Meriter

Skoglund, Gösta Theodor, f 29 april 1903 i Hudiksvall, d 14juni 1988 i Umeå. Föräldrar: fiskeriinstruktören Hjalmar Theodor S o Beda Olivia Eriksson Mogren. Fiskare 1916–25, ex från Folkskolesem i Karlstad 25, folkskollär i Enånger, Gävl, 1 juli 25–30 juni 27, i Umeå 1 juli 27–48 (periodvis tjänstl), red o ansvarig utg för tidn Ostkusten 27–57, sekr i styr för Umeå soc:dem arbetarekommun 32, ordf där, led av styr för Sv ostkustfiskarenas centralförb 34, ordf där 53–68, ordf i Västerbottens distr av Sveriges soc:dem ungdomsförbund (SSU) 36, i Västerbottens distr av Sveriges soc:dem arbetareparti (SAP) 44–70, led av SAP:s partistyr 56–69, landstingsman för Västerbottens län 38–73, led av landstingets förvaltmutsk 43, v ordf 48, ordf där 54–62, led av AK 41–70 (led av ARs tredje tillf utsk 41–42, av första lagutsk 53–57, av utrikesutsk 57 o 66–70, av soc:dem riksdagsgruppens förtroenderåd 49–57, v ordf där o ledare för AK-gruppen 54–57, led av Nord rådet 56–57 o 66–70), led av fiskerättskomm okt 43–juli 47, av vattenlagsutredn nov 45–april 55, av 1946 års stenindustriutredn jan 46–sept 49, av utredn ang fiskeredskapsförsäkr april 46–nov 47, av 1946 års utredn ang en central fiskeristyr juni–dec 46, av Västerbottens läns hushålln:sällsk:s förvaltmutsk 47, led av statens sinnessjukvårdsberedn febr 48–jan 50, ordf i fiskeriutbildn:komm maj 48–okt 49, led av komm ang norrlandskustens biltrafik juni 49–dec 53, av fiskebåtsförsäknutrednjan 50–sept 51, av 1950 års folkomröstn o valsättsutredn jan 50–juli 54, ordf i 1951 års sinnesslövårdsutredn juni 51–april 55, av 1954 års utredn ang fiskeredskapsförsäkr mars 54–okt 58, av lokaliseringsutredn ang statlig verksamhet april–maj 57, statsråd o chef för Kommunikationsdep 26 april 57–25 nov 65, ordf i vägplaneutredn april 64–dec 69, i Handelsflottans välfärdsråd 66–76, led av arbetsgruppen för modellplanering av kollektiv trafik i glesbygd febr–aug 68. – Odontol hedersdr vid Tandläkarhögsk i Umeå 13 sept 58, med hedersdr vid Umeå univ 3 juni 72.

G 22 okt 1940 i Umeå m Anna Maria Alenius, f 1 maj 1906 där, d 31 dec 1977 där, dtr till postvaktbetjänten Albert Karlsson-Alenius o Edla Margreta Löfstedt.

Biografi

Strömmingsfiske på Kråkön i Hudiksvalls skärgård hade i fem generationer varit släkten S:s levebröd. Gösta S:s far Hjalmar S var en av pionjärerna då hälsingefiskarna organiserade sig. Hans styrka låg framför allt i den muntliga agitationen och hans engagemang i bl a nykterhets- och kyrkofrågor vittnade om hans breda folkrörelseanknytning. Som kommunpolitiker hade fadern också möjlighet att driva dessa frågor.

S växte upp på Kråkön och i "fiskarstan" inne i Hudiksvall. Fisket styrde livsrytmen och barnens skolgång kom i andra hand. De kunskapsluckor som blev följden kompenserades i S:s fall till viss del med tidningsläsning; han läste högt för fadern när denne lagade nät. S följde på många sätt i faderns fotspår, dock inte vad gällde yrkesval. Fisket sågs som en osäker inkomstkälla: priserna hade sjunkit efter första världskrigets höga nivå. Föräldrarna uppmuntrade honom därför då han 18 år gammal sökte in vid folkskoleseminriet i Karlstad. Dessförinnan hade ett års självstudier och en förberedande kurs krävts för att förbättra hans dåliga förkunskaper. Efter sin examen tillbringade S två år i Enånger och gjorde också ett gästspel på en tidningsredaktion i Hudiksvall, innan han fick ordinarie lärartjänst i Umeå. Där kom han att stanna och därifrån utförde han sitt livsverk.

Nästan omedelbart sögs S in i det politiska arbetet - sin premiär som första majtalare begick han som 25-åring. Han engagerades i ABF som studiecirkelledare och i det socialdemokratiska ungdomsarbetet. I det starkt polariserade s k kosackvalet 1928 deltog han mycket aktivt. Samtidigt fortsatte han sitt arbete för fiskerinäringen och grundade bl a Västerbottens första fiskareförening 1928. I mer än 40 år skulle han komma att inneha förtroendeuppdrag i olika fiskeorganisationer. I slutet av 1920-talet började Gävleborgs läns fiskareförbund ge ut tidningen Ostkusten och S blev redaktör för denna. Tjänsten på Ostkusten - som utkom med tolv nummer om året och i regel ett extra julnummer - behöll han i 30 år, tills han blev minister. Som tidningsredaktör var S starkt agitatorisk. "Stenar i stället för bröd" var en talande rubrik, som också vittnar om hans hemmastaddhet i Bibeln. Detta hindrade dock inte en utpräglad pragmatism, då det gällde förslag till förbättringar av fiskarnas försörjningsvillkor.

Efter andra världskriget ägde en strukturomvandling rum inom fiskerinäringen och antalet yrkesutövare minskade. Genom inrättandet av Fiskeristyrelsen 1948, vars tillkomst S delvis låg bakom, tog staten ett större ansvar för näringen. Inte desto mindre sjönk lönsamheten, trots färre yrkesfiskare och ökade fångster. Både som riksdagsman och minister behöll S sitt engagemang för branschen och fortsatte att föra dess talan. De många somrar han tillbringade i skärsboningen på Kråkön vittnar om kärlek till och trofasthet mot ursprunget.

Också politiskt gick S en annan väg än den liberale fadern, som dock varit socialdemokrat i ungdomen. Liberalismen i den norrlandsfrisinnade tappningen låg i sak inte särskilt långt från socialdemokratin. Från ABF avancerade S till styrelsen för Umeås socialdemokratiska arbetarekommun, blev ordförande för SSU-distriktet i Västerbotten 1936 och kom därmed in i SAP-distriktets verkställande utskott. Två år senare blev en plats i landstinget nästa steg i karriären. Där kom han att sitta kvar i 35 år. Utbildningsfrågor, särskilt gällande ungdomen, stod i centrum för S:s intresse. Han var t ex en ivrig tillskyndare av husliga seminariet i Umeå, invigt 1955. Senare kom sjukvården att hamna i fokus.

Umeå under 1930-talet var politiskt sett något av en häxkittel. Liberalismen företräddes av Gustav Rosén (bd 30), norrlandsfrisinnets upphovsman och även småfolkets talesman. På motsatta flanken fanns klart nazistiska krafter med stöd från bl a regementsofficerare och läroverksfolk, som 1936 till och med lyckades få in en representant i stadsfullmäktige. Att i detta polariserade klimat föra arbetarnas talan torde ha krävt både mod och uthållighet. Belöning kom dock i form av ett starkt genombrott för socialdemokratin i länet; mellan 1928 och 1940 fördubblades partiets röstetal. S kom sistnämnda år, inte minst med stöd av SSU, in i AK på partiets fjärde mandat, efter att ha bedrivit en veritabel personvalskampanj.

Då S blev riksdagsman lämnade han sin folkskollärartjänst och blev politiker på heltid. I riksdagen kom han att stanna i 30 år, fram till enkammarreformen 1970. Han var en flitig motionär, såväl enskilt som tillsammans med företrädare för det egna och även för andra partier. Också i riksdagen var det utbildnings- och sjukvårdsfrågor som främst upptog hans intresse. Framför allt blev han en talesman för Norrland och i den egenskapen förde han upp även regionens skogs- och jordbruksfrågor samt fiskenäringens problem på riksplanet.

S:s position som både landstings- och riksdagspolitiker renderade honom olika utrednings- och styrelseuppdrag både i anslutning till och vid sidan av hans olika intressefält. Åren omkring 1950 var han ledamot i statens sinnessjukvårdsberedning och även ordförande för sinnesslövårdsutredningen. Vid ungefär samma tid satt han också med i utredningar om stenindustrin, Norrlandskustens biltrafik och lokalisering av statens verksamhet. Efter sin ministertid blev han ordförande i bl a vägplaneutredningen.

I rikspolitiken tog S plats på allvar 1957, då Tage Erlander kallade honom till kommunikationsminister. Han hade då vid flera tillfällen varit påtänkt som såväl finans-som socialminister. I den socialdemokratiska riksdagsgruppen hade han länge intagit en bemärkt plats, bl a som gruppledare i AK. Hans roll där bedömdes av utrikesminister Undén som så viktig att denne ifrågasatte om han verkligen borde tas därifrån. När S blev statsråd ansvarade kommunikationsdepartementet också för energiförsörjning och bebyggelse- och samhällsplanering. Under departementet lydde bl a Statens järnvägar, Vattenfalls-, Luftfarts-, Post- och Televerken. Alla representerade samhällsområden i stark expansion under år av folkhemsbyggande och skördetid. Industriell tillväxt och ökande export parallellt med en omfattande strukturomvandling och folkomflyttning från landsbygd till stad var andra tidens tecken. Allt detta ställde stora krav på inte minst transporter och energiförsörjning. Reglerings- och subventionsbehov uppstod, som krävde såväl praktiska som politiska lösningar.

S mötte entusiastiskt den nya tidens krav. Inrikesflyget utvecklades och nya flygplatser kom till - inte minst i Norrland. TV-nätet byggdes ut till glesbygdens fromma. Vattenkraften reglerades i större utsträckning. Statlig lokaliserings- och trafikpolitik, t ex obligatorisk bilbesiktning, var andra betydelsefulla områden som S grep sig an under sin ministertid. S:s initiativ väckte dock inte alltid positiva reaktioner. Vid några tillfällen utsattes han för häftig mediekritik. Det gällde speciellt 1962, då han tog upp kampen med de s k radiopiraterna i Radio Nord och Syd. Vid samma tid anklagades han för släpphänthet gentemot Byggnadsstyrelsen och för bristande kontroll av verkets extraarbetande arkitekter. Kritiken var kanske inte helt obefogad - i varje fall utfärdades snabbt nya, strängare bestämmelser angående tjänstemännens bisysslor. S:s handlingskraft gjorde sig gällande inom flera områden. Melodiradion kom till på hans tillskyndan; den var ett led i hans kamp mot de privata radiosändarna. S stödde tillkomsten av Arlanda flygplats och lät utreda och förhandla om en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark. Han förespråkade en bro mellan Helsingborg och Helsingör. 1963 föreslog S riksdagen en omläggning till högertrafik – trots resultatet i en tidigare folkomröstning då 80 procent av valdeltagarna röstade emot.

Inte heller efter sin ministertid tvekade S att gå emot en kraftig opinion då han drev frågan om Vindelälvens utbyggnad. Sin tillväxtideologi trogen ansåg han att sysselsättningsbehoven i Norrlands inland vägde tyngre än miljöhänsyn och fiskets krav. Men den gången förlorade S. Partikamraten Nancy Erikssons starka patos vände till och med det egna partiet från honom.

För Västerbottens och Umeås utveckling måste S sägas ha haft en avgörande betydelse, och hans förankring i hemorten bevisas t ex av att han aldrig skaffade sig någon permanent bostad i Sthlm. Epitetet Norrlands huvudstad hade knappast kunnat ges Umeå utan hans insatser. För tillkomsten av ett par av stadens största arbetsplatser – lasarettet och universitetet – spelade S en nyckelroll, likaså för den mycket viktiga flygplatsen. Med landstinget som plattform, med sin starka position i riksdagen och med sitt omfattande kontaktnät på central nivå, både i och utanför regeringskretsen, visste han vilka trådar han skulle dra i.

Den förste som kom med idén om ett universitet i Norrland var den liberale politikern S A Hedin (bd 18). Därefter dröjde det till 1940-talet innan den väcktes till liv igen, av bl a S. 1946 motionerade han om ett tandläkarinstitut i Umeå och begärde en utredning om en högskola i Norrland. Det blev avslag både då och två år senare, men S gav sig inte. I konkurrens med både Härnösand och Östersund lyckades Vetenskapliga biblioteket vid Umeå stadsbibliotek 1951 få det sk granskningsexemplaret eller femte exemplaret av allt tryck. Två år senare fick Umeå en odonto-logisk klinik, en filial till Uppsala, och sedan dröjde det bara tre år innan en tandläkarhögskola kunde invigas. Ett år senare fattades beslut om läkarutbildning i Umeå och därmed var frågan om universitetets lokalisering definitivt avgjord. 1965 blev Umeå universitets tillkomstår, s å som S efterträddes av Olof Palme (bd 28). Men även efter sin avgång stödde S Umeå universitet och arbetade bl a för inrättandet av nya professurer och därmed ökade resurser. Hans ihärdiga lobbyverksamhet ledde oftast till resultat, i varje fall före det borgerliga maktövertagandet 1976. Den sista insatsen gällde BildMuseet, ett samarbetsprojekt mellan universitetet och Västerbottens museum, som förverkligades 1981. Två hedersdoktorat tilldelades S, av odontologiska och medicinska fakulteterna.

S avböjde ett erbjudande att bli landshövding då han lämnade regeringen. I stället tillträdde han som ordförande för Västerbottens läns hembygdsförening och ledde en omfattande utbyggnad av Västerbottens länsmuseum 1968-70. Resultatet blev förnämligt och en utställningsverksamhet inleddes, som uppmärksammades för sina pedagogiska kvaliteter. 1976 byggdes museet ut för att inrymma Svenska skidmuseet och ge plats åt Folkrörelsearkivets växande samlingar. Senare tillfördes ett fiske- och sjöfartsmuseum.

Sveriges längste kommunikationsminister har den kortväxte S skämtsamt kallats med hänsyftning på hans långa verksamhetstid. Han har också tilldelats epiteten korridorpolitiker och resultatpolitiker. Eftervärldens kunskap om S bygger främst på hans gärningar, till viss del också på andras omdömen, bl a i ministerkollegers memoarer. Själv skrev S inga sådana och han har veterligen inte heller efterlämnat några dagboksanteckningar. Han var den muntliga kommunikationens man; telefonen var ett viktigt redskap i S:s dagliga politiska verksamhet. Han ville ständigt kunna stå i kontakt med omvärlden. Inte ens under somrarna, på Kråkön eller i stugan i Norrmjöle, släppte S politiken helt. S:s sista levnadsår förmörkades bl a av att hustrun dog långt före honom och som politiker blev han efter hand till viss del bortglömd.

Författare

Birgit Petersson

Tryckta arbeten

Redigerat: Ostkusten, organ för Sveriges kust- o havsfiskare. Provnr 1928, årg 1-30, nr 3, 1929-58. Umeå. 4:o. - Västerbottens län. [Omsl: Fakta i fickformat.] En presentation sammanställd o utg av Västerbottens läns landsting inför besök i länet av Riksdagens inrikesutskott sommaren 1972. Umeå 1972 [omsl]. 95 s. (Tills med Lars Peterson.) - Norrhälsingar från 400-årigt Hudiksvall. [Sthlm, tr] Arlöv 1981. 325 s. [Av S: Pelle Granath - agitator och pionjär, s 251-254,]

Utgivit: Gårdar, borgar och hamnar i det äldsta Hälsingland. Umeå [1981]. 78 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: L Andersson, Beslutsfattarna: socialdemokratiska riksdagsgruppen 100 år (1996); Arbetets söner, 4 (1960); G S död (SvD 17juni 1988); G S: Västerbottens meste politiker (Västerbotten 2003, nr 1), o där anf källor o litt; IJohansson, Stor-Sthlms bebyg-gelsehist (1987); G Jonasson, P E Sköld 1946-51 (1976); U Meyer, Profil som formade Umeå (Väster-bottens-kuriren 4 april 2003); B Petersson, Sundsvalls tidn 150 år (1991); M Rosin, Västerbottens meste politiker (Västerbottens folkblad 5 april 2003); O Ryd-beck, I maktens närhet (1990); S Svensson, G S död (DN 17juni 1988); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 3 (1986); Ö Undén, Anteckmar 1952-1966, ed K Molin (2002); K Zetterberg, Liberalism i kris (1975); H Wirén, Kampen om TV: sv TV-poliUk 1946-66 (1986).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gösta T Skoglund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6022, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgit Petersson), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6022
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gösta T Skoglund, urn:sbl:6022, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgit Petersson), hämtad 2024-04-24.