Meriter

Tammelin, Lars-Erik, f 16 mars 1923 i Sthlm, Joh, d 3 jan 1991 där, Västerled. Föräldrar: justitierådet Nils Erik T o Elsa Cecilia Palm. Studentex vid H a l på Kungsholmen, Sthlm, 27 maj 41, inskr vid StH ht 41, fil kand där 28 juni 49, anställd vid avd 1 vid Försvarets forskn:anstalt (FOA) 50, fil lic vid StH 18 juni 53, eo 1:e forskn:ing vid FOA juli 53, laborator där 1 nov 55, disp vid StH 16 maj 58, fil dr 30 maj 58, docent i organisk kemi 58, allt vid StH, chef för avd 1 vid FOA 1 juli 61, sakk vid nedrustn:förhandl:ar i Genève 67, ingick i FN:s expertgrupp ang bakteriologisk o kemisk krigföring jan–juni 69, led av delegationen för internationell rätt mot brutalitet i krig 30 juni 72, av den försvarsmedicinska sektionen av Statens medicinska forskn:råd 73–77, prof o chef för undersökn:avd vid Statens livsmedelsverk 75–81, expert i utredn ang bestråln av livsmedel april 82–maj 83, konsult åt företag i livsmedelsbranschen, generaldir o chef för FOA 1 juli 84–85. – LKrVA 70, med hedersdr vid KI 7 juni 73.

G 5 maj 1946 i Sthlm, Bromma, m institutionssekreteraren Isa Nilsson, f 8 juni 1922 där, Ad Fredr, d 24 sept 2011 där, Bromma, dotter till disponenten Nils Konrad N o Sigrid Hildegard Johansson.

Biografi

T växte upp som enda barnet i en ämbetsmannafamilj på Kungsholmen i Stockholm. Fadern, Nils Erik T (1896–1996), hade efter genomgången studentexamen vid Högre allmänna läroverket på Norrmalm utbildat sig till jurist vid StH och sedan arbetat som domare vid Stockholms rådhusrätt för att slutligen bli justitieråd vid HD. Vid sidan av tjänsten hade Erik T utredningsuppdrag för bl a Försvarsdepartementet och JK-ämbetet. 1958–60 var han ledamot av lagrådet och 1962–68 ordförande i 1958 års utredning av förhållandet mellan kyrka och stat.

Även T studerade vid StH, men han slog sig på en naturvetenskaplig bana med särskild inriktning på kemi. Under tiden på Kemikum var han en av medarbetarna i kretsen kring Nils Löfgren (bd 24) och Bengt Lundqvist, vilka utforskade olika lokalbedövande substansers verkningsmekanismer och som lyckades syntetisera det ämne som blev den aktiva substansen i det mycket framgångsrika lokalbedövningsmedlet Xylocain.

1950 knöts T till FOA i Ursvik utanför Stockholm, där han fick den svenska försvarsforskningens nestor Gustaf Ljunggren (bd 24) som chef på avdelning 1. Verksamheten där var huvudsakligen inriktad på att undersöka verkningarna av biologiska och kemiska massförstörelsevapen – vanligen förkortade med bokstäverna B (Biological) och C (Chemical). Särskilt gällde detta nervgaserna, en grupp mycket giftiga organiska fosforföreningar som tyska kemister börjat utveckla före och under andra världskriget. Dessa nya gaser fick sin toxiska verkan genom att hämma enzymet kolinesteras så att signalöverföringen mellan nerv och muskelcell blockerades med livshotande kramper som följd. Trots framställning i industriell skala av nervgaserna Tabun, Sarin och Soman kom Nazityskland aldrig att ta denna sorts massförstörelsevapen i bruk.

Under det kalla krigets kapprustning kom nervgaserna att få förnyad aktualitet och sannolikheten att stormakterna skulle använda sig av dem i händelse av krig bedömdes vara stor. Det motiverade för svensk del s k skyddsforskning om hur man upptäckte och skyddade sig mot dem. Men Ljunggren ville mer än så, och de anställda i Ursvik kom att utarbeta detaljerade planer för hur Sverige både skulle kunna anskaffa kemvapen och ytterst försvara sig med hjälp av dem (Agrell). Planeringen inbegrep allt från kostnadsberäkningar för industriell tillverkning av stridsgaser och utredning av lämpliga vapenbärare till utspridningsförsök med similiämnen för att få underlag för hur stridsgaserna skulle spridas och verka i fall de kom till bruk. Det för allmänheten hemliga projektet pågick in på 1960-talet.

Det blev T som på FOA 1 fick leda det organisk-kemiska arbetet. Han och medarbetarna framställde i laboratoriemiljö nervgaser och studerade sedan deras struktur, reaktivitet och toxicitet, men också ämnenas fysikaliska egenskaper, såsom löslighet i vatten, flyktighet och avdunstningshastighet, allt viktiga parametrar för att bedöma deras användbarhet som stridsmedel. Tillsammans med Edith Heilbronn lyckades han också med utgångspunkt i nervgasernas kolinesterashämmande förmåga hitta en mycket finkänslig metod för att snabbt konstatera nervgasförgiftning som skulle kunna användas i fält. Principen som låg bakom deras nervgasindikeringsrör blev allmänt omfattad och använd i de flesta länders utrustning för indikering av nervgas.

Flera av forskarna vid FOA kunde doktorera på sina undersökningar i tjänsten, så också T som 1958 disputerade vid StH på avhandlingen Choline esters: substrate and inhibitors of cholinesterases. I den studerade han egenskaperna hos en serie kolinestrar som fått låna strukturella drag av nervsignalämnet acetylkolin och utredde deras roll som kolinesterashämmare. Som ett slags erkännande har denna sorts mycket toxiska kolinestrar efter honom kommit att kallas T- eller Tammelin-ämnen, på engelska Tammelin’s esters. T kunde påvisa hur de endera kunde användas för nervgaser och insektsmedel, fungera som motmedel eller tänkas få medicinsk användning, bl a för muskelsjukdomen myasteni. Den av honom framställda kraftigt muskelavslappnande kolinestern succinykolin, som han hoppades skulle kunna bli ett motmedel mot nervgaser men som visade sig inte passa för det, har under beteckningen Celocurin fått bred användning av narkosläkare över hela världen för att uppnå muskelavslappning i samband med elektrochockbehandling, kirurgiska ingrepp m m. T:s insatser på det läkemedelsmedicinska fältet motiverade att han 1973 blev medicine hedersdoktor vid KI.

1961 tog T över efter Gustaf Ljunggren som chef för FOA 1. Stormakterna hade sedan en tid tillbaka intensifierat sina ansträngningar med att utveckla biologiska och kemiska vapen som komplement till kärnvapnen. Bland de nya vapen som blev omtalade märktes olika prestationsnedsättande stridsmedel, inte minst psykokemiska, vilka temporärt skulle slå ut en fiende genom att t ex framkalla synrubbningar, tårar, hallucinationer, ångest och apati. Dessa ”humana” vapen tänktes göra det möjligt att få herravälde över ett land utan att dess industrier och arbetskraft gick förlorade. Forskarna vid FOA följde denna utveckling noga, inte minst genom sina väl upparbetade kontakter i USA, men också genom egna experiment. T deltog själv som försökskanin i studier av såväl LSD som tårgas. På sitt kontor hade T en reproduktion av målningen Guernica hängande ovanför skrivbordet: att de vapen som han utforskade var motbjudande var inget han hymlade med. 1964 gjorde hans avdelning i form av ett grupparbete en informationsskrift, Foa orienterar om BC-stridsmedel, som inte bara var tänkt att läsas av totalförsvarets personal utan även siktade på att nå en vidare läsekrets med intresse för säkerhetspolitik och nedrustningsfrågor. När de svenska förberedelserna för att vid behov kunna använda B- och C-stridsmedel definitivt skrinlades och Sverige under Alva Myrdals (bd 26) tid som statsråd för nedrustningsfrågorna i stället började föra en mer aktiv roll i de internationella nedrustningsförhandlingarna knöts T till en internationell expertgrupp som för FN:s räkning utarbetade en rapport om dessa vapens verkan och tänkbara användning. Rapporten, i vilken T och hans medarbetare vid FOA hade stor del, fick starkt gehör och blev grunden för det fortsatta arbetet att begränsa och avskaffa dem. I fråga om de biologiska vapnen nåddes få år senare ett tydligt resultat då all utveckling, framställning och lagring av dem förbjöds genom 1972 års konvention. En C-vapenkonvention skulle dröja i ytterligare drygt tjugo år. I samband med en omstridd omorganisering av FOA, som innebar att T:s av delning skulle flytta till Umeå, valde han att sluta och övergick i stället till Statens livsmedelsverk där han under några år var forskningschef. 1984 återkom T till FOA som generaldirektör och chef, men sjukdom gjorde att han lämnade sin post redan påföljande år.

Författare

Jakob Christensson

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): [Omslag:] Choline esters. Substrate and inhibitors of cholinesterases. [Akad avh (sammanfattning) StH.] Sthlm 1958. S 157–181. [Särtryck ur: Svensk kemisk tidskrift, årg 70, 1958. Härtill elva uppsatser.] – [Omslag:] Organophosphorylcholines and cholinterases. Sthlm: Almqvist & Wiksell, 1958. S 287–297, [1] s, diagr, tab. (Arkiv för kemi, bd 12 ([1957–]58), nr 31). – [Omslag:] BC-stridsmedel. Sthlm: FOA P, 1964. 63, [1] s, ill, diagr, fotogr. (FOA orienterar om, 2). [Tillsammans med L Larsson, B Sörbo, S Jacksén och G Persson. 2., reviderade uppl 1967. 3. reviderade uppl 1970.] – B-skydd i svensk säkerhetspolitik. Sundbyberg: Försvarets forskningsanstalt, Avdelning 1, 1967. 9, 40, 11, 17 bl. (FOA 1 rapport A, 1404). [Tillsammans med S Jacksén och H Markkula.] – C-stridsmedel och C-skydd i svensk säkerhetspolitik. Alternativa handlingslinjer. Sundbyberg: Försvarets forskningsanstalt, Avdelning 1, 1967. 40 bl. (FOA 1 rapport A, 1401). [Tillsammans med S Jacksén.] – Biologiska och kemiska stridsmedel. Sthlm: Utrikespolitiska institutet, 1968. 32 s, diagr, tab. (Strategisk bulletin, årg 4 (1968), nr 3). [Tillsammans med S Jacksén och H Markkula.] – [Omslag:] Future choice of weapons and targets. Technical possibilities and restrictions. Sthlm: Försvarets forskningsanstalt (FOA); Research Institute of National Defence, 1973. 6 s. (FOA reports, vol 7 (1973), no 5). – Kemiska stridsmedel vid CCD. Läge, slutsatser, rekommendationer. Sundbyberg: Försvarets forskningsanstalt. Huvudenhet 4, 1974. 25 s. (FOA rapport A, 40001). [Tillsammans med L Larsson och J Lundin.]

Tryckta arbeten (bidrag): Någon förteckning över T:s bidrag har ej påträffats. Enligt Stockholms högskolas matrikel 1951–1960 (1987), s 80, publicerade T ett 30-tal uppsatser inom organisk kemi, läkemedelskemi, stridsgaskemi och livsmedelskemi.

Översatt: R Clarke, BC-kriget hotar. [Omslag:] Om biologiska och kemiska stridsmedel. [Verso till titelsidan:] Översättning av M Frisch. Fackgranskning av L E T. Sthlm: Aldus/Bonnier, 1969. 257, [1] s. ([Förtitel:] Aldusserien, 267).

Källor och litteratur

W Agrell, Svenska förintelsevapen (2002); D Dyrssén m fl, Lars-Erik Tammelin död: framstående försvarskemist (Kemisk tidskrift 1991, nr 3); Försvarets forskningsanstalt 1945–1995, ed A K Littke o O Sundström (1995); Stockholms högskolas matrikel 1951–1960 (1987); Väd. – Nekr:er i DN 10 jan o i SvD 22 jan 1991. – Nils Erik T: Väd 1995 (1994); Väv: Stor-Stockholm (1962). – Nekr i DN o SvD 15 juni 1996.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars-Erik Tammelin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35336, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2026-03-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35336
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars-Erik Tammelin, urn:sbl:35336, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2026-03-07.