Meriter

Sörenson, Greta Maria Elisabeth, f 2 jan 1925 i Sthlm, Maria, d 26 sept 2000 där, Kungsh. Föräldrar: konstnären Erik Gustaf Lindvall o textilkonstnären Ester Johanna Maria Hoffsten. Frilansjournalist, medarb i SvD 54, anställd där 1 mars 62–90. – Erhöll Filmpennan 72, filmbranschens speciella pris vid Guldbaggegalan 85, Guldbaggen 99, Sv filmakad:s Robin Hood-plakett 00.

G 12 dec 1946(–71) i Sthlm, Kungsh, m överingenjören Bertil S, f 11 nov 1925 där, S:ta Eugenia, d 27 juli 1998 där, S:t Göran, son till banktjänstemannen Gunnar Albin S o Ann-Marie Lovisa Birgitta Geuken samt senare g m Margrit Maria Frey.

Biografi

Elisabeth S växte upp med föräldrar som båda var konstnärer. Modern, yngre syster till målaren Albert Hoffsten, var textilkonstnär och under lång tid anställd på Handarbetets vänner. S:s far var framför allt känd för sin porträttkonst och var bl a med på intimisternas utställning på Liljevalchs. ”Jag är uppvuxen med bilden i centrum”, mindes S som ”släpades runt” på utställningar (Lönndahl).

S:s far var också mycket intresserad av filmen som medium och gjorde ofta matinébesök med dottern på favoritbiografen Draken på Kungsholmen i Stockholm. ”Man kunde gå i sicksack på Sankt Eriksgatan mellan olika biografer”, och som grädde på moset fick S enkronor till biobesök av barnlösa släktingar i Äppelviken (Lönndahl). Tillsammans med fadern fortsatte hon att gå på bio långt in på 1960-talet, innan han fick ålderdomskrämpor. Hon fick kort sagt redan genom sin familjebakgrund en estetisk utbildning och ett stort intresse för bildkonsten.

S gick på Högre allmänna läroverket på Kungsholmen, men slutade efter två år då hon träffat sin blivande man. Intresset för yrket som journalist kom tidigt, redan i skolan skrev hon i en uppsats att hon ville bli det. Hon började också tidigt att frilansa för olika tidningar med kåserier, bl a i seglartidningen Till rors, där hon enligt närstående ofta visade ”en vass udd mot det dominerande manliga perspektivet”. Hon var sjöscout i tonåren, och det var för övrigt så hon träffade sin make.

I början av 1950-talet började S arbeta som frilans på Svenska Dagbladet motsvarande en heltidsanställning, efter att helt enkelt ha anmält sitt intresse, och kort efter att hon fött sin andre son. Greta Bolin, signaturen Corinna, blev något av en mentor och god vän, och hon själv kom att hittas under ett antal signaturer: -za, E S, Sjötunga (för en serie artiklar kallad ”Mamma ombord”), Tussi Lago (”Så ska blomman skötas”-artiklar) och Bettan, bl a för ”Hemma hos oss”.

Därefter började S under bl a signaturen Eliza skriva recensioner om s k B- och C-filmer, detta tack vare Ellen Liljedahl (signaturen Lill). Även efter att hon blivit fast anställd som allmänreporter 1962 fortsatte hon att skriva om film. Dock fanns ännu ingen egen sida för film, så recensionerna kunde hamna var som helst i tidningen. Senare kom en ny redaktör, Björn Fabricius- Hansen, som byggde upp bevakningen, t ex med en särskild avdelning. ”Här kunde man till och med skriva om kortfilmer – men det tog teve död på”, konstaterade S. Senare skrev hon under tio år även en filmkrönika för tidningen, ”en bra form som kunde handla om allt som rörde film” (Lönndahl). S blev Svenska Dagbladet trogen under hela karriären fram till pensioneringen 1990 men fortsatte därefter att skriva som frilans. Så sent som veckan innan hon avled rapporterade hon från en filmfestival. Hon skrev även i ett antal tidskrifter, däribland Filmrutan och Chaplin.

S var verksam som kritiker och filmjournalist i omkring femtio år och det under en period då filmkritiken kom att genomgå en statushöjning, en process som S var både en del av och påskyndare av. Uppryckningen hade inletts så smått redan under 1940-talet genom satsningen på mer seriös filmproduktion under kriget (”beredskapsfilmen”), då även skribenter som författaren Artur Lundkvist och Gerd Osten, signaturen Pavane, skrev initierat om film. Samtidigt började även filmlitteratur ges ut, bl a av Rune Waldekranz, senare Sveriges första professor i filmvetenskap.

1951 vann Fröken Julie i regi av Alf Sjöberg (bd 32) guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes. Året därpå grundades Holger och Thyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet, och 1958 och 1959 grundades två tidskrifter, Filmrutan respektive Chaplin. Samtidigt hade under decenniet en yngre generation kritiker stigit fram, däribland Jurgen Schildt, Mauritz Edström och Lasse Bergström, och till denna skara kom S som en av få kvinnor att sälla sig. Själv angav S som sina förebilder litteraturkritikern Ruth Halldén samt signaturerna Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) och Roderick (Rune Waldekranz): ”Det var min skola.”

Går man till S:s egna texter kan man se att hennes kritikerideal var en väl avvägd blandning av egenförvärvad, men inte desto mindre gedigen kännedom om konst, teater och litteratur, kvaliteteter som alla genomsyrar hennes texter via citat och referenser. Att filmkritik för S var en folkbildande kunskapsform är uppenbart. Därför passade henne också som hand i handske idealen bakom 1960-talets filmreform, tillkommen på initiativ av Harry Schein. Här stod ju den enskilde skapande konstnären i centrum, det vill säga auteuren – tanken på filmregissören som författare, upphov och gestaltande konstnär.

S hade inte mycket gemensamt med 1970-talets ideologikritik, eller för den delen 1980-talets rockad inom litteratur- och kulturkritiken, då en ny generation akademiker, t ex Horace Engdahl och hans unga kollegor från tidskriften Kris, förde in främmande teoribildningar på kultursidorna, vilket även färgade av sig på filmkritiken. Dessutom var filmvetenskapen då ett nytt ämne på universitetet och därifrån rekryterades ett antal filmvetare som började frilansa som kritiker, t ex Carl-Johan Malmberg och Astrid Söderbergh Widding på Svenska Dagbladet och Maaret Koskinen i Dagens Nyheter.

S betraktade sina yngre kollegor med ömsom humoristiskt överseende, ömsom ironisk skärpa. ”I början när filmvetarna kom så var det inte läsbart”, anmärkte hon syrligt, något som hon även formulerade på Filmkritikerförbundets möten. Hon ifrågasatte varje tendens till ytligt briljerande inom den seriösa filmkritiken, och artiklar ”späckade med lärda hänvisningar fann ingen nåd för hennes ögon” (Söderbergh Widding). Det är kanske betecknande att hon under denna tid skrev sina böcker om svenska skådespelare, däribland Sven Lindberg, Sif Ruud och Max von Sydow (se ovan). Böckerna var sannolikt inte bara ett utslag av kärleken till teatern, hennes andra stora expertisområde, utan måhända även ett utslag av behovet av att återgå till själva hantverket.

Kulturkritik är ett brett verksamhetsfält, där skribenterna ofta hamnar på var sin sida av ett spektrum: antingen journalistiken – reportaget, intervjun, kanske en och annan faktabok – eller den renodlade kritiken, med inriktning på recenserande av enskilda verk, kontextualiserande kulturartiklar och, i bästa fall, längre personligt hållna essäer. Att S var en sällsynt lyckad blandning av de två tillvägagångssätten kan man konstatera bara genom att gå till hennes gärning i filmtidskriften Chaplin, dit hon rekryterades under tidigt 1990-tal som fast krönikör och blev kvar till dess upphörande 1997. Här visade S en häpnadsväckande bredd. I ena stunden kunde hon plocka fram den känsliga kritikern som närläser det filmiska, utan att för den skull tappa bredd och kontext. Det kunde vara att med humor kartlägga hur det är att se Ensam hemma med 11-åringar (Chaplin 1991, nr 1) eller att visa hur uttrycket ”filmad teater” är en innehållslös kritiker-klyscha genom att närläsa Franco Zeffirellis Hamlet med Mel Gibson (Chaplin 1991, nr 5). Eller så kunde hon analysera Leos Carax De älskande på Pont-Neuf och finna god anledning att citera Oscar Wilde: ”Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna” (Chaplin 1992, nr 5).

Men vid sidan av närläsningar kunde S inte förneka den mer hårtslående journalisten inom sig. Som sådan kunde hon plädera för ett Nobelpris för filmen eller läxa upp dåvarande kulturministern Margot Wallström för hennes enligt S uppenbara brist på intresse för filmen – och erbjuda en lista på bra filmer som ministern borde se. S kunde också kritisera filmbranschen i stort. När exempelvis biografkrisen slog till efter videons ankomst skrev hon om biografägarnas ansvar, eller brist på detsamma. Biografägarna gav ganska omgående slaget förlorat och verkade totalt lamslagna – utom när det gällde att höja biljettpriserna: ”Ingen bristande aktivitet där inte”, konstaterade S kärvt (Chaplin 1993, nr 3).

S riktade också ljuset mot de undermåliga översättningar av filmtitlar som länge grasserade bland de svenska distributörerna och som i sin fantasilöshet knappt gick att skilja från varandra: ”Dödlig puls, Dödligt protokoll, Dödens udd, Dödsspelet …”, skrev hon, och citerade Stiernhielm: ”Döden molmar i mull …” (Chaplin 1992, nr 2). S må ha ogillat det hon kallade akademiska spetsfundigheter – men sin bildning kunde och ville hon inte sätta under skäppan.

S var kulturjournalist och generalist i bästa mening. Framför allt är det uppenbart att hennes kunskaps- och intresseområde film gränslade flera olika konstarter – men främst kanske ändå konsten: ett måleri i perspektiv, komposition och ljus. Dessutom hörde S till en generation som utgick från och bidrog till ett slags självklar värdekanon, inte nämnvärt anfäktad av en mer sentida offentlighetskultur och det nya medielandskapet. Identitetspolitik, intersektionalitet m m hann hon inte konfrontera – men det skulle ha varit spännande att höra hennes åsikt om denna moderna form av ideologikritik.

Son till S är kulturjournalisten och författaren Ulf S (f 1950), g m kulturjournalisten o författaren Margareta S (f 1951).

Författare

Maaret Koskinen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (1 vol: opubl ms) i Sv filminst, Sthlm. – Enstaka brev från S i KvinnSam, GUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Sven Lindberg. Ett skådespelarliv. [Sthlm:] Bromberg, 1987. 173, [1] s, fotogr. [Intervjubok.] – Sif Ruud. Ett liv. [Sthlm:] Bromberg, 1988. 222, [1] s, fotogr. [Intervjubok.] – Kungliga Dramatiska teatern 1788–1988. Jubileumsföreställning i fyra akter. Under medverkan av E Näslund, E S samt I Bergman [och ytterligare åtta personer]. [Höganäs:] Bra bok, 1988. 280 s, ill, fotogr (vissa i färg). [S och E Näslund var bokens huvudförfattare. Även utgiven i en parallellupplaga som en bokklubbsbok (Bra böcker).] – Loppcirkus. Max von Sydow berättar. [Sthlm:] Bromberg, 1989. 335, [1] s, ill, fotogr. [Intervjubok. Översatt till finska 1989: Kirppusirkus (Helsinki: Otava).]

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten ovan: Balla å bra filmer (Chaplin, årg 33, 1991, nr 1 = nr 232, s 70). [Krönika.] – Leve den filmade teatern! (Ibid, 33, 1991, nr 5 = nr 236, s 69). [Krönika.] – Filmtitlarna rena dödsstöten! (Ibid, 34, 1992, nr 2 = nr 239, s 69). [Krönika.] – Kärlek som siktar mot stjärnorna (Ibid, 34, 1992, nr 5 = nr 242, s 69). [Krönika.] – Biografägare i kort strypkoppel (Ibid, 35, 1993, nr 3 = nr 246, s 69). [Krönika.] – Ett nobelpris till filmen! (Ibid, 35, 1993, nr 4 = nr 247, s 69). [Krönika.] – Några oförglömliga (?) tips till Margot (Ibid, 37, 1995, nr 3 = nr 258, s 50). [Krönika.]

Källor och litteratur

Källor o litt: SvD:s arkiv, D 3: 603 (Fasta medarb), D 9 B: 6 (Tillf medarb), D 9 C: 11 (Frilansande), F 5 A: 10 (Personalakter), RA. – P Lönndahl, Elisabeth Sörenson berättar om sitt yrkesliv, intervju på kasettband, i Sv filminst.

A Söderbergh Widding, Tomt längst bak i biosalongen (SvD 28 sept 2000). – Meddel:n från M o U Sörenson.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Greta Maria Elisabeth Sörenson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35302, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maaret Koskinen), hämtad 2025-08-01.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35302
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Greta Maria Elisabeth Sörenson, urn:sbl:35302, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maaret Koskinen), hämtad 2025-08-01.