Meriter

Söderlundh, Bror Axel (Lille Bror), f 21 maj 1912 i Kristinehamn, d 23 aug 1957 i Leksand, Dal. Föräldrar: postmästaren Wensel S o Beda Elisabet (Lisa) Sandell. Realex vid Samrealskolan i Arvika 25 maj 29, studier för Tobias Wilhelmi i Sthlm 29 o för Peder Møller i Khvn ht 33–34, elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm ht 34–16 april 36 (ej examen), restaurangmusiker, kapellmästare på Bellmansro 36–40, i Karl Gerhards revyer 40–42, vid Nya teatern 41–42, dirigent för Leksands manskör 48–53, för Borganäskören 51, musikledare för Borlänge stads musikskola o konsulent för folkskolans musikundervisn april 55. – Led av Fören sv tonsättare 46. – Tonsättare o orkesterledare.

G 1) 29 juni 1935(–39) i Sthlm, Jak, m författaren Maj Christel Hedström, f 29 maj 1915 där, Gust Vasa, d 13 mars 2004 där, ibid, dotter till civilingenjören o bokhandlaren Erland H o Gerda Karolina Carlsson samt senare g m direktören Bengt Johan Daniel Sterner o konstnären Gösta Axel Kriland; 2) 7 nov 1939 i Sthlm, S:t Göran, m konsthantverkaren Lisbet Fridkulla Jobs, f 30 okt 1909 i Stora Kopparberg, Dal, d 18 juli 1961 i Leksand, dotter till musikdirektören Anders J (bd 20, s 178) o textilkonstnären Elisabeth Wisén.

Biografi

S kom till Stockholm från Värmland hösten 1929 för att utbilda sig till musiker. Han tog privatlektioner i violin- och violaspel, musik- och harmonilärare för Tobias Wilhelmi och studerade därefter för Peder Möller i Köpenhamn, innan han antogs som elev i violinistklassen vid Musikkonservatoriet 1934. För att klara försörjningen arbetade han på sin lediga tid som musiker och kapellmästare och ledde varje kväll orkestern på restaurang Bellmansro på Djurgården. I orkesterpauserna roade han gästerna med Bellmansvisor, men efterhand började han sjunga egna visor. Hans tonsättningar av Nils Ferlins dikter blev allas egendom samtidigt som han själv blev ”hela Sveriges Lille Bror” med sin ljusa röst och sitt raffinerade sätt att spela gitarr.

Nils Ferlin fick ett avgörande inflytande på S:s väg mot berömmelsen som viskompositör. Det finns många berättelser om hur de träffades. Enligt Ferlin knöts den livslånga vänskapen dem emellan på Café Cosmopolite, som under en tioårsperiod fram till mitten av 1930-talet var en samlingsplats för tidens unga kultur. Mötet blev avgörande. Lille Bror, som han nu kallade sig, hade aldrig skrivit vismelodier – hans mål var att bli seriös tonsättare och violinist – men han fann en sångbarhet i Ferlins dikter som inte gick att motstå. S förklarade att det var ”naturligt att försöka uttrycka i musik vad den skalden säger med ord. Det är bara att sätta sig ned och läsa och allt eftersom man läser skriva ner noterna.” Melodin till När skönheten kom till byn, sprang fram plötsligt när Ferlin gnolat ”Och jungfrun hon går i ringen med röda gullband” – med första raden var hela melodin född. Gemensamt för båda var känslan för traditionen, känslan för den kraft och kvalitet som fanns i den folkliga låten och visan. Ferlin använde det folkliga materialet som uppslag och utgångspunkt i sin diktning. Också S:s musikskapande vilade på folklig musikalisk grund. Dikterna förvandlades till visor genom tonsättningarna och S, som hade en förkrossande personlig charm, bidrog själv till spridningen genom sina framträdanden i små och stora sällskap.

Senare hälften av 1930-talet blev en guldålder för svensk litterär visa. När Visans vänner bildades 1936 på initiativ av Evert Taube och andra var det ett uttryck för det ökande intresset. S var en av de aktiva medlemmarna. Men alla visor höll inte den nivå som de mer tongivande recensenterna önskade. Det fanns en längtan efter och ett behov av texter och melodier av god kvalitet. Marken var alltså förberedd när S fick sitt genombrott hösten 1939. Då publicerades hans första vissamling När skönheten kom till byn, med de senare så berömda tonsättningarna av En liten konstnär (”Vinden är vresig”), En valsmelodi (”Dagen är släckt”), Får jag lämna några blommor och Vilse (”Månen kommer och solen går”).

Till berömmelsen bidrog S:s medverkan i grammofoninspelningar, radiosändningar och filmer. Hans insjungning 1939 till Einar Groths orkester av den egna tonsättningen av Den vackraste visan om kärleken, med text av den politiskt radikale Ture Nerman (bd 26), blev folkkär. Från att ha varit violinist och kapellmästare blev S alltmer eftersökt som vissångare. Han sjöng egna tonsättningar men även visor av Carl Michael Bellman (bd 3) och C J L Almqvist (bd 1) vid sidan av visor med rötter i folklig tradition. Kavaljersvisa från Värmland förknippades således med S liksom Kullerullvisan.

1940 engagerades S av Karl Gerhard (bd 17) som kapellmästare och vissångare till revykomedin Gullregn. Den blev en av Karl Gerhards största succéer med revykupletten Den ökända hästen från Troja, som var en svidande uppgörelse med nazismen och ett ställningstagande mot dess medlöpare. Melodin till refrängen var lånad från en rysk soldatmarsch, medan S hade komponerat melodin till versen ”Allting går igen, ur tidens grums och mögel”. Efter fortsatta engagemang hos Karl Gerhard kom bland flera nya uppdrag uppgiften att vara kapellmästare hos Per Axel Branner i Revytidningen Taggen på Nya teatern – en levande tidning, en motståndsrevy med tydlig tendens mot diktatur och våld.

Arbetet kombinerades med ett flitigt turnerande som vissångare, inte minst krävde beredskapsåren och Fältteatern insatser av alla som var konstnärligt verksamma. Samtidigt underblåste veckopressen intresset. Filmjournalen utlyste en tävling för att finna den flicka som sjöng svenska visor bäst och vackrast. Förste flickjägare var S. Totalt medverkade 1 200 flickor på 35 platser under de veckor som turnén pågick. S:s medverkan 1942 i den spektakulära jakten på ”flickan med melodi” blev kulmen på karriären som vissångare samtidigt som han blev de unga kvinnornas favorit.

Det är mot denna bakgrund som man ska se reaktionerna på den porträttkonsert som S arrangerade 1944 i Konserthusets lilla sal. Han stod själv för samtliga kostnader inklusive ersättning till medverkande artister, programblad och annonsering. Konserten kallades Lille Bror Söderlundh och han presenterade enbart egna verk. På programmet stod några av de mest omtyckta vistonsättningarna och en handfull nya tonsättningar till texter av svenska diktare, medan programmet i övrigt bestod av seriös musik. Bland sådana verk som uppfördes för första gången fanns Liten vals för två gitarrer (1942), Intrada och allegro för piano (1940) med Sixten Ehrling vid pianot och Concertino för oboe och stråkorkester (1944) med Rolf Lännerholm som solist. Alltsedan uruppförandet har oboeconcertinon funnits på den svenska orkesterrepertoaren.

Programblandningen var djärv och ”gränsöverskridande” och uppskattades av publiken, medan kritikerna blev överrumplade. Av de nio dagstidningar som bevakade konserten var det ingen som ifrågasatte viskompositören, tveksamheten gällde den nykomponerade seriösa musiken. Varför skulle någon som redan hade så stora framgångar på populärmusikfältet också tro sig om att kunna skriva konstmusik? Men S svarade, att han hade studerat komposition och skrivit seriös musik långt innan han skrev visor och att han inte upplevde någon skillnad mellan musiksorterna. Ett formellt erkännande av tonsättarkollegerna kom 1946 då han kallades som ledamot i Föreningen svenska tonsättare sedan styrelsen funnit att han uppfyllde de ställda kraven på medlemskap.

Omvärlden hade till en början svårt att acceptera S:s mångsidighet. Att vilja omfamna hela det musikaliska fältet var främmande för de flesta av hans komponerande kolleger. Christina-musik i bearbetad form, hade sin utgångspunkt i musik komponerad till Strindbergs historiska skådespel på Nya teatern (1941). Den andra av Tre folkliga valser, den s k Pottvalsen, var ursprungligen skriven som ledmotiv till Pär Lagerkvists (bd 22) skådespel Midsommardröm i fattighuset (1941). Scenmusiken till Trettondagsafton (1946) komponerades till en uppsättning på Dramaten i regi av Alf Sjöberg (bd 32), där Narrens tre sånger till gitarr senare fick ett fortsatt liv utanför scenrummet. S skrev balettmusik för såväl Birgit Cullberg som Ivo Cramér. Den senare fick idén till det koreografiska verket Kejsaren av Portugallien (1950) som byggde på Selma Lagerlöfs (bd 22) berättelse. Balettmusiken var fristående från musiken till filmen med samma namn (1944) där S medverkat som kompositör. S skrev originalmusik till mer än tjugo spelfilmer och skötte ofta själv instuderingen. Vägen till Klockrike (1953) byggde på Harry Martinsons (bd 25) roman med samma namn. Luffaren Bolles vandring ackompanjerades av ett musikaliskt motiv som ofta spelades i radio, inte minst som signaturmelodi till programmet ”Calling all tourists”. Ur arbetet med filmmusiken växte också det självständiga verket Klockrikesvit för recitatör och träblåsare (1952) där Harry Martinson själv läste de lyriska vinjetterna. I Luffaren och Rasmus (1955) efter ett manus av Astrid Lindgren fanns visan Tänk jag drömde i natt.

En sida av S:s konstnärskap som kommit i skymundan är uppteckningarna, harmoniseringarna och arrangemangen av musik som hade andra upphovsmän. Han hjälpte bland andra Ruben Nilson (bd 26) och Gösta Kullenberg men också Evert Taube med harmoniseringarna och arrangemangen för luta, gitarr och piano till Sjösala bok (1942). Senare anlitade Taube S att arrangera och komponera visor till praktverket Svenska ballader och visor (1948), samtidigt som han försökte övertyga honom om grundandet av en Svenska visans akademi, ett projekt som inte förverkligades. S komponerade och arrangerade även ett stort antal visor för gitarr på uppdrag av Gitarrklubben Visan (1951). Däremot brukade S själv inte sjunga och spela de visor som han arrangerat på anmodan av samtida vissångare. Annorlunda var förhållandet med de svenska visklassikerna som han gärna själv också framförde. Under flera år arbetade han med arrangemang av Almqvists 12 Songes (1942) liksom av Bellmans Fredmans epistlar (1953).

Lennart Hellsing var en annan samarbetspartner. De skrev barnoperorna I Annorlunda (1953) och Den flygande trumman (1953) och gjorde musikberättelser för skolradion. Båda var angelägna om att också barnen skulle ha tillgång till bra texter och melodier. Vattenvisan (”Vad är det som regnar på våra paraplyn?”), som inledde och avslutade en av musikberättelserna för radio, blev snabbt en favorit hos nordiska skolboksredaktörer och har sin givna plats i pedagogiskt sammanställda sångböcker för skolbruk.

I en utställning på NK 1945 som presenterade den konstnärliga familjen Jobs (bd 20) från Leksand framfördes flera nykomponerade stycken under ledning av S. Utställningen hade fått sitt namn När skönheten kom till byn efter den melodi som en gång gjort honom så känd och var ett naturligt namnval. Han tillhörde familjen Jobs genom sitt gifte med Lisbet Jobs 1939. Systrarna Lisbet och Gocken Jobs hade börjat som keramiker, men börjat föra över dekorerna till textil. Utställningen blev ett genombrott för de s k Jobstrycken.

S med familj hade flyttat till Västanvik i Leksand 1943. Från den stunden blev folkmusiken och miljön i Dalarna viktiga inspirationskällor. De första djupare kontakterna med traditionerna hade han fått genom författaren Rune Lindström (bd 23) och arbetet med dennes versdrama och film Himlaspelet (1942). Han hade också goda kontakter med spelmännen och arrangerade bl a Tio låtar från Dalarna (1945) på uppdrag av spelmanslaget. Själv spelade han också spelmanslåtar på fiol när tillfälle gavs.

1948 valdes S till körledare för Leksands manskör. Arbetet lockade honom att själv börja komponera för kör. I Sånger och visor för manskör (1949) finns tonsättningar av dagsaktuella poeter som Harry Martinson, Gunnar Björling, Maria Wine och Anna Greta Wide, flera av dem diktare som representerade en icke traditionsbunden diktkonst. När han senare inledde ett samarbete med Borganäskören, en blandad kör i Borlänge, tillkom versioner för blandad kör som t ex Hjalmar Gullbergs (bd 17) För vilsna fötter sjunger gräset, den skämtsamma nidvisan Leksands klockor, Talgper på en gånglåtsmelodi till text av Rune Lindström och Tvenne madrigaler i Wivalli anda, även den med text av Rune Lindström.

I början av 1950-talet började S arbeta på Konsert för violin och orkester med rondosatsen direkt inspirerad av talgoxens ljud. S hade på vårkanten hört en talgoxe som visslat sitt karakteristiska tema. Själv violinist visste han att temat låg bra på fiolen. Violinkonserten fick sitt uruppförande i Radiotjänsts offentliga symfonimatiné 1954. Uruppförandet blev något av ett evenemang, särskilt som många väntat sig att S skulle spinna vidare på harmoniken och melodiken från sina visor, vilket han inte gjorde. Violinkonserten var skriven med knappa och begränsade uttrycksmedel i en starkt modernistisk stil. Den blev hans kanske viktigaste verk.

S hade nu fått sitt genombrott som seriös tonsättare, men istället för att ägna de kommande åren åt fortsatt komponerande i större format tillträdde han 1955 tjänsten som musikledare för Borlänge stads musikskola och konsulent för folkskolans musikundervisning. För musikskolans elever komponerade han pedagogiska etyder och specialövningar, några avsedda för den nyskapande verksamhet som musikpedagogen Yngve Härén bedrev i Nacka.

Mycket oväntat avled S i en hjärtattack 1957, bara 45 år gammal. Han begravdes i Bromma kyrka där officianten läste Septentrion, en gravskrift tillägnad S av Evert Taube. S gravsattes på kyrkogården i Leksand. På graven restes ett Ekshäradskors som skulle påminna om hans värmländska rötter.
S omfamnade hela det musikaliska fältet, en tanke som var främmande för de flesta. Visperioden gjorde honom känd och sjungen av hela svenska folket innan han vände sig mot annat musikaliskt skapande. Detta var en riktig och – från hans synpunkt – logisk utveckling. Men för många var och förblev han en vissångare. Så snart han rörde sig på det seriösa musikfältet tycktes många ha haft svårt för att ta hans ambitioner på fullt allvar. Att ena dagen skriva melodiskt glimrande tonörhängen som Får jag lämna några blommor eller När skönheten kom till byn och att nästa dag skriva seriösa kompositioner kunde helt enkelt inte vara möjligt.

Bror till S var Sven S (1908–73), som efter genomgånget gymnasium i Karlstad 1926 studerade farmaci och tog 1935 apotekarexamen vid Farmaceutiska institutet i Stockholm. S planerade och ledde inrättandet av Apotekens kompositionslaboratorium vilket han förestod 1940–47. Därefter innehade han 1947–53 apoteket Lejonet i Malmö. Alltsedan slutet av 1930-talet hade S åtskilliga uppdrag för Medicinalstyrelsen och 1953 började han arbeta för denna myndighet som medicinalråd och byråchef. 1960 återgick S till apoteksbranschen och hade fram till sin död privilegium på apoteket Sälen i Stockholm. S var från 1966 ordförande i Apotekarsocieteten och hade då ansvar för de utredningar och förhandlingar som ledde till att Sveriges ca 600 apotek 1971 övertogs av Apoteksbolaget ab.

Författare

 Christina Mattsson med bidrag av Jakob Christensson (Sven S)

Arkivuppgifter

 S:s arkiv i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk (23 vol: egna verk i autograf, ms, tryck m m), samt i KB (6 vol: brev till S, ms till film, dikter o texter). – Brev från S i GUB (bl a till N Bonde Adler, N Ferlin o E Taube), KB, LUB o UUB.

Tryckta arbeten

Kompositioner: För en verkförteckning se C Mattsson, Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör (2000), s 397–[435]. Av denna förteckning framgår också vilka av S:s verk som publicerats. Se också verkförteckningen i Levande musikarv (levandemusikarv.se/tonsattare/soderlundh/-lillebror/, 2023-03-16).

Källor och litteratur

C Mattsson, Lille Bror Söderlundh: tonsättare och viskompositör (2000). – Sven S: Sveriges apotekarhistoria, 6 (1949); Väd 1973 (1972); Väv: Storstockholm (1962). – Nekr:er i SvD o i DN 13 juni 1973.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bror Axel (Lille Bror) Söderlund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35242, Svenskt biografiskt lexikon (art av Christina Mattsson med bidrag av Jakob Christensson (Sven S)

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35242
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bror Axel (Lille Bror) Söderlund, urn:sbl:35242, Svenskt biografiskt lexikon (art av Christina Mattsson med bidrag av Jakob Christensson (Sven S)