Meriter

Slottsberg, Charlotta Gustafva, f omkr 1761 trol i Sthlm (ej återf i fdb), d 29 maj 1800 där, Jak o Joh. Föräldrar: perukmakaren Anders S o dansaren Lovisa Charlotta Schubart. Engagerad vid K teaterns balettkår 73, premiärdansös 86 eller 87.

G 28 mars 1799 i Sthlm, Jak o Joh, m kaptenen vid Arméns flotta Adolph Ludvig Granholm, f 6 okt 1769 i Norrköping, S:t Olai, d 1819 (SKL), son till skeppsbyggmästaren Christer Fredrik G o Anna Lovisa Borre.

Biografi

Charlotta S växte upp i Gamla stan i Sthlm, där umgängeslivet i mångt och mycket präglades av de teatercelebriteter som bodde i kvarteren kring Stortorget. Familjen levde under mycket små förhållanden, och det var snarare på grund av fallenheten för danskonsten än sitt ursprung som S senare i livet nådde framgång. Dansen som konstform slog igenom på 1700-talet, och inom teatern blev operabalett starkt på modet. Lockad av denna eleganta teaterform uppehöll sig S redan som liten gärna i Bollhuset, där franska dramer och sångspel framfördes, och började tidigt uppträda i barnbaletter. 1773, vid endast tolv års ålder, erhöll hon anställning vid den nyinrättade K teatern och kom därmed att ingå i samma sällskap som landets förnämsta sångare och som de framstående franska dansare och skådespelare – t ex balettmästaren Louis Gallodier (bd 16) – som Gustav III engagerat. Den sv teaterkonsten befann sig då i vad som ansågs vara ett djupt förfall, men redan invigningsoperan Thetis och Pelée gjorde succé. För sin roll i densamma fick S ett välvilligt omnämnande och hon förutsågs tidigt bli "en stor prydnad" för den nya teatern (Personne 1913, s 103).

S uppträdde flitigt och väckte ofta uppskattning, inte minst i de olika mytologiska roller som var viktiga i baletterna. Hennes karriär fortgick med några avbrott i över 20 år, vilket var lång tid under en epok då artister ofta tidigt brände ut sin livskraft. I det lättsamma nöjesliv som präglade det gustavianska Sthlm slog S också in på en annan bana. Både hennes mor och mostrar skall ha drygat ut sina inkomster som "mamseller av den bättre sorten" (Roempke, s 65) och därmed demonstrerat vilka fördelar som kunde dras av ett intagande yttre. S var vacker och omsvärmad och tycks tidigt ha följt i deras fotspår. Redan i tonåren omgavs hon av romansrykten, i vilka sanningshalten dock är svår att avgöra. Belagt är däremot att hon senast 1777 inledde ett förhållande med kungens bror hertig Karl (Karl XIII), en relation som varken han eller hon gjorde något försök att dölja.

Hertigen var inte känd för äktenskaplig trohet, men affären med S tycks ha hört till hans mer passionerade och dessutom långlivade. Även om flera brytningar ägde rum, fortsatte förhållandet under nästan hela återstoden av S:s liv. Själv förefaller hon mestadels ha uppskattat förbindelsen som den goda inkomstkälla den var. Under de gynnsamma perioderna drog hon sig också tillbaka från sin yrkesverksamhet för att helt leva på underhåll. Vid brytningarna – föranledda inte minst av S:s romanser med andra män – återgick hon till operaälskarnas glädje till baletten. De dyrbara gåvor S mottog från hertigen blev med åren många; likaså skaffade han henne eleganta bostäder och hon blev tom målad av porträttkonstnären Gustaf Lundberg (bd 24). Hertig Karl beskrevs som mer eller mindre förhäxad av S och sägs ha upptagit henne i sin stat med den ståtliga titeln överfatabursfru. S å sin sida demonstrerade en extravagant smak och uppträdde på ett sådant utmanande sätt att den i övrigt toleranta hertiginnan starkt förtörnades. Det lätt skandalösa i förhållandet skänkte henne smeknamnet "söta otäckan".

I början av 1780-talet inledde S ett förhållande med den k sekreteraren Carl Wilhelm Seele och möjligen också med en greve Posse och fick 1784 ett barn som dock var dödfött. Då förbindelsen med hertigen återupptagits utverkade denne hos kungen hennes utnämning till premiärdansös och även en livstidspension. Som gentjänst från S:s sida begärde dock kungen upplysningar om sin brors politiska aktiviteter, och lät "tillviska" henne vad hon skulle förmå denne att göra. Förhållandet fortsatte även efter kungens död, men under 1797 drabbades hertig Karl av livshotande sjukdom och beslöt att lämna sitt gamla "syndfulla" liv. Han bröt definitivt med S, som två år senare gifte sig med en betydligt yngre kapten vid flottan. Hon hade förvaltat sina tillgångar väl och var vid tiden tämligen välbeställd. Maken visade sig dock snart vara både slösaktig och våldsam, och även om han senare frikändes från misstanken var han möjligen den indirekta orsaken till att hon i maj 1800 dog av "slaganfall". S var emellertid också ofullgånget gravid med ett dött foster, och dödsorsaken fastslogs som fausse couche, missfall. Den 12 juni gavs hon en storslagen begravning, bekostad av hertigen som uppenbarligen inte hade glömt sin väninna.

I likhet med andra k mätresser befann sig S under en period nära den absoluta makten men förefaller inte ha haft några egna politiska planer eller särskild vilja till intriger. Hon kan emellertid inte sägas ha varit i avsaknad av allmänna ambitioner. Vid bouppteckningen efter hennes död konstaterades att S efterlämnat såväl juveler, konst och silverpjäser som kontanter och även skuldsedlar. Bakgrunden till de sistnämnda var oklar, men det kan ha handlat om något slags låneverksamhet. S hade också ägt en överraskande stor boksamling, som innehöll både teater- och danslitteratur, franska klassiska författare och aktuell politisk litteratur. Vilka förhoppningar hon kan tänkas ha haft för sin framtid är okänt, men det är uppenbart att de sträckte sig längre än till en karriär som hålldam. Det faktum att S:s älskare var en k person och att själva förhållandet var så spektakulärt förklarar att denna del av hennes liv har kommit att dra till sig den största uppmärksamheten, men det är inte rättvist att helt bortse från hennes yrkesverksamhet. S var inte enastående talangfull men förefaller dock ha hört till de bättre och mest engagerade av epokens dansöser, och att döma av hennes målmedvetna ansträngningar att bygga upp välstånd och ett visst mått av bildning, var hon mindre ytlig och lättsinnig än vad som gjorts gällande.

Författare

Lena Milton

Källor och litteratur

Källor o litt: H E Charlotta, Dagbok, 3, 5 o 7 (1907-36); C Forsstrand, Sophie Hagman o hennes samtida: några anteckmar från det gustavianska Sthlm (1921); N Personne, Sv teatern under gustavianska tidehvarfvet jämte en återblick på dess tidigare öden (1913); dens, Sv teatern från Gustaf III:s död till Karl XIV Johans ankomst till Sverige (1914); G Roempke, Vristens makt: dansös i mätressernas tidevarv (1994).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Charlotta G Slottsberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6060, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6060
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Charlotta G Slottsberg, urn:sbl:6060, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-04-27.