Meriter

2 Silfverschiöld, Nils, sonsons son till S 1, f 23 juli 1753 i Jönköping, d 20 okt 1813 i Kumla. Föräldrar: hovrättspresidenten frih Arvid S o grev Ulrika Magdalena v Seth. Inskr vid LU 31 jan 66, volontär vid Västgöta kavallerireg 68, korpral 69, kvartermästare där 3 febr 69, fältväbel utan lön vid Bohusläns dragonreg 2 okt 70, kornett 5 juni 71, stabslöjtn 13 april 74, stabskapten m löjtn:s indeln 30 april 77, allt vid Bohusläns dragonreg, genom byte kapten o kompanichef vid Västgöta-Dals reg 10 febr 79, major där 25 sept 81–18 okt 84, deltog i riksdagarna 89 o 00–12 (led av hemliga utsk 89 o 12 urt, av statsutsk 09/10–12 urt, av första särsk utsk 10 urt, av tronföljarnämnden 10 urt, av bankoutsk 10 urt–12 urt), led av dir för Trollhätte kanal- o slussverks bolag 93–02, av Örebro läns hushålln:sällsk:s förvaltn:utsk 04–10 o från 12, ordf där 05–06. – LPS 97, LLA 12.

G 1) 17 dec 1782 i Gbg, Domk, m Anna Margareta Alströmer, f 12 nov 1766 där, ibid, d 23 dec 1792 i Sthlm, begr där, Jak o Joh, dtr till handlanden August A (bd 1, s 556) o Anna Margareta Sahlgren; 2) 21 dec 1802 i Kumla m frih Charlotta Elisabet v Essen, f 7 april 1758 i Hömb, Skar, d 7 febr 1822 i Kumla, dtr till kammarherren frih Fredric Ulric v E (bd 14) o frih Anna Charlotta Kruuse.

Biografi

S tog avsked från armén för att ägna sig åt skötseln av Kobergs omfattande fideikommiss i Västergötland, vilket - liksom Wirsbo järnbruk i Västmanland - utgjorde en del av första hustruns arv efter morfadern Niclas Sahlgren (bd 31), direktör i Ostindiska kompaniet och grundaren av handelshuset Sahlgren & Alströmer i Gbg.

Vid Koberg vidareförde S de jordbruksreformer som hade påbörjats av Sahlgren och hade tillfredsställelsen att få se en påtaglig tillväxt i avkastningen. Förvaltningen av hustruns stora förmögenhet gav emellertid också bekymmer. Vid Wirsbo bruk behövdes rörligt kapital för driften och upprustning av anläggningarna, medan en betydande del av hustruns arv var bundet i farbrödernas handelshus och med dem som förmyndare. Den egentlige ledaren av firman, Patrick Alströmer (bd 1), var för övrigt gift med en syster till S.

En ekonomisk kris efter det amerikanska frihetskriget drabbade handelshuset hårt, och då utdelning på hustruns kapital uteblev såg sig S tvungen att hos Göta hovrätt ansöka om förmyndarredovisning och kvarstad på förmyndarnas egendom. Detta steg kom att leda till handelshusets oväntade avveckling. I samband därmed inlöste S förlagsskulder i det alströmerska manufakturverket i Alingsås, vilket grundats av hustruns farfar, Jonas Alströmer (bd 1), och övertog 1786 verket med befintliga gravationer. I övrigt avstod S från ytterligare anspråk på hustruns arvsmedel för att tillfredsställa kreditorernas krav på den alströmerska firman och bidrog även vid förhandlingarna att finna en för alla parter acceptabel lösning.

Ett speciellt problem följde av det unika förhållandet att Alingsås stads privilegier under perioden 1727–66 hade överlåtits till en Manufaktursocietet, som med Jonas och därefter sonen Patrick Alströmer som direktörer stod för förvaltningen av såväl staden som manufakturverket. Först 1788 ingicks förlikning om slutredovisningen till Alingsås stad, varvid S bl a förband sig att under fem år hyra nödiga rådhuslokaler och upplåta rum till fängelse utan kostnad för staden.

Alingsås manufakturverk hade under hattväldet varit Sveriges i särklass mest gynnade och största industriföretag med upp till 1 250 anställda. Efter den näringspolitiska kursändringen vid riksdagen 1765/ 66 måste det synnerligen varierade varusortimentet i stort sett begränsas till ylleprodukter, och produktionsvärdet föll snabbt med 60-65 %. Bland S:s första åtgärder som ägare var att i en skrivelse till Kommerskollegium förklara sig sinnad att så vitt möjligt återupprätta företaget, varför han ansökte om återställande av de intill 1785 medgivna spinneripremierna för kamullsspånad, vilket beviljades. Trots de kraftiga nedskärningarna var manufakturverket fortfarande ett efter samtida förhållanden icke oansenligt företag med en tämligen stabil produktion av grövre kläde och andra yllevaror.

S var engagerad i Strömsholms sluss-och kanalbolag, som drev en verksamhet av stor betydelse för utskeppningen av järn längs Kolbäcksån till Mälaren. Han intresserade sig också livligt för det 1793 skapade Trollhätte kanal- och slussverks bolag. Som direktör där bidrog han vid sidan av initiativtagaren Peter Bagge (bd 2) till att det långvariga företaget att skapa en segelbar farled från Vänern till Kattegatt kunde slutföras 1802. Av denna anledning beslutade bolaget att en minnesmedalj skulle präglas till hans ära. I Trollhätte kanal- och slussverks direktion ingick även -genom S:s förmedling - bruksägaren och politikern Clas de Frietzcky (bd 10), vars uppträdande och synpunkter vid den dramatiska riksdagen 1789 väckt gensvar hos S. Bekantskapen med Frietzcky ledde till närmare förbindelser med denne och 1802 gifte sig S med hans myndling, Charlotta Elisabet v Essen, och flyttade till fideikommisset Säbylund i Närke, som Frietzcky förvaltade för hennes räkning.

Vid riksdagen 1789 invaldes S i hemliga utskottet efter att Gustav III låtit arrestera adelsoppositionens mest framträdande ledare. Där utarbetades förslag till ett riksgäldskontor, som skulle förvalta den under kriget mot Ryssland växande statsskulden. För S gällde det därvid att säkra ständernas inflytande, då dessa skulle stå som garanter för hela statsskulden. Vid den slutliga behandlingen av instruktion för kontoret protesterade S mot den föreslagna formuleringen, vilken enligt hans mening lämnade oinskränkt makt åt kungen att disponera rikets kredit och medel, medan ständerna var de rätta principalerna, de enda som borde höras. Uttalandet har återgivits av A L Hamilton, som i denna fråga helt delade S:s uppfattning. Agerandet var karakteristiskt för S, som också under senare riksdagar ihärdigt hävdade ständernas krav på kontroll över beviljade medel.

Den stora privilegieutjämning som 1789 genomfördes med de ofrälse ståndens röster omfattade bl a rätten att besitta s k allmänt frälse. Vid riksdagen 1800 gick S ett steg vidare och framlade en uppseendeväckande motion om att adeln skulle avsäga sig sin exklusiva rätt att besitta säterier ("ypperligt frälse"). Lantmarskalken vägrade emellertid att ställa proposition under hänvisning till kungens rätt att utfärda privilegier.

Den centrala frågan vid riksdagen 1800 - den som föranlett riksdagens sammankallande - var nödvändigheten av en myntrealisation. Riksgäldskontorets utgivning av s k riksgäldssedlar hade fått en sådan omfattning, att den lett till en värdesänkning på dem med ca 60 % i förhållande till bankosedlarna. S kritiserade i starka ordalag den av hemliga utskottet presenterade planen för inlösning av riksgäldssedlarna med 16 2/3 % rabatt istället för till pari. Detta stred mot ständernas löfte 1789 och skulle, om den antogs, störa "den dyrbara äganderätten, vilken varit ibland huvud-orsakerne vårföre människorna ingått uti borgerliga samhällen" (AdRP 1800, 1, s 642). Han anslöt sig i övrigt till dem som yrkat på en successiv rea- lisation med årlig amortering av riksgäldssedlarna. Hans egen detaljerade plan gick bl a ut på amortering under 12 år och inbegrep inrättandet av ett antal diskonter i de större städerna förutom de redan existerande.

Justeringen av riddarhusbeslutet rörande hemliga utskottets realisationsprojekt ledde till riksdagens stormigaste möte. Oppositionen protesterade mot att protokollet inte innehöll ett överenskommet förbehåll om att bevillningen inte berördes av planen, och S förklarade lantmarskalkens expedition av det ojusterade protokollet för olaglig och kränkande för hans riksdagsmannarätt, som han därför avsade sig. Under den följande oron avsade flera medlemmar sig riksdagsmannaskapet och några även adelskapet, men kungen förklarade lantmarskalkens expedition för laglig och lät tilltala S och ytterligare fem av de livligaste oppositionsmännen för deras yttranden. Inför Göta hovrätt androg S till sitt försvar att han trott justeringen av en expedition i ridderskapet och adelns namn tillkom ståndet och förnekade i övrigt att han skulle ha yttrat sig med bristande vördnad och aktning för lantmarskalken. Redan dagen innan den stora kalabaliken skall kungen ha blivit upprörd över situationen på riddarhuset där "åtskilliga tal präglades av så jakobinska och fullkomligt grundlagsstridiga åsikter att protokollet icke kunde tryckas" (H E Charlotta, s 27).

Vid öppnandet av riksdagen 1809/10 spelade S en framträdande roll, jämte meningsfränderna E G Adelswärd (bd 1) och Rutger Macklean (bd 24), för att förmå hertig Karl att acceptera den tämligen utbredda önskan om konstitution först och kungaval sedan. Han intog fortsatt en ledande ställning på riddarhuset under våren och sommaren.

Sveriges läge var synnerligen kritiskt, och vid sidan av behovet av en ny konstitution efter statskuppen 13 mars framstod omedelbart finansieringen av försvaret som riksdagens främsta uppgift. 18 och 19 maj framlade S förslag, som gick ut på att Riksens ständers bank – mot säkerhet – skulle understödja statsverket med 2 milj rdr och Statskontoret ges i uppdrag att upptaga ett lån till 6 % ränta. Motionen vann bifall med vissa ändringar.

Vid denna riksdag togs frågan om säterifriheten åter upp på riddarhuset, nu av L A Mannerheim (bd 25) i samband med finansieringen av krigsbördorna. S anslöt sig varmt till Mannerheims motion och pläderade för att all jord skulle beskattas lika när det gällde bevillning - men inte ifråga om grundskatten, som var nära förknippad med jordens kamerala natur. Därtill föreslog han att adeln i krigstid skulle deltaga i kronoskjutsning och inkvartering. Ifråga om säteriprivilegierna kom därtill "rättvisans oemotsägliga fordran att ingen medborgare i staten måtte vara stängd ifrån någon förmån som staten lagligen kan meddela" (AdRP 1809, [2,] s 441).

För egen del grep S tillfället att avsäga sig sin exklusiva besittningsrätt till säterier, vilket han "länge åsyftat, och endast ett orimligt tvång och vår för detta Konungs av självtagen myndighet utfärdade författning" hindrat (ibid, s 442). Efter S:s exempel avsade sig även J G De la Gardie (bd 10) sin exklusiva säterirätt men tillfogade att säterijord aldrig måtte styckas och att åbyggnader fortsatt skulle hållas i enlighet med förordningarna. Med detta förbehåll bifölls Mannerheims motion och S hade uppnått att adeln uppsade sitt säteriprivilegium.

S:s egen motion om kronoskjutsning och inkvartering bordlades emellertid intill dess bondeståndet, som önskade ytterligare eftergifter i privilegiefrågan, hade förmåtts skriva under den nya regeringsformen. Därefter antogs hans motion med vissa ändringar. S:s radikala syn på ståndsprivilegierna ansluter nära till hans uppfattning att ståndsrepresentationen snarast borde avskaffas, då den endast tjänade till att bevara ensidiga ståndsintressen och motverkade ständernas samverkan till gemensam nytta. Han betraktade den nya författningen som ett hastverk och gav uttryck åt sin djupa besvikelse över att man inte hade tagit tillfället i akt att genomföra en tidsenlig representationsreform.

Då den danske prinsen Christian August (Karl August, bd 20) i juli 1809 valdes till sv tronföljare hörde S till det 60-tal adelsrepresentanter som reserverade sig. I sitt yttrande förklarade han sig nödsakad att yrka uppskov med valet, då tronföljden var den viktigaste och - på grund av ovissheten om fiendens inställning och intentioner - den farligaste frågan vid riksmötet och därför fordrade lång betänketid. Kanske kunde också något vinnas med dröjsmål. Härefter lämnade S Sthlm för resten av riksdagen. I ett brev till kanslirådet C Kämpe 5 mars 1810 skrev han: "Hade jag trott mig kunna uträtta något nyttigt, så hade jag med nöje blivit kvar vid riksdagen, men ställningen var intet så-dan.Vad adelns usla privilegier angår, så är mängden ännu oförlåtligt kära i dem."

Vid de urtima riksdagarna 1810 och 1812 uppträdde S åter på riddarhuset och placerades i stats- och bankoutskotten. På grund av krigsfinansieringen och den därmed starkt ökade sedelmängden, som resulterade i våldsam prisstegring, var de finansiella frågorna särskilt påträngande vid båda dessa riksdagar.

Bankoutskottets berättelse angående bankoverkets tillstånd 1812 väckte stort missnöje, vilket särskilt riktade sig mot diskonterna, som man menade var huvudorsaken till det försämrade penningvärdet. I själva verket rådde tämligen allmänt en bristande insikt i betalningsmedlens och penningcirkulationens verkningar totalt sett. S utgjorde därvid inte något undantag. Det har påpekats (Andgren), att ständerna 1812 i motsats till 1809 visade en påfallande följsamhet inför K M:ts finansiella propositioner. S försökte dock fortsatt -om än mindre markant än tidigare - att hålla ett vakande öga över att riksdagens rättigheter respekterades och intog vid flera tillfällen en kritisk hållning. Vid behandlingen i hemliga utskottet av K M:ts skrivelse om Riksgäldskontorets utländska skuld kunde S ej tillstyrka att gottgörelse för sv undersåtars förluster hos franska staten eller genom kaperier utbetalades i rådande läge. Däremot såg han det som sv nationens ovillkorliga plikt att genast ersätta kronprinsen för de 18 % som han förskotterat till betalning av ovannämnda fordringar. Detta var den sista riksdag som S fick tillfälle att deltaga i.

S låter sig inte lätt inplaceras i någon av de partigrupperingar eller fraktioner som förekom vid riksdagarna 1800–12. 1789 ingick han naturligt i den gustavianska adelsoppositionen – men delade knappast dess syn på adelns betydelsefulla politiska roll. Erfarenheterna från denna riksdag och budskapet från den franska revolutionen bidrog starkt till att prägla hans politiska åsikter i fortsättningen. Den franska förklaringen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna omfattades förmodligen i princip av många bland de frisinnade på riddarhuset, men när det gällde ståndsutjämningen intog S en radikalare och mer kompromisslös ståndpunkt än den som förfäktades av upphovsmännen till 1809 års konstitution. A andra sidan tog han skarpt avstånd från åtskilliga av den yngre, radikala falangens krav, bl a på revanschkrig och folkbeväpning. Han var självständig i sina ställningstaganden.

S hade en fysiokratiskt färgad uppfattning om jordbruket som den grundläggande och viktigaste näringen, och som godsägare och medborgare såg han som sin uppgift att verka för en höjning av lantbrukets produktivitet. Detta skulle ske genom uppodling, plantering och dikning av åkrar och ängar. Vid sidan av omfattande torrläggning och dikning av Säbylunds ägor experimenterade S med olika slags utsäde, både där och vid Wirsbo bruk. Han arbetade också för genomförandet av enskiftet.

Ett stort problem för jordbruket i mellersta Närke beredde de vattensjuka markerna. Som ordförande i Örebro läns hushållningsällskap tog S initiativ till ett stort vattenregleringsprojekt vid Mosjön och Attestafallet, vilket också berörde Hjälmaren. Då han av erfarenhet väl kände till intressekonflikten mellan jordbrukare och kvarnägare beträffande vattenreglering, framlade han vid 1812 års riksdag en motion om undanröjande - mot ersättning -av vattenuppdämningar som gjorde skada på andras ägor. Han intresserade A G Mörner (bd 26), ägare till Esplunda, för sin plan och efter S:s död författade Mörner för hushållningssällskapets räkning ett memorial till K M:t, vilket innebar ett första steg mot den långt senare genomförda stora sänkningen av Hjälmaren. Med Mör- ners bistånd förverkligades också en annan av S:s allmännyttiga idéer, inrättandet 1813 av en lantbruksskola på Dyringe i Mosjö, Or, vilken S under sitt sista levnadsår ägnade mycken uppmärksamhet och möda.

S drevs av en uppriktig strävan att vara till nytta för samhället och hans "medborgerlighet" framhölls av flera samtida. Självständighet, klart förstånd, kraft och beslutsamhet var också utmärkande för honom.

Författare

Elsa-Britta Grage

Arkivuppgifter

Brev från S i LUB (till C Kämpe), KrA, RA o UUB (bl a många till P Alströmer).

Källor och litteratur

Källor o litt: Kobergs fideikommissarkiv: tablå över utsäde o skörd; Östadsarkivet A 152: Sahlgren & Alströmers återkallande av cessionsansökan hos Göta hovrätt, GLA. Otr minnestal över S, WS:s arkiv, GUB.

S Andgren, Konung o ständer 1809-1812 (1933); G A Bohlin, Bidr till Alingsås stads hist (1920); S E Bring, Trollhätte kanals hist till 1844 (1911); S Brisman, Realisationsfrågan 1808-1834, 1 (1908); A Bru-sewitz, Representationsfrågan vid 1809-10 års riksdag (1913); S Carlsson, Hans Gabriel Wachtmeisters dagbok 1807-1809 (VSLÅ 1943); dens, Ståndssamhälle o ståndspersoner 1700-1865 (1949); H E Charlotta, Dagbok, 7 (1936); NEriksson, WS 1778-1874 (1978); A L Hamilton, Anekdoter till sv historien under Gustaf III:s regering, ed O Levertin (Sv memoarer o bref, 4,1901);BvHofsten, Brev från 1809 års riksdag, edL Wahlström (1913); J V Jonsson, Örebro läns k hus-hålln:sällsk:s hist 1803-1902, 1 (1902); C H E Lewen-haupt, Säbylund genom seklerna (1922); T Linder, Biskop Olof Wallquists polit verksamhet tom riksdagen 1789 (1960); H Molin, Wirsbo: det som var o det som är (1943); riksdagstrycket; CTersmeden, Memoarer, ed N Erdmann, [6] (1919); A Thomson, Grundskatterna i den polit diskussionen 1809-1866, 1 (1923); H G Trolle-Wachtmeister, Anteckmar o minnen, ed E Tegnér, 1 (1889); B Waldén, Den stora sjö-sänkn:en (1940); S M Waller, Georg Carl v Döbeln (1947); dens, Rutger Macklean o 1809-10 års riksdag (1953); V Vendel, Urtima riksdagen i Örebro 1812 (1906); J Wibling, Opinioner o stämningar i Sverige 1809-1810 (1954).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Silfverschiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5916, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5916
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Silfverschiöld, urn:sbl:5916, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-26.