J Rutger Sernander

Född:1866-11-02 – Viby församling (T-län), Örebro län
Död:1944-10-27 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Botanist, Arkeolog, Växtgeograf


Band 32 (2003-2006), sida 65.

Meriter

Sernander, Johan Rutger, f 2 nov 1866 i Vi-by, Ör, d 27 okt 1944 i Uppsala. Föräldrar: kronofogden, lanträntmästaren o bankdirektören Gustaf Walfrid S o Edla Charlotta Wadsten. Mogenhetsex vid H a l i Örebro 29 maj 85, inskr vid UU 15 sept 85, FK 30 jan 89, FL 28 okt 93, disp 12 dec 94, doc i växtgeografi 10 jan 95, FD 31 maj 95, e o amanuens vid botaniska laboratoriet 29 febr 96, doc i botanik 6 juni 99, tf e o prof i växtbiologi periodvis 1 febr 00–13 aug 08, e o prof i växtbiologi 13 juni 08, ord 11 mars 09–7 nov 31, allt vid UU, ordf i fören Verdandi läsåret 92–93, v ordf i styr för Sv naturskyddsfören 09, ordf där 17–30, sakk inom ED för utarbetande av undervisn:plan för folkskoleseminarierna dec 13, ordf i Sv botaniska fören 14, led av styr för Sv Linné-sällsk 17, v ordf där från 19, v ordf i styr för Upplands fornminnesfören 27–41, led av Rådet till skydd för Sthlms skönhet 29–38, av styr för Upsala nya tidn:s nya ab från 31, ensamutredare ang naturskyddets organisation april 34–juli 35. – LVA14, LVS 14, LVVS 17, LFS 18, LVSL 21, HedLVHAA 36, led o hedersled av ett flertal utl akad:er o lärda sällsk.

G 8 nov 1895 i Uppsala m Signe Agnes Maria Lindhagen, f 24 okt 1865 i Rystad, Ög, d 12 febr 1940 i Uppsala, dtr till kyrkoherden Fredrik Israel L(bd 23, s 460) o Agnes Beata Teresia Blom.

Biografi

Rutger S:s sv landskap var Närke, Gotland och Uppland, samtidigt som hela Sveriges och Nordens natur omfattades av hans forskning och engagemang. Närke såg honom födas och många skrifter med inte minst kulturhistorisk prägel ägnade han sin hembygd. På Gotland bedrev han sin tidiga forskning och engagerade sig hela livet för den gotländska naturens framtid. I Uppland utförde han sin mannagärning som professor i Uppsala och fascinerades av landskapet med dess starka sammanvävning av natur, kultur och ursprung för det sv riket. Han stammade dock på fädernet från en släkt av präster i Dalarna, av vilka en var den förste sv pastorn i Särna, därifrån släktnamnet.

Barndomshemmet var borgerligt. Fadern var bankdirektör i Örebro, men under S:s tidigaste år bodde familjen i Viby och hans far var då lanträntmästare. Närkes landsbygd och särskilt Lerbäck, där familjen under S:s skolår bodde sommartid, behöll han genom livet i ljust minne och den måste ha gett honom de första botaniska intrycken. Han inskrevs vid UU 1885 och blev sedan staden trogen till sin död. Botanister som han nämner med tacksamhet från studieåren är professorerna Hampus v Post (bd 29), kvartärgeolog, Thore Fries (bd 16), bl a lavexpert och Linnékännare, samt algologen Frans Kjellman (bd 21), som vt 1886 höll föreläsningar över den skandinaviska florans utvecklingshistoria. Dessa tre intresseområden kom också att bli S:s. I mångt och mycket inspirerades han dock utifrån av nya teorier som tilltalade hans rika fantasi. De inom Uppsalabotaniken vid denna tid förhärskande detaljstudierna inom systematik och morfologi tilltalade honom däremot föga.

Det var norrmannen Axel Blytts iakttagelser av omväxlande torra och våta perioder i norska postglaciala lager och på den grunden formulerade utkast till den norska florans invandringshistoria, som lockade S att pröva om denna teori hade allmän skandinavisk giltighet. Det gällde framför allt att finna fossila belägg i myrarnas lagerföljder, och han inledde därför omfattande fältarbeten. Hans första större arbete, om granens invandring i Skandinavien från 1892, bekräftade att Blytts uppslag var värt att gå vidare med och gav genast mycket mer detaljerade resultat. Det blev samtidigt kritiserat av hans ende kollega inom ämnesområdet, Gunnar Andersson (bd 1), för att vara mindre omsorgsfullt i vissa detaljer, och därmed alltför långtgående och osäkert i slutsatserna. Mellan dessa båda fördes polemik i flera vändor. De stora dragen i S:s uppfattning kom att stå sig men modifierades på viktiga punkter genom Anderssons forskning.

S insåg att säkra resultat kunde vinnas om man koncentrerade studierna till ett avgränsat område med rik recent vegetation och möjligheter att finna goda lagerföljder i myrarna. Han bestämde sig för Gotland, som han besökt första gången under skoltiden 1884, och där han fältarbetade för sin doktorsavhandling 1890, 1892 och 1894. Valet av Gotland berodde säkert också på att ett annat för hans frågeställning viktigt problem där redan grundligt utretts, nämligen nivåförskjutningarna i förhållande till havsytan. Bl a geologerna Gerard De Geer (bd 10) och i synnerhet Henrik Munthe (bd 26) hade där utfört epokgörande studier som ledde till Östersjöns postglaciala periodindelning. Dessa två måste också räknas till S:s viktiga inspiratörer. I dec 1894 framlade han sin banbrytande avhandling om den gotländska vegetationens utvecklingshistoria, grundad på analyser av de nutida växtsamhällena och av myrarnas fossil sammanvävda med De Geers och Munthes observationer. Avhandlingen gav en ny bild av hela Östersjöbäckenets postglaciala utveckling.

Härmed var också grunden lagd för den periodindelning av Nordens vegetationshistoria efter istiden som kom att betecknas som den Blytt-Sernanderska. Redan i avhandlingen finner man de nu så välbekanta begreppen subatlantisk - sub-boreal - atlantisk - boreal (räknade från nutid bakåt), och östersjöstadierna Litorinahavets och Ancylussjöns maxima är markerade. De tidigare skedena är dock bara schematiskt skisserade. Först med pollenanalysen av myrarnas lagerföljder blev en långt mer detaljerad bild av vegetationshistorien möjlig. Denna metod började tillämpas av geologen Lennart v Post (bd 29) med böljan omkring 1916. S kan ses som inspiratör till denna avgörande metodik men bedrev den aldrig själv. Genombrott också utanför Norden fick S:s resultat genom den stora internationella geologkongressen i Sthlm 1910, för vilken han spelade en ledande roll.

S fick omedelbart docentur i växtgeografi, en ny ämnesbenämning, som underströk originaliteten i hans arbete. Fyra år senare kom han dock att erhålla docentur även i botanik. Under denna tid intresserade han sig särskilt för växtsamhällsläran, det ena av de ben som hans avhandling vilade på. Inspiration till denna hämtade han från Hampus v Post och från finländaren Ragnar Hult, som börjat utarbeta kvantitativa analysmetoder för växtsamhällena. Redan 1886 hade S i Finland följt en kurs för den nio år äldre Hult, vilken dock avled redan 1899. Metoden vidareutvecklades av S och blev allmänt använd i Norden för lång tid under beteckningen den Hult-Sernanderska skalan. Det är en översiktlig metod för att kvantifiera olika arters förekomst, deras "täckningsgrader", i analyserade rutor. Växtsamhällsläran genomgick därmed en utveckling från rena floristiska uppteckningar till studier av vegetationens fysiognomi, som termen ofta löd. Detta upptog mycket av S:s forskning under 1900-talets första år, då han bl a beskrev kustvegetation. Vid sidan av Gunnar Andersson var S pionjären på detta område. Det låg honom i fatet då han 1902 sökte professur i botanik i Uppsala -han avfärdades som en alltför deskriptiv ren observatör, medan de mikroskoperande konkurrenterna höjdes till skyarna. S:s typ av botanik stod i skarp kontrast till den vid dåtida universitet mest etablerade, som bedrevs vid laboratoriets mikroskop, inte i fält.

Emellertid hade krafter börjat mobiliseras till förmån för den botanik som måste baseras på studier i naturen, i första omgången för sambandet mellan form och funktion, vad som senare kallats funktionell ekologi eller ekofysiologi men då fick beteckningen växtbiologi. En framstående pionjär på detta område var Axel Lundström (bd 24), som hade mycket goda kontakter med den framsynte skogsmagnaten och chefen för Mo och Domsjö Frans Kempe (bd 21). Lundström lyckades förmå denne att till UU donera en professur i växtbiologi, bl a med tanke på att forskningen skulle handla om skogens biologi. Kempe insåg klart vikten av god forskning och hade under 1880- och 1890-talen för kortare perioder givit unga biologer forskningsuppdrag vid sitt företag, bland dem S. Lundström blev professurens förste innehavare men avled redan 1905. S fick då uppdraget att uppehålla professuren. Inför tillsättandet uppstod emellertid en strid, då många inom fakulteten ville tolka växtbiologi så vidsträckt att snart sagt varje botanisk inriktning kunde komma ifråga. Slutligen ansåg man sig böra efterfråga donators intentioner, varvid Kempe bekräftade sin ursprungliga uppfattning, bl a med hänvisning till en auktoritativ tysk lärobok i ämnet. Därmed låg vägen klar för S, som 1908 utnämndes till e o professor i växtbiologi. Genom Lundström hade S fått god kontakt med Kempe. Vänskapen ledde till att S av honom kunde utverka en andra donation, nämligen till den institutionsbyggnad för växtbiologin i Uppsala som invigdes 1914 och som ännu (2002) är ämnets hemvist vid UU.

S:s egna vetenskapliga intressen kom snart efter disputationen att vändas åt många håll - växternas spridningsbiologi, lavarnas biologi, skogsforskning, dendrologi, arkeologi - förutom de områden som redan nämnts. I allt hävdade han den direkta observationens supremati och avvisade förutfattade hypoteser om exempelvis samband mellan ståndortsfaktorer och växtsamhällets struktur. Under hela sin aktiva forskartid fram till pensioneringen 1931 skrev S omväxlande i dessa skiftande ämnen - frånsett tiden fram till disputationen är det svårt att se ämnesmässigt avgränsade perioder i hans arbete, möjligen med undantag för spridningsbiologin, som han intensivt sysslade med de första åren på 1900-talet. Med hans intresse för arters invandring till Skandinavien låg ett studium av växternas mångskiftande metoder för spridning nära till hands. Dessa problem angrep han praktiskt i naturen, exempelvis med några elever i roddbåt ute på Mälaren, fångande de växtdelar som låg flytande i vattnet, bl a frön, frukter, stjälk- och rotfragment. Dessa iakttagelser samlade och systematiserade S 1901 i det stora arbetet Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi, fortfarande (2002) den enda sammanfattningen i sitt slag och synnerligen läsvärd.

S upptäckte också myrornas stora roll för spridning av en rad växter och att särskilda anpassningar, oljerika bihang på frön eller frukter, utvecklats hos en stor mängd arter i helt obesläktade grupper. På det området utförde han outtröttligen detaljobservationer, något som eljest med tiden blev honom ganska främmande, gjorde 1902 och 1903 fältobservationer också i Sydfrankrike och Italien och kunde konstatera att myror också där är viktiga spridningsagens. Fenomenet har seder- mera visat sig förekomma i alla delar av världen. Hans stora arbete om myrmecochori från 1906, på tyska, blev nog hans internationellt mest kända. Man fick upp ögonen för denna viktiga ekologiska kombination och det ledde till en mängd studier i många länder. Han myntade långt senare termen diaspor för spridningsenheten hos en växt, oavsett morfologisk natur, en term som delvis slagit igenom internationellt.

Ett annat viktigt intresse var lavarna. S studerade deras spridning, relation till kväve (som han dock delvis missuppfattade) och andra biologiska förhållanden; däremot behandlade han dem inte taxonomiskt - lika litet som någon annan växt-grupp. Det finns t ex ingen enda ny art beskriven av S. Hela livet skrev han arbeten om skogar, i huvudsak från två utgångspunkter - vegetationshistoria eller naturskydd. Särskilt väckte han intresset för ursprungliga skogar som man inte haft i åtanke, bl a de "fjällnära". Ett exempel är arbetet från 1922 om Arasjöfjällen, en trakt han hade besökt tillsammans med Kempe 1914. Känd blev hans upptäckt, vid en seminarieexkursion 1910, av Fiby urskog två mil väster om Uppsala och den hätska polemik med Henrik Hesselman (bd 18) som detta 20 år senare föranledde.

S såg Fiby urskog med sin av ett naturtillstånd präglade biologi och succession som ett i högsta grad skyddsvärt objekt, inte minst med tanke på forskningen. Hesselman hävdade att en på 1700-talet närbelägen fajansfabrik rimligen måste ha hårt utnyttjat skogen, varav också tydliga spår ännu kunde ses, liksom av det förr vanliga skogsbetet. Den skulle då vara en något mer än hundraårig produkt av igenväxning och knappast skyddsvärd. Som ofta blev S i någon mån offer för sin rika fantasi, benägen att överdriva ålder och ursprunglighet. Men ett nytänkande, senare internationellt accepterat, innebar hans observationer i Fiby av skogens föryngring i stormluckor och längs fallna stammar, den s k lågaföryngringen. Polemiken är belysande för S och för tidens syn på naturskydd. Sakfrågan avgjordes först 1965, då S:s linje postumt segrade i det att "Fiby urskog" äntligen blev naturreservat - under den långa mellantiden hade den dessutom åldrats betydligt. Detta låg i linje även med en senare syn: skogens biologiska tillstånd snarare än dess ålder är det viktigaste kriteriet.

Nära skogsforskningen låg S:s dendrologiska intresse, inte minst fascinationen, för att inte säga vördnaden, för enskilda åldriga träd. I de tidiga fridlysningarna i Sverige intog också enskilda gamla träd en framskjuten plats, mycket genom S:s engagemang. Bland allt han skrivit om träd, ur biologisk, kulturhistorisk och även folkloristisk synvinkel, återfinns uppsatsen om Kungseken intill gamla landsvägen vid Flottsund utanför Uppsala, numera död men genom sticklingar redan på S:s tid tagen till vara. Än viktigare var den inventering av ekarna på Djurgården i Sthlm som han utförde på 1920-talet och som utgör en oskattbar referens. Detta leder in på det intressanta förhållandet att både Sthlms och Gbgs städer engagerade honom för uppdrag ifråga om parker och trädgårdar. I en skrift från 1917, Staden och naturen, hade S pekat på motsättningar och möjligheter. För Gbg fick han 1912-16 planlägga den botaniska trädgården vid Änggården, vilken tillkom i början av 1920-talet med hans elev Carl Skottsberg som egentlig grundare och mångårig chef. S hade under en resa i Europa 1902–03 studerat många av kontinentens ledande botaniska trädgårdar. I boken Stockholms natur, med bl a skildringen av Djurgårdsekarna, och andra skrifter gav han perspektiv på naturens historiska utveckling och ställning i huvudstaden. Det ledde till att han engagerades i Sthlms skönhetsråd. Det kanske viktigaste arbetet han skrev om sin hembygd Närke handlar om dess parker och trädgårdar.

Synnerligen läsvärda är S:s många essäer om en rad ur natur- och kultursynpunkt viktiga platser, särskilt i Uppland – bl a Gamla Uppsala, Flottsund, Rickebasta träsk – avslutade med den stora skriften om Uppsala Kungsäng, som Gustaf Sandberg fullbordade och postumt utgav. Även Gotland höll han fast vid genom åren, vilket fick en storslagen avslutning i arbetet Gotlands kvarlevande myrar och träsk från 1941, som bygger på ett stort material från den gotländske växtbiologen Bengt Pettersson.

Bland S:s humanistiska alstring intar hans Linnéstudier en framskjuten plats. Han skrev redan 1907 om Linné och 1910 om Linnés andra gård vid Uppsala, Sävja, och lämnade genom åren många bidrag till SLSÅ. Linnésällskapet var han med om att stifta i maj 1917 och han planlade det som blev sällskapets första stora uppgift, återställandet av Linnés botaniska trädgård i Svartbäcken i Uppsala. UU utsåg honom från 1928 som inspektor för Linnés Hammarby, som han nitiskt arbetade för och kände som ingen annan. Varje år fram till 1943 avgav han en innehållsrik årsredogörelse för verksamheten där, idag en ovärderlig dokumentation. Varje vår tog han därute emot det naturvetenskapliga studentsällskapet under festliga former.

S hade med sin vegetationsforskning redan som docent lockat elever; som professor kom han att göra det i exceptionellt hög grad. Omedelbart startade han ett seminarium, en inom naturvetenskapen okänd undervisningsform. Dit lockades inte bara en trängre krets av forskare utan även många i största allmänhet intresserade personer, av vilka flera dock kom att gå vidare inom ämnet. Under de första åren efter 1908 gav seminariet framför allt en storskalig exposé över sv växtsamhällen, som till stor del var dåligt identifierade eller okända. En lång rad ämnen för avhandlingar formulerades, av vilka många blivit klassiker. Med S:s alltmer vidgade forskningsintressen spände seminarieämnena Över allt vidare fält. Synnerligen viktigt och i högsta grad innovativt var att seminarierna tog form av exkursioner, i Uppland och ut över landet, även till våra grannländer. Varje sommar ordnades en 7–10 dagars exkursion, varav hela sju gick till Gotland och de mest långväga till norska Vestlandet, Danmark och Tyskland. Inte sedan Linnés dagar hade någonting liknande hänt vid UU eller annorstädes i Sverige och likt Linné drog S till sig studenterna. Växtbiologiska institutionen blev en mycket livaktig mötespunkt för arbete och diskussion. Flera av dem som disputerade på 'Växtbio" fick senare professurer i botaniska granndiscipliner som växtfysiologi och skogsforskning.

S:s seminarium blev i hög grad en plantskola för dem som skulle utveckla läran om växtsamhällena, vilket skedde under intensiva, delvis nog så hätska diskussioner. Hans forskning på området kritiserades av en yngre falang för sin inte särskilt stringenta metodik, vilket han nog till dels instämde i. Någon detaljernas man var han inte. Särskilt eleverna Thore C E Fries (bd 16) och G Einar Du Rietz, efterträdaren på lärostolen, formulerade efter delvis skilda linjer principer och mer strikt metodik för denna forskning. Därmed övergick S:s växtsamhällslära till växtsociologi, i en tappning som nådde internationell ryktbarhet, och opposition, under begreppet Uppsalaskolan. I denna form bedrev S själv inte någon forskning, men han hade pekat ut färdriktningar och lockat begåvade elever att anträda dem. Det påminner om hur hans stratigrafistudier förfinades av pollenanalysen - beteckningen Uppsalaskolan hade tidigare använts för hans lära om de postglaciala klimatskiftena men förknippades nu närmast med växtsociologin.

S:s akademiska lärargärning var så uppskattad och inspirerande att den fått sina egna fylliga avsnitt i hans eftermälen. Redan föreläsningarna präglades av ett livfullt, stundom drastiskt uttryckssätt, som är tydligt också i hans mer essäbetonade skrifter, men där alltid själva saken stod i centrum i målande ordalag och utan onödigt tyngande detaljer. På exkursionerna blommade han ut i full skala; de blev legendariska genom hans förmåga att utifrån iakttagelser på plats i naturen kunna dra de stora linjerna i rum och tid. En sådan exkursion och en föreläsningsserie inspirerade bl a den norske studenten och senare professorn Rolf Nordhagen. Därmed såddes ett frö som växte till en för generationer stark historisk växtgeografisk forskning i Norge, med stort inflytande i hela Norden. Den gällde framför allt frågan om delar av Skandinaviens fjällflora skulle ha överlevt senaste istiden på s k re-fugier. Denna hypotes togs upp med kraft av Nordhagen efter att denne hos Blytt och S funnit tankar i denna riktning. Detta blev genom hela 1900-talet en av de stora diskussionsfrågorna i skandinavisk botanik.

S bemötte sina studenter med uppmuntran och respekt, och han glömde inte bort dem. Därmed kunde hans kritik, som han inte höll tillbaka när den krävdes, anammas konstruktivt. Också de obetydligaste alster försökte han infoga i ett större sammanhang, för att det för studenten skulle framstå som en byggsten i en större konstruktion. Detta förhållningssätt förklarar troligen en del av den magnetiska dragningskraft han hade på biologerna i Uppsala. Disputationsfrekvensen vid de båda andra botaniska lärostolarna där förblev betydligt lägre.

S:s djupa kunskap om den sv naturens utvecklingshistoria och förändringar fick honom tidigt att med oro ställa sig frågan vart sv natur var på väg. Hans förtrogenhet med Gotland spelade därvid en särskild roll. Gång på gång framhöll han hur denna ö drabbats av att lövängarna drastiskt minskat och att praktiskt taget alla större myrar dikats ut, ofta till ringa eller ingen båtnad. Bland sv landskap ansåg han Gotland vara värst utsatt. I en av Verdandis småskrifter från 1905 målade han på knappa 30 små sidor upp ett grandiost perspektiv från de väldiga urskogarnas tider till dagens ruiner av sv natur, som han uttryckte det. Det måste sparas något eller några exempel på varje sv naturtyp, av S kallade naturminnesmärken. Han framhöll att den långa kampen mellan natur och människa slutgiltigt avgjorts till den senares förmån, men det gällde att rädda något av naturen. Själv bars han av ett känslostarkt patos för saken och hans argumentvar av flera slag: De är vetenskapliga, inte minst genom att orörd natur utgör vårt arkiv för utforskning av den geologiska, klimatiska och botaniska historien; de är estetiska, grundade bl a i hembygdskänslan och det historiska perspektivet; de är även ekonomiska, särskilt ifråga om skogen, som vid denna tid ännu kunde skövlas hänsynslöst - bestämmelser om skogsvård fanns inte. Bilden är mörk, men S hyste visst hopp eftersom inrättandet av nationalparker efter amerikansk, engelsk och tysk modell börjat att på allvar diskuteras framför allt efter initiativ av hans gode vän riksdagsmannen Karl Starbäck.

S:s plattform för naturskyddsarbetet blev Sv naturskyddsföreningen, som han var med om att stifta 1909, och vars ordförande han var under många år. Föreningen fick en ganska god start med omkring 3 000 medlemmar efter tio år och den innehållsrika tidskriften Sveriges natur som ett ansett språkrör. S var under hela sin aktiva tid i föreningen dess eldsjäl, vilket hans sammanfattning av de första tio åren i ett brett anlagt anförande bär vittne om. Med stark indignation nämnde han en rad exempel på hur kortsiktighet, okunnighet och allmän slapphet fått förödande konsekvenser. Exemplen är intressant nog till viss del kulturhistoriska; särskilt pekade han på fornminnen, vilket visar hans integrerande synsätt på natur och kultur. Föreningens syften var för S framför allt av två slag, dels att sprida naturskyddstanken i så vida kretsar som möjligt ut över hela landet, dels att skaffa fram kännedom om skyddsvärda objekt. Därtill kom givetvis nödvändigheten av att skaffa pengar, helst donationer, för realiserande av fridlysningar. Riksdagens beslut 1909 om de första nationalparkerna stöddes knappast av S. Han kritiserade att urvalet av nationalparker skett utan vetenskapliga undersökningar ens av översiktligaste slag, varför slumpen i stor utsträckning dikterat vilka objekt som valts ut och hur gränserna dragits. I några fall hade det inte ens funnits tillfälle eller tid för sakkunniga att besöka området. Här såg han dock möjligheter för naturskyddsföreningen att i framtiden kunna vara till hjälp.

S och hans generation hävdade framför allt det vetenskapliga naturskyddet, vilket förblev naturskyddsföreningens angreppssätt i varje fall under S:s ordförandetid. Under 1930-talet kom han dock att ansluta sig till en mer radikal syn och framhöll 1935 att "det icke som nu skall sökas tillstånd att freda och konservera, utan att det skall sökas tillåtelse att förstöra och utrota". I högre grad än andra i sin tid insåg S att landskapet som skall skyddas i hög grad är en kulturprodukt. Han visste exempelvis att Gotlands lövängar måste hävdas, till skillnad från det synsätt som omfattades av VA:s naturskyddskommitté, som lämnade ängarna i Ängsö nationalpark till igenväxning genom ohävd.

Det officiella ansvaret för landets naturskydd låg under hela S:s tid hos VA:s naturskyddskommitté, sammansatt av framstående företrädare för naturhistoriska vetenskaper, så gott som enbart professorer. Denna kommitté arbetade i huvudsak ideellt och hade mycket blygsamma ekonomiska resurser till sitt förfogande. Redan 1926 hävdade S kraftfullt, i naturskyddsföreningens namn, att en fast statlig organisation för naturskyddsfrågor måste inrättas med en naturskyddets ombudsman. Märkligt nog väckte detta allt annat än entusiasm inom VA:s kommitté, som tydligen känt sig misstrodd och ringaktad, när man i sitt remissvar, som akademin in pleno antog, ansåg att det mesta var bra som det var och att mer pengar egentligen inte behövdes. S förtröttades inte och lyckades genom ecklesiastikminister Arthur Engberg (bd 13) 1934 erhålla regeringens uppdrag att som enmansutredare ta sig an frågan.

1 juli 1935 avlämnade S sitt 200-sidiga betänkande, knappast skrivet på konventionell utredningssvenska utan friskt och åskådligt, med många konkreta exempel som han behandlat i sina tidigare skrifter. Huvudförslaget utmynnade i att rikets naturskydd skulle företrädas av en i relevanta vetenskaper skolad naturskyddsprefekt, jämställd med riksantikvarien. Vid sin sida skulle denne ha intendenter med vetenskaplig kompetens och ett råd med framstående företrädare för de vetenskaper som var särskilt viktiga för naturskyddet – närmast således VA:s naturskyddskommitté i ny form. Utredningen ledde ingenstans, och det har sagts att dess förslag till organisation av verksamheten inte höll måttet eller snarare var för orealistiskt. Organisationsfrågor låg visserligen inte för S, men förslaget hade kanske kunnat modifieras om inte allvarligare tidens frågor snart kommit att uppta myndigheterna. Tankegångarna var emellertid i grunden framsynta, men det dröjde till början av 1960-talet innan tiden blev mogen att inrätta Statens naturvårdsnämnd (föregångaren till Naturvårdsverket), dock en betydligt mer byråkratisk och mindre vetenskapligt förankrad institution än S haft i åtanke.

S var inte bara en verklig polyhistor utan även en utmärkt stilist, i snart sagt varje ämne han behandlade. Han skriver pregnant och målande, i all synnerhet i de mer essäistiska uppsatser som sammanväver t ex biologi, kulturhistoria och arkeologi. Stundom tycks förtjusningen i en formulering kunna leda något för långt och öppna för angreppspunkter. Han berikade vårt språk genom att ge spridning åt glömda ord. Mest bekant är kanske "fimbulvinter", hämtat ur Eddan, som han nyttjade för att utmåla vad han med ett bara något svagare ord kallade "klimat-omstörtningen" mellan brons- och järnålder. Senare forskning har visat att denna inte var så abrupt som S föreställde sig, men begreppet lever i många sammanhang. Ur folkspråket tog han upp orden "forna" och "ävja" och gav dem distinkt vetenskaplig innebörd – de blev välkända i alla naturbiologiska sammanhang, och "gyttja" fördes vidare till den engelskspråkiga världen. Han skrev dock under hela sin professorstid nästan enbart på svenska, vilket gjort honom internationellt mindre känd än han förtjänat.

Pedagogik och folkbildning engagerade också S. Genom flertalet av sina skrifter är han en utmärkt popularisator, också genom många av de mera rent vetenskapliga. Han skrev ett par studiehandböcker, varav en tillsammans med Carl Skottsberg, och framträdde regelbundet på Uppsala sommaruniversitet som framför allt samlade lärare utifrån landet. Här fick han tillfälle att framhålla vad biologiundervisningen i skolorna borde tillföras på bekostnad av den traditionella "kabbalan" med ståndare och pistiller, som han hade mindre till övers för.

För vida kretsar var S den evige studenten, den som hela livet umgicks på nationerna i Uppsala och i olika studentföreningar. Sin sista kväll i livet tillbringade han till synes obrutet vital med geologiska sektionen av naturvetenskapliga studentsällskapet i Uppsala. Han var alltid medelpunkten men "höll inte hov", han umgicks ledigt och naturligt med alla generationer. Han konverserade och lyssnade, helst med glas i hand, men det skulle handla om meningsfulla saker, enkelt kallprat lär han ha avskytt. Kvällarna blev oftast mycket sena men kunde ändå fortsätta hemma hos honom på "Sernagården" i Kåbo, inte långt från den Växtbiologiska institutionen. Han var under lång tid inspektor för två studentnationer, Södermanlands-Nerikes och Gotlands, uppdrag som han utövade med engagemang och auktoritet men utan högtidlighet; dessutom var han hedersledamot av dessa och Upplands nationer.

S var politiskt radikal, närmast av 1880-talssnitt, och var aktiv inom bl a föreningen Verdandi i Uppsala. Han vägrade sålunda att mottaga ordnar. Ett nationellt sinnelag är samtidigt mycket tydligt och han kunde i tidens stil undslippa sig yttranden om den sv rasens företräden. Föreningen av radikalism och nationalism ger en association till Heidenstam, som han för övrigt gärna citerade, men likheten får givetvis inte överdrivas. Den naturnationalism han företrädde delade han särskilt vad landskapet Uppland beträffar med konstnärer som Olof Thunman och Bruno Liljefors. Thunman var hans nära vän, Liljefors i varje fall hans själsfrände i synen på det oskattbara uppländska kulturlandskap som syntes dömt att försvinna. Tveklöst var S en kulturpersonlighet av rang och bland alla inval i akademier och lärda samfund uppskattade han särskilt heders-ledamotskapet i VHAA, som gav honom erkännande som kulturhistoriker. S:s minne var länge känt och levande bland botanister och på hans nationer i Uppsala.

Författare

Bengt Jonsell



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (ms o stor brevsaml) hos Instit för växt-ekologi, UU; en stor brevsaml hos R Du Rietz, Uppsala. - Brev från S i GUB (bl a till E Liden), KB, LUB (bl a till S Berggren, B Jönsson, S S Murbeck, M Sjö-beck, G Turesson o H Weimarck), RA, UUB (bl a till H V Arnell, O Dahlgren, O v Friesen, N Hylander, F R Kjellman o B Knös), SSA o i VAB (bl a till ANathorst).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Die Eimvanderung der Fichte in Skandinavien (Botanische Jahrbucher för Systematik, Pflanzengeschichte und Pflanzengeographie hrsg v A. Engier, Bd 15, Leipzig 1892, s 1-94, Taf. I-II). - Studier öfver den gotländska vegetationens utvecklingshistoria. Akad afh ... Upsala 1894. 4:o. 112 s. - Den skandinaviska växtvärldens utvecklingshistoria. Upps 1895. 22 s. (Sommarkurserna i Uppsala 1895, Grundlinjer till föreläsningar.) — Om några arkeologiska torfmos-sefynd. [Rubr.] Sthlm 1895. 35 s. (VHAA, Antiqvarisk tidskrift för Sverige, d 16 [1895-98], nr 2.) - Eine Torfmooruntersuchung aus dem nördlichen Nerike. Upps 1896. 28 s, pl XVI-XIX. (Tills med K Kjellmark.) [Sep ur Bulletin of the Geological institution of the University of Upsala, vol. 2 (1894-95).] - Våra torfmossar. Deras sammansättning och utvecklingshistoria samt deras betydelse för kännedomen om Nordens fornvärld. Sthlm 1897. 32 s. (Studentföreningen Verdandis småskrifter, 64.) 2. genoms uppl 1905. 39 s. 3. omarb uppl:... torvmossar... 1916. 42 s. -Vårt nya nationshus (Till vår hembygd, minnesblad utg af Södermanlands-Nerikes nation i Upsala, till förmån för dess nya nationshus, Sthlm 1897, fol, s 66 f). -Zur Kenntnis der qvartären Säugethier-Fauna Schwe-dens (Bulletin 3 (1896-97), tr 1897[-98], s 327-342 [1898]). - Studier öfver vegetationen i mellersta Skandinaviens fjälltrakter, 1. Om tundraformationer i svenska fjälltrakter (VA, Öfversigt af... förhandlingar, årg 55, 1898, Sthlm 1898-99, s 325-356 [= n° 5: 1, 1898]). - Studier... 2. Fjällväxter i barrskogsregionen. Sthlm 1900.56 s. (VAH, Bihang, bd 24 (1898-99), afd. 3 [Botanik, omfattande både lefvande o fossila former] , n:o 11.) - Studier öfVer de sydnerikiska barrskogarnes utvecklingshistoria. Meddeladt d 13 dec 1899 ... Sthlm 1900. 47 s. (Ibid, 25 (1900), 3: 10.) - Sveriges växtvärld i nutid och forntid (Sveriges rike, handbok för det sv folket utg under red af J. F. Nyström, [bilaga till Ljus 1898/99-1901/02], [bd] 1, Sthlm 1899[-1900], fol, [d 2,] [1899-]1900, sp 1-108). - Om fyndet af ett lerkärl i VifVelsta-mossen, Markims socken, Uppland (Vitterhetsakademiens månadsblad, årg 29, 1900, Sthlm, s 38-49). - Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi. Berlin & Upsala (tr Upsala) 1901. IV, 459 s. - Växtvärlden (Uppland, skildring af land o folk, bd 1, Sthlm 19[01-]05, s 79-118 [1901]). - Einige Vertebratenfunde aus schwe-dischen Torfmooren (Bulletin 5 (1900-01), p 2, tr 1901 [-02], s 223-233 [1902]). - Om de växtlämningsförande aflagringarna på rullstensåsen vid Enköping. Sthlm 1903. 24 s. (SGU, Ser. C. Afhandlingar o uppsatser, n:o 193.) - Naturminnesmärken och nationalparker. Upsala 1904.16 s. - Utvecklingslärans märkesmän. Upps 1905. 14 s. (Sommarkurserna i Uppsala 1905, Grundlinjer ...) - När upptäckte människan Sverige? Upsala 1905. Ils.- Flytjord i svenska fjälltrakter. En botanisk-geologisk undersökning. Sthlm 1905. S 41-84. ([Omsl:] Meddelanden från Upsala universitets mineralogisk-geologiska institution, 28.) [Ur Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar s å.] - Naturförhållandena vid Håga-högens tillkomsttid (VHAA, Arkeologiska monografier nr 1. O Almgren, "Kung Björns hög" och andra fornläm-ningar vid Håga Sthlm 1905, fol, s 53 f). - Sveriges största träd / Om svenska naturminnesmärken och nationalparker / Något om våra skogar (Svenska kalendern, uppslagsbok för alla, 1906, Upps ... 1905, s 193-196; anon). - Entwurf einer Monographie der europäischen Myrmekochoren. Upps ... 1906. 4:o. 410s,Tafel 1-11. (VAH, [NF,] bd41,n:o 7.)-Talvid S. H. T:s minnesfest öfver Axel Lundström. Den 24 februari 1906. [Rubr.] Upsala 1906. 12 s. [Undert: Ruckel.] - Naturminnesmärken och naturskydd. Föredrag vid afslutningen af Uppsala universitets sommarkurser den 29. aug. 1905. Sthlm 1906. 28 s. (Studentföreningen Verdandis småskrifter, 138.) 2. genoms uppl 1921. 34 s. - Plan B. Botanik (Studiehandbok för lärare utg af Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening, h 1-2, Lund 1905-06, s 93-104 [1906]). - Uber postflorale Nekta-rien. Ein Beitrag zur Kenntnis der myrmekotrophen Anpassungen im Dienste der Verbreitungsbiologie (Botaniska studier tillägnade F. R. Kjellman Upps 1906, 4:o, s 275-287). - Carl von Linné. Upps 1907. 14 s. [Ur UNT 1907: 21/5.] - Läby-bron. En uppländsk brobyggnad från slutet af den yngre järnåldern (UFT, bd 5 [h 23-25], 1905-08, Upps, s 142-149, 6 pl-bl [1908]). - Om skydd för den svenska naturen (OoB, årg 17, 1908, Sthlm, s 466-478). -Pflanzen-physiognomische Studien auf Torfmooren in Närke. Excursion A7. Sthlm 1910. 48 s, Taf. 1-5. (Tills med L. von Post; [Livret-guide des excursions en Suéde du XIe Congrés géologique international,] 14.) - Das Moor Örsmossen. Excursion B3. Sthlm 1910. 15 s, Taf. 1. ([Ibid,] 16.) - Die schwedischen Torfmoore als Zeugen postglazialer Klimaschwank-ungen (Die Veränderungen des Klimas seit dem Maximum der letzten Eiszeit, eine Sammlung von Be-richten Sthlm 1910, 4:o, s 197-246, Tafel 1-2; även sep, 52 s). - Literatur iiber das spätquartäre Klima Schwedens zu den Abhandlungen R Sernanders und G Anderssons (ibid, s 295-301; tills med Gunnar Andersson; även sep, 7 s). — [Ett karelskt stenvapen med älghufvud funnet i Uppland,] 3. Naturförhållandena på fyndplatsen (Fornvännen, årg 6, 1911, Sthlm, s 171-175,1 kartbl; tills med J. V. Eriksson). - Myrorna och växternas spridningsbiologi (Populär naturvetenskaplig revy, årg 1,1911, Sthlm 19[11-]12, s 253-259). - Postglaziale Klimaschwankungen im skandinavi-schen Norden (G. Gerlands Beiträge zur Geophysik, Zeitschrift fur physikalische Erdkunde, Bd 11, 1911-12, Leipzig, Kleine Mitteilungen [rubr], s 140-147). -Ausstellung zur Beleuchtung der Entwickelungs-geschichte der schwedischen Torfmoore (Compte rendu de la XI:e session du Congrés géologique inter-national (Stockholm 1910), 1-2, Sthlm 1912, s 203-211). - Excursion B 3. Örsmossen, 10. August (ibid, s 1292-97). - Studier öfver lafvarnes biologi. 1. Nitrofila lafvar (Botaniska studier tillägnade Theo-dor Magnus Fries Sthlm 1912 [= Svensk botanisk tidskrift, bd 6, 1912, h 3], s 803-883, tafl. 29-30). -Die Volksbildungsarbeit (Schweden, historisch-statisti-sches Handbuch ... hrsg vJ. Guinchard, 2. Aufl, deut-sche Ausg, T 1. Land und Volk, Sthlm 1913, s 420-428; tills med G. A. Aldén m fl; andra utg: Sweden, historical and statistical handbook2. ed, engl issue, p 1. Land and people, Sthlm 1914, s 378-384: Populär education, o Sveriges land och folk, historisk-statistisk handbok.... 2. uppl, sv ed, d 1, Sthlm 1915, s 351-357: Folkbildningsarbetet). - Växtaftryck i ett medeltida murbruk. [Khvn 1913.] 4:o. 7 s. ([Mindeskrift i Anledning af Hundredaaret for Japetus Steenstrups F0d-selKhvn 19(13-)14, 4:o, N:r] 20.) - Särö och Västerskog. Sthlm 1914. 17 s, 1 pl. (Tills med T Högdahl.) [Ur Sveriges natur, 1914.] - Göteborgs botaniska trädgårdar (Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar 1914 [rubr], Gbg 1914, 4:o, s 4-32, karta n:o 1-2). - Till Stadsingenjörskontoret i Göteborg. Yttrande ... ang afsättande af mark till ett botaniskt förevis-ningsfältå Änggården ... (d:o 1915,183,1915, s 8-10). - Thore Magnus Fries (Berichte der Deutschen botanischen Gesellschaft Jahrg/Bd 32, 1914, Berlin, Schlussheft, [1915], s 73-86). - Om studiet av botanik. Handledning för självstudier. Utg av Tidskrift f. det sv. folkbildningsarbetet. Sthlm 1915. 40 s. (Tills med C Skottsberg.) - Kungsparken. Upps 1915. 4:o. 6 s. [Ur UNT 1915: 23/2.] - Stora Karlsö växtvärld (Minnesskrift under medverkan af flera personer utg af Karlsö jagt- och djurskyddsförenings a.-b. med anledning af dess år 1913 11/9 ett tredjedels sekel gamla bestånd, [omsl: Stora Karlsö,] Gbg 1915, s 21-41). -Den nordeuropeiska vegetationens historia i relation till den geologiska och den arkeologiska utvecklingen (A. G. Hågbom m fl, Kronologiska öfversikter till Europas förhistoria meddelade vid en offentlig föreläsningsserie vid Uppsala universitet höstterminen 1915, Upps 1916, s 11-18). - Acharius, Erik (SBL, bd 1, Sthlm 19[17-]18, s 37-40 [1917]). - Skogsvård och naturskydd. Föredr vid skogsdagarnas öppnande d 3 maj 1917 (Skogsvårdsföreningens tidskrift, årg 15, 1917, Sthlm, 4:o, s 867-894). - De norrländska sko- garnas förhistoria. Några drag ur Norrlands naturhist utveckling (ibid, Bilaga: Skogar och skogsbruk, studier tillägnade Frans Kempe s 1-28; övers i Suomen metsänhoitoyhdistyksen julkaisuja / Finska forstföre-ningens meddelanden, Metsätaloudellinen aikakaus-kirja / Forsdig tidskrift, bd 37,1920, Hfors, s 224-237, o 38, 1921, s 277-282: Norrlannin metsien muinais-historia). - Subfossile Flechten (Flora oder Allgemei-ne botanische Zeitung, N F, Bd 11, 1918, Jena, s 703-724). - Aspegren, Gustaf Casten (SBL, 2,19[19-]20, s 388 f [1919]). - Några arkeologiska markfynd från Gotland (Studier tillägnade Oscar Almgren 19 9/11 19 [ur Rig, bd 2-3, 1919-20], Sthlm 1919, 4:o, s 177-190). - Den svenska hagens historia. Föredr vid Svenska betes- och vallföreningens sammanträde d 18 mars 1919 (Handlingar till Landtbruksveckan år 1919, Sthlm 1919, s 167-174). - Inledningsord (Linnés Skånska resa med anmärkningar utg av J Sahl-gren, [faksimiluppl] Sthlm 1920, Anmärkningar, förklaringar och register, s 3-6). - Staden och naturen. Med några tillägg o ändringar efter ett föredr vid Sv naturskyddsföreningens årsmöte Stockholm d 2/4 1917 (Tidskrift för hembygdsvård, årg 2, 1921, Lund, 4:o, s 166-190). - Analytiska metoder vid undersökningar av ängar och betesmarker (Nordisk Jordbrugs-forskning, Aarg 3-4, 1921-22, Khvn, H 5-8. Beret-ning om Nordiske Jordbrugsforskeres Förenings Kongres i Kobenhavn juli 1921 Khvn 1921, s 415-426,1 pl-bl). - Hur Närke blivit dll // Närkes flora och dess ställning till den svenska växtvärlden och det nordiska klimatet / Närkes växtsamhällen / Vår växtvärld i forntiden / Närkingarna och Närkes växtvärld (Hembygdsböckerna, läseböcker f skola o hem: Närke, [förtitel:] Läsebok för skola o hem, red av E Aspling, J Gralén o H Linden, Upps 1922, s 9-15, 25-57; även Skoluppl s å). - Oscar Montelius och den svenska naturforskningen (Nordisk tidskrift... utg av Letterstedtska föreningen, årg 35, 1922, Sthlm, s 52-63). - Arasjö-fjällen. En isolerad fjällgrupp i östra Lappland (Skogsvårdsföreningens tidskr, 20, 1922, s 237-271). - [Förslag till upprättande av Gamla Uppsala rikspark] (Rig, bd 22,1922, Sthlm, 4:o, s 135). - Tal vid Södermanlands-Nerikes nations hembygdskurser i Blacksta-Vadsbro 1923. Upsala 1923. 11 s. [Ur UNT 1923: 28/6.] - Översikt av växtvärldens utvecklingshistoria i Göteborgstrakten (Skrifter utg till Göteborgs stads trehundraårsjubileum 2. O Nordenskjöld m fl, Göteborgstraktens natur, Gbg 1923, s 279-288). -Åkern och skogen (Jorden, festskrift till Jordbrukets dag år 1924 Sthlm 1924, 4:o, s 7-11). - Kungsängsliljan (Ergo, tidn för Uppsala studenter, årg 1, 1924, Upps, 4:o, s 106). - Bjärka-Säby naturminnen. Sthlm 1925. 4:o. 66 s. (Bjärka-Säby i monografier .) -Löfängen i Bjärka-Säbys bebyggelsehistoria. Sthlm 1925. 4:o. 89 s. (Ibid .) - Vierte internationale pflanzengeographische Exkursion (I.P.E.): Durch Skandinavien im Juli-August 1925. Exkursionsfuhrer fur Skåne. Upps 1925.16 s. - Vierte ... 1925. Der Kalktuff bei Fillsta in Jämtland. Upps 1925. 10 s. - Stockholms natur. Upps ... 1926. 4:o. 232 s, 2 pl-bl, 1 karta. - Det svenska naturskyddets mål och medel. Föredr, hållet vid Naturvetenskapliga studentsällskapets i Up- sala sammanträde d 20 mars o vid Sv naturskyddsföreningens årsmöte d 24 april 1926. Sthlm 1926. 48 s. (Svenska naturskyddsföreningens småskrifter 2 [omsl].) -Klimaverschlechterung, Postglaziale (Real-lexikon der Vorgeschichte ... hrsg v M Ebert, Bd 7, Berlin 1926, s 6-8). - Zur Morphologie und Biologie der Diasporen. Upps 1927. 4:o. 104 s. (VS, Nova acta, [ser 4,] Volumen extra ordinem editum 1927... [förtitel:] ... in memoriam quattuor saeculorum et dimidii ab Universitate Upsaliensi peractorum ... [: 12].) -Stenshuvud och dess natur (Skånes natur, Skånes naturskyddsförenings årsskrift, 13/14,1926-1927, Lund 1927, s 78-83). - Nils G. Wollin, Drottningholms lustträdgård och park ... 1927 [recension] (UFT, 10, h 2, 1927, s 201-203). - Sverige och Europa. Några synpunkter på vår biogeogr forskning (Naturens liv i ord och bild, strövtåg o upptäckter inom Nordens växt- o djurvärld, red: L. J. Jägerskiöld o Torsten Pehrson, Sthlm 1928, 4:o, s 3-7). - Våra parkträd, deras skötsel och vård. Föredr vid Upsala trädgårdssällskap d 18 mars 1929. Sthlm 1929. 38 s. (Sv naturskyddsföreningens småskr, nr 3.) - The warm postglacial period and the postglacial climatic deterioration of northern Europé (Proceedings of the International congress of plant sciences, Ithaca, New York August 16-23, 1926, vol 1, Menasha, Wisconsin, 1929, s 663-666). - Uppländska parker och märkesträd. Minnen o sammanställningar från Dendrologföreningens exkursion juni 1928 (Lustgården, årsskrift för Föreningen för dendrologi o parkvård, årg 109, 1929, Sthlm, s 87-104). - De svenska nationalparkerna (Dansk Na-turfredning, Danmarks Naturfredningsforenings Aarsskrift 1928-29, Khvn 1929, s 51-60). - Vägvisare öfver Upsala universitets botaniska trädgård - Linnéträdgården - Linnés Hammarby. [Rubr.] Upps 1930. 7 s. [Undert.] - Olof Rudbeck d. ä. i den svenska botanikens historia (UUA 1930, Program 7. RFåhraeus, R S o S Lindqvist, Tal vid Uppsala universitets fest den 13 december 1930 till högtidlighållande av trehundraårsminnet av Olof Rudbeck d. ä:s födelse, Upps 1930, s 10-22). - Riseberga kloster och medeltidsträdgårdarna (Risebergaboken, Sthlm 1931, 4:o, s 80-89, 1 pl-bl). - Då Uppsala trädgårdssällskap stiftades (Berättelser avgivna vid Uppsala trädgårdssällskaps allmänna sammankomster för åren 1922-1931 o dess 70-åriga högtidsdag samt förteckning över sällskapets medlemmar, Upps 1932, s 5-8). - Vägträd och väckfe-ror (Örebro läns naturskyddsförenings årsskrift, 1932, Örebro, s 28-48). - Naturskyddsarbetet i de nordiska länderna (Nordens kalender, 1933, Gbg (tr Oslo) 1932, 4:o, s 109-133). - Parker och trädgårdar i det gamla Närke. Sthlm 1933. 4:o. 199 s. (Närke, Studier över landskapets natur o odling, n:r 1.) -Hälsningstal (Uppsala arbetarinstitut. Drag ur dess 50-åriga hist av C Cederblad. Jubileumsfesten d 3 mars 1933 [referat, från UNTs å4/3], Upps 1933,4:o, s 24-27). - Skrivelse till Konungen angående Fiby urskog av den 14 maj 1934. Upps 1934. 4:o. 29 s. - Friluftsfolket och växtvärlden (Hälsa och friluftsliv, utg av Överstyrelsen för Sv Röda korset till förmån för dess verksamhet för folkhälsans höjande, red: F Bauer m fl, Sthlm 1934, 4:o, s 121-133; 2. uppl 1935). - Närke (Konsument- bladet, årg 21, 1934, Sthlm, fol, nr 30, s 8 f, 14). - Natur och naturminnen på Gotland (Tidskrift för hembygdsvård, årg 1, 1934, Lund, 4:o, h 2. Årsbok för hembygdsvård 1934, s 77-90). - Några vegetationsbilder från Hindsgavl (Nordens kalender, 1935, tr 1934, s 204-213). - Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning samt uppgifter för det allmänna naturskyddets verksamhet avgivet av ... tillkallad sakkunnig. Upps 1935. 199 s. (SOU 1935: 27, Ecklesiastikdep.) -Fiby urskog och Kvarnbergs fajansfabrik. Upps 1935. 4:o. 23 s. - Kungsängsliljan (Hembygdsböckerna, läseböcker f skola o hem: Uppland, utg av Upplands nation ... under red av O Lundberg, Upps 1935, s 70-73; även Skoluppl så). - Stockholms natur och dess framtid (R. Sernander, E. Granlund, K. A. Gustawsson o G. Selling, Stockholmstraktens natur- och kulturminnen, Sthlm 1935, 4:o, s 5-10). - Naturminnesregister (ibid, s 15-50 jämte 2 vikta kartor av de 4 huvudförf, i ficka; föret, tills med E Granlund o Carl Larsson). -Utlåtande angående ansökan om sjön Bolmens reglering [utdrag] (Värnamo hembygdsförenings årsskrift, 1935, Värnamo, s 8-12). - Granskär och Fiby urskog. En studie över stormluckornas o marbuskarnas betydelse i den sv granskogens regeneration. Upps 1936. 4:o. 232 s, 2 pl-bl. (Acta phytogeographica Suecica, [omsl: edidit Svenska växtgeografiska sällskapet,] 8.) - Linnés Hammarby. Vägvisare. Upps 1936. 23 s. -Linnéminnena i Upsala och på Hammarby. Vägvisare. Upps 1937. 35 s. (Tills med A H Uggla.) 2.-3. revid uppl 1946, 1950. 4. uppl 1957. 5.-6. revid uppl 1959, 1964. 36 s. 7. uppl revid av C-O v Sydow. 1972. 32 s. -Vägarna och naturskyddet (En vägbok för Uppsala län. Bidr till länets väghist, Upps 1937, 4:o, s 225-242). - Kronoparken (Upplandsknekten, medlemsblad för Kungl. Upplands reg:s kamratfören, [årg 1,] 1937, Upps, 4:o, n:o 4 (fulnr), s 20 f). -Jättepäronträdet vid Hamra i Fröslunda socken (UFT, 46,1938-43, [2,] s 59-64 [1939]). - Naturskyddets ställning till frågan om hagmarkernas och lövängarnas exploatering (Svenska betes- och vallföreningens årsskrift, årg 20, 1938, Upps, s 151-168, 170). - Upsalaåsen och Tun-åsen. Upps 1939. 12 s. (Meddelanden från Upsala na-turminnesinventering [1].) [Ur UNT 1939: 8/6.] -Prunus spinosa X Prunus insititia i den svenska växtvärlden jämte några ord om Prunus-arternas växtgeografiska ställning i densamma (Acta phytogeographica Suecica, 13. Växtgeografiska studier tillägnade Carl SkottsbergUpps 1940,4:o, s 101-120). - Drottning Disas blomma (Uppländsk bygd. En saml studier tillägnade Wera von Essen ... [omsl:] utg af Disastiftelsen i Upsala ... red: N Ålenius, Sthlm 1940, 4:o, s 248-251). - Rickebasta träsk (Uppländskt. Valda uppsatser ur Upsala nya tidnings julnummer utg till tidningens 50-årsjubiIeum 1940, Upps 1940, 4:o, s 11-13). - Skvätteken och Brokstenen. Ett bidr till våra vägträds hist (ibid, s 74-76). - Gotlands kvarlevande myrar och träsk. Sthlm 1941. 4:o. 202 s. (VA, Avhandlingar i naturskyddsärenden, n:o 3.) - Finnerödjas ädellövskogar fordom och nu (Finnerödja. En socken i Västergötland. G Neander m fl, Studier kring Gustaf Neanders Stora Tiveden-samlingar, red S Rinman, Sthlm 1944, s 109-162, 1 pl-bl). - Uppsala Kungsäng. Utg av G Sandberg. Upps ... 1948. 210 s, 1 pl-bl, 2 dia-grambl. - Förord i: Arvid Ohlsson, Från godändska marker, Upps 1944; Växtbiologiska institutionen (UUA, 1910(-32), Program m. m., Kungl. universitetet i Uppsala, redogörelse för det akademiska året 1909-1910(-1932-32), Upps 1910-32); bidrag i: Botaniska notiser för år 1886, 1889-92, 1894, 1896, 1900-01,1905, 1921, 1939, Lund, Botanisches Centralblatt, Bd 42, 1890, 45 o 48,1891, 61, 1893, 63, 1895, Cassel, Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar, 1892-95, 1898-1912, 1914-15, 1918, 1921, 1924, 1926, 1928, 1932-33, 1935, 1939-40, 1942, Sthlm, Svensk botanisk tidskrift, 1907-12, 1914-15, 1917, 1920-21, 1928, 1932, 1935, 1943-44, Sthlm, Sveriges natur, Sv naturskyddsföreningens årsskrift, 1910-12, 1914, 1916, 1918-19, 1921-24, 1926-30, 1934, Sthlm, SLSÅ, 1921, 1926, 1928-34, 1937-44, Upps, 4:o, Södermanlands-Nerikes nation, Majhälsning till landsmännen, 1928, 1932, 1936-39, 1942, Upps (smärre bidr o tal som inspektor, minnesteckningar); vidare bl a: UNT 1901: 17/6, 1903: 14/2, 1907: 21/5,1913:Julnr, 1914:14/6,1923:1/9 ojulnr, 1935: 16/4,1938: 23/5,15/10,1942: 19/10,1943: Julnr, Nerikes allehanda, Örebro, 1914: 18, 19 o 20/6, 1924: 2/12, 1931: Julnr, s 7-9, SvD 1914: 12/4, 1925: 14/4, Skånetidningen Dagen, Malmö, 1919: 15/6, VLT 1922: 4/9, DN 1924: 4/10, 1932: 27/11, 1940: 18/8, 1942: 9/7, NDA 1925: 6/12, 1926: 31/10, S-T 1931: 27/l;jfr UUM ht 1936, Upps 1937, s 311-314, o UUM 1937-1950, 1953, s 496 f; intill 1918 jfr Krok, s 635-640.

Redigerat: Botaniska studier tillägnade F. R. Kjellman ... Upps 1906. 4:o. (8), 287 s, 11 pl-bl. (Tills med N. Svedelius o C. O. Norén.)

Utgivit: Handlingar rörande omfattningen av professuren i växtbiologi vid Upsala universitet. Upps 1930. 9 s. [Om Frans Kempes donation.]

Översatt: C. Raunkiaer, Naturskyddets nationalekonomiska betydelse, Sthlm 1932, 46 s [Svenska naturskyddsföreningens småskrifter 4, med förord s 3-7].

Källor och litteratur

Källor o litt: T Arnborg, R S som dendrolog o skogsforskare (Jubileumsföreläsn:ar på Växtbiologiska instit, UU, med anledn av instit:byggnadens 75-åriga tillvaro den 24 nov 1989, ed E Sjögren, 1992); G Eriksson, Kartläggarna: naturvetenskapens tillväxt o tillämpn;ar i det industriella genombrottets Sverige 1870-1914 (1978); RE Fries, R S: några minnesord ... (SLSÅ 1945); N Hylander, minnesteckn över S (Ergo 1944); S Lindqvist, In memoriam: R S (Uppland 1944); N H Nilsson, minnesteckn över S (FS;s förhandkar 1946); L v Post, R S (Ymer 1944); G Sandberg, R S o det sv naturskyddet (Uppland 1944); S Selander, minnesteckn över S (Sveriges natur 1945); C Skottsberg, R S (Minnestal hållna i WS ... 1943-1947, 1948); dens, E Hj Linder, G Sandberg o T Lagerstedt, minnesteckmar över S (Södermanlands-Nerikes nation: majhälsn till landsmännen, 18, 1945); SMoK; S G Svenson, R S (1866-1944) ("... ett enkelt, hemtref- ligt nationshus": Södermanlands-Nerikes nation under 100 år, ed L O Berg .... 1997); C-O v Sydow, Sv Linné-sällsk:s stiftande o första verksamhet (SLSÅ 1967); T Söderqvist, The Ecologists: from merry naturalists to saviours of the nation (1986); UUM ht 1936 (1937).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Rutger Sernander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5866, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Jonsell), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5866
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Rutger Sernander, urn:sbl:5866, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Jonsell), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se