Meriter

Skum, Nils Nilsson, f 13 april 1872 i Jukkasjärvi, Nb, d 27 dec 1951 i Gällivare, Nb. Föräldrar: renägaren Nils Tomasson S o Margareta Nilsdtr Wasara. Renägare, konstnär.

G 24 jan 1895 i Jukkasjärvi m Helena (Elli) Persdtr Kuhmunen, f 27 mars 1872 där, d 5 mars 1950 i Gällivare, dtr dll renägaren Per Henriksson K o Helena Persdtr Pokka.

Biografi

S:s livsöde är intimt förknippat med samernas historia, och han levde under en tid då samernas livsrum alltmer började inskränkas genom den bofasta bygdens utbredning, den industriella expansionen genom de stora malmbrytningarna i Kiruna och Malmberget samt genom tillkomsten av riksgränsbanan.

S hade sina rötter i Kautokeino i norska Finnmarken. När Ryssland spärrade den finska gränsen 1851 för att förhindra norska samer att vinterbeta sina renar i Finland, tvingades samer i Finnmark att söka sig nya uppehållsplatser på sv sida. Bland dem som lämnade Finnmark var också S:s far och hans familj; det skedde 1863.

Nära tio år senare föddes S under familjens flyttning, i en tältkåta vid fjället Tjiurotuottar i Jukkasjärvi. Familjen nådde tre år senare slutligen ner till Norrkaitum (senare Girjas sameby), den nordligaste samebyn i Gällivare, mellan Kalix- och Kaitumälvarnas sjö- och älvsystem.

S:s levnadsbana inleddes på traditionellt sätt. Han växte upp i Norrkaitum och blev en driftig renskötare. Han hade "god renlycka", dvs han fick efter hand en allt större renhjord. Samerna nomadiserade ännu mellan sommarbetena i fjälldalarna kring Kebnekaise i nordväst och vinterbetena nere i skogarna mot lappmarksgränsen i sydost, även om familjerna började bli mer stationära vintertid. Efter några nödår för renskötseln under 1930-talet upphörde dock S som aktiv renskötare och behöll endast ett antal skötesrenar, egna renar i andra samers vård. Hans tilltagande korpulens kan efter hand också ha gjort renskötarlivet mer påfrestande för honom. Han sökte sig 1934 ett stadigvarande viste vid lagfjället Sjisjkavare nära riksgränsbanan mellan Gällivare och Kiruna. Där bodde han först i en moderniserad torvkåta, ett slags torvhydda, men lät sedan uppföra stuga och skaffade både häst och ko.

Från sin barndom berättade S att han ofta måste leka ensam. I fjällbäckarna valde han små stenar som liknade renar, lappkåtor och människor. På vintern plockade han björkris som han värmde vid elden och böjde så de liknade renhorn. Han brände också riset i ena änden till ett slags kol och ritade sedan på de plana sidorna av någon kluven björkklabb. Ibland tog han skidorna och gav sig ut på någon slät snöyta och ritade ren- och lappbilder med stavarna i snön.

När S var nio år hade hans morfar köpt en blyertspenna åt honom i Gällivare, den värdefullaste gåva han ansåg sig ha fått. Han hade inget vanligt papper att rita på utan fick ta omslagspapper från sockertoppar. Familjen hade en gång besök av en engelsman vid sitt vinterviste vid Moskojärvi, vilken fascinerades av den lille S:s förmåga att teckna och sedan skickade honom både ritpapper, blyertspennor och några vattenfärgslådor. Han lär också ha velat ta med sig S till England för att ge honom utbildning, något som fadern inte tillät.

Någon skolgång fick inte S som barn. Organisationen med s k kateketskola fungerade inte för hans del. Hans fostran och utbildning fick begränsas till vad en samepojke kunde lära sig i egen miljö, och det var mest praktiska ting, som man måste kunna för att bli en bra renskötare: att kunna umgås med naturen i alla väder, att till fullo förstå renens beteenden och att kunna skydda sin egendom, även om det betydde att med björnspjut dräpa både varg och björn. Det uppstod också många tillfällen till övning i att använda trä, horn och ben för praktiska ting, som med S:s intresse för dekor och utsirning efter hand blev små konstverk i sig. Hans dotterdotter Ellen Saitton Burman fick en gång till skänks skidor och stavar som S slöjdat själv, med skuren dekor på både skidor och stavar.

S visade tidigt anlag för teckning, men hans konstnärliga ådra uppmärksammades på allvar först av några personer med intresse för samisk kultur. Han reproducerades första gången i Olof Bergqvists (bd 3) och Fredrik Svenonius' Lappland: det stora framtidslandet (1908) och bidrog därefter med några illustrationer i den av Kirunadisponenten Hjalmar Lundbohm (bd 24) utgivna serien Lapparna och deras land. Det skedde bl a i den första utgåvan av Johan Turis Muittalus samid birra: en Bog om Lapparnes Liv (1910), skriven på samiska och med översättning till danska av Emelie Demant-Hatt, och i Demant-Hatts egen bok Med Lapparne i H0jfjeldet (1913). Ett par teckningar utgör illustrationer i K B Wiklunds Nomadskolans läsebok (1917) liksom i STFÅ 1930.

Innan S slog igenom som i första hand tecknare och målare var han också en skicklig slöjdare och skulptör. Han gjorde t ex en hel del skulpturer av framför allt renar och älgar men också samer i ackjor och som skidåkare. Älgarna och renarna är vanligen 20-30 cm i mankhöjd. Därtill kom ett mycket stort antal knivar. Dekoren och slidans utformning är det mest utmärkande för S:s knivar. De är robusta, har ett enkelt björkskaft utan dekorationer och en bred hornslida med ett beskrivande ornament, ibland omgivet av en bård, som dock aldrig begränsar motivet. Infärgningen av ornamenten har gjorts med näveraska. (Nordin).

S:s genombrott hos en större allmänhet kom med Same Sita – lappbyn (1938). Det var ett bildverk som kom till stånd genom ett fruktbart samarbete mellan S och intendenten vid NordM Ernst Manker (bd 25). Ett hundratal blyerts- och kritteckningar kompletterades med S:s samiska text (med normaliserad ortografi) och en sv översättning av Israel Ruong (bd 30). S hade själv länge planerat ett sådant arbete, sannolikt först inspirerad av nomadskoleinspektören Erik Bergström. Denne hade i samband med ett uppdrag för den svensk-norska renbeteskommissionen uppmärksammat S:s intresse och förmåga att i teckningar levandegöra olika renskötselmoment och uppmuntrat honom till att avbilda dessa.

S ville med sitt arbete i första hand hjälpa de unga samerna, som kanske hade svårt att reda sig med renarna, "att se och lära hur de gamla redde sig". De renskötande lapparna "ha det inte alltid så gott på de stora ödevidderna, men de livnära sig dock rätt bra, där inga andra kunna leva, och det är inte illa", framhöll S i bildverkets förord. Han ville sannolikt också visa en större allmänhet hur mångskiftande nomadlivet kunde vara och hur samerna själva såg på det.

I teckningarna beskrivs den flyttande sitan (en eller flera familjer som sköter sina renar gemensamt inom en sameby) under renskötselns årscykel – från vinterbetningen nere i skogslandet till vårens kalvningsplatser, över sommaren i högfjällen och märkningen av kalvarna, sedan åter mot höstplatser i björkskogsregionen med sarvslakt och brunst och vinterbeten nere i barrskogsområdena. Det finns många faror som renarna är utsatta för, branta bergsstup, strida forsar, yrande snöstorm och hungriga rovdjur, men också stunder av ro för renskötarna själva, då hjorden betar i frihet liksom livet i vistet med ett myller av människor och djur.

Same Sita gjorde S till en känd konstnär. Det positiva mottagandet, som mer gällde det konstnärliga än det dokumentära, överraskade både S och Manker. Några konstkritiker hade vid bedömningen terminologin klar för sig: Hur kunde en "primitiv människa, som ingenting sett av konst och helt och hållet är autodidakt, ha ett så utvecklat sinne för komposition, balans och rytmik?" (Wretholm). En del teckningar betraktades som verkligt raffinerade i sin okonstlade enkelhet. S besitter "ett tecknande barns förmåga – och mod – till expressiv förenkling av motivet. Med små medel åstadkommer han rytm och rymd hos sina landskap, snö- och kalmarksverkan och årstidernas skiftande atmosfariska stämningar" (Barthel). S placerades bland "de primitiva naiva begåvningarna", men "naiv" var inte synonymt med "naivist". De sv "naiverna" har upptäckarivern, berättarglädjen, den barnsliga tillgivenheten och den innerliga tafattheten, medan "naivisterna" strävar efter att vara naiva. Gemensamt för bägge är "att de målar ur minnet - målar vad de vet, inte vad de ser". De naiva konstnärerna målar därför att de inte kan låta bli. Inte sällan är det slumpen, i en del fall också andlig och geografisk isolering, som fått dem att börja (Hellman).

Manker själv förklarade S:s konstnärskap med att denne "projicerar sina renskötarsyner på papperet, naivt och okonstlat och ändå suggestivt". Han "tecknar ingenting för komposidonens eller den estetiska effektens skull – okända begrepp för honom. Omedvetet blir det dock kompositioner", som "kan te sig utspekulerade" (Manker 1943). Det konstaterades också att S skildrat sitt nomadliv "med gripande uttrycksfullhet och fenomenal berättartalang" men också "med fin insikt för det lapska landskapets väsen, dess själ skulle man kunna säga" (Lindblom). Uppmärksamhet har också fästs på S:s förmåga att med några små detaljer i sin pennföring och färgsättning nyansera årstiderna - vårens skirhet, den varma sommardagen, höstens rusk och vinterns kyla. De flesta motiven rör lågfjällsområdet och de fjällnära skogarna, där en stor del av renskötselåret förlöpte. Där renarna trivdes, fanns för S också skönheten i naturen, medan det för utomstående oftast är de mäktiga fjällen som i första hand imponerar.

Framgången med Same Sita följdes av ett flertal separatutställningar och stor efterfrågan på S:s konst men också av en ökad produktion med stigande inkomster. S:s ekonomiska belägenhet hade tidigare varit så osäker att han tilldelats en statlig hederspension på 600 kr per år, ett beslut som emellertid annullerades, när inkomster från den konstnärliga verksamheten började flyta in. Intäkterna från själva boken uteblev dock, eftersom bokförlaget gick i konkurs.

S fortsatte med ett nytt arbete om de olika former av renskötsel som han mött under sitt liv, ett slags testamente. Boken, Valla renar, gavs dock ut först fyra år efter hans död, även den med Mankers hjälp.

I den enda samtida samiska reaktionen på S:s konstnärskap som kom till offentligt uttryck framhölls: "S är avgjort konstnär men knappast författare". Tanken att hans Same Sita också skulle tjäna som handledning i renskötsel och stimulera den samiska ungdomen för näringen, hänfördes "till den falska lappromantik, som vi haft mer än nog av". Samtidigt uttrycktes dock glädje över att nomadlivet även fött en konstnärsbegåvning: "N N S är en heder för det samiska namnet, för den rasspillra man gärna velat se ned på" (Tomasson).

Från samiskt håll värderades tidigt samernas konst som en motkraft mot den devalvering av samekulturen som många ansåg ha pågått fram till 1900-talets mitt (Fokstad). Synen på samernas delaktighet i kulturlivet är numera (2004) en helt annan än för en mansålder sedan - en förändring som S:s insats på den konstnärliga arenan väsentligt bidragit till.

Författare

Lars Thomasson

Arkivuppgifter

Handl:ar rör S i NordM:s arkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Same sita - lappbyn. Bilder o lapsk text, sv övers av I Ruong, red E Manker. Sthlm 1938. 4:o. 157 s. [Texter på sv o nordsamiska till teckningar av S.] (Nordiska museet: Acta Lapponica 2.) - Valla renar. Olika sätt att sköta renarna, i ord och bilder skildrade. Från finskt originalmanuskr övers av G Pel-lijeff. Utg: E Manker. Sthlm 1955. 101 s [s 79-101: bilder], (Ibid, 10.) - Till Norrbottens konstförening [efter dess sommarutställn i Norrbottens museum 1941 insända självbiogr uppgifter, undert 11/9] (Norrbotten, 1961, Luleå, s 50-52 o normaliserad text s 52 f; i Isaksson, nedan a a). — Texter till teckningar även i: Konstnärens egna texter till originalen för de i denna portfölj ingående reproduktionerna: Vinter / Marknad / Älgar / Höst / Björnar / Med kalvarna på högfjället / Rengärdet / Den stora hjorden flyttar, [Kiruna 1953?,] stor fol, 1 bl; till 8 pl-bl i konstportfölj, o Manker, nedan a a 1956.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Barthel, S ritar o berättar [rec av Same sita] (BLM, 2, 1939); P Fokstad, Litt om samisk kunst (Såmiid dilit: föredrag vid den nord samekonferensen i Jokkmokk 1953, 1957); G Hellman, Naiv konst i Sverige (O Behalji-Merin, Naivt måleri, 1964); O Isaksson, N N S:s självbiogr (Norrbotten 1961); A Lindblom, Litteratur: konst (NT 1939); E Manker, Boken om S (1956); dens, Fjällvärlden sedd med nomadens ögon (Till fjälls 1941); dens, N N S (Konstrevy 1943); dens, Samefolkets konst (1971); S Ranta-Rönnlund, Nådevalpar: berättelser om nomader o nybyggare i norr (1971); dens, Njoalpas söner: berättelser om dagligt liv i norr (1973); dens, Sist i rajden: berättelsen om ett uppbrott (1978); E Rasch, N N S 1872-1951 (Västerbotten 1986); dens, Samiska bilder: om bildkonsten i den samiska kulturen (1992); I Ruong, Konsten, dikten o musiken som uttryck för samernas identitet (Sami gåvat: samerna i konsten, NM:s ut-ställn:kat nr 431 [1980]); LThomasson, Med samernas egna röster (STF 100 år, årsskr 1985); T Tornas-son, N N S - en same med utpräglade konstnärliga anlag (Samefolkets egen tidn, 1939, nr 1); E Wretholm, Einar Jolin o de primitiva (Paletten, 1949, nr 1). -Eallima govat: den store nomaden, en film om N N S avj E Utsi o Lisbet Blind (Sami Kompania AB, 2002). - Muntl meddelanden från Birger Nordin (expert på sameknivar) samt S:s barnbarn Bror Saitton, Ellen Sa-itton-Burman o Linnea Saitton-Nord.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Nilsson Skum, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6029, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Thomasson), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6029
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Nilsson Skum, urn:sbl:6029, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Thomasson), hämtad 2024-04-26.