directory, 2 (1991), s 2025; J Perwe, Hjälpnätverk och motstånd 1933–1945 (Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin 1903–2003, ed S Ekdahl, 2003); Sv juristmatr (1964). – Nekr i SvD 9 okt 1997.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Oskar Edvard Henry Söderberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35134, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-05-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35134
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Oskar Edvard Henry Söderberg, urn:sbl:35134, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2024-05-09.