Biografi

Söderbergh, släkt, härstammande från åbon Jöns Tovesson (1726–99) i Kampingemåla sörgård, Södra Sandsjö, Kron, och hans hustru Sigrid Persdotter (1726–99). Ett av deras barn, sonen Sven (1756–1829), tog namnet S senast 1795 då han som mästare vid färgarämbetet i Karlshamn gifte sig med Kerstin Rungren (1771–1852) från Ronneby. Deras son Jöns Peter S (1800–72) fångades tidigt av Emanuel Swedenborgs (bd 34) läror och hyste även i övrigt ett stort intresse för andliga frågor. I yrket kom han att följa fadern och övertog sommaren 1825 dennes gård och färgerirörelse. En predikan av Peter Wieselgren vid prästsällskapets sammankomst i Lund 1835 gjorde S ”öfuertygad om lutherska lärans otvifvelaktiga vishet” (brev till Wieselgren 4 mars 1836) och han inledde en omfattande brevväxling med denne samt var drivande då en nykterhetsförening 1837 bildades i Karlshamn med honom själv som ordförande. Efter en tid utkristalliserades två falanger inom föreningen: en traditionell, uppbygglig och folkbildande och en mera agitatorisk, som riktade sin udd mot brännvinsbrännerierna och deras ägare. S har betecknats som ledare för den senare falangen och beskrevs av en motståndare som ”bondeadvokat, stortalare och reformator” (Rosengren, s 79). Under 1840-talet angrep S i tal och skrift de lokala brännvinsbrännerierna och deras hantering som drivit spannmålspriserna i höjden och därmed ökat svält och nöd för den arbetande befolkningen. Han ansågs dessutom vara en av ledarna vid varvstimmermännens upplopp i Karlshamn 1853. I vuxen ålder kom S att lägga till ett h i slutet av sitt efternamn för att skilja sig från en yngre broder som var färgargesäll och verksam i samma stad.

S gifte sig 1825 med Martha Sophia Norlin (1807–89), dotter till en sjökapten i staden. Deras son Carl Frithiof S (1830–1912) upptog i tidig ålder morfaderns yrke och flyttade 1853 till Stockholm. Under åtskilliga år trafikerade han som kapten på ångfartyg rutten Stockholm–Köpenhamn. S knöts tidigt till ångbåtskommissionären Carl Oscar Strindbergs (bd 33, s 674) rörelse vid Riddarholmshamnen som vid denna tid ansvarade för biljettförsäljning för närmare en tredjedel av passagerarfartygen som anlände till Stockholm. Han avtackades 1887 ”för ett nära trettioårigt nitiskt och framgångsrikt arbete i Transitbolagets tjänst”, ett bolag drivet av A O Wallenberg och Firman Lovén & Co i Stockholm. Efter en återflytt till Karlshamn blev han kommissionär för Södra Sverigebolagets båtar fram till några år före sin död.

S:s son Svante Frithiof Edvard S (1864–1924) inskrev sig efter mogenhetsexamen i Kalmar 1882 vid juridiska fakulteten i Uppsala. Efter hovrättsexamen och diverse tjänstgöringar blev Frithiof S tillförordnad fiskal vid Svea hovrätt och 1896 adjungerad ledamot av densamma. Samma år ställde han upp i borgmästarvalet i hemstaden Karlshamn. S, som efter en skarp strid vann ämbetet, var känd för sina frisinnade sympatier och hans seger sågs som ”ett utslag för det nyliberala partiets växande styrka” (Moberg, s 86). Som borgmästare skiftade hans karriär fokus från juridik till politik, såväl lokalt som på riksplanet. I hemstaden genomdrev han ett flertal projekt: 1900 invigdes ett nybyggt rådhus, ett vattenlednings- och kloakbygge påbörjades, i slutet av 1903 stod en badinrättning i Hamnparken färdig och 1906 påbörjades, på S:s initiativ, projektering för stadshotellet och saluhallen. Samma år blev han ledamot för Karlshamns frisinnade valmansförening och fick en riksdagsplats i andra kammaren för liberala samlingspartiet; han innehade plats i första kammaren 1911–16. Som rikspolitiker engagerade sig S i frågor om rösträtt, alkohollagstiftning och villkoren för pantlånerörelse. Under senare delen av sitt liv verkade han för järnvägens utbyggnad, både som ledamot, ordförande och VD i ett antal lokala järnvägsföretag. S var känd som en duglig och handlingskraftig person som i debatter kunde framstå som både impulsiv och brysk.

S:s bror Fritz Enoch August S (S 1) hade med den danskbördiga Ingeborg Larsen (1891–1971) dottern Ann Mari S (1916–88) som efter studier vid Franska skolan och Anna Sandströms (bd 31) skola utbildade sig inom handel. 1935–56 arbetade hon som försäkringstjänsteman på Försäkrings ab Hansa. S gifte sig 1939 med direktören Jan Falk (1915–2003) och kom efter uppmuntran från sin svärmor att på ledig tid skriva skönlitteratur. Hennes namn som författare var Ann Mari Falk. Debuten Fruntimmer mottogs 1944 som ”läsvärd och löftesrik” (SvD 18 sept) om än något lättviktig. Med Lätta livets bördor vann hon 1950 Wahlström & Widstrands stora romanpristävling och 1953 erhöll hon tidningen Vi:s litterära stipendium. Med dessa framgångar i ryggen vågade hon ta steget att på heltid ägna sig åt författarskap och kunde så småningom säga upp sin tjänst som försäkringstjänsteman. Vid sidan av eget författande ägnade sig S också åt att översätta danska och norska barnböcker, t ex Cecil Bødkers böcker om Silas, som i hennes översättningar nådde en stor svensk läsekrets under 1960- och 70-talen. Som lektör på Rabén & Sjögren lärde hon känna Astrid Lindgren, som 1946–70 förestod förlagets barnboksavdelning, och kom att höra till hennes nära vänkrets. S satt även i referensgruppen för Sveriges författarfond för stipendier till barn- och ungdomsboksförfattare.

Halvbror till S var författaren och översättaren Bengt Herman S (S 2). Brorson till denne är juristen Carl Erik Saburo S (f 1962) som arbetat för FN och varit generalsekreterare för den svenska sektionen av Amnesty International.

Fritz S:s broder Herman Erik Emanuel S (1871–1945) avlade 1890 mogenhetsexamen vid Lunds högre allmänna läroverk och inskrevs samma år vid LU där han blev fil kand 1893. Efter flera års studier vid utländska universitet – i Greifswald 1895, i Köpenhamn 1897–98, i Montpellier och i Paris 1898 – återvände Herman S till Lund där han 1901 blev fil lic. S kom att etablera sig utanför universitetsvärlden som en uppskattad föredragshållare, debattör och humorist. På Hippodromens i Malmö ”öfverbräda” (en trappa upp) kunde han t ex på programmet en kväll föregås av ”menuett och dans”, själv uppträda under rubriken ”humoristisk uppläsning af d:r Herman Söderbergh” varefter följde ”bondvisor af den rolige Herrestadssångaren Tröls ifrå Kabusa”. Att S ägde scenisk talang visar en recension i Folkets tidning enligt vilken S ”drog, under det att salongen låg dubbel av skratt, några av sina bästa humoresker”. Samtidigt kunde han, framför allt på äldre dar, som pedagog inge respekt och aktning hos omgivningen. Efterlämnade omdömen om S är påfallande positiva. En av få kritiska röster karaktäriserar honom som en ”elak ironiker, en utpräglat kritisk natur, kunde inte förmå sej att producera avhandlingar” (Wigforss, s 243). Efter att från 1901 ha tjänstgjort vid Lunds privata elementarskola och från 1905 vid dess lärarinneseminarium blev han 1914 rektor vid Djursholms samskola, en post på vilken han stannade till sin pensionering 1936.

Som romanist och filolog kom S att driva och debattera språkfrågor, främst via Moderna språk, den tidskrift som han 1912 startade tillsammans med N O Heinertz. Efter sin pensionering grundade han Riksföreningen för lärare i moderna språk, vars ordförande han var 1938–44.

S engagerade sig politiskt mest på lokal nivå. I Djursholm var han stadsfullmäktig 1916–38 samt ledamot av folkskolestyrelsen 1920–32, de sista tre åren som vice ordförande. I likhet med brodern Frithiof var han liberal men kom aldrig i fråga för någon riksdagsplats. Starkt engagerad i mellankrigstidens fredsrörelse deltog han dock i Svenska skolornas fredsförenings centralstyrelse som ledamot 1922–34 (ordförande 1922–27). Han anses även vara en av grundarna av Folkpartiet, i vilket liberalerna 1934 åter förenades efter 1920-talets splittring.

Med tiden kom S alltmer att hindras av hälsoproblem. Historikern Lydia Wahlström minns sin gamle kollega på samskolan som plågad av krämpor: ”S var starkt puckelryggig och kunde knappast röra sig ens mellan hemmet och skolan, men han skötte sitt kall med både myndighet och välvilja och ingav respekt endast genom sin förfinade personlighet.”

S:s farbror, Carl Frithiof S:s yngre bror Johan Gottfrid S (1836–1914), valde även han sjömansyrket. Gottfrid S mönstrade på första gången 1855 och gjorde flera årslånga resor med segelfartyg på destinationer som Lissabon och Tunis innan han 1860 avlade sjökaptensexamen av första graden vid navigationsskolan i Karlshamn. Efter examen kom han att, likt brodern, trafikera Östersjön med gods- och persontrafik. Från 1873 fram till sin pensionering var han befälhavare för ångfartyget Nore som för olika ångbåtsaktiebolag gick i trafik Stockholm–Malmö–Köpenhamn.

S:s son Gotthard Axel Fritiof S (1878–1943) studerade efter avlagd mogenhetsexamen i Stockholm 1896 medicin i Uppsala där han blev med kand 1901 och med lic 1906. Gotthard S tjänstgjorde 1905–09 som amanuens och andre läkare vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. En halvårslång vistelse i Paris 1909 kom att få stor betydelse för S:s framtida inriktning. Resans syfte var att studera för den framstående neurologen Joseph Babinski. Under ett drygt årtionde efter Parisresan publicerade S ett antal egna artiklar i Babinskis efterföljd och flera resuméer av dennes forskningar. I utövandet av sitt yrke var S en kliniker. Det var ”ögats och handens iakttagelser vid sjuksängen, som för honom var det väsentliga” (Johansson, s 28).

Efter tjänster som överläkare vid Falu lasarett och som lasarettsläkare i Karlstad återgick S 1923 till Sahlgrenska som överläkare på medicinska avdelningen där han framgent bedrev arbete och forskning. Åtminstone två gånger blev han uppmanad att söka professurer, men avböjde. 1938 erhöll han dock professors namn. S var även ledamot av ett antal svenska, franska och tyska vetenskapliga sammanslutningar.

S hade starka humanistiska intressen och var väl bevandrad i det franska språket och dess litteratur. Han var dessutom en god pianist och kompositör som i sin ungdom publicerat flera kompositioner. I giftet med gymnastikdirektören Anna Inga Charlotta Säve (se s 197) fick han sönerna Gunnar Säve-S (se s 209) och Torgny Säve-S (se s 213).

Författare

Roger Axelsson

Källor och litteratur

Sven S: Karlshamns kyrkoarkiv, vol HII:4, LLA. Södra Sandsjö kyrkoarkiv, vol AI:1, p 790, o Konga häradsrätt, vol FII:12, p 679, båda i VLA.

Jöns Peter S: Brev till domprosten Peter Wieselgren, GUB. – H Rosengren m fl, Karlshamns historia, 3 (1949); SjKalm, s 210 f. – Tidn:art:ar i Carlshamnsposten 13 okt 1840 o Carlshamns tidning 23 juni 1825.

Carl Frithiof S: Kommerskollegium, Sjöpassexp, Fribrev ser 2, 1861, vol E V b:83, nr 7, RA; Karlshamns kyrkoarkiv, vol AI:19, p 55. – Hedersgåfva (DN 12 feb 1887); Ångaren Transit n:r 5 (DN 30 maj 1884). – Nekr i SvD 2 feb 1912.

Svante Frithiof Edvard S: O Moberg, Karlshamns historia, 4 (1950); E Palmstierna, Ett brytningsskede (1951); dens, Orostid, 1 (1952); Vem var det (1944); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 3 (1986).

Ann Mari S: Barnbok är också litteratur (DN 2 dec 1953); G Eng, Ann Mari Falk (www.litteraturbanken.se/översättarlexikon); B Hedén, Ann Mari Falk (www.skbl.se); [Rune Johansson], Romanpris i stället för kontorsstol, av Joson (DN 22 juni 1950). – Nekr:er i DN 4 juli o SvD 2 juli 1988.

Carl Erik Saburo S: Minority Rights Group (https://minorityrights.org/about-us/ourteam/, 9 sept 2021).

Herman Erik Emanuel S: I Nilsson, Nationalism i fredens tjänst: svenska skolornas fredsförening, fredsfostran och historieundervisning 1919–1939 (2015); Prässens soaréer (Folkets tidn 23 mars 1906); SjBlek; SMoK; Sydsvenska pressens soaréer å Hippodromen (Sydsvenska Dagbladet Snällposten 22 mars 1906); L Wahlström, Trotsig och försagd (1949); E Wigforss, Minnen 1 (1950). – Nekr:er i DN 18 april o SvD 17 april 1945.

Johan Gottfrid S: Kommerskollegium, Sjöpassexp, Fartygsbefälh, 1880, vol E VI a:10, nr 114, RA. – H8D 1900, s 704.

Gotthard Axel Fritiof S: H Bergstrand, Svenska läkaresällskapet 150 år: dess tillkomst och utveckling (1958); J V Johansson, Gotthard S (Minnestal hållna i VVS … 1943–1947, 1948); A Säve-Söderbergh, Släkten Säve: 300 år på Gotland (2021); Vem var det (1944).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Söderbergh, släkt, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35174, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35174
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Söderbergh, släkt, , urn:sbl:35174, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson